Flykten från fjället

Små regndroppar smattrade mot tältduken,
kalldiman låg som ett täcke över myrlandskapet.
Öringarna hade slutat vaka och tystnaden tagit vid.
Jag och Emil låg tysta och tittade i tälttaket
när plötsligt steg hördes utanför tältet.
Någon lufsade omkring…

”Fisk” ropar Emil
Jag rör mig mot honom och hans böjda spö som pumpar i tunga knyckar.
Rullen skriker och lina sprutas ut i en hiskelig fart. Jag rycker loss håven från västen och plumsar ner i bäcken.
”Den är stor” flåsar den upphetsade fångstmannen
Tillslut ger sig fisken, vänder upp sin underbart guldfärgade buk, och låter sig planas in i riktning mot håven.
”En kilosfisk” säger jag och håller upp håven
Eftersom två öringar i mindre format redan tagits tillvara för gravning låter vi denna bjässe simma tillbaka. Den svarta skepnaden pendlar ut i strömmen igen. Emil sänker handen i strömmen, fyller den med vatten och häller det över sin svettiga hjässa. Solen värmer på, trots att klockan säkert börja närma sig kvällen. Om det inte vore för myggen skulle man kunna tro att vi befann oss i något medelhavsland och inte i den svenska fjällvärlden. Sakta börjar vi lunka tillbaka mot tältet. Kvällen har varit fantastisk, öringarna har fallit för våra små dagsländeimitationer, och livet har lekt. Långt borta i öster ser vi dock ett stort regnmoln närma sig våra trakter
”Blir nog regn” säger jag utan vidare tankar på det
Efter ett bastant kvällsmål bestående av gravad öring på hårt bröd och rent färskt bäckvatten, ska vi försöka sova några timmar. Mätta och belåtna kryper vi in i tältet.

Vi befinner oss i de västra delarna av de vackra västerbottensfjällen. Kalendern visar veckan efter midsommar och ljuset verkar aldrig vilja släppa taget om fjälldalen. Tiden tappar betydelse i detta landskap, allt tappar betydelse, det ända man behöver fokusera på är här och nu. Allt annat får man ta itu med är man kommer hem, nu finns bara en sak att göra, släppa tyglarna och leva. Skillnaden mellan natt och dag är inte stor så här dags på året och det är först när solen gömmer sig bakom bergen och kalldimman sakta rullar in över myren man förstår att natten börjar närma sig.Ojämna knastringar mot tältduken gör oss påminda om regnmolnen vi tidigare skådat på himmelen. Knastringarna följs av ett smattrande spöregn. Men nog finns det något mysigt med att ligga i ett tält när det regnar. Det sövande ljudet när regndropparna faller mot tältduken, regnvädret blir så uppenbart, alla sinnen känner det, men trots det blir man inte blöt.
En ganska komfortabel känsla. Regnvädret återgår igen till dessa ojämna knastringar igen, det värsta är över.

”Vi sover väl en stund” säger jag tyst
”Mmmm” mumlar Emil som redan verkat åtagit mina ord
Plötsligt spänns våra kroppar upp, någon verkar dra åt sträckbänken. Vi ligger tysta i flera sekunder, Emil vänder sig om:
”Hörde du” säger han med en knappt hörbar viskning
Med en mekanisk rörelse nickar jag
Någonting gick utanför vårat tält. Nästa sekund hördes ett vagt knarrande ljud av en trädörr som öppnas. Jag kom att tänka på den stuga vi passerat på våran vandring hit. Stugan låg kanske hundra meter bort, och på utsidan fanns ett skafferi som innehöll diverse konserver. Dörren stod öppen, men inte tänkte man desto mer på det då. Någon rotade i skafferiet? Tankarna flög genom huvudet. Hungrig vandrare? Nja knappast denna tid på dygnet. En nyfiken räv? Nä, Skåpet låg alldeles för högt. En liten ekorre? Kanske, men borde inte låta så pass mycket.

Ett förslag återstod, jag såg på min vän att samma tankar vandrat genom hans huvud.
Björnen hade tydligen också insett fördelen av konservmat på fjället.
Konservburkarna rasslade mot varandra, ett dovt frustande tycktes komma från samma riktning.
”Vad gör vi” formade jag på läpparna utan att något ljud kom ut från min mun.
Emil skakade på huvudet.
  Plötsligt kom jag på den lysande iden att vi skulle skrämma bort björnen. Jag hade ett vagt minne av att jag i något sammanhang hade hört att björnar var rädda för ljudet av en rasslande nyckelknippa. Det metalliska oväsendet skulle säkert få varje björn att rygga undan och ge sig av. Jag rotade fram knippan ur innerfacket på ryggsäcken, höll det hårt i handen för att inte förbereda björnen med något litet rassel, här skulle det låtas ordentligt. Jag höll andan… ett…två…trrr

Jag ruskade på nyckelknippan för allt jag orkade, vi skrek och gormade, busvisslade och slog i marken. I flera minuter höll vi på. Måste ha sett fånigt ut, i den lugna fjällnatten måste våra skrik ha hörts flera mil, men detta var våran lösning på situationen. Efter att vi skrikit oss hesa, lade vi oss återigen ner, med huvudet mot kudden. Vi lyssnade, och lyssnade, regndropparna hade upphört med sitt knastrande. Ingenting hördes. Allt var tyst. För tyst tyckte jag.
  Efter en kvarts tystnad och stirrande i taket, drog Emil sakta ner dragkedjan och stack ut sitt huvud.
”Såg du något” sa jag med smått darrande röst
”Nää, tror inte det”

Följande del av historien är jag inte direkt stolt över. Våra impulsiva hjärnor handlade inte direkt i lugn. Allt gick så fort.
Men har man sagt A så får man väl säga B…Vi fortsätter:
Vi började panikslagna att riva upp tältpinnar, stuva in blöta kläder i ryggsäckarna och plocka isär flugspön. Natten hade äntrat landskapet för några timmar sen. Jag tror vi slog nytt rekord i hoppackning av tältutrustning. Rekordtiden måste ha legat på under 10 minuter. Att rekordtiden skedde på nattetid gör det än mer anmärkningsvärt. Trötta, endast drivna av adrenalinet följde sedan en språngmarsch över berget. Jag skulle tippa på att vägen är ca 3 km, ganska brant uppför. Vi sa inte ett ord till varandra. Hjärnorna var avslagna. Sommarnatten var ljum. Regnet hade upphört. Det doftade säkert av daggvåta fjällbjörkar. Och säkert hade öringarna börjat vaka igen nere på selet. Vad visste vi? En halvtimme senare stod vi nere på parkeringen. En parkering längs den måttligt trafikerade vägen som ringlade sig genom västerbottens inland. Eftersom vi inte hade någon bil, utan hade blivit hitskjusade, hade vi ett litet problem. Armbandsuret visade halv 4 på natten. Att ringa och väcka någon, nja riktigt så lågt ville vi inte sjunka. Vi började nog inse vilka följder det kunde få om vi började handla av björnfrossa. Det skulle nog snackas om oss en del. Ungtupparna som trodde att dom hade sett björn.

Att lifta med någon kunde vara en idé, men som vi såg det fanns det två nackdelar. Att halv fyra på natten hoppa in i en okänd bil kändes inte helt okej. Men det största problemet var att det körde förbi ungefär en bil var tredje timme här, speciellt denna tid på dygnet. Så än en gång fick våra impulsiva hjärnor hantera situationen. Tältet slogs upp på parkeringen.

8 timmar senare, ganska utvilade vaknade vi upp på parkeringen. Solen gassade. Natten hade inte varit så kall. Och tur var det. För både tält och sovsäck var genomvåta. Kläderna var våta. Maten var våt. Det mesta var vått. Som tur var hade vi fått med oss foliepaketen med de gravade öringarna. Så vi gjorde upp en fin brasa, tog ut alla kläder och hängde upp dom på tork. Sedan tillredde vi en underbar frukost bestående av gravad öring och pulvermos. Himmelskt gott. Så gott har pulvermos aldrig smakat. Följaktligen ringde vi våran chaufför och klargjorde att fisket varit bra och vi kände oss nöjda med våran tur. Så det gick bra att hämta oss en dag tidigare. Verkligheten var dock annan. Fisket hade visserligen varit bra. Men vad som verkligen dragit oss ner från fjället var den välkända björnfrossan. Vi hade inte sett skymten av björnen. Och huruvida ljuden vi hörde, verkligen var björn är svårt att avgöra. Såhär i efterhand börjar man verkligen tvivla. Men björnfrossan hade trots det en stor inverkan på oss. Och om det nu var en björn som besökte oss denn kvällen kommer den nog inte att återvända till det skafferiet på ett bra tag, inte efter den cirkusen den fått uppleva.
Björnfrossa var ordet... Men vem vet?

Men vad heter då denna å?, vars finns den?, hur kommer man dit?
Ja, gott folk, alla frågor som kan tänkas uppkomma i samband med
denna lilla historia, kommer jag besvara med ett gammalt, beprövat knep för bevarande
av smultronställen.
”Vad ni än gör, far inte dit, det kryllar av björn där”

Simon Rantapää