0
Så, då stog vi där, jag och min gode fiske vän. Vi hade nått vårat mål...på dryga 3 timmar hade vi tagit oss från södra sveriges slätter till dit myggen slåss om minsta lilla bloddroppe, och där rödingar vakar hela den ljusa natten igenom...
Vi blev stående, leendes mot varandra, samtidigt som vi sneglade ut mot jokken för att se om vi kunde se några första vak, gjorda av arktisk fisk av ädlare valör...helikopterns motorer hade för längesedan tystnat bortåt dalen, men där blev vi stående...
Det var så tyst, så fridfullt, den klara,rena luften rensade våra lungor, endast ljudet från där nacken nedanför vårat läger bryts ner till en ström hör vi...ett par fjällabbar viner förbi och tjuter oss välkomna. Än en gång, vi var framme, vid mina drömmars jokk, i ett landskap jag älskar.
När vi så småningom hunnit smälta att vi faktiskt var framme gjorde sig myggen påminda...just det: tältet kanske vi borde slå upp! Indräkta i allsköns myggmedel kände vi oss redo att ta oss an tältbygget. Tror det gjordes på rekordfart, blev inte särskilt bra, men men, det duger åt oss. Vi hade hittat en perfekt lägerplats, där vi från "farstukvisten" hade fin vy ut över jokken. Vi satte oss ner, och återigen insöp vi atmosfären, en liten Balvenie Double Wood och en delad bira fick oss att varva ner.
Tänk att det finns såna här platser, det känns så otroligt avlägset och fjärran från det liv man lever...det är juh så här livet ska le(a)vas! Inte irra runt i nån stressig stad, med måsten hit och måsten dit! Tänk, tänk om man hade fått leva sitt liv på fjället.
Precis där jokken gör en 90 graders sväng bildas det en djupare del, däruppe, där ser vi de första vaken. Inga stora, men det är inte alltid storleken på vaken avslöjar vad som döljer sig under ytan...Det är de längsta 50 metrarna jag gått i mitt liv tror jag...viden var hög som två fullvuxna män (nåja, nästan iallafall), och det var en prestation i sig att få med sig spöet i ett stycke i den snåriga labyrinten. Väl framme ser vi att de första metrarna består av en sluttande sandbotten. Och där ser vi dom, ett antal stora harrar går och kryssar precis under ytan och plockar något precis i ytfilmen...därav de små vaken. Vi lyckas räkna till sammanlagt 5 st, som har sina egna rutter och banor, och det är inte många centimeter dom viker av från denna. Sten, sax, påse avgör vem som börjar...
Nille smyger försiktigt ner mot vattnet, lyckas vinkla kastet och få ut flugan i ett uppskattat födostråk...flugan ligger helt prefekt i ytan och den rör sig inte mycket i bakvattnet...och så, där kommer den...sakta sakta kommer den glidande mot flugan och...SWACK! Den sitter! Ut i den lite mer strömsatta och djupare delen av jokken, där den fäller ut sitt stora purpurfärgade segel och går och bökar...en tung jämn rusning uppströms för att sedan komma ner ganska så snällt igen med strömmen. Den känns mogen så jag smyger ner precis bredvid Niklas och assisterar med håvningen. En otroligt vacker och välmatad harr glider snällt och fint in i den gamla trähåven...ganska snabbt bestämmer vi att den får bli våran delikata kvällsmåltid.
Rökt harr på knäckebröd med tunnskivad lök, nersköljt med lite iskallt gott jokkvatten, en styrketår och lite gott kokkaffe till dessert...livet leker!
Natten är behaglig, vindstilla och ljummen. Solen håller oss sällskap dygnet runt men lite mörkare moln börjar torna upp sig runt canyonen...lågtryck på gång kanske? Vi fiskar trots det vidare...vaken uteblir dock helt och hållet, och så även fisken. Dom är som bortblåsta, ser inte skymten av dom någonstans...Vi blir verkligen varse hur lynnigt och oförutsägbart fisket kan vara uppe på kalfjället...
2 hela dygn fortskrider utan kontakt med fisk...humöret är inte riktigt på topp, men en liten tanke på att vi just nu lever vår dröm ser till att snabbt blåsa bort allt det negativa och istället bara njuta av att få vara på plats...
Vi bestämmer oss för att bryta upp lägret och vandra vidare, mot nya mål, nya vatten, nya fiskar, nya dalgångar, nya vidder, mot nästa oändlighet...
Visst, vi hade tagit några fina av strömmarnas dam, och några riktigt vackra fjällöringar, men vi hade konstigt nog blivit lite rastlösa. Vi kände att det var dags att vidga våra vyer och bege oss ut på en liten vandring. Karta och kompass var framme, och enligt dessa hjälpmedel skulle vi till att börja med att gå på skrå upp över åsen. Sagt och gjort.
Det visade sig bli betydligt tyngre än väntat, det väglösa landet tillsammans med idiotisk packning/planering hemma gjorde att det sög ordentligt i stubbarna...Men vilken utsikt vi fick som belöning! Väl uppe på åsryggen hade vi fantastisk utsikt över dalgången och jokken vi precis lämnat bakom oss. På något sätt kände jag ett stort vemod som sköljde över mig...
"Denna jokk har jag drömt om så många år att få gästa, och nu är jag redan på väg härifrån...kommer jag någonsin få se dig igen...?"
Det blev ett antal åsar och mindre dalgångar på vår väg till vårat delmål, men det var värt varenda steg. Vi gjorde många pauser, både för att pusta lite extra, och inte minst för att beundra vårat vackra land, med dess snöklädda bergstoppar, vattenfall gjorda av snösmältningen, djupa dalgångar med hundratals, ja kanske mer än så, små sjöar och bäckar.
Då och då stöter vi upp både fjällripa och dalripa, frågan är vem som blir räddast, vi eller dem. Hursomhelst ett roligt inslag på vår vandring. På avstånd hör vi fjällpiparen med dess karaktäristiska läte som gör allt för att locka bort oss från deras bo som ligger gömt nånstans på marken...
Vi tar oss fram på skrå längs en bergssida, och plötsligt ligger dom bara där: Våra små rödingsjöar! Den sista biten fram känns som en evighet, man vill bara komma fram någon gång!
Det blir en vandring på dryga 5 timmar sammanlagt, men väl framme får vi ganska omgående syn på vakande röding. Försiktiga små små sippningar i ytan bara...minsta lilla krusning på ytan så är dom borta! Men så, ytan lägger sig som en spegel, och där är dom igen! Länge blir vi sittande och njuter av skådespelet...
Vi hittar en perfekt lägerplats, på en liten höjd, mitt emellan sjöarna, så vi har fin utsikt över båda sjöarna samtidigt. Den "lilla" sjön ligger lite mer skyddad från de nordliga vindarna, så där börjar vårat fiske. Ganska omgående lyckas Nille lura en fin liten röding, den plockade flugan så otroligt fint från sjöns spegellika skal!
Känslan blev nästintill euforisk! Dom är så otroligt vackra dessa röda skapelser!
Senare fram på kvällen lägger sig även vinden på den lite större sjön, och långt därute vakar det stor fisk, riktigt stor fisk! Sitter länge och väl och spanar och njuter. Solen står ganska så lågt, men efter att vindarna lagt sig så värmer den mig ganska skönt i ansiktet...Bortser man bara från myggen (som för övrigt var helt tokiga här uppe!) så var det en underbar kväll!
Nere i ena hörnan av sjön ser jag ett par fiskar som går och vakar. Jag tar mig tiden, försöker läsa deras födostråk, innan jag bestämmer mig för att smyga mig dit ner. Som närmast är dom inte mer än 4-5 meter ut från land. Och dom dyker upp där med jämna mellanrum...En liten Griffits Gnat i strl 18 blir mitt flugval...
Från där jag står har jag en otrolig utsikt, jag har hela den stora sjön framför mig, spegelblank och varmt dränkt i kvällens strålar från solen. På andra sidan studsar solens ljus mot en bergssida. Jag ser hur berget speglas ner i vattnet, det blir en synvilla, jag ser samma sak i vattnet som när jag tittar upp på berget...det är helt otroligt vackert! Just den här synen har etsat sig fast i mitt sinne...
Jag gör mig redo, sätter mig på knä och viftar ut flugan...den får ligga där länge utan något visat intresse..."Varför tar dom inte?" Ska jag nu bli utsatt för rödingens så mytomspunna nyckfullhet? Jag gnuggar på ett tag till utan resultat. Fiskarna verkar inte bli nämnvärt störda av min närvaro, dom vakar på trots att jag jag krossar spegeln med jämna mellanrum...Okej, ett flugbyte kanske gör susen...en gul klinkis strl 18 får ett försök. Det går en kvart, Niklas kommer förbi, han har inte heller haft någon lycka, han förslår att vi tar en runda runt sjön, men känner att jag inte är riktigt färdig här i min hörna, så jag skickar iväg honom själv...
5 minuter går...jag lägger ut flugan helt perfekt i en av rödingarna stråk....SLURP! Fast fisk! Äntligen! Det är ingen jätte, men dom är så otroligt starka för sin storlek! Den gör två ganska hyfsade utras innan jag lyckas få lite kontroll över den. Den kommer sakta men säkert närmare. När den får syn på håven får den extra kraft och sticker iväg ut mot sjön igen. Jag sätter lite lite mer press på den den här gången, och andra försöket går bättre. Min första fjällröding är bärgad! Det är en otroligt fin fisk, och min stolthet och glädje är svår att hålla tillbaka! Nille har kommit tillbaka springande och får de sista sekunderna förevigade i rullande bildformat...
Tyvärr varar inte vår tid häruppe för evigt, helikokptern hämtar oss om 3 dagar, ca 10 km härifrån, så vi får återigen bryta upp vårat läger och ta oss vidare. Målet är nu en annan jokk, väl känd för sitt bestånd av grov röding. Återigen känner man pulsen göra ett extra skutt när man ser den ringlande lilla jokken nere i dalgången. Vi stämmer av på kartan, var nånstans blir vi hämtade? Var nånstans befinner vi oss på kartan? Är vi ens i närheten av där vi ska vara? Efter lite dividerande om vem som har rätt kommer vi fram till att där, just där jokken smalnar av ordentligt och gör en krök, där ska vi ha vårat läger.
Medan vi slår upp tältet för sista gången ser vi hur mörka, tunga moln kommer glidande längs med dalgången...Det känns oroväckande, men tältet är på plats, så lite skydd ska vi iallafall ha om stormen skulle komma.
Ganska snart är tiden mogen för en upptäcksfärd. Högt uppe från berget ser vi ett vattenfall, snön har ännu inte smält undan ordentligt, varpå en smal men ganska djup fåra av smältvatten ringlande söker upp jokken för att förena sig med densamma. Jag smyger fram försiktigt till den lilla fåran, och tror knappt mina egna ögon av det jag ser när jag tagit mig igenom videbuskarna! Precis i mynningen står det 10-15 rödingar, helt stilla i strömmen och äter av vad strömmen för med sig. Blir först rädd att min entusiasm har skrämt slaget på fiskarna, men dom står kvar, helt orädda! Det är allt från fisk i halvkilos klassen upp till säkert 2-2,5 kilo! Jag står länge och studerar dessa skapelser, och njuter av deras perfekt spolformade kroppar, som knappt behöver röra sig där dom står längs botten av strömmen...vattnet är kristallklart...det är helt otroligt...
Tillslut blir frestelsen för stor, 0,12 i spetsen och en ljus nattsländepuppa i storlek 18 får fladdra förbi där nere i djupet. Jag viftar upp flugan ca 2-3 meter uppströms för att få ner den på rätt djup. Första gångerna får jag ingen reaktion, men efter 5-6 gånger gör en av fiskarna ett utfall mot flugan! Hjärtat stannar...i sista sekund vänder fisken och återvänder ner till tryggheten hos sina fränder. Okej, det finns ett intresse! Jag fiskar på en stund och helt plötsligt ser jag en av de större fiskarna som ruskar till ordentligt på huvudet. bråkdelen av en sekund senare känner jag stötarna genom spöet! Fisken rusar först uppströms i den lilla fåran, säkert 10 meter, innan den förstår att den nog har större chans att slita sig loss på lite mer öppet vatten. Den rusar ut i jokken där den gör ett par imponerande hopp, drar ut en bra bit av backingen ett par gånger innan jag med skakiga händer kan styra den in i håven...det är en drömfisk! Måttband? Nej...Våg? Nix! Nähä...men vad gör det egentligen? Jag har lyckats lura mitt livs röding, tror aldrig någonsin jag kommer få en sådan fisk igen, så vad spelar det egentligen för roll?
Denna stund drömmer jag mig ofta tillbaka till, en underbar händelse i mitt liv som flugfiskare!
Och visst kommer stormen, med besked! De 2 sista dagarna kan vi inte göra annat än att ligga inne i tältet o snacka, kolla bilder på kameran och sova, kraftig vind kombinerat med en hel del vatten ovanifrån gör det omöjligt att vistas utanför tältets dukar...
Den sista dagen vaknar vi av att tältet inte ruskar, vi hör inte hur vinden försöker slita upp tältet från dess fäste i marken...Det är vindstilla...och om två timmar blir vi hämtade! Typiskt att det ska bli fint när vi ska åka hem! Men, en fantastisk vecka har vi trots allt haft!
Det är vindstilla och solen skiner från en klarblå himmel när vi hör helikoptern komma svepande i canyonen. Han flyger först över och förbi oss, gör en snygg vända över jokken innan han gör en 180 graders sväng o sätter ner sin flygande taxi precis bredvid oss. En perfekt avslutning på en perfekt resa!
Drömmen som blev verkligehet!
