0
(sommaren före)
Fjällsemestern i år gick till norra Dalarna. Eftersom detta först och främst var en familjeangelägenhet minimerades fiskeutrustningen till det lättast tänkbara. Spö, rulle lina, tafsar och flugor (tur att de inte väger något). Med ett kilo flugutrustning i packningen hade jag siktet inställt på att komma åtminstone till ett ställe under de sex dagarna vi vandrade. När killarna (tre och sju år gamla) inte visade några tecken på att vilja vandra, smyga på renar eller lukta på Linneor längre lade vi oss stilla ett par dagar på gränsen mellan Norge och Sverige. Vi hittade en liten sjö på kartan och satte iväg på dan. Med killarna tog det ca 1,5 timme att komma ner till sjön. Väl där visade det sig blåsa 5-7 sekundmeter. Något missmodig räknade jag ut att detta var den enda dagen att fiska på under hela veckan. På norska sidan, på Linnéstigen invid Salsfjället, fanns bara fjällbäckar och några pölar med starrgräs. Nu gällde det alltså. Sjön är cirka 1 kilometer lång och ligger intill ett sommarviste och ett rengärde. Längs södra sjökanten ligger några grånade sjöbodar och värmestugor alldeles intill vattnet. Även om sjön är ganska liten verkar det iallfall finnas tillräckligt med fisk för att någon ska tycka det är värt att fiska med båt i den. Men den här dagen var bodarna öde och båtarna låg uppdragna långt upp på land. Inga renskötare syntes till heller. Men väl ett par som tältade i strandkanten. Underligt val kan tyckas, men det visade sig att strandkanten gav både lä och skydd. Något bad var inte att tänka på. Vattnet var nog inte mer än 8-10 grader varmt. När solen kom fram vakade det på olika ställen i sjön. Bland annat såg jag en hygglig öring hoppa en halvmeter upp i luften. När jag sett detta fick jag för mig att en danica-imitation nog skulle funka, men det visade sig vara lönlöst att fånga nåt. Paret i tältet fiskade med plastkula lite längre bort i sjön och fick dubletter på småöring så nog borde det kunna fungera tänker jag. Min äldsta kille fick hjälp att kasta ut några kast, men tyckte att det var trååååååkigt efter det och började kasta macka i strandkanten. Jag fortsatte att nöta några kast ända tills regnmolnen tornade upp sig i söder. Efter att regnet och en tillfällig kylande vind blåst bort alla vak knallade vi upp och lagade Pasta Bolognese ur påse, åt och gick tillbaka till tältet. Det var med rätt tunga steg som jag tittade tillbaka över den lilla sjön. När vi kom fram till tältet en dryg timme senare började vinden mojna och molnen såg skirare ut därborta över Pråahta - det ganska steniga fjället vi tältade nedanför. Vid middagstid, när solen faktiskt värmde ordentligt satt vi i den stora öppningen till vårt tält och åt. Barnen började bli ganska sömninga. Jag sa till sambon att "det nog vore kriminellt att inte gå ner till sjön och pröva igen". Sambon replikerade att det var okej, men att jag nog borde vara tillbaka till klockan ett. Det var trots allt hemfärd nästa dag. Jag kände mig lite grann som Askungen i sagan. Säker på att mitt Greenlinespö skulle förvandlas till gurka om jag kom försent. Men okej, låt gå för det. När barnen somnat stoppade jag ner ett paket russin, några sesamkakor samt 5 centiliter single malt tillsammans med kåsan i benfickan och gav mig av. Den sträcka som tagit nästa en och en halv timme att färdas tillsammans gick nu ensam på ca 20 minuter. Kängorna hann inte ens suga fast i de sanka styckena strax ovan sjön. Klockan var väl strax efter nio på kvällen när jag kom fram till sjön. Väl framme vid sjön tänkte insåg jag att min utrustning nog kanske varit i det lättaste laget, när jag rullade ut de sista 15 foten av 0,20 tafs jag hade med mig. Nästa storlek var 0,13 eller nåt. Okej, tänkte jag. Inga slarviga kast och bara snåla knutar. Två kast senare hade jag satt en Streaking Caddis i ljungen efter att ha sett ett vak. Men sju fot borde nog vara kvar iallafall. Platsen jag hade valt låg längs den västra delen av sjön. Alldeles vid ett utlopp från en av de många fjällbäckar som rinner ner i sjön. Vattnet i dem är klart och kallt och det var bara att sänka ner kåsan och ta ett par munnar vatten. Med en svart klinkhamer i storlek 14 på den resterande tafsspetsen kastade jag ut och lät flugan föras ut i sjön av vinden, som nu bara var nån sekundmeter. Längst bort vid sjöns nordspets syntes plötsligt, vad jag trodde var reflexerna från ett par blänkande spön i händerna på några andra flugfiskare. När de kom lite närmare så visade det sig vara vandringsstavar i händerna på paret som tältade i södra sjöänden. Under hela tiden låg flugan i vattnet, och jag hade liksom tappat uppmärksamheten på det hela. Det skulle nog visa sig vara ännu en sån där tur när fiskarna vakar ute i sjön, precis utom kast håll. Eller när det är precis dött. Som det ju var just då. Då slog det på. En en liten öring minns jag att jag tänkte. Eftersom jag tagit med mig ett spö i klass 6 kändes det ändå lite konstigt att det kändes så tungt. Men fisken i såna små fjällvatten kanske är starka, tänkte jag. Efter några ögonblick ställde sig fisken och tjurade och ville inte röra sig. Då satte jag lite mer press på den så den kom nära strandkanten. Då rusade fisken och var borta. Linspetsen visade tydligt att den "snåla" knuten helt enkelt gått upp. Under hela tiden hade paret närmat sig. De visade sig komma från Göteborg och vara identiska med dem som gått om oss tidigare under veckan. De berättade att de fått några småöringar och en som var "som en underam". Fisken jag tappat började nu växa i min tanke. Hade inte harren i Isterfossen, som var 40 centimeter, känts något liknande på spöt. Men vad kunde det ha varit. Att det inte var en harr var ju klart. Jag hade dessutom tappat en, med mina mått, rätt stor öring i Isterfossen. En öring? Jo, det var nog det troligaste, även om göteborgarna berättade att de fått röding förra året. Nåja, de tog sina vandringsstavar, plastkulespöna och önskade mig god fiskelycka. Jag är inte vidskeplig. Men efter att ha tappat ännu en... öring... fick det bli, var jag rätt missmodig. Men, jag hade haft en fisk på. Så nog kunde det väl bli någon mer! Även om flugor inte väger något så var flugasken rätt slimmad. Jag rotade nån minut innan jag fick fram ännu en mörk klinkhamer. Samma storlek hade den iallfall. Jag kom på mig själv med att tänka att den hade en vit CdC-puff istället för polygarn. Det kändes inte viktigt på något sätt. Det som nog var viktigt nu var att få till en riktigt bra knut. Inga snålknutar den här gången, utan en riktig sån där abu-knut, den jag lärde mig först och som säkert fäst tiotusentals reflexspinnare vid det här laget. Efter ett par utkast där jag lät flugan flyta ut på vattnet kastade jag ut igen på samma ställe. Två sekunder senare högg det. Det var inte särskilt tungt den här gången heller, men fisken satt fast. Eftersom killarna varken sett eller ätit någon öring så bestämde jag mig att den skulle tas hem. Om den höll måttet, det vill säga. Men det borde den nog göra. Jo. Det borde den göra, insåg jag när den tvärt ställde sig stilla, precis som den första. Jag vågade knappt pressa denna något, tänk om jag istället fått vindknutar på linan. Det blåste ju en del, och min kastteknik är inte på nåt sätt fulländad. Men går det så går det, tänkte jag och höjde spötoppen något. Fisken tvärvände och rusade ut igen. Precis som den första. Kanske var detta samma fisk? Nä, inte tar de igen så fort? Kunde det gå det här. Eftersom packningen givetvis inte innehållit någon håv började jag nu leta efter någon plats att stranda fisken på. Det fanns en liten plätt med stenar rakt nedanför mina fötter. I övrigt var det bara stora sten eller tvär strandkant. Men det var just nu inte något av mina stora problem. Fisken rusade ut igen och jag försökte förtvivlat ta in lina utan att tappa pressen på fisken. Man kan kastöva, binda flugor och tänka igenom situationer som denna hundratals gånger därhemma. Men de där få tillfällena, ögonblicken när det är på riktigt, kan man inte träna sig till. Pulsen som stiger tillsammans med rädslan att något ska gå fel. Då hoppade fisken. Det var inte en röding utan en smörgul och slank öring. Och den såg stor ut. Kanske var den 40 centimenter, som den där öringen jag tappade i Isterfossen tidigare i år? Den var iallafall över måttet. Med råge. Efter att ha visat sig ett par gånger i ytan rusade den igen. Varje gång var jag inställd på att det skulle vara slut. Men fisken verkade svagare för varje rusning och jag kände att det var dags för att besluta om den skulle strandas eller om jag skulle låta den gå. Jag tänkte på killarna i tältet. På stekpannan, på knäckebrödet och på smöret. Men främst, insåg jag lite skamset, tänkte jag på den tappade öringen i Isterfossen. Jag lyckades stranda öringen över de där små stenarna. När fisken låg över stenarna tänkte jag att det ju gått bra. Jag mindes hur jag gjort med min första gädda, när jag var ungefär sju år. Gäddan hade huggit på en spinnare i strandkanten vid idsjöströmmarna och fick göra en riktig luftfärd i änden på 0,30 linan jag hade på spinnspöet. Den där reflexen att lyfta fisken i linan hade kostat mig öringen i Isterfossen. Och nu gjorde jag det igen! Jag lyfte öringen i linan och givetvis gick tafsen av, men eftersom jag inte stod utvadad i en fors så slog fisken i stenarna. Jag svär att tog den på uppstuds, så gammal fotbollsmålvakt jag är. Sedan körde jag in fingrarna under gällocket, medan jag tänkte på gäddan igen. Tänk om öring...? Nä, öring har inte så vassa tänder. Fisken landade i ljungen. Jag fick fram kniven och slog den några gånger över pannan. Jag satte mig ner och tittade på klockan. Klockan var nu lite över tio. När pulsen sakta gick ner och ersattes av en välbekant frossa, fiskefrossan infann sig en blandad känsla av att det roliga var slut, samtidigt som jag insåg att jag hade åtminstone två timmars fiske kvar. Vinden hade nämligen mojnat ytterligare, och jag kunde skönja ett och annat litet vak i andra änden av sjön. Jag skar till en liten grenklyka, hängde upp fisken på den och begav mig till den lugna delen av sjön. De närmsta två timmarna smög jag längs sjökanten med en superpuppa i storlek sexton och kastade på vakande fisk. Jag fick några mellan 25 och 35 centimeter. Det var inte så många, men jag brydde mig inte om att räkna dem, och de fick alla gå tillbaka "utan olägenhet" som det stod i fiskekortet. Peangen hade iallafall fått följa med. Senare mindes jag russinen och den lilla flaskan med single malt i fickan. Några munnar whisky och kristallklart bäckvatten blev det innan jag gav mig av hem mot tältet. Fisken gick i pannan dagen efter och smakade ypperligt. I allafall enligt yngste sonen, som tidigare gått storögt konstaterat att "Fisken är död" och slickat på fenan. Fråga mig inte varför... Sambon hade blivit sjuk och låg helt utan aptit i sin sovsäck. Sjuåringen var storligen imponerad, men ansåg att den smakade "ouäääh". Nånstans tror jag att han hade haft en annan inställning om han fångat den själv. För fisk, det äter han i vanliga fall. Innan den gick i pannan markerade jag fiskens längd på en packrem och mätte den hemma till ganska precis 50 cm. Vad den vägde vet jag inte, men den var rätt slank. Filéerna räckte hade gott och väl räckt till hela familjen. Om de nu kunnat förmås att äta det vill säga. Anders Green Ps. Till dig som satt och beundrade ditt Sage-spö på tåget mellan Mora och Uppsala den 14/7 och läser detta vill jag bara säga att den långa blick jag gav dig inte betydde "vad i hela tusan håller han på med" utan borde tolkats som ren och skär avundsjuka. |
