Alla måste vi emellanåt släppa tillbaka fångad fisk oavsett vad vi i övrigt tycker om så kallat catch and release fiske. Ibland är vi kanske inte ens medvetna om att vi bedriver catch and release, till exempel när vi återutsätter fisk som inte håller det aktuella vattnets minsta mått eller vid de tillfällen vi släpper en fredad öring under höstens sena harrfiske.

Begreppet catch and release har därigenom kommit att bli ett något olyckligt språkbruk, som starkt präglas av det personliga tyckandet, varför jag själv idag hellre många gånger väljer att säga "fånga och släppa tillbaka", eftersom företeelsen då inte längre blir lika laddad. Fenomenet att släppa tillbaka fisken beskrivs titt som tätt i olika sportfiskeböcker och tidskriftsartiklar, men som jag ser det är problemet faktiskt inte alltid så enkelt som att kroka loss och släppa tillbaka fisken, även om man är försiktig och följer alla de råd och anvisningar man läser om.

En del av detta är mycket elementärt, och den som en gång satt sig in i hur en fisk är konstruerad och vad som skiljer den från ett varmblodigt däggdjur, kan sedan på ett bättre sätt förstå vad man kan och inte kan göra med en fångad fisk för att återutsätta den i oskadat skick. Ibland går det, ibland går det inte, och det är som vi ska se oftast omständigheterna runt fångsten som är avgörande – och inte enbart hur försiktiga vi tror oss vara vid återutsättningen. Det vi gör rätt och riktigt vid ett tillfälle behöver inte vara lika rätt vid ett annat.

Fiskar är till att börja med växelvarma, vilket betyder att hela deras ämnesomsättning styrs av temperaturen på det omgivande vattnet. För det andra är fiskar konstruerade för ett viktlöst tillstånd nere i vattnet. Det betyder att de inte har något starkt och skyddande skelett med kraftiga revben hopvuxna vid bröstbenet. Man kan alltså inte lyfta en fisk på samma sätt som man lyfter till exempel en liten kattunge, hur ömt och försiktigt man än tar i den.

För det tredje motsvaras våra väl skyddade lungor av fiskens gälar, vilka ligger betydligt mer exponerade för yttre påverkan, och för det fjärde består fiskens överhud av ett slemskikt, vilket är olika tjockt under olika tider på året och som vid vissa tillfällen är synnerligen känsligt för beröring, medan fisken vid andra tillfällen tål en helt annan hantering. Det finns fler aspekter på detta, men vi kanske skall stanna här tills vidare.

Många tycks idag tro att det farligaste man kan utsätta en fisk för är en hullingförsedd krok eller en hand som man inte blött i vatten innan man berör fisken. Av det senare följer också bruket att avstå från att använda håv vid fisket, medan det idag inte tycks vålla några bekymmer att lyfta upp en fisk för fotografering och sedan släppa tillbaka den. Man vidtar kanske alla försiktighetsmått vid fotograferingen – men glömmer att man strax innan plågat runt fisken i poolen under en tio minuter lång drillning.

Men är fiskens ryggrad konstruerad för att bära upp hela kroppsvikten på det viset? Och är det lämpligt att ta ett stadigt tag om fiskens nacke medan man lossar flugan, när risken att samtidigt trycka till över gällocken och de där under oskyddade gälarna är stor? Och vad händer med en fisk som hålls under buken, när den inte har några kraftiga revben som skyddar de inre organen?

Nej, ovan beskrivna beteenden kan man se också hos många i övrigt ansvarsfulla flugfiskare. Det är alltså inte illvilja utan okunskap – och ibland bara obetänksamhet - som ofta skadar den fisk man sedan med stor försiktighet släpper tillbaka till vattnet efter att först på bästa sportfiskarmanér både ha pussat på huvudet och lyft hatten för.

Det räcker med att stoppa in ett finger under gällocket samtidigt som fisken sprattlar till för att man skal orsaka en blödning som svårligen stoppas. Detsamma gäller om flugan sitter djupt ner i svalget och har fastnat i en gälbåge. Att fiskens gälar är röda beror på att de endast täcks av ett tunt cellager som skiljer de röda blodkropparna från vattnet. Det lösta syret ska ju kunna tas upp direkt genom cellväggen. Det är också i gälarna som fisken är mest mottaglig för infektioner. En fisk som är skadad i gälarna är därför dödsdömd, hur försiktig man än i övrigt behandlar den.

Det var inte för att den vid alla tillfällen på detta sätt löpte större risk att drabbas av svampinfektioner, utan att det för det mesta är omöjligt att hålla fast en obedövad fisk utan att riskera att klämma sönder dess inre organ. Som jag redan nämnt är fiskars skelett förhållandevis klent och revbenen är inte sammanbundna med ett bröstben, vilket gör att deras inre organ är mycket känsliga för tryck utifrån. Det gäller speciellt mindre fiskar – och sådana kanske vi oftare lyfter på ett mer obetänksamt sätt än när det gäller större artsfränder. I mitt arbete använder jag därför alltid en håv med finmaskigt, knutlöst nät då jag hanterar fisken. Vid de tillfällen jag inte använder håv är fisken alltid bedövad före hanteringen för att hålla sig lugn.

Att spöfångad fisk ibland håller sig lugn vid landningen beror på att den blivit uttröttad och har fullt med mjölksyra i kroppen. Annars skulle den inte vara lugn. Lyfter man upp en sådan fisk ur vattnet i detta tillstånd, så kan det liknas vid att en hundrameterslöpare tvingas stoppa ner huvudet i en hink med vatten direkt efter sitt lopp.

Mjölksyra bildas i kroppen när man gör en kraftigare ansträngning än vad ens syreupptagning klara av. Eftersom fiskar är växelvarma, ökar deras ämnesomsättning med ökad vattentemperatur, samtidigt som syreinnehållet i vattnet minskar. Med andra ord gör fisken av med mer syrgas samtidigt som vattnet har mindre mängd tillgängligt syre. När det gäller laxfiskar har dessa en ämnesomsättningstopp runt 16 grader. Sedan måste de minska sitt födointag för att syret inte längre räcker till. Vid dessa temperaturer kan mjölksyra faktiskt fortsätta att bildas långt efter det att den fysiska ansträngningen har upphört, vilket innebär att fisken kan dö flera timmar efter det att man drillat den. En till synes pigg fisk, som simmar iväg när man släpper den, kan alltså dö en bra stund efteråt. Därför gäller det att ta hänsyn till vattentemperaturen när man bedömer om en fisk ska släppas tillbaka eller inte. Allra helst ska man kanske helt undvika att fiska när vattnet är speciellt varmt.

Vi har redan konstaterat att fisken har ett klent skelett, men låt mig än en gång beröra det olämpliga i att lyfta en fisk i stjärten. Lyfter man en för tung fisk på det viset kan nämligen ryggkotorna dras isär så mycket att fisken i värsta fall blir förlamad. Som odlare lyfter jag ibland på ett sätt som kan likna det många sportfiskare använder när de tar fisken runt stjärtspolen, men jag vet då av erfarenhet hur mycket av fiskens kropp som tål att belasta ryggraden ovanför vattenytan, och dessutom stöder jag fiskens undersida med vänster underarm och försöker hålla fisken så vågrät som möjligt. Därtill gör jag bara detta med bedövad fisk som håller sig lugn och stilla. Risken är annars att fisken slår till och själv bidrar till att skada uppstår. Fisk som lyfts upp genom att hållas i stjärten bör därför aldrig återutsättas.

Åtminstone om man ser till den bristande håvanvändningen ute vid vattnet. För det kan väl aldrig vara under bekvämlighetens "täckmantel" som vi idag allt mer sällan ser någon använda håv? I praktiken kan emellertid denna omsorg orsaka att fisken dör, eftersom det tar längre tid att landa den, och fisken under den längre tiden den får kämpa bygger upp mer mjölksyra och en god stund efter frisläppandet riskerar att dö av mjölksyreförgifning.

Fisken visar mycket olika känslighet i slemskiktet både beroende på vilken art det är fråga om, vilken tidpunkt på året det är och vilken miljö fisken lever i. En av de allra känsligaste arterna är faktiskt gäddan, vilket torde vara okänt för de flesta. En brunöring är många gånger tåligare. Men inte heller den har självklart någon hud av läder. En fisk ska därför inte, oberoende av art eller storlek, tailas med tyghandske om man tänker sätta tillbaka den. Att, som jag sett, torka av en fisk inför en fotografering för att undvika reflexer, är naturligtvis totalt vansinnigt. Så behandlar man bara fisk som redan är dödad.

Blanköringen har nästan inget slemskikt alls och vid minsta beröring börjar den tappa fjäll och får svårigheter att hålla sin saltbalans med en salthalt av 0,9 procent i kroppen. Beroende på om den befinner sig ute på kusten eller inne i åns sötvatten kommer vätska att vandra in eller ut genom det skadade kroppspartiet, fiskens immunförsvar blir nedsatt och den löper risk att få rejäla svampangrepp eller helt sonika dö av att vätskebalansen rubbas.

Jag kan ta ett exempel från mitt arbete. När vi planterar ut laxsmolt, det vill säga utvandringsfärdiga laxungar som är anpassade för ett liv i saltvatten, så lastar vi dem alltid för utsättning innan smoltifieringsprocessen gått för långt, annars tappar de så mycket fjäll att dödligheten blir för hög. Jag har hört exempel på tjugo till trettio procent. Man väljer då den mest skonsamma lastningsmetoden som är så kallad pumpning. Under andra tider på året, då samma typ av fisk inte har "smoltskinn", kan det inträffa att vi väger igenom besättningar i storleksordningen tiotusen fiskar. Normal dödlighet vid denna betydligt oömmare behandling brukar ligga mellan en halv och en promille, det vill säga fem till tio fiskar. Dessa erfarenheter gör mig tveksam om man över huvud taget bör släppa tillbaka nystigen och blank havsvandrande fisk. Självklart står detta ifrågasättande i relation till storleken på den fångade fisken. Upp till de nu gällande minimimåtten tror jag inte det är något problem, men det gäller att ta in den så fort som möjligt och sedan inte ta i fisken med händerna.

Helt klart är emellertid att en blank, nystigen fisk löper mångdubbelt större risk vid "fånga och släpp" hanteringen än en som stått några veckor i älven och mörknat. En mörk lekfisk är nästan lika slemmig som en ål, och det skall till ganska hårdhänt hantering för att skada ett sådant slemskikt. Laxen i sötvatten, till exempel i Vättern, har nästan lika tunt slemskikt som fisken i havet.

Harren är dessutom mycket känsligare för mjölksyra än många andra arter, vilket de flesta "fånga och släpp" fiskare säkert märkt. En större harr brukar vara helt slut även efter en snabb drillning. Harren är även mer ömtålig i munnen än öringen. Det gäller därför att fiska hullinglöst vid catch and release på harren, så att man lätt kan skaka loss kroken. Vid livligt frekventerade vatten, där merparten eller all harr släpps tillbaka, kan mängden av munskadad fisk bli väl stor – en fånga och släppfiske medaljens baksida.

Efter alla dessa beskrivningar av vad som kan hända med återutsatt fisk, vill jag nämna jag själv ändå känner mig som en förhållandevis nykter "fånga och släpp" förespråkare. Men då ska det vara de biologiska förhållandena som avgör när en fisk ska återutsättas – och inte några "halvreligiösa" etiska principer. Det skapar bara grumligas föreställningar om att det är "finare" att återutsätta en fisk än att behålla den.

Därför är det viktigt – speciellt vis fiske efter större fisk som slåss hårdare och längre – att man redan från början bestämmer sig för vilket fiske man vill bedriva. Skall man släppa tillbaka fisken, så måste man till att börja med kontrollera vattentemperaturen. I mitt hemmavatten, där jag släpper tillbaka all öring jag fångar, fiskar jag helst inte över huvudtaget om det är varmare än 12 grader, mest beroende på att det är förhållandevis grov fisk som tar tid att landa. Varmare än 14 grader bör det inte vara ens om fisken är relativt liten.

Det finns en spridd uppfattning att en tunn tafsspets är "sportsligare" än en grövre. Men vägledande bör vara att man ska kunna drilla och landa en fisk så fort som möjligt för att minska risken för mjölksyreförgiftning. Av samma skäl är det lämpligt att använda en håv med väl tilltaget skaft, så att man inte har problem med att nå fisken. Håven ska vara stor, djup och försedd med knutlöst nät som inte skaver mot fiskkroppen.

En hullinglös flugkrok har också den "psykologiska" fördelen att man tror sig lättare kunna skaka loss fisken. Är kroken hullingförsedd vill man kanske gärna hjälpa till genom att ta i fisken och hålla fast den medan man tar loss flugan – något man som framgår av denna artikel bör undvika. Över huvud taget har det gått lite troll i den här debatten och för många är intressena motstridiga. Man vill gärna släppa tillbaka fisken, men samtidigt önskar man behålla "de gamla sportfiskevärdena" – stor fisk tagen på tunn tafs, en lång och god kamp och en rusande fisk och en skrikande rulle. Det är som framgår inte möjligt att fiska så på ett ansvarsfullt sätt.

Den som väljer att göra så – i ett vatten som tål att beskattas – ska inte behöva uppleva att någon rynkar på näsan. Men de fiskar som tas upp och behålls ska vi visa omdömet att avliva så snabbt som möjligt. Även här brister det tyvärr ibland – oftast troligen på grund av okunskap om fiskens anatomi. Det behövs inte något starkare slag mot hjärnan för att avliva en fisk. Men det krävs att man verkligen slår mot hjärnan – och inte nere på fiskens nacke, vilket jag sett åtskilliga gånger ute vid våra vatten. Här finns bara köttiga mjukdelar, och ett slag resulterar endast i att vi tillfogar fisken onödigt lidande. Slå istället rakt över ögonen eller över deras bakre kant, så dör fisken omedelbart. Nästa gång du behåller en öring eller regnbåge och rensar den, så kan du gärna passa på att klyva huvudet och se efter var hjärnan sitter, så förstår du bättre.

Att återutsätta fisk är en företeelse som har kommit för att stanna. Men om "catch and release" inte helt ska råka i vanrykte, så måste vi alla förstå hur spelreglerna för fiskens överlevnad ser ut och hur vi själva som sportfiskare måste tillämpa återsättandets svåra konst.
Vi måste göra det på biologiskt hållbara villkor, och inte som man ibland ser idag, till exempel vid inplanteringsvatten med regnbåge, där catch and release tillämpas som ett sätt att få fortsätta fisket när kvoten är fylld. Det ligger tämligen långt från återutsättandets ursprungliga filosofi och syfte.

[Sveriges flugfiskares förening]