0
Tävlingsbidrag: Att möta dagen med aparsle
Posted by
Bigsalmon
,
25 November 2008
·
203 views
Det regnade. Snöblandat. Underkylt för vägen var hal som en jävla skridskobana. Mörkt och jävligt. Inte en skit ute utom jag. Bilen fick gå som den ville. Fram skulle jag.
Grusvägen var bättre. Här fanns det fäste. Jag skulle komma fram.
Det var fortfarande mörkt när jag klev ut. Mörkt och jävligt. Regn och kallt. Jag kunde ha stannat i sängen. Fått ett skjut. Men nej då. Ut i kylan. Och mörkret. Regnet. Fan.
Blank. Svart. Nästan porig. Inte säger den välkommen precis. Men vad kan man vänta sig? Kallt nyvaket hav. Inte ett skit.
Hade jag hängt upp vadarbyxorna? Knappast. Fuktiga och kalla plastbrallor. Så kändes det. Jag började bli förbannad.
Rullen satt kvar på spöet. Bra. Orkade inte jävlas med salta, skitiga, gamla gängor.
Hade avslutat fisket i mörker sist. Såg det på tafsen. Inte rak direkt. Klippte av. Letade efter ny. Fanns inte. Fanns inte alls. Fan. Knöt på tafsen. Klippte bort en vindknut. Skarvade. Drog den genom spöringarna. Det närmade sig.
Tog samma fluga som sist. Den var bra. Min fluga var ful. Ful men bra. Lite grå kan man säga. Kanske randig. Fluffig. Jag betraktade kreationen. Den tittade tillbaka. Kulögon.
Ledljus. Mörkt vatten. Hal botten. Ett hål i det svarta. Blänk. Ljud. En fisk.
Vadade ut. Benen försvann ner i det mörka, kalla. Kastade så jag förvånade mig själv. Flugan hamnade där jag ville. Höga ögonbryn i gryningsljuset. Och hur i helvete det nu gick till, fast fisk hade jag i alla fall i första kastet.
Backade mot klippan bakom mig. Höjt spö, en siluett ovanför. Men nog fan ska det alltid ligga stenar på bottnen. Hala stenar. Och nog fan ska de ligga precis där jag går. Det tog stopp mot en sten och jag lade mig raklång. Spöet for åt helvete och jag slog i svanskotan så det sköt blixtar i ögonen. Helgmålsringning mellan öronen. Kanske tuppade jag av en stund.
Kvicknade till och reste mig på knä. Skitan kändes som på en sån där apa. Blå, grön och lila och alldeles svampig. Satan. Och var var spöet? Ingenstans. Borta.
Kom upp på klippan med livet i behåll. Tur för mig. Reste mig upp och tog några stapplande steg. Aparsle!
Tog mig in i bilen. Satt en bit över sätet. Lite överjordiskt. Kom hem och hittade in. Av med kläderna och ner i sängen.
Aparsle. Ingen fisk och inget skjut.
Flugfiske är en livsstil.
Grusvägen var bättre. Här fanns det fäste. Jag skulle komma fram.
Det var fortfarande mörkt när jag klev ut. Mörkt och jävligt. Regn och kallt. Jag kunde ha stannat i sängen. Fått ett skjut. Men nej då. Ut i kylan. Och mörkret. Regnet. Fan.
Blank. Svart. Nästan porig. Inte säger den välkommen precis. Men vad kan man vänta sig? Kallt nyvaket hav. Inte ett skit.
Hade jag hängt upp vadarbyxorna? Knappast. Fuktiga och kalla plastbrallor. Så kändes det. Jag började bli förbannad.
Rullen satt kvar på spöet. Bra. Orkade inte jävlas med salta, skitiga, gamla gängor.
Hade avslutat fisket i mörker sist. Såg det på tafsen. Inte rak direkt. Klippte av. Letade efter ny. Fanns inte. Fanns inte alls. Fan. Knöt på tafsen. Klippte bort en vindknut. Skarvade. Drog den genom spöringarna. Det närmade sig.
Tog samma fluga som sist. Den var bra. Min fluga var ful. Ful men bra. Lite grå kan man säga. Kanske randig. Fluffig. Jag betraktade kreationen. Den tittade tillbaka. Kulögon.
Ledljus. Mörkt vatten. Hal botten. Ett hål i det svarta. Blänk. Ljud. En fisk.
Vadade ut. Benen försvann ner i det mörka, kalla. Kastade så jag förvånade mig själv. Flugan hamnade där jag ville. Höga ögonbryn i gryningsljuset. Och hur i helvete det nu gick till, fast fisk hade jag i alla fall i första kastet.
Backade mot klippan bakom mig. Höjt spö, en siluett ovanför. Men nog fan ska det alltid ligga stenar på bottnen. Hala stenar. Och nog fan ska de ligga precis där jag går. Det tog stopp mot en sten och jag lade mig raklång. Spöet for åt helvete och jag slog i svanskotan så det sköt blixtar i ögonen. Helgmålsringning mellan öronen. Kanske tuppade jag av en stund.
Kvicknade till och reste mig på knä. Skitan kändes som på en sån där apa. Blå, grön och lila och alldeles svampig. Satan. Och var var spöet? Ingenstans. Borta.
Kom upp på klippan med livet i behåll. Tur för mig. Reste mig upp och tog några stapplande steg. Aparsle!
Tog mig in i bilen. Satt en bit över sätet. Lite överjordiskt. Kom hem och hittade in. Av med kläderna och ner i sängen.
Aparsle. Ingen fisk och inget skjut.
Flugfiske är en livsstil.
