En plats att bevara

[indent][indent][indent]Jag ska berätta om en plats, en plats där naturen fortfarande är orörd. Där luften fortfarande är frisk och där vattendragen fortfarande är klara, klara som kristall. En av våra sista vildmarker, en plats att bevara. Ett unikt guldkorn i den lappländska fjällvärlden. Ännu inte helt förstörd av den enda varelse på denna jord, som medvetet förstör platser man älskar. Denna plats skulle naturligtvis inte vara lika attraktiv om det inte vore för mitt intresse. Som fiskare får man en mycket fin bild av den miljö man befinner sig i, och då är det inte bara hur mycket fisk man får som spelar in, utan naturen är en lika viktig bit, i det pussel av känslor och intryck man försöker bygga ihop, för att tillslut en upplevelse ska träda fram

Bilen rullar fram längs den smala, slingriga vägen, gruset knastrar när däck och väg möts. Ett stort dammoln växer upp bakom bilen, och följer oss hela vägen till vinterparkeringen, där vi stannar bilen. Jag kliver ur bilen och ser mig omkring, försöker få grepp om att det jag ser verkligen är sant, om jag verkligen är här. Höga snöklädda berg omger oss, ovanligt mycket snö ligger kvar, som en luva över bergets skalp. Man känner sig liten, obetydligt i dessa miljöer.

Vi befinner oss nästan i mitten av fjälldalen, som välkomnar oss, låter oss vila i dess famn mellan bergen. En sval vindpust smeker min kind, vidrör mig med största varsamhet. Jag drar in ett stort andetag luft, ”Aaaaah” ren luft. Det liksom rensar mitt system, för ut all smuts, och för in en underbar fridfullhet. Jag känner det direkt, jag är hemma. Jag är menad att vara här, jag bara känner det. Efter min lilla ritual, vaknar jag till liv igen. Kollar ut över myrmarkerna, som ligger som en rödgul matta ända upp till bergsroten. Små öar och palsar är utströdda på måfå i detta mossiga hav, också enstaka ställen med dvärgbjörkar reser sig, så sköra och små, men ändå så gamla. Det har sett folk komma och gå här i säkert hundra år.

Någonstans där, bakom den linje längst bort i mitt synfält som omger myren ligger det, den största anledningen till att jag kommit hit. I alla fall trodde jag det, men just nu känns allt fantastiskt. Jag skulle kunna stå här och njuta över utsikten hur länge som helst. Plötsligt känner jag en bekant känsla, jag blir helt varm, börjar se dubbelt, benen liksom viker sig. Jag får ta tag i bilen för att inte ramla omkull.
”Vad är det här?, tänker jag för mig själv, har jag blivit sjuk?”
” Nä, nu vet jag. Det är fiske feber…”

Denna återkommande sjukdom i mitt liv, detta behov att komma ut, stå vid något vatten och med största inlevelse, och med diverse utrustning försöka presentera en fluga för fisken på bästa sätt. Allt detta för den adrenalinkick som man får när en fisk äntligen sitter på kroken, det härliga gunget i spöet. Människan är allt lite konstig, men detta är mitt liv, jag vet inget bättre.

Jag och min följeslagare börjar vandra ner mot huvudpunkten, mot kärnan av detta landskap. Vi vandrar längs den prunkande myren, och blir direkt invaderad, eller ska jag säga välkomnad (?) av dess invånare, nämligen dom pyttesmå surrande liven. Men jag förstår dem, att det är just här dom valt att leva är för mig ingen konstighet. Dom har bara känsla för vad som är en bra boplats, bra smak helt enkelt. Mygg är en förutsättning för allt liv i denna karga del av vårat land. För bland annat fåglar och fiskar är detta en del av födan. Att kunna ha förståelse för allt liv, och all natur, är en förutsättning för att vistas här. Och för att vistas i natur över huvudtaget. Trots att det svider ibland.

En doft av skvattram, når min näsa. Och blandat med doften av myggstiftet, som åker fram ur ryggsäcken, och med svetten som rinner nedför min panna, blir det en välkänd doft för min hjärna: nu är det dags för fiske. Vi närmar oss denna grönskande mur, träden som gömmer det vi så länge har väntat på. Den plats på jorden som har florerat i mina tankar hela vintern.
Plötsligt står vi där, framför oss rinner den. Den å som av bergen är kommen, och som letat sig fram i dess labyrint. Genom myrmarker, stenskravel, fjällplatåer och snårskog har den kämpat sig hit. Precis vars jag står. Det är mäktigt. Och som i en symbios med våra sinnen, tittar solen fram och dess strålar speglar sig i den silverströdda vattenytan.

Ån glittrar som aldrig förr. Men den fortsätter med ett lugnande brus rinna framför våra fötter, helt ovetande om vårat besök. Ån gör inte till sig för vårat besök, den är naturligt vacker, och på något sätt stolt över det. Vi borde kanske lära oss av vatten? Under den glittrande ytan, är vattnet glasklart. Klarare en något annat. Jag sänker ner min hand, fyller den med vattnet och för det mot min mun. Smakar fantastiskt, helt fantastiskt. Sänker och fyller handen än en gång, och heller det över min svettiga hjässa. Jag tittar mot min vän, ler, ser säkert ut som ett fån. Så överrumplad av känslor, min själ har hittat hem. Förenats med sin skapare. Jag ryser till, för att sedan bli helt varm i kroppen.

Ett gäng knipor lyfter från det närliggande selet, det skvätter i ytan när de aningen stressande flyger förbi oss. Strömmen är välkomponerad här, lugna sel, snabba strömmar och blanka strömnackar. Ur fiskesynpunkt är strömmen perfekt. Vi går upp på en liten gräsplatå, vars senare tältet ska sättas upp. Här får vi en bättre översikt. Här ser jag också den bild som jag vet, för alltid kommer att vara fastbränt i mitt sinne. Denna underbara ström, omgiven av fjällbjörkarna och de snöklädda bergen. Jag har kameran i handen, men tar ingen bild. Denna känsla kan bra upplevas här och nu.

Detta är mitt lilla egna fiskeparadis. En plats värd att bevara. Och min största dröm är faktiskt, att jag om femtio år ska kunna komma tillbaka hit, känna samma känslor för platsen som jag gör nu. Men kanske det viktigaste av allt…
Jag vill att allt ska se likadant ut, vattnet ska vara lika klart, luften lika ren och fjällen lika snöklädda.

Simon Rantapää[/indent][/indent][/indent]