Jag har länge närt en dröm om att genomgå en certifiering, ett körkort för att kunna verka som kastinstruktör. Till en början var det bara en dröm men allteftersom tiden gått har drömmen tagit sig mera konkreta uttryck. Medveten och regelbunden träning har varvats med teoretiska studier. Jag har lärt mig att det är skillnad mellan att drömma och att faktiskt bestämma sig.

Att betala in de där tusenlapparna som täcker själva avgiften, och som markerar ”the point of no return”, är ett stort steg. Prestationsångest eller inte, men tanken på att prestera på kommando är lite skrämmande. Att kasta tighta loopar utan dubbeldrag för influgna kontrollante kräver visst mod. På något sätt är ändå mitt intresse för flugkastet större än rädslan för ett eventuellt misslyckande. I oktober förra hösten erbjöd FFF (Federation of Fly Fishers) för första gången ett testtillfälle i Sverige. Jag var där, jag har gjort den där resan.

I väntan på den andra helgen i oktober tränar jag. Det blir mest didaktiska grepp där jag övar på förklaringar i parken. Att på fem olika sätt beskriva varför ”tailing loops” uppstår och hur man kommer till rätta med problemet drar till sig viss uppmärksamhet. Speciellt om det görs på engelska, …för en buske. Jag genomgår även ett så kallat ”pre-test” (ett genrep). Efter det känner jag att utfallet inte hänger på mina kastkunskaper eller mina pedagogiska färdigheter. Det handlar nästan uteslutande om hur jag klarar pressen, hur jag levererar under de här dagarna. Jag tänker på något jag läst, att de bästa kasten ska sparas tills du verkligen behöver dem. Inget kunde vara mer sant just nu. 

Väl förberedd packar jag bilen. I baksätet spön, linor och allt tafsmaterial jag har. Framtill placerar jag termos, mobiltelefon och en karta. I huvudet surrar recept på tafstaperingar och funderingar över linval varvat med diverse förklaringar. Ur högtalarna strömmar ”helpless helpless helpless, baby can you here me now”. Textrader som dessa blir meningsfulla. Små signaler ges helt plötsligt övernaturlig tilltro. För mig är det ett gott omen att ABS-lampan för en gång skull inte lyser. Inte för att det kostar tusenlappar att åtgärda felet utan för att det är ett varsel om att kraften är med mig. Bilfärden ger tid till eftertanke. En känsla av overklighet infinner sig och utanför passerar landskapet obemärkt. Jag har tränat så hårt för detta och nu är det dags.

Min vän från Skåne ringer, ”Jag är snart framme, var är du?” Snart framme säger jag och vi anländer samtidigt. Är inte det lite märkligt, vi bor ju hundra mil från varandra? Jag installerar mig på vandrarhemmet och blir sittande på sängen, går igenom programmet. Först ett skriftligt prov och en workshop, lite senare ett kortare träningspass med min vän. Avslutningsvis en middag med hela gänget. I morgon de praktiska proven. Måtte det gå vägen.

Den lilla köpingen är pittoresk. En lång gata utgör den livsnerv från vilken det mesta utgår. Dagens aktiviteter är förlagda till ett wärdshus alldeles intill. Nu gäller det att bli social. Att ställa om till engelska. Förutom Sverige finns Irland, Danmark och Finland representerat. Det är roligt att träffa människor som så hängivet delar ens intresse. Vi dricker kaffe och sedan kör det igång. Jag lämnar in provet som den siste av fem deltagare och är godkänd. Workshopen är rolig och jag deltar med stor entusiasm. Ett visst lugn inför morgondagen infinner sig innan jag ger mig ut på den sista träningen.

”Staffan, det här går inte” På bred skånska ekar orden. ”Dina loopar i bakkastet är mycket vidare, finns ingen symetri alls”

Jag minskar min kastsektor utan påtaglig förbättring. Det här är nackdelen med att träna ensam, bakkastet ser man ju inte. Ibland smyger det in fel som man inte upptäcker. Plötsligt ångrar jag att jag valt att lägga in ett sista träningspass, allt som tidigare känts så bra är nu borta. Utan bra bakkast godkänner de mig inte.

Den gemensamma middagen går i lättölens tecken, för alla utom en finsk deltagare. Han anländer sent till middagen och meddelar att han nyss klarat kastprovet, det syns på honom. Det blir en tidig kväll, jag lyckas somna men vaknar igen. Klockan visar på tre och jag är klarvaken. Jag grubblar på mina bakkast. I ett enkelrum med begränsat antal kanaler finns bara en sak att göra. Jag läser igenom allt material jag tagit med mig och det jag fick under gårdagens workshop. Jag har Gammel’s ”five essentials” och Richard’s ”sixth step method” klara för mig. Jag har hela testet i huvudet och kan alla förklaringar utan och innan. Jag har också ett bakkast som för tillfället sviker mig. Sömnstressen gör sig påmind men jag somnar slutligen och vaknar till ljudet av bilrutor som skrapas. Skåningen är på väg. ”Lycka till och ta det lugnt, du fixar detta” hör jag mig själv säga. Han stiger in i bilen och far. Nästa gång vi ses är han säkert certifierad flugkastningsinstruktör tänker jag.

Ute är frost på marken och jag ägnar mina bakkast en dryg timme, det sätter sina spår. Med stelfrusna händer stapplar jag in på mitt rum för att knyta en sista tafs, det går inte, fingrarna vill inte vara med. Skärpning nu, inte tvivla. Jag sneglar på klockan och inser att verksamheten är i full gång, snart är det min tur. Efter en snabbstädning av rummet lämnar jag nyckeln i receptionen. Jag blir stående en stund utanför bilen, funderar, andas djupt några gånger. Jag sätter mig i bilen, återigen ”helpless helpless helpless..” ur högtalarna. Inte ens Neil Young kan hjälpa mig nu, dags att ta saken i egna händer, eller med eget huvud kanske jag ska säga. Jag famlar, kör vilse och får vända, ibland är allt svårt. Efter en stund kan jag dock skymta kastbanorna till höger, precis som jag fått beskrivet för mig. Jag svänger av och letar en parkering, stannar och stiger ur. Där står han, tillsammans med några representanter från FFF får han i denna stund sin dom, min skånske följeslagare. Hoppas det går vägen hinner jag tänka innan han spricker upp i ett leende som talar sitt tydliga språk. Jag unnar honom verkligen det här. Samtidigt känns det som sannolikheten att just jag ska klara mig sjunker lite. Rent statistiskt kommer man lite närmare ett misslyckande för varje person de godkänner tänker jag.

Klockan är tolv och jag har inte ätit. Det är en timme kvar innan det är min tur. Jag söker mig till den gemensamma lunchen som ligger i ett rött hus en bit bort. Inne är varmt, det luktar gulaschsoppa och nybakt bröd, starka ostar och ombonat. Jag morsar och sätter mig för att äta, allt är egentligen perfekt. Ännu en kommer in i rummet, frusen men med ett stort leende på läpparna, grattis säger jag och tänker att min sannolikhet krymper ytterligare. Jag njuter inte av lunchen trots att soppan smakar fantastiskt.

-Who’s next?

-I am!

-Well, let’s go...

Nu följer en Golgatavandring, promenaden mellan huset och banorna tar två minuter. Ett FFF ombud på varsin sida om mig, vi kallpratar. Jag tänker att examinatorer och exekutorer låter nästan lika. I ett försök att bryta isen, mest för min egen skull, hör jag mig själv säga ”Dead man walking”. Inte mycket till ”Icebreaker” men vi skrattar, jag åt mitt eget skämt och de med mig. Fan Staffan, slappna av nu.

Det som sedan sker är svårt att återge, jag är så koncentrerad att jag tappar känsla för tid och rum. Det jag minns är väldigt positivt, mycket professionella ledare som väl känner till hur svårt det kan vara för nervösa deltagare.

-Staffan, don’t forget, this is your exam...

-If you want a break, take a break…

-If you don’t understand the question, just let us know, we’ll explain it…

När allt är över har två timmar gått, många frågor har ställts och många kast har gjorts. De två från FFF meddelar att de tar 10 minuter vid sidan om, de vill prata ostört en stund. Jag har hört att detta var mer regel än undantag. De andra, som bevakat min prestation på avstånd, kommer fram. Den finske deltagaren, som redan är godkänd, nickar mot mig. Jag tycker mig kunna läsa på hans läppar, ”you passed”. Han borde veta, han gjorde ju detta igår tänker jag och känner mig lite lugnare. Efter en stund kommer så den ansvarige, ”lead examiner”, mot mig. Han närmar sig med ett ansiktsuttryck som bäst kan beskrivas som bekymrat. Hela tiden blicken fäst på mig, det råder inget tvivel, nu kommer beskedet. I det sista steget sträcker han fram handen och spricker upp i ett stort leende, ”congratulations, you passed”. Finnen hade rätt, jag klarade mig.

Det som fram till detta ögonblick varit en ganska jobbig helg övergår nu till en obeskrivlig känsla av lättnad. Sann glädje! Plötsligt ser jag hur hösten gör sig påmind, alla färger, leran, ja allt blir vackert. Solen skiner över kastbanorna. De sista isbitarna som gjorde allt för att haka upp mina rollkast tinar bort. Mest av allt njuter jag av den gemenskap jag inte kunnat njuta av tidigare. Jag lägger till handlingarna ytterligare något som förenar oss, en certifiering. Vi delar inte bara ett gemensamt intresse, vi är nu också verksamma inom samma organisation. Nu följer en orgie i kastande, vi kastar kort och vi kastar långt och vi kastar länge. Det slår mig att jag har mycket kvar att lära, ”welcome to the dark side” brukar man säga, det är nu det börjar, detta är inte ett avslut utan att avstamp. Jag förstår det nu, det här är resans början och anger inte på något sätt att jag är färdig, tvärtom.

Jag byter boende och vi inackorderar oss alla i en fantastisk flygel med utsikt över det platta landskapet. Trött och lycklig bjuds jag på mörk rom i Chesterfieldgruppen som präglar hela rummet i klassisk brittisk stil. Efter en snabb dusch blir det transport till skogen, vi ska ha en avslutningsmiddag utomhus. Älgfärsburgare med ciabattabröd och bönsalsa står på menyn. Natten blir lång och kall, det känns, fleecetröjan till trots. Den ytliga kälen i marken känns bekant, fötterna registrerar de första tecknen på en ny årstid. Vid flera tillfällen blir jag stående och stirrar upp mot den klara himlen, uträttar behov, tittar på stjärnor, suger i mig och försöker konservera känslan.

Efterföljande morgon sover jag ut, vaknar, ligger och funderar på helgen. Jag klandrar mig själv lite för att inte kunnat njuta av hela helgen. Det var inte så farligt som jag trodde, det sitter mest i mitt eget huvud tänker jag. Ödmjukheten kommer ikapp och jag tänker att alla är vi olika, jag är sådan här, bara att acceptera. Jag stiger upp, packar bilen och gör mig redo för avfärd. Vi tar farväl av varandra och det knäpps kort och byts mejladresser. Trött men lycklig sätter jag mig i bilen. Jag vrider om nyckeln, lampan som indikerar fel på bromsarna lyser återigen. Livet återgår sakta till det normala.

En certifiering är ingen kastuppvisning, det är lika mycket en pedagogisk examen.

Man får visa att man behärskar många typer av kast. Här visas rollkastet på olika distanser och med olika loopstorlekar.

Sociala aktivitetr är en viktig del. Här syns Lasse Karlsson på kastbanan 

På kvällen är det gemensamma middag i Thomas Berggrens slogbod.

Undertecknad, trött men lycklig och nybliven kastinstruktör

Jonas ringde mig någon gång under det förra vinterhalvåret.

-Staffan, jag fick en idé, vi ska ha en kasttävling på Sportfiskemässan i Sundsvall! En tävling där man ska kasta så långt som möjligt med ett Switchkast…

-OK, vilka ska delta då?

-Alla som vill samt några seedade kastare som ska tillkomma i finalen, fina priser…

Ett halvår senare kände de flesta av edgemedlemmarna till tävlingen och det kval man kunde ställa upp i för att ta sig vidare till en semifinal på Sportfiskemässan i Sundsvall. I egenskap av moderator för kastarean på edge fick jag hålla i trådarna.

Att anordna en till synes enkel tävling som denna kräver ganska mycket. Det ska informeras i massor, fattas en massa beslut om regler och dimensioner på kastbanor samt utrustning. Det ska samlas in resultat och tas ut semifinalister samt att det ska utses seedade kastare. De ska sen helst vilja ställa upp och konceptet har en ram som håller. Ett besök på mässan i Sundsvall för att kontrollera banbygget var ett måste då banorna ska mätas upp och provkastas. Det blev många timmar i telefonen och det skickades massor av mail till mässgeneraler, byggarbetare och kastare. Projektet växte och det blev bara roligare och roligare ju större det blev. Hur gick det då? Jo, det blev en riktigt lyckad tillställning!

Tävlingen gick som bekant ut på att komma så långt som möjligt under två minuters kastning med ett Switchkast. Utrymmet bakåt var begränsat bakåt av en plexiskiva för att efterlikna naturliga förutsättningar så mycket som möjligt. För att ta sig till semifinal kunde man antingen kvala via edge under våren eller ställa upp i en kvalomgång under lördagen på mässan i Sundsvall. Christer och Lisa Appelgren åkte ända från Trelleborg för att hantera startfältet samt hålla i klockan. Jag skötte snacket och mätningen. Allt var planerat in i minsta detalj... trodde vi

Lördagen började lite trevande men efter ett tag strömmade flera deltagare till. Många riktigt nervösa och det är sannerligen stor skillnad mellan att öva hemma och tävla på mässa inför folk. När tävlingen väl skulle starta kom vi på att det kan vara bra att markera längderna, lite desperat hittade vi små klisterlappar som fungerade utmärkt. En annan detalj som vi inte hade tänkt på var hur vi meddelade ett kort kast, alltså ett kast som inte behöver markeras och mätas? Ett sämre kast ska inte resultera i onödig väntan på markering , två minuter är inte lång tid. Då klev en av norrmännen in och talade om för oss att vi skulle skrika "bedere förr". Och det gjorde vi, utan tanke på att det gått lika bra med "kort" eller liknande… många gånger ekade frasen "bättre förr" i mässhallen denna helg.

Efter lördagens kval hade vi ett semifinalheat på söndag klockan 11:00 som bestod av mässbesökare och edgemedlemmar. Det blev en rafflande tillställning där många namn fanns med, bl.a. totalvinnaren Jarle Strandberg från Norge som tog sig vidare via lördagens kval och trean Magnus "Sasse" Uhr från vårt eget Edgekval. Strongt också av Joakim Karlsson och Roger Håkansson att åka från Småland till Sundsvall för att tävla, det tog sig också vidare från edge kval men tog sig inte vidare till finalen. Riktigt kul med danskt besök i form av Lasse Karlsson och Silja Longhurst, de tillhörde skaran av seedade kastare tillsammans med Stefan Siikavaara från Piteå, Sterner Skogmo från Norge och Thomas Berggren från Malmköping, alla duktiga kastare och certifierade instruktörer. Att ikläda sig rollen som favorit är inte så lätt i en gren som denna, nerver är väldigt utslagsgivande och switchkastet är svårt.

Söndagens final drog mycket folk och det märktes att det fanns nerv i tävlingen. Till finalen kom alltså de fem seedade kastarna samt de som tagit sig vidare från semifinalheatet tidigare samma dag. Finalens startordning lottades i publiken och när allt var klart visade det sig att det tre pallplatserna kneps av de tre sista kastarna, ovisst in i det sista alltså.

Priserna i all ära men det finns mycket prestige i det här med kastning, det märktes även om alla var goda förlorare och vinnare. Hur gick det då? Jo,


1:a platsen kneps av Jarle Strandberg från Norge med ett längsta kast på 26,47 meter. (vidare via mässgolvet och semi)

2:a platsen tog Stener Skogmo från Norge med ett kast på 26,02 cm (seedad kastare)

3:de platsen knep vår egen Magnus "Sasse" Uhr med ett kast på 24,87 meter. (vidare från Edgekval och semi)


På fjärde plats kom Tellis med fina 24,53 meter (kval via mässgolvet)

Femte och sjätte plats delade Lasse Karlsson och Ronny Landin med kast på 24,35 (Lasse seedad och Ronny kval via mässgolvet)

Thomas Berggren kastade 23,90 meter och hamnade på sjunde plats. (seedad kastare)

Ulrik Röijezon, aka "Doc" kastade 22,03 meter och det gav honom åttonde plats (vidare via mässgolvet)

Stefan Siikavaara kastade 21,97 och slutade på en ärofylld niondeplats (seedad kastare)

Silja Longhurst kastade 19,42 meter och blev med det bästa kvinna i finalen på en tionde plats. (Seedad kastare)



Några ord om tävlingen.

Kul, otroligt kul att intresset blev så stort! Jag vill påstå att det var en av mässans höjdpunkter, intresset tilltog på ett magiskt sätt allteftersom kvalificeringsomgången och semifinalen gick av stapeln. Flera anmälde sig och stämningen var på topp. Så, att ta sig till final var en bedrift bara det. Jag kan nämna att vår egen Jonas Nordigårds gjorde ett försök i en intern uppgörelse utanför tävlingen med Niklaus Bauer. Båda kastade, med tanke på att de inte tränat alls, riktigt bra. Niklaus gick segrande ur shootouten med ett kast över 23 m och båda har lovat att utmana varandra igen till 2011. Strongt att ni ställde upp tycker jag.

Vad kan man mer säga, jo, att det är otroligt roligt att se så många duktiga kastare, vissa mer nervösa än andra. Men vi lär oss alla något av detta och de som var mest nervösa kommer förhoppningsvis att hitta lugnet till nästa år när Christer står där och räknar ner.

Jonas, Niklaus och de övriga i Sportfiskemässans flugfiskegrupp inför 2011 hälsar att vi har grönt ljus inför nästa år och då kommer Edgeflyfishing Switchcast Competition att gå av stapeln på Sportfiskemässan i Jönköping 1-3 april 2011. Det blir samma utrustning och banutformning. Inga kastare kommer att seedas utan det kommer ske fler kval på mässan istället. Preliminärt blir det kval fredag fm/em samt lördag fm. kvartsfinal lördag em, semifinal söndag fm och final efter söndag lunch.

Tack alla inblandade för er hjälp och ert deltagande. Tack Christer och Lisa för ert engagemang och ert sällskap.

Film: Christer Appelgren  Foto: Jonas Nordigårds

Dim lights

Alla flugfiskare som söker sig till vild och ostörd miljö har nog upplevt stunder med moln av aggressiva myggor och knott. Intressant är att den värsta myggplågan så gott som alltid sammanfaller med extremt bra fiske vilket gör att man som hängiven flugfiskare inte kan välja att stanna i tältet utan man måste ut och maximera sin fiskelycka. Vid de tillfällena har jag ett par lösningar som jag använder mig av förutom konventionellt myggmedel som mina favoriter MyggA och Autan.

Ett av de bästa och mest användbara plagg jag köpt för att hantera myggplågan vid de tillfällena är en tunn, välventilerad och extremt smidig jacka med mygg och knott tätt nät. Jackan är en kanadensisk produkt, Original Bugshirt, som är gjord i ett tåligt nylonmaterial med sidokilar i myggnät samt en huva med fronten helt i myggnät med dragkedja så man kan sluta in sig fullständigt. Varma dagar har jag den bara över en t-shirt och lite kalare dagar tar jag den antingen under jackan eller drar den utanpå. Passformen är generös och kvalitén är väldigt hög. Min jacka, som är en trogen följeslagare som alltid är med i packningen, har idag runt tio år på nacken och är still going strong.
Är myggplågan på hanterbar nivå låter jag nätet bara hänga ner längs sidorna på min keps så jag har maximal synförmåga och vid tillfällen med exempelvis extremt mycket knott så innesluter jag mig helt, enda nackdelen med det är att det blir något svårare att se flugan, men när alternativet är panik är det ett acceptabelt pris för att kunna fortsätta ett effektivt fiske.

Ett annat problem som kan uppstå är att man i stugan eller tältet har för mycket mygg vilket kan störa sömn och resultera i myggbett på irriterande platser. I början av 2000-talet fick jag mitt livs bästa tips att lösa på det problemet. Vi bodde i en golvlös kåta och fiskade Kaitum tillsammans med min gode vän, Kaitumguiden Kenneth Larsson från Kiruna. När vi skulle lägga oss var det minst två hundra mygg i kåtan och medan vi packade upp sovsäckarna funderade vi hur vi skulle lösa problemet. Kenneth, som hade mer rutin än oss, tog fram en tom ölburk och skar ett hål strax under öppningen på burken. Därefter vände han på burken och tejpade fast den på kåtans mittpelare. Intresserade ser vi hur vår vän tar fram och tänder ett värmeljus innan han försiktigt ställer in det i burken. Lågan värmer upp botten på burken och ovanpå burkens uppvärmda botten lägger han en liten platt blå skiva. Jag läser på den folieliknande förpackningen han tagit plattan ur… ”SPIRA” står det på förpackningen. Jaha… Hur tänkte du nu då? Frågar jag lite försynt. - Kryp in i sovsäckarna, var tysta och vänta säger Kenneth.
Vi lägger oss i sovsäckarna och tittar på den fladdrande lågan i burken… Efter några minuter låter det ungefär som om det duggregnar. Till vår glädje är det myggen som dör och ramlar ner på våra sovsäckar. Efter det var jag helt såld på Spiratabletter och jag har förbrukat hundratals tabletter sedan den dagen.


Ölburken kan med fördel bytas ut mot ett gravljus om man vill ha riktigt lång brinntid .


Fakta:
En Original Bugshirt kostar runt 1100kr och i Sverige kan den beställas här:

http://www.mountainexperience.se/bugshirt/

 
Spira tabletter köps på exempelvis Järniabutiker eller på bensinmackar mm.