Jag har länge närt en dröm om att genomgå en certifiering, ett körkort för att kunna verka som kastinstruktör. Till en början var det bara en dröm men allteftersom tiden gått har drömmen tagit sig mera konkreta uttryck. Medveten och regelbunden träning har varvats med teoretiska studier. Jag har lärt mig att det är skillnad mellan att drömma och att faktiskt bestämma sig.

Att betala in de där tusenlapparna som täcker själva avgiften, och som markerar ”the point of no return”, är ett stort steg. Prestationsångest eller inte, men tanken på att prestera på kommando är lite skrämmande. Att kasta tighta loopar utan dubbeldrag för influgna kontrollante kräver visst mod. På något sätt är ändå mitt intresse för flugkastet större än rädslan för ett eventuellt misslyckande. I oktober förra hösten erbjöd FFF (Federation of Fly Fishers) för första gången ett testtillfälle i Sverige. Jag var där, jag har gjort den där resan.

I väntan på den andra helgen i oktober tränar jag. Det blir mest didaktiska grepp där jag övar på förklaringar i parken. Att på fem olika sätt beskriva varför ”tailing loops” uppstår och hur man kommer till rätta med problemet drar till sig viss uppmärksamhet. Speciellt om det görs på engelska, …för en buske. Jag genomgår även ett så kallat ”pre-test” (ett genrep). Efter det känner jag att utfallet inte hänger på mina kastkunskaper eller mina pedagogiska färdigheter. Det handlar nästan uteslutande om hur jag klarar pressen, hur jag levererar under de här dagarna. Jag tänker på något jag läst, att de bästa kasten ska sparas tills du verkligen behöver dem. Inget kunde vara mer sant just nu. 

Väl förberedd packar jag bilen. I baksätet spön, linor och allt tafsmaterial jag har. Framtill placerar jag termos, mobiltelefon och en karta. I huvudet surrar recept på tafstaperingar och funderingar över linval varvat med diverse förklaringar. Ur högtalarna strömmar ”helpless helpless helpless, baby can you here me now”. Textrader som dessa blir meningsfulla. Små signaler ges helt plötsligt övernaturlig tilltro. För mig är det ett gott omen att ABS-lampan för en gång skull inte lyser. Inte för att det kostar tusenlappar att åtgärda felet utan för att det är ett varsel om att kraften är med mig. Bilfärden ger tid till eftertanke. En känsla av overklighet infinner sig och utanför passerar landskapet obemärkt. Jag har tränat så hårt för detta och nu är det dags.

Min vän från Skåne ringer, ”Jag är snart framme, var är du?” Snart framme säger jag och vi anländer samtidigt. Är inte det lite märkligt, vi bor ju hundra mil från varandra? Jag installerar mig på vandrarhemmet och blir sittande på sängen, går igenom programmet. Först ett skriftligt prov och en workshop, lite senare ett kortare träningspass med min vän. Avslutningsvis en middag med hela gänget. I morgon de praktiska proven. Måtte det gå vägen.

Den lilla köpingen är pittoresk. En lång gata utgör den livsnerv från vilken det mesta utgår. Dagens aktiviteter är förlagda till ett wärdshus alldeles intill. Nu gäller det att bli social. Att ställa om till engelska. Förutom Sverige finns Irland, Danmark och Finland representerat. Det är roligt att träffa människor som så hängivet delar ens intresse. Vi dricker kaffe och sedan kör det igång. Jag lämnar in provet som den siste av fem deltagare och är godkänd. Workshopen är rolig och jag deltar med stor entusiasm. Ett visst lugn inför morgondagen infinner sig innan jag ger mig ut på den sista träningen.

”Staffan, det här går inte” På bred skånska ekar orden. ”Dina loopar i bakkastet är mycket vidare, finns ingen symetri alls”

Jag minskar min kastsektor utan påtaglig förbättring. Det här är nackdelen med att träna ensam, bakkastet ser man ju inte. Ibland smyger det in fel som man inte upptäcker. Plötsligt ångrar jag att jag valt att lägga in ett sista träningspass, allt som tidigare känts så bra är nu borta. Utan bra bakkast godkänner de mig inte.

Den gemensamma middagen går i lättölens tecken, för alla utom en finsk deltagare. Han anländer sent till middagen och meddelar att han nyss klarat kastprovet, det syns på honom. Det blir en tidig kväll, jag lyckas somna men vaknar igen. Klockan visar på tre och jag är klarvaken. Jag grubblar på mina bakkast. I ett enkelrum med begränsat antal kanaler finns bara en sak att göra. Jag läser igenom allt material jag tagit med mig och det jag fick under gårdagens workshop. Jag har Gammel’s ”five essentials” och Richard’s ”sixth step method” klara för mig. Jag har hela testet i huvudet och kan alla förklaringar utan och innan. Jag har också ett bakkast som för tillfället sviker mig. Sömnstressen gör sig påmind men jag somnar slutligen och vaknar till ljudet av bilrutor som skrapas. Skåningen är på väg. ”Lycka till och ta det lugnt, du fixar detta” hör jag mig själv säga. Han stiger in i bilen och far. Nästa gång vi ses är han säkert certifierad flugkastningsinstruktör tänker jag.

Ute är frost på marken och jag ägnar mina bakkast en dryg timme, det sätter sina spår. Med stelfrusna händer stapplar jag in på mitt rum för att knyta en sista tafs, det går inte, fingrarna vill inte vara med. Skärpning nu, inte tvivla. Jag sneglar på klockan och inser att verksamheten är i full gång, snart är det min tur. Efter en snabbstädning av rummet lämnar jag nyckeln i receptionen. Jag blir stående en stund utanför bilen, funderar, andas djupt några gånger. Jag sätter mig i bilen, återigen ”helpless helpless helpless..” ur högtalarna. Inte ens Neil Young kan hjälpa mig nu, dags att ta saken i egna händer, eller med eget huvud kanske jag ska säga. Jag famlar, kör vilse och får vända, ibland är allt svårt. Efter en stund kan jag dock skymta kastbanorna till höger, precis som jag fått beskrivet för mig. Jag svänger av och letar en parkering, stannar och stiger ur. Där står han, tillsammans med några representanter från FFF får han i denna stund sin dom, min skånske följeslagare. Hoppas det går vägen hinner jag tänka innan han spricker upp i ett leende som talar sitt tydliga språk. Jag unnar honom verkligen det här. Samtidigt känns det som sannolikheten att just jag ska klara mig sjunker lite. Rent statistiskt kommer man lite närmare ett misslyckande för varje person de godkänner tänker jag.

Klockan är tolv och jag har inte ätit. Det är en timme kvar innan det är min tur. Jag söker mig till den gemensamma lunchen som ligger i ett rött hus en bit bort. Inne är varmt, det luktar gulaschsoppa och nybakt bröd, starka ostar och ombonat. Jag morsar och sätter mig för att äta, allt är egentligen perfekt. Ännu en kommer in i rummet, frusen men med ett stort leende på läpparna, grattis säger jag och tänker att min sannolikhet krymper ytterligare. Jag njuter inte av lunchen trots att soppan smakar fantastiskt.

-Who’s next?

-I am!

-Well, let’s go...

Nu följer en Golgatavandring, promenaden mellan huset och banorna tar två minuter. Ett FFF ombud på varsin sida om mig, vi kallpratar. Jag tänker att examinatorer och exekutorer låter nästan lika. I ett försök att bryta isen, mest för min egen skull, hör jag mig själv säga ”Dead man walking”. Inte mycket till ”Icebreaker” men vi skrattar, jag åt mitt eget skämt och de med mig. Fan Staffan, slappna av nu.

Det som sedan sker är svårt att återge, jag är så koncentrerad att jag tappar känsla för tid och rum. Det jag minns är väldigt positivt, mycket professionella ledare som väl känner till hur svårt det kan vara för nervösa deltagare.

-Staffan, don’t forget, this is your exam...

-If you want a break, take a break…

-If you don’t understand the question, just let us know, we’ll explain it…

När allt är över har två timmar gått, många frågor har ställts och många kast har gjorts. De två från FFF meddelar att de tar 10 minuter vid sidan om, de vill prata ostört en stund. Jag har hört att detta var mer regel än undantag. De andra, som bevakat min prestation på avstånd, kommer fram. Den finske deltagaren, som redan är godkänd, nickar mot mig. Jag tycker mig kunna läsa på hans läppar, ”you passed”. Han borde veta, han gjorde ju detta igår tänker jag och känner mig lite lugnare. Efter en stund kommer så den ansvarige, ”lead examiner”, mot mig. Han närmar sig med ett ansiktsuttryck som bäst kan beskrivas som bekymrat. Hela tiden blicken fäst på mig, det råder inget tvivel, nu kommer beskedet. I det sista steget sträcker han fram handen och spricker upp i ett stort leende, ”congratulations, you passed”. Finnen hade rätt, jag klarade mig.

Det som fram till detta ögonblick varit en ganska jobbig helg övergår nu till en obeskrivlig känsla av lättnad. Sann glädje! Plötsligt ser jag hur hösten gör sig påmind, alla färger, leran, ja allt blir vackert. Solen skiner över kastbanorna. De sista isbitarna som gjorde allt för att haka upp mina rollkast tinar bort. Mest av allt njuter jag av den gemenskap jag inte kunnat njuta av tidigare. Jag lägger till handlingarna ytterligare något som förenar oss, en certifiering. Vi delar inte bara ett gemensamt intresse, vi är nu också verksamma inom samma organisation. Nu följer en orgie i kastande, vi kastar kort och vi kastar långt och vi kastar länge. Det slår mig att jag har mycket kvar att lära, ”welcome to the dark side” brukar man säga, det är nu det börjar, detta är inte ett avslut utan att avstamp. Jag förstår det nu, det här är resans början och anger inte på något sätt att jag är färdig, tvärtom.

Jag byter boende och vi inackorderar oss alla i en fantastisk flygel med utsikt över det platta landskapet. Trött och lycklig bjuds jag på mörk rom i Chesterfieldgruppen som präglar hela rummet i klassisk brittisk stil. Efter en snabb dusch blir det transport till skogen, vi ska ha en avslutningsmiddag utomhus. Älgfärsburgare med ciabattabröd och bönsalsa står på menyn. Natten blir lång och kall, det känns, fleecetröjan till trots. Den ytliga kälen i marken känns bekant, fötterna registrerar de första tecknen på en ny årstid. Vid flera tillfällen blir jag stående och stirrar upp mot den klara himlen, uträttar behov, tittar på stjärnor, suger i mig och försöker konservera känslan.

Efterföljande morgon sover jag ut, vaknar, ligger och funderar på helgen. Jag klandrar mig själv lite för att inte kunnat njuta av hela helgen. Det var inte så farligt som jag trodde, det sitter mest i mitt eget huvud tänker jag. Ödmjukheten kommer ikapp och jag tänker att alla är vi olika, jag är sådan här, bara att acceptera. Jag stiger upp, packar bilen och gör mig redo för avfärd. Vi tar farväl av varandra och det knäpps kort och byts mejladresser. Trött men lycklig sätter jag mig i bilen. Jag vrider om nyckeln, lampan som indikerar fel på bromsarna lyser återigen. Livet återgår sakta till det normala.

En certifiering är ingen kastuppvisning, det är lika mycket en pedagogisk examen.

Man får visa att man behärskar många typer av kast. Här visas rollkastet på olika distanser och med olika loopstorlekar.

Sociala aktivitetr är en viktig del. Här syns Lasse Karlsson på kastbanan 

På kvällen är det gemensamma middag i Thomas Berggrens slogbod.

Undertecknad, trött men lycklig och nybliven kastinstruktör