0
Laxkungen
Stiger ut på trappan med en rykande kopp pulverkaffe i handen och den andra kliande i hårbotten. Fortfarande ett lätt regn. Senaste timmarna har himlen stått vidöppen. Borta i väster tränger solens sista strålar igenom molnen. Magkänslan säger att det kan bli en bra kväll. Drar på mig vadarna och jackan. Ryggsäcken står färdigpackad och spöt står laddat utanför stugan. På tafsen sitter en nygjord fluga. Ett nytt hett mönster. Jag bytte till mig mönstret av några lokalingar mot några koppar malt. Fin malt har en magisk egenskap att kunna lösa upp tunghäftan på i vanliga fall väldig fåspråkiga nordmän. Jag fick mönstret om jag lovade att inte sprida det vidare. Jag sade att jag inte kunde lova något sådant men jag skulle göra mitt bästa för att hålla det hemligt.
Med lätta steg vandrar jag mot älven. Skogen och ängarna ångar av fukt och dofter som regnet väckt till liv. Jag drar in några extra stora andetag genom näsan och alla dofter nästan slår omkull mig. Gräs, björk, jord, fukt. Underbart. Detta är livet när det är som bäst.
Efter tjugo minuter står jag vid drömpoolen. Ett långt tungt blankvatten som döljer stora stenar på botten och som avslut en perfekt v-formad nacke som är starten på en lång och hård fors. Här stannar alltid laxen en stund för att vila. Det är då man har chansen att kunna lägga en fluga framför dem.
Jag kontrolerar mätpinnen i strandkanten. Vattnet har stigit nästan en decimeter under dagen när det regnade. Förhoppningsvis slutar vattennivån att stiga och börjar sjunka lite. Jag har ingen brådska. Tid har jag gott om. Jag tänder en liten brasa och ställer på kaffepannan. Snart puttrar och visslar den ljudligt. Häller upp en rykande kopp och sippar försiktigt på det svarta flytande guldet. Solen börjar att synas bakom bergstopparna igen. Denna tiden på året är solen endast borta trettio minuter när den döljs av de högsta bergen.
Plötsligt ser jag en bred rygg nere på nacken. Sävligt och med stort självförtroende som en stor val. Större fisk har ett helt annat lugn än de mindre laxarna som oftast hoppar och sprätter. Nu är det bara att hoppas på att den ställer sig för att vila och att just min fluga duger. Jag häller ut det sista kaffet och tar spöt och går upp en bit. Börjar ca femtio meter från nacken. Repar ut klumpen och tio meter skjutlina. Lägger kasten snett nedåt. Flytlinan drar helt perfekt och strömmen för flugan in mot land. Ett par meter innan nacken känner jag ett tungt sug men inget mer. Attans. Det var en men den ville inte bita ordentligt. Jag tar upp flugan och känner på krokarna. Inga fel på dem. Undra varför den inte fastnade. Jag går upp och börjar om på samma plats som nyss. Denna vända kastar jag ett par meter och lägger dem mer tvärt i strömmen. Tanken är att ge flugan mer fart så att laxen måste skynda sig för att hugga. Kast efter kast närmar jag mig platsen där laxen högg tidigare. Pulsen stiger mer och mer. Precis innan jag når platsen där den högg förra vändan tar jag en näve kallt älvvatten och baddar ansiktet och sköljer ur gruset ur ögonen. Nästa kast sträcker perfekt. Flugan sätter fart och närmar sig ståndplatsen. Plötsligt höjer sig vattenytan och innan jag för hinner reagera så exploderar den lugna strömmen i en vattenkaskad. Jag släpper slingan och när linan stramar till så reser jag spöt. Fisken svarar med att ställa sig i hårdströmmen och bara hålla emot. Om jag inte skulle ha sett hugget så skulle jag ha trott att det var bottennapp. Länge står vi bara och mäter krafterna. Inget händer. Jag går nedåt och försöker sätta press på den från sidan. Fisken svarar med en hård och snabb rusning uppströms och avslutar det hela med ett högt hopp. Jag hinner precis med att ge fisken lite löslina och efter att den har landat så ökar jag pressen igen. Nu svarar fisken med att göra en idiotrusning nedåt mot nacken. Jag hänger i spöt och försöker stoppa fisken. Jag känner att det är helt lönlöst att försöka stoppa den. Antingen kommer tafsen att gå av eller så knäcks kroken. Jag springer så snabbt det går längs stranden. Fisken bara ökar farten ute i hårdströmmen. Snart har jag hundra meter lina ute. Detta kan inte sluta bra tänker jag. Efter ett par hundra meter delar sig älven. Jag hinner inte ens formulera tanken i huvudet innan jag inser att den kommer att gå på fel sida. Jag hoppar ut i älven och hoppas på det bästa. Om jag inte bottnar så får jag simma. När jag landar så känner jag de hala stenarna under fötterna. Skönt, då slapp jag simma i alla fall. Lite vatten sipprar in i armhålan. Jag pressar mig fram med vatten upp till armhålorna och spöt stickandes upp så högt jag bara kan. Jag kan inte se hur mycket backing jag har kvar men det kan inte vara många meter. Sakta tar jag mig upp på stranden. Fullständigt utmattad stapplar jag mig fram på ön. Fisken har slutat att rusa, den måste ha stannat i den stora hålan nedanför ön. Meter för meter närmar jag mig fisken. Som jag trodde står den i djuphålan. När jag närmar mig den så börjar den att simma mot nästa nacke. Den har gången går det inte att simma efter. Skulle jag ge mig ut i denna hålan så skulle jag troligtvis drunkna. Speciellt nu när jag är så här utmattad. Jag satsar allt på ett kort och låser rullen med handen. Femtonfotaren böjer sig ända ner i korken. Snart är spöspetsen nere vid vattenytan. Precis när jag tror att tafsen ska gå av så lättar pressen lite. Helt otroligt. Den vände på nacken. Nu ger jag den ingen chans att hämta krafter utan jag pressar mig till det yttersta och tar i så mycket jag orkar och bryter in fisken. Efter ett par minuter kan jag skönja en bred silverblank fisk ute i skummet. Sakta får jag in den till kanten. Som tur är det en sandbank här nedanför ön. När fisken kommer in på det grunda vattnet blir den orolig och försöker ta sig ut till djupare vatten. Jag håller dock stenhård press på den. Jag tänker inte chansa på att den ska få hämta andan eller hitta på något annat hyss. När den märker att den inte kan komma ut kantrar den och jag kan stranda den på sandbanken. Snabbt tar jag tag i stjärtspolen och skjuter upp den på land. Med darrande händer tar jag fram priesten och avslutade laxens resa. Jag sitter och försöker hämta andan i några minuter. Jag skakar fortfarande i hela kroppen och har blodsmak i munnen. Tittar på klockan. Över en timme har det tagit och jag har fått lov att följa efter den i nästan en kilometer längst älven. Vilken makalös styrka dessa ishavstorpeder har. Det är med ett stort vemod som jag hänger upp laxen i ett träd och blodar av den. Man får nästan en sorts kontakt med laxen efter en sådan här lång drill men i slutändan fiskar jag för att få fisk på bordet. Ett rent C&R fiske är inget för mig. Jag hedrar laxen genom att inte fiska mer denna dag. Jag är mer än nöjd att älven delade med sig av dess skatter. Jag granskar laxen lite mer ingående. Långt över en meter lång och klart över tio kilo. Spegelblank och helt perfekt i fenor och form.
Jag sitter i nästan en timme innan jag har hämtat krafter och slutat att skaka. Armarna värker och värre lär det bli i morgon. Jag slänger upp laxen på ryggen och börjar min vandring hem till campingen. Stegen är inte lika lätta denna gången men det går bra ändå. I dag är det jag som är laxkungen.
