0
Tävlingsbidrag - Drömöring, regnrusk och rostnymf
Postad av
Daniel Ewald
,
09 December 2008
·
469 views
Drömöring, regnrusk och rostnymf
Nu var vi äntligen här, platsen vi drömt oss bort till under hela det mörka vinter halvåret när snön fallet utanför fönstret. Platsen vi hade hört talas om med stora vackra öringar. Efter några kilometers vandring kunde vi höra den lilla ån som slogs mot stenar och träd längs kanten utav ån i sin färd ner mot sjön som den mynnar ut i.
Mitt sällskap på denna tur var Pontus, som är en hängiven öringfanatiker. Vi kunde se de mörka molnen komma in där borta över bergen, så någon tid till att slå upp tältet hade vi inte, vi ville ju fiska medans solens strålar gjorde allt mycket behagligare. Tältet slängde vi på backen, tillsammans med våra ryggsäckar och resterande packning.
Fiskeutrustningen som vi hade lätt till hands åkte fort upp, vadarna klev vi i och spöna gjordes redo för fiske.
Vi traskade uppströms med den lilla ån, svetten droppade i pannan och myggen gjorde sitt för att vägen längs ån skulle bli till en pina. Efter några minuters vandring kom vi dit, nacken som ägaren i den lokala fiskebutiken hemma i stan visat bilder och berättat om några fina öringar som stått och bråkat i djupet.
Jag satte mig till rätta i gräset några meter från å-kanten, och medan Pontus smög sig lätt nedströms kunde jag skåda några nattsländor driva nedströms , satte sig med sitt ena knä på en stor-platt röd-orange sten så att han hade vatten någon decimeter ovanför knäet och drog ut några meter lina från sin skrikande rulle. Flugan som var en nattslända imitation landade stående i en fin position på vattenytan bland några utav de första oranga björklöven som lämnat träden för denna säsong, den flöt långsamt över hålan som det borde stå fisk i…. Men ingenting, inte ens en virvel vid flugan?
Detta repeterades ett antal gånger innan Pontus tackade för sig och vevade in och gjorde mig sällskap uppe i gräset där myggen gjorde vad de kunde för att bita mig.
"- Där borde ju stå fisk sa jag till Pontus".
- Gå ner och prova själv sa han.
Jag knipsade av min Europa-12 från tafsen, och knöt istället på en guldribbad haröra.
Jag gick istället några meter uppströms istället för nedströms, ställde mig på knä och drog ut ett par meter lina från min rulle. Trots att jag höll på att sätta flugan i den brandgula björken bakom mig ett antal gånger i bakkastet lyckades jag få flugan där jag ville. Men vad hjälpte det, jag kunde lika bra stannat uppe på land, för någon fisk kände jag då inte? Jag tog några kasst till, och var lika nära att sätta flugan i den brandgula förbannade björken bakom mig var gång.
De mörka molnen hade smugit sig på rejält, och nu började det!
Regnet började falla så lätt och det såg ut som små vakringar i den lilla ån, tänk om det vore så väl?
Jag klev med tunga steg tillbaka till Pontus som nu satt och sökte skydd under en stor mörk grön gran och vi bestämde oss för att ge oss för denna kväll och gå tillbaka till vårt tält.
Tältet slogs upp och sovsäckarna rullades ut. Innan vi skulle få sluta ögonen för första nattens sömn så tände vi trangiaköket och gjorde lite varma koppen som skulle värma våra kalla kroppar.
Vi kröp ner i våra säckar och slöt ögonen, samtidigt som vi kunde lyssna på hur regndropparna föll mot tältduken, och vinden tjöt i träden, och lite längre bort kunde vi höra hur några renar knallade på i regnrusket, deras "bjällror" hördes på långa vägar.
Morgonen därpå vaknade vi av att vinden gjorde sitt för att försöka flytta vårt tält, och regnet det bara fortsatte. Det var ju inte såhär vi ville ha det, vi skulle ju vakna av att det var för varmt i tältet hade jag hoppats på, men vi får väll göra det bästa av det hela. Jag kröp upp ur sovsäcken och satte på mig lite mer kläder, drog upp kedjan till tältet och kollade ut. Grått, regn, blåst och inte mer än ett fåtal grader varmt. Jag bitter, nej inte alls!
Efter en snabb frukost var det bara att hoppa i vadarna, och kliva ut ur tältet. Spöna som vi stält mot en gammal björk i en kringlande form hade fallet till backen efter nattens blåsande. Det är dagar som denna man är glad att man tog med sig mössan på fisketuren, och med huvan från vadarjackan uppdragen skulle varken regnet eller blåsten stoppa oss.
När vi gått de trettiotalet meter ner till ån genom ris och annat bråte som gjorde allt för att slita på våra vadare kunde vi till vår besvikelse se att ån stigit med ett tiotal centimeter under nattens regn.
Vi valde att gå någon kilometer uppströms ån, och efter att vi hoppat över träd, krupet över omkullfallna träd, hoppat på stenar som var täckta av mossa, gått förbi björkar där de brandgula löven gjort allt för att inte falla till marken så såg vi en plats som såg intressant ut.
Några stenar och en buske som tappat större delen utav sina löv hängde ut över vattnet. Det borde ju räcka som skydd för en fisk och föda borde den dessutom kunna få utan att behöva anstränga sig för mycket. Pontus lät mig börja och på grund av regnet och blåsten satte jag på en flitigt använd Sawyer nymf i storlek 16 med en krok som mest bestod av rost.
Med ett rollkast lät jag linan dansa igenom ringarna och lägga sig på vattenytan. Flugan landande med ett "plopp" någon meter ovanför busken. Jag höll blicken stadigt fäst på nappindikatorn. Som var av samma färg som de fåtal brandgula björklöven som hängde kvar på träden efter den blåsiga natten. Men inte en rörelse, vi hade nu ägnat två dagar vid den lilla bäcken utan att se ett liv. Jag bytte fluga, varierade storleken, men ändå inget. Pontus fiskade av en nacke en bit ovanför mig, men med samma resultat. Klockan tickade på och det var bara att inse att vår helg längs med ån skulle gå till ända, en helg utan någon kontakt med fisk, en helg med strålande sol och vindstilla samt med regn och rusk. Men dock en helg som vi säkerligen kommer minnas till vinter när vi åter igen sitter framför brasan i vardagsrummet och drömmer oss bort.
Pontus mötte upp mig och vi började gå tillbaka till tältet, regnet droppade från luvan och vinden susade genom träden. Vi sa inte mycket till varandra, vi packade ner vårt blöta tält och knäppte på och ryggsäckarna och började vandringen hem.
"- Samma tur nästa år frågade Pontus".
- Det kan jag lova.
Daniel Ewald
Nu var vi äntligen här, platsen vi drömt oss bort till under hela det mörka vinter halvåret när snön fallet utanför fönstret. Platsen vi hade hört talas om med stora vackra öringar. Efter några kilometers vandring kunde vi höra den lilla ån som slogs mot stenar och träd längs kanten utav ån i sin färd ner mot sjön som den mynnar ut i.
Mitt sällskap på denna tur var Pontus, som är en hängiven öringfanatiker. Vi kunde se de mörka molnen komma in där borta över bergen, så någon tid till att slå upp tältet hade vi inte, vi ville ju fiska medans solens strålar gjorde allt mycket behagligare. Tältet slängde vi på backen, tillsammans med våra ryggsäckar och resterande packning.
Fiskeutrustningen som vi hade lätt till hands åkte fort upp, vadarna klev vi i och spöna gjordes redo för fiske.
Vi traskade uppströms med den lilla ån, svetten droppade i pannan och myggen gjorde sitt för att vägen längs ån skulle bli till en pina. Efter några minuters vandring kom vi dit, nacken som ägaren i den lokala fiskebutiken hemma i stan visat bilder och berättat om några fina öringar som stått och bråkat i djupet.
Jag satte mig till rätta i gräset några meter från å-kanten, och medan Pontus smög sig lätt nedströms kunde jag skåda några nattsländor driva nedströms , satte sig med sitt ena knä på en stor-platt röd-orange sten så att han hade vatten någon decimeter ovanför knäet och drog ut några meter lina från sin skrikande rulle. Flugan som var en nattslända imitation landade stående i en fin position på vattenytan bland några utav de första oranga björklöven som lämnat träden för denna säsong, den flöt långsamt över hålan som det borde stå fisk i…. Men ingenting, inte ens en virvel vid flugan?
Detta repeterades ett antal gånger innan Pontus tackade för sig och vevade in och gjorde mig sällskap uppe i gräset där myggen gjorde vad de kunde för att bita mig.
"- Där borde ju stå fisk sa jag till Pontus".
- Gå ner och prova själv sa han.
Jag knipsade av min Europa-12 från tafsen, och knöt istället på en guldribbad haröra.
Jag gick istället några meter uppströms istället för nedströms, ställde mig på knä och drog ut ett par meter lina från min rulle. Trots att jag höll på att sätta flugan i den brandgula björken bakom mig ett antal gånger i bakkastet lyckades jag få flugan där jag ville. Men vad hjälpte det, jag kunde lika bra stannat uppe på land, för någon fisk kände jag då inte? Jag tog några kasst till, och var lika nära att sätta flugan i den brandgula förbannade björken bakom mig var gång.
De mörka molnen hade smugit sig på rejält, och nu började det!
Regnet började falla så lätt och det såg ut som små vakringar i den lilla ån, tänk om det vore så väl?
Jag klev med tunga steg tillbaka till Pontus som nu satt och sökte skydd under en stor mörk grön gran och vi bestämde oss för att ge oss för denna kväll och gå tillbaka till vårt tält.
Tältet slogs upp och sovsäckarna rullades ut. Innan vi skulle få sluta ögonen för första nattens sömn så tände vi trangiaköket och gjorde lite varma koppen som skulle värma våra kalla kroppar.
Vi kröp ner i våra säckar och slöt ögonen, samtidigt som vi kunde lyssna på hur regndropparna föll mot tältduken, och vinden tjöt i träden, och lite längre bort kunde vi höra hur några renar knallade på i regnrusket, deras "bjällror" hördes på långa vägar.
Morgonen därpå vaknade vi av att vinden gjorde sitt för att försöka flytta vårt tält, och regnet det bara fortsatte. Det var ju inte såhär vi ville ha det, vi skulle ju vakna av att det var för varmt i tältet hade jag hoppats på, men vi får väll göra det bästa av det hela. Jag kröp upp ur sovsäcken och satte på mig lite mer kläder, drog upp kedjan till tältet och kollade ut. Grått, regn, blåst och inte mer än ett fåtal grader varmt. Jag bitter, nej inte alls!
Efter en snabb frukost var det bara att hoppa i vadarna, och kliva ut ur tältet. Spöna som vi stält mot en gammal björk i en kringlande form hade fallet till backen efter nattens blåsande. Det är dagar som denna man är glad att man tog med sig mössan på fisketuren, och med huvan från vadarjackan uppdragen skulle varken regnet eller blåsten stoppa oss.
När vi gått de trettiotalet meter ner till ån genom ris och annat bråte som gjorde allt för att slita på våra vadare kunde vi till vår besvikelse se att ån stigit med ett tiotal centimeter under nattens regn.
Vi valde att gå någon kilometer uppströms ån, och efter att vi hoppat över träd, krupet över omkullfallna träd, hoppat på stenar som var täckta av mossa, gått förbi björkar där de brandgula löven gjort allt för att inte falla till marken så såg vi en plats som såg intressant ut.
Några stenar och en buske som tappat större delen utav sina löv hängde ut över vattnet. Det borde ju räcka som skydd för en fisk och föda borde den dessutom kunna få utan att behöva anstränga sig för mycket. Pontus lät mig börja och på grund av regnet och blåsten satte jag på en flitigt använd Sawyer nymf i storlek 16 med en krok som mest bestod av rost.
Med ett rollkast lät jag linan dansa igenom ringarna och lägga sig på vattenytan. Flugan landande med ett "plopp" någon meter ovanför busken. Jag höll blicken stadigt fäst på nappindikatorn. Som var av samma färg som de fåtal brandgula björklöven som hängde kvar på träden efter den blåsiga natten. Men inte en rörelse, vi hade nu ägnat två dagar vid den lilla bäcken utan att se ett liv. Jag bytte fluga, varierade storleken, men ändå inget. Pontus fiskade av en nacke en bit ovanför mig, men med samma resultat. Klockan tickade på och det var bara att inse att vår helg längs med ån skulle gå till ända, en helg utan någon kontakt med fisk, en helg med strålande sol och vindstilla samt med regn och rusk. Men dock en helg som vi säkerligen kommer minnas till vinter när vi åter igen sitter framför brasan i vardagsrummet och drömmer oss bort.
Pontus mötte upp mig och vi började gå tillbaka till tältet, regnet droppade från luvan och vinden susade genom träden. Vi sa inte mycket till varandra, vi packade ner vårt blöta tält och knäppte på och ryggsäckarna och började vandringen hem.
"- Samma tur nästa år frågade Pontus".
- Det kan jag lova.
Daniel Ewald
