Text: Johan Mörling 
Foto: Privat

Min Adams storlek 16 landade som silke en meter ovanför fisken. Ett gigantiskt öringhuvud penetrerade vattenytan och tog min torrfluga utan att blinka. Den första brunöring jag landar på Nya Zealand blir en ofantligt vacker fisk som klockar in på 3,5 kilo. Kan man bli lyckligare? Nya Zealand har något magiskt och mytiskt över sig. Något som vi fisketokiga redan var väl medvetna om innan Peter Jackon fick för sig att spela in en trilogi om några torn och småväxta människor. Nya Zeeland är en av de sista bastionerna för ett brunöringsfiske i världsklass. Det kvittar hur mycket du förbereder dig och vad du tror att du kommer att mötas av. Du kommer ändå stå där och vara helt tagen av verkligheten. Nya Zealand är helt enkelt ett resmål som måste upplevas.

Nya Zeeland är uppdelat på två öar, nordön och sydön. De flesta som har flugfiske som huvudsakligt mål åker till sydön, eller i alla fall lägger merparten av sin tid där. Så blev det även för mig. Nordön erbjuder också bra fiske men håller generellt mer regnbåge än brunöring. De riktigt stora fiskarna, de så kallade troféerna, fångas oftast på sydön. Sydön är i sin tur uppdelad i olika regioner. Med start i norr har vi Nelson/Marlborough, North Canterbury, Central South, Otago och Southland. Vi har också West Coast som gränsar till samtliga på västkusten. Min resa började i Christchurch, vilket tillhör Central South. Många landar just i Christchurch med flygplanet och har därför Christchurch som startpunkt.

Efter en extremt lång resa på hela 35 timmar kunde man vi äntligen börja fiskeäventyret vi så länge längtat efter. För att bara få känna på det hela och dra några fiskar så bestämde jag och min svenska vän Joel att vi skulle börja med en älv som mestadels höll regnbåge. Sportfiskare ryggar genast tillbaka. Regnbåge!? Ska man verkligen åka till NZ för att fiska Regnbåge? Sanningen är den att den Nya Zealändska regnbågen inte alls är som våran svenska. I Sverige förknippar vi ju regnbågen med Put & Take, en sönderavlad stackare utan stjärtfenor som inte ens kan reproducera sig naturligt. På Nya Zealand är regnbågen lika naturlig som brunöringen. De blev inplanterade av engelsmän under slutet av 1800-talet. De reproducerar sig själva, ser helt naturliga ut, och beter sig naturligt, med skillnaden att de oftast uppträder mer opportunistiskt, likt harren, jämfört med brunöringen.
Vilda rackare är de också, mitt första intryck av Nya Zealand var bättre än vad jag kunde hoppas på. Det känns som om man står och drillar fisk under en inspelning av Sagan om ringen. Storslagen natur och villiga öringar i tvåkilos-klassen som mer än gärna stiger till din Adams eller Black Gnat. I det ginklara vattnet så ser man fisken väldigt tydligt. Man smyger fram, i vissa fall kryper fram, och när man får ett bra läge så lägger man ut flugan. Man ser allt, inte bara när de tar flugan, utan man ser även när fisken visar intresse och sakta men säkert börjar röra sig mot flugan. Första två dagarna gav mersmak så nu var det dags att ge sig på de groteskt stora brunöringarna och ge sig ut på en backcountry-sväng. För de som inte är insatta i ordet backcountry så kan man enkelt förklara det med ett vatten som ligger mer avskilt. Oftast så krävs det att man vandrar in. Det finns vissa vattendrag på Nya Zealand som är så svåra att ta sig till att det i princip inte finns något annat alternativ än helikopter.

Vi begav oss nordväst mot ett biflöde till en älv som förra året generade väldigt stora öringar på grund av en speciell naturhändelse. Det är nämligen så att förra året så hade de ett så kallat musår, vilket kan liknas vid ett lämmelår i svenska fjällen. Det uppstår i kombination av rätta väderförhållanden och att björkträden fröar av sig vilket ger gnagare ett överflöd av föda, vilket i sin tur leder till att öringarna ändrar sin kosthållning och börjar käka möss. Öringar som vanligtvis väger två kilo kan nu väga tre eller till och med mer. Troféer finns alltid i älvarna men när detta inträffar så ökar chanserna markant. ”Trophy” och ”Double digit” är något som du garanterat kommer att höra talas om om du åker till Nya Zeeland. Medan vi i Sverige tar lite lättare på ord som ”Trofé” så är det här nere ganska tydligt vad som gäller. En Trophy är en öring som väger 10 pound (Lbs) eller mer. Just detta vatten hade optimala förhållanden förra året, och vår förhoppning var naturligtvis att dessa öringar var kvar och att de var väldigt hungriga, med bibehållen kondition. Vi var tidigt ute i början av dec innan den största anstormningen av internationella flugfiskare var ett faktum.

Efter två timmars vandring och endast två fiskar sightade, vilka vi inte lyckades fånga, så kom vi fram till en intressant pool. Den var ganska djup med ett karaktäristiskt storöringdrag över sig. Precis nedanför ett utlopp av huvudfåran som likt en flaskhals drar ihop sig. Som en biolog börjar man tänka i banor som, ”om jag vore en öring, skulle jag då inte stå här och bara suga i mig all näring som samlas?” 
Sant som det var sagt tog det inte lång tid innan vi såg ett tydligt tecken. En grov öring som sög in sig allt som kom flytande över dess territorium. Glädjande så var det min tur. För när man fiskar på Nya Zealand så är det viktigt att förstå att man oftast inte står och blindkastar. Här handlar det om att se fisken i det ginklara vattnet, göra sig redo, och antingen lyckas lura fisken eller vandra vidare. Det demokratiska är därför att köra varannan gång på sightad fisk. Ibland kan man gå långa sträckor mellan fiskarna. Speciellt i backcountryvatten där öringarna har en imponerande medelstorlek men är ganska få och utspridda. De har sinnen som man inte trodde var möjligt. Ett felsteg där man råkar sparka till en liten sten i vattnet eller bara att man går lite för klumpigt på marken kan få öringen att fly all världens väg. Sen visar de sig inte på ett bra tag. Det är den mest spännande formen av fiske. Du ser fisken och du har ofta bara en chans på dig att göra en korrekt presentation annars är du rökt.

Med tanke på allt man läst i förväg om öringen på Nya Zeeland så var man ju livrädd för att lina-fisken. Detta är det mest förödande du kan göra om du kastar på sightad fisk. Får du fluglinan över fisken så är chansen stor att fisken ser silhuetten av din fluglina och sticker all världens väg. De första kasten som jag lade blev därför korta och genererade inget intresse. Men som tur var så var den inte skrämd. Nästa försök blev bättre. Min Adams storlek 16 landade som silke metern ovanför fisken. Ett gigantiskt öringhuvud penetrerade vattenytan och tog min torrfluga utan att blinka. Den första brunöring jag landar på Nya Zealand blir en ofantligt vacker fisk som klockar in på tre och ett halvt kilo. Kan man bli lyckligare?

Efter denna otroliga erfarenhet så tog det inte lång tid innan min vän lyckas med samma bedrift. Hans väger retligt 100 gram mer än min och togs också på torrt så klart… Resan hade börjat bättre än vad jag någonsin hade kunnat önska mig och nu var det bara att fara vidare och leva det livet som vissa bara drömmer om. Man är inte beroende av möten, jobb, klockan, eller var det nu skulle vara. Efter en lång fiskedag slår man upp tältet, gör upp en eld, snackar lite skit över en virre och dagen därpå kan man antingen gå ner till älven och göra några kast i kallingarna eller bara ta det lugnt, dröja kvar, och bevittna soluppgången i en av de mest fascinerande dalgångarna som man kan beskåda.

Utan att gå in in på varje specifik landad fisk så kan jag säga att fisket på Nya Zealand var väldigt varierande och lärorik. Du lär dig mycket som flugfiskare och du blir bättre och bättre på kastteknik och taktik. Att göra allting korrekt när du står öga mot öga med en fyrakilos öring som du vet kommer att bli skrämd för det minsta lilla fel du gör det kräver både tålamod insikt i vad du håller på med. Sydön erbjuder utöver fisket även en varierande natur. Västkusten som normalt har mycket nederbörd täcks av regnskog medan områden som Mckenzie i Central South kan liknas vid en bakgrund för en västernfilm med skillnaden att man ser snötäckta toppar. Den region som troligtvis är mest populär är Nelson/Marlborough. Här har man en uppsjö av val vare sig det gäller stilla vatten eller älvar. Och guider. Jag tror det är svårt att hitta ett område som erbjuder sådan storslagen natur och sådant bra fiske som exempelvis Nelson lakes.

Vädret är en faktor som är värd att nämna i dessa sammanhang. Nya Zeeland har en väldigt varierande väderlek. Man försöker att ha framhållning, ”beat the weather”. Man kan försöka men oftast så är det bara att acceptera väderförhållandena. Klart vatten är otroligt viktigt på Nya Zealand, du vill kunna se fisken du ska fiska på. Faktum är den att titt som tätt så kommer det några riktiga regnskurar som förhindrar det optimala fisket i flera dagar. Det tar tid för en älv att bli klar igen efter att en nederbörd har dragit med sig allt som torra land har ett erbjuda.

Nya Zealand kräver tid och engagemang. Det finns så mycket vatten att välja på så det är lätt att bli förvirrad. Vart ska man åka? Hur stor är risken att stöta på andra fiskare? Hur mycket ska man förlita sig på diverse guideböcker?  Det finns en bok som nästintill betraktas som en bibel bland vissa. Det är John Kents bok South Island trout fishing guide. Är du helt ny i området är detta helt säkert den bästa investeringen du kan göra. Den ger en god överblick över de olika vatten du har att välja på samt annan nyttig information som medelvikt, vattenklarhet och vägbeskrivningar. Däremot så ska man inte förlita sig blint på denna guide, den uppdaterades senast 2009. Mycket kan förändras under denna tid. Tyvärr så har vissa vatten blivit väldig hårt ansträngda de senaste åren av internationella flugfiskare. Det som kanske inte alltid nämns är att fisketrycket på Nya Zealand blir högre och högre. Något som i och för sig inte är konstigt. Det erbjuds fiske i världsklass, ett fiske som är öppet för alla. Här finns inga privata vatten. Du köper ett fiskekort som i princip ger dig tillgång till alla vattendrag på hela Nya Zeeland, med vissa få undantag där du behöver ett specialtillstånd. Pull-factorn är stor. Med detta tillkommer vissa problem, det är ett delikat fiske redan som det är. Skygga öringar i kristallklart vatten. Om dessa vattendrag konstant blir fiskade så blir öringen extremt skygg, så skygg så att den nästan inte äter längre förutom under nattetid. Vissa ser detta som den stora utmaningen, att kunna lura den stora öringen som synar din fluga mer än vad skatteverket synar din deklaration. Problemet med vatten som blir för hårt belastade är att öringen inte längre kan bete sig naturligt. De lär sig mer än vad man kan ana efter att ha blivit krokade ett antal gånger. Och det är verkligen inte ett lätt fiske.

Ett annan situation på Nya Zeeland som kan innebära problem är att stöta på andra fiskare, vilka blir fler och fler, år för år. På andra ställen runtom världen är det kanske inte hela världen att stöta på andra fiskare. Men på Nya Zealand är det något av det viktigaste att vara först vid ett vatten, och att fiska på ett tämligen ostört vatten. Man smyger sig på fisken uppströms, och eftersom fisken är så skygg som den är så är det viktigt den nyligen inte har blivit fiskad över. Skrämmer man en fisk kan det dröja två dygn innan fisken återgår till sitt naturliga beteende igen, enligt studier. Självklart finns det fortfarande stora möjligheter att ha en hel älv för sig själv men man måste ändå vara beredd på risken att stöta på andra fiskare. Och då gäller det att vara resonlig och prata med de andra innan du börjar fiska. De var där först, en oskriven regel är därför att de har förträde att fiska uppströms, men det betyder definitivt inte att du måste vända åter. Oftast kan man komma överens om en plan där alla får chansen att fiska.  

Min visit på Nya Zealand varade i tre månader. Jag hann att besöka de nordligaste till de sydligaste delarna av landet. Man försökte hinna med så mycket som möjligt helt enkelt.
Utöver själva fisket så har upplevelsen på Nya Zeeland varit fantastisk på så många olika sätt. De lokala är otroligt vänliga, hjälpsamma och sociala. De är något du bör ha i åtanke om du någonsin ska till ett vatten som kräver tillstånd av landägaren. Nya Zeeland skiljer sig en hel del från Sverige. På Nya Zeeland är privat mark heligt. Du möter ganska ofta skyltar om hur ”Trespassers will be prosecuted”. Det kan låta främmande, och skrämmande likt USA, men sanningen är den att sportfiskare i 99 fall av 100 är mer än välkomna att beträda privat mark. Men fråga först.

Du kommer också med största sannolikhet lära känna nytt folk från alla världens hörn. Vi flugfiskare är ett speciellt folkslag, och det är ett härligt folkslag. Vad mer behövs det egentligen för att komma överens med annan utöver flugfiske som intresse? Något av det största minnet jag kommer att bära med mig från min tid på Nya Zeeland är just alla härliga människor man träffar. Vare sig det är längs med älven eller på en krog i en liten by som man endast övernattar på så stämmer det så väl att flugfisket förenar. Fisket på Nya Zeeland kommer att vara krävande stundtals. Men den belöning som väntar för allt hårt slit, alla skrämda fiskar, och alla tappade fiskar, kommer att göra upp för allt annat. Utöver detta så har du en storslagen natur som är svår att beskriva med ord.

Information

Hur bor man?

Beger man sig ut i backcountry så finns det längs många älvar så kallade DOC-huts. De sätts upp av statliga Department Of Conservation. Man betalar en avgift och har därefter tillgång till stugorna som finns placerade längs hela Nya Zealand. http://www.doc.govt.nz/
Man kan även bo i tält, men då gäller det att vara klar över vad som gäller på just det område du befinner dig. Det är inte lagligt att slå upp ett tält överallt.
Rör man sig hyfsat nära civilisation så finns det tillgång till hotell och hostels/vandrarhem.
Något som jag fann mycket användbart var så kallade Holiday parks. De finns spridda över hela landet och kan ses som campingplatser men som även erbjuder stugor, toaletter, duschar, kök och tvättmaskiner. En väldigt bra app är för att hitta olika boendeformer är Campermate.

Guider

På Nya Zealand så finns det gott om guider. Och det ses väl investerade pengar att anlita en guide de första dagarna om man är helt ny på Nya Zeeland.
Kostnaden ligger normalt kring 500-800 NZD per dag.
Behöver du hitta en guide så besök http://www.fishingguides.co.nz/
Där samlas certifierade guider under ett och samma tak.
Jag kan personligen gå i god för Hans Kreuer som är baserad i Nelson/Marlborough.
Utöver guider så finns det ett flertal lodger som erbjuder kompletta paket såväl som individuella. Några av dessa är bland annat: Stonefly Lodge, Owen River Lodge samt Lake Rotoroa Lodge

Resa

Att resa till Nya Zealand kräver att du är väl insatt i regler vad gäller införsel.
Nya Zealand är extremt hårda vad som får föras in. När det gäller flugfiske så måste man vara extra vaksam på att vadarskor med filtsulor ej är tillåtet. Naturmaterial kan också vara känsligt, jag hade personligen inga problem att ta med med mig mina flugor men var vaksam.
Vadarbyxor, tält och sovsäckar måste vara rengjorda.

Flugval

Flugorna som jag tyckte var gångbara är egentligen inga överraskningar. Bland torrflugorna så fungerade Adams och Black Gnat bäst för mig, ofta i storlek 14-16. Något som definitivt inte ska underskattas är även "terrestrials", dvs markbundna insekter som landar i vattnet av misstag. Testa imitationer som skalbagge, spyfluga och den populära Cicadan som öringen blir som galen över senare inpå säsongen.
Bland nymfer så var Pheasant Tail och små svarta bäcksländenymfer framgångsrika, gärna förtyngda.
Man kommer långt på Nya Zeeland med en vanlig fjällask.

Mer i denna kategori: « Gäddfiske med Bauer
 
 
 
 
 
 
 

Foruminlägg