0
Blev lite nostalgisk och fick lust att skriva av mig lite om minnet från sommaren då jag fick min första flugspöfångade fisk:
Sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal och sommarlov, i en solgul Volvo 140 med kanot på taket och en gammal solifer på släp är vi på väg mot stora fjälläventyret.
Det känns alltid lika spännande, som om något stort håller på att hända.
Enligt sedvanlig tradition blir det ett stopp vid Moskogens resturang i höjd med Siljan för att smörja kråset kring smörgåsbordet.
Minns förra gången vi var här då kvinnorna som skötte serveringen viskade " -Det var en jävel att äta " till varandra med syfte på farsan, han tog det som en karl och klappade sig bara flinande på magen.
Blir ett sista stopp med fika vid en sten som restes till minne av att en bonde och dragon blev rivna till döds av en björnhona som dom jagat med skidor och spjut ur ett ide år 1691, det var hårt virke i folk från förr.
Ristningarna är ifyllda med svart färg som börjat blekna och det är är skrivet på gammelsvenska, dödmansudde heter platsen för den hemska händelsen.
Har föresten hört rövarhistrier om någon desperado jagat tjäder med opel kadett som vapen efter den här vägen, slutade tydligen med att bilen hamnade i en snödriva i långt ute i skogen.
Morfar var tydligen gärningsmannen bakom ratten, fast det var långt innan jag var född och är nog preskriberat nu enligt farsan.
Väl framme i fjälldalen så börjar det som vanligt när husvagnen ska göras i ordning, dvs med lindrig kalabalik.
Förtält är troligen det som skapar flest skiljsmässor i semestertider.
I år gick det ganska bra, tills det visade sig att gardinerna hanmnade på utsidan...bara att ta nya tag och börja om.
Platsen är som tagen ur en turistbroschyr, i fjällsluttningen intill en kristallklar smältvattensbäck med utsikt ner mot sjön.
Vildmarken två kliv från husvagnen, mil från närmsta bebyggelse.
En grovt tillyxad bänk av timmer och ett utedass är enda vardagslyxen, mer behöver man inte för att trivas här.
Far iväg för ett kärt återseende hos kioskägaren Conrad för inköp av fiskekort.
Ett sådant drömjobb skulle jag vilja ha när jag blir stor, en timrad kiosk vi älven med fiskeprylar och proviant.
Allt är sig likt, han är krum och svårt drabbad av reumatism tvåmetersmannen,
men ögonen är pigga och nyfikna.
Han bor alldeles intill en liten å med endast ett grannhus, självklart är dom bittra fiender.
Verkar vara en hobby här uppe att gräla på grannen.
Det bjuds på på kaffe och bullar, själv får jag saft.
Nytt för i år är att jag har lyckats lägga vantarna på ett bättre begagnat
Daiwa flugspö i rubinrött glasfiber av skrothandlaren där hemma efter hårda prisförhandlingar.
Linan är lite krakelerad och av rullens spärr finns bara minnena kvar,
men vad gör väl det, äntligen kan man fiska som dom stora grabbarna.
Vaknar tidigt och går ner för att tvätta av mig i den iskalla bäcken
och får syn på den, den lilla skuggan som rör sig i det grunda vattnet bakom en sten.
Det var morgonsolen som avslöjade att den lilla bäcken inehåller fisk.
Snabbt som en vessla bär det iväg upp för att rigga i ordning flugspöt.
Solid 0.25 tafs av abulon extra och en royal coachman fanving knyts ivrigt på med darrande fingrar.
En snabb dusch cortland torrflugespray på flugan och iväg tillbaka.
Smygande som en indian närmar jag mig den hölja där skuggan visat sig,
den är kvar och jag ser att den simmar lite oroligt fram och tillbaka.
Ingen lätt uppgift att bedriva sight fishing under sin flugfiskepremiär i snåren kring en bäck,
kastet blir därefter.
Fluga tafs och lina kommer flytande i en härva över fisken.
Fisken reagerar blixtsnabbt, fast inte på det vis som jag hoppats utan den
gömmer sig under en håla som bildats av det strömmande vattnet i stradbrinken.
Gör säkert tjugo försök till att "locka fram den" innan jag inser att det är lönlöst.
Grabbar har inga problem att hålla sig sysselsatta i skogen och jag lyckas fånga en halvstor lavskrika med håv efter att ha riggat upp den som en fälla med hjälp av en pinne och fiskelina, betet var mandelkubb.
Den är fin med blårandiga fjädrar på vingarna och känns mjuk och varm i handen.
Den nafsar lite med näbben i skinnet på fingrarna och vill iväg såklart.
Tack, tack, tack, kraxar den medans den flaxar mot friheten när jag släpper den.
Vi fiskar med långedrag från kanoten på sjön och hemfärden en blir mer spännande än vi önskar då sjön snabbt blåser upp så att vågorna stänker in men vi kommer hem lyckligt till slut ändå.
Ett par rödingar från kanotturen blir middag tillsammans med en murkelstuvning och färskpotatis.
Långdrag är kul men jag kan inte släppa tanken på skuggan i bäcken,
den liksom ligger och mal i bakhuvudet hela tiden innan jag sommnar.
På natten vaknar vi av att det är något som låter och gnisslar på husvagnstaket,
vi går ut och tittar man kan inte se något ovanligt.
Morgonen efter ser vi genom fönstret en skogsmård komma skuttandes och vi förstår genast
vem nattgästen på taket var.
Vi får följa med med Conrads bror Erik för att fånga "blindsill" som ska bli bete inför kommande fisketur, dom kallar elritsan så här uppe.
Vi går en tur i skogen för att samla barkmask medans vi låter mjärdana
ligga i en bäck.
Under barken på döda liggande träd hittar vi ett dussin eller två, det får räcka.
Blindsillsgudarna är på bra humör och vi får en hink med det vi behöver som agn.
Dagen efter bär det iväg till ett så kallat lappvatten där Erik har fiskerätt,
det känns lite högtidligt när man äntligen får följa med
till en sjö det brättatats så många fiskehistorier om.
Bil över bommade timmervägar och båt över en sjö, kungsörnsparet har bo på ön brättar Erik.
Sedan börjar en halvmils promenad genom skogen.
Det är långt att gå och stigen är bitvis sumpig, men viljan finns
och snart är vi framme.
Vi hoppar i båten och ger oss i väg, Eriks fru får agera hoppiland-kalle
när vi kommer fram till stranden vid den lilla fiskestugan.
Hon hoppar i på fel sida och snubblar då vinden blåser båten
mot henne, hon håller i relingen med ett karampaktigt grepp och släpas med men tappar taget.
Spottande och fräsande kommer hon genomvåt upp på andra sidan båten.
Vi övriga gapskrattar åt den dråpliga synen, själv säger hon inget på en lång stund men muttrar lite för sig själv om handlingsförlamade karlar.
Kaffe och fiskewhiskyn åker fram på bordet och
efter några koppar är gubbarna stärkta för en fisketur.
Vilket fiske, alla fiskehistorier om detta fjällvatten har helt plötsligt förvandlas till verklighet.
Vi provar allt från mete med vattenkula till utter med fluga och
allt fungerar lika bra.
Det verkar finnas hur mycket öring och röding som helst i halvkilosklassen.
Vi tar så upp så mycket fisk som vi anser går åt till kvällsmat
och Erik har lust att bära hem i ryggsäcken innan det blir kväll och sängdags.
På morgonen dagen efter är herr och fru Erik lite surmulna.
-Har inte såvit en blund på grund av allt snarkande, klagar han.
Själva har vi sovit som prinsar och vägen hem känns lätt.
Besöker älven som brukar ha ett bra harrfiske, jag får ingen men
tar i alla fall chansen att kasta lite med flugspöt.
Vi ser en fiskmås med något blankt i näbben, det visar sig att
det är en spinnare som har fasnat.
Stackars krake, men det är inte mycket man kan göra för att hjälpa den.
Drömmer mardrömmar om måsen på natten.
Vi hyr båt och fiskar i en en sjö som har ett enormt sandrev mitt på, lustigt att det bara är ett par decimeter
djupt mitt i sjön.
Ån har fört med sig sand i århundraden eller kanske årtusenden och bildat detta fenomen.
Vi grillar korv och äter mariekex på sandstranden, tävlar i att kasta "macka" med flata stenar.
Jag hittar lämningar efter rostiga arme burkar som inehållit vacelin, måste ha förekommit någon typ av militärövnig här långt tillbaka i tiden.
Det kläcker sländor och vakar i närheten av båten när vi ror hem, men dom vill inte hugga.
Fjället speglar sig i vattenytan och det är vackert värre.
Nästa dag är det dags för ett nytt försök på "skuggan"
Den är inte där när jag kommer ner, besviken låter jag ändå flugan flyta genom höljan.
Plötsligt pilar den fram från ingenstans och det blir ett litet plask just där min fluga låg,
det knycker i linan och jag börjar fatta att jag har en fisk i andra änden.
Försiktigt vevar jag in och fisken simmar för livet i den grunda bäcken, allt känns overkligt,
som om tiden gick saktare på något vis.
Det går vägen, den är bra krokad i mungipan.
Det ligger en diskbalja i strandkanten från gårdagen och den
blir snabt vattenfylld och fisken hamnar efter avkrokning i den.
Det är bäckröding med spräcklig rygg och röd buk och guldgröna prickar.
Huvudet och munnen är stora i förhållande till kroppen och
längst ut på underkäken har det börjat bildas en liten krok,
jag har aldrig sett något vackrare i hela mitt liv.
Efter att tittat länge och väl på min nyfunna vän i baljan släpper
jag försiktigt tillbaka den i bäcken.
Min första fisk på flugspö gör ett slag med
stjärten och förvinner och är borta lika plötsligt som den dök upp.
En varm känsla av lugn och att man finns här och nu sprider sig i kroppen, och jag gillar den.
Sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal och sommarlov, i en solgul Volvo 140 med kanot på taket och en gammal solifer på släp är vi på väg mot stora fjälläventyret.
Det känns alltid lika spännande, som om något stort håller på att hända.
Enligt sedvanlig tradition blir det ett stopp vid Moskogens resturang i höjd med Siljan för att smörja kråset kring smörgåsbordet.
Minns förra gången vi var här då kvinnorna som skötte serveringen viskade " -Det var en jävel att äta " till varandra med syfte på farsan, han tog det som en karl och klappade sig bara flinande på magen.
Blir ett sista stopp med fika vid en sten som restes till minne av att en bonde och dragon blev rivna till döds av en björnhona som dom jagat med skidor och spjut ur ett ide år 1691, det var hårt virke i folk från förr.
Ristningarna är ifyllda med svart färg som börjat blekna och det är är skrivet på gammelsvenska, dödmansudde heter platsen för den hemska händelsen.
Har föresten hört rövarhistrier om någon desperado jagat tjäder med opel kadett som vapen efter den här vägen, slutade tydligen med att bilen hamnade i en snödriva i långt ute i skogen.
Morfar var tydligen gärningsmannen bakom ratten, fast det var långt innan jag var född och är nog preskriberat nu enligt farsan.
Väl framme i fjälldalen så börjar det som vanligt när husvagnen ska göras i ordning, dvs med lindrig kalabalik.
Förtält är troligen det som skapar flest skiljsmässor i semestertider.
I år gick det ganska bra, tills det visade sig att gardinerna hanmnade på utsidan...bara att ta nya tag och börja om.
Platsen är som tagen ur en turistbroschyr, i fjällsluttningen intill en kristallklar smältvattensbäck med utsikt ner mot sjön.
Vildmarken två kliv från husvagnen, mil från närmsta bebyggelse.
En grovt tillyxad bänk av timmer och ett utedass är enda vardagslyxen, mer behöver man inte för att trivas här.
Far iväg för ett kärt återseende hos kioskägaren Conrad för inköp av fiskekort.
Ett sådant drömjobb skulle jag vilja ha när jag blir stor, en timrad kiosk vi älven med fiskeprylar och proviant.
Allt är sig likt, han är krum och svårt drabbad av reumatism tvåmetersmannen,
men ögonen är pigga och nyfikna.
Han bor alldeles intill en liten å med endast ett grannhus, självklart är dom bittra fiender.
Verkar vara en hobby här uppe att gräla på grannen.
Det bjuds på på kaffe och bullar, själv får jag saft.
Nytt för i år är att jag har lyckats lägga vantarna på ett bättre begagnat
Daiwa flugspö i rubinrött glasfiber av skrothandlaren där hemma efter hårda prisförhandlingar.
Linan är lite krakelerad och av rullens spärr finns bara minnena kvar,
men vad gör väl det, äntligen kan man fiska som dom stora grabbarna.
Vaknar tidigt och går ner för att tvätta av mig i den iskalla bäcken
och får syn på den, den lilla skuggan som rör sig i det grunda vattnet bakom en sten.
Det var morgonsolen som avslöjade att den lilla bäcken inehåller fisk.
Snabbt som en vessla bär det iväg upp för att rigga i ordning flugspöt.
Solid 0.25 tafs av abulon extra och en royal coachman fanving knyts ivrigt på med darrande fingrar.
En snabb dusch cortland torrflugespray på flugan och iväg tillbaka.
Smygande som en indian närmar jag mig den hölja där skuggan visat sig,
den är kvar och jag ser att den simmar lite oroligt fram och tillbaka.
Ingen lätt uppgift att bedriva sight fishing under sin flugfiskepremiär i snåren kring en bäck,
kastet blir därefter.
Fluga tafs och lina kommer flytande i en härva över fisken.
Fisken reagerar blixtsnabbt, fast inte på det vis som jag hoppats utan den
gömmer sig under en håla som bildats av det strömmande vattnet i stradbrinken.
Gör säkert tjugo försök till att "locka fram den" innan jag inser att det är lönlöst.
Grabbar har inga problem att hålla sig sysselsatta i skogen och jag lyckas fånga en halvstor lavskrika med håv efter att ha riggat upp den som en fälla med hjälp av en pinne och fiskelina, betet var mandelkubb.
Den är fin med blårandiga fjädrar på vingarna och känns mjuk och varm i handen.
Den nafsar lite med näbben i skinnet på fingrarna och vill iväg såklart.
Tack, tack, tack, kraxar den medans den flaxar mot friheten när jag släpper den.
Vi fiskar med långedrag från kanoten på sjön och hemfärden en blir mer spännande än vi önskar då sjön snabbt blåser upp så att vågorna stänker in men vi kommer hem lyckligt till slut ändå.
Ett par rödingar från kanotturen blir middag tillsammans med en murkelstuvning och färskpotatis.
Långdrag är kul men jag kan inte släppa tanken på skuggan i bäcken,
den liksom ligger och mal i bakhuvudet hela tiden innan jag sommnar.
På natten vaknar vi av att det är något som låter och gnisslar på husvagnstaket,
vi går ut och tittar man kan inte se något ovanligt.
Morgonen efter ser vi genom fönstret en skogsmård komma skuttandes och vi förstår genast
vem nattgästen på taket var.
Vi får följa med med Conrads bror Erik för att fånga "blindsill" som ska bli bete inför kommande fisketur, dom kallar elritsan så här uppe.
Vi går en tur i skogen för att samla barkmask medans vi låter mjärdana
ligga i en bäck.
Under barken på döda liggande träd hittar vi ett dussin eller två, det får räcka.
Blindsillsgudarna är på bra humör och vi får en hink med det vi behöver som agn.
Dagen efter bär det iväg till ett så kallat lappvatten där Erik har fiskerätt,
det känns lite högtidligt när man äntligen får följa med
till en sjö det brättatats så många fiskehistorier om.
Bil över bommade timmervägar och båt över en sjö, kungsörnsparet har bo på ön brättar Erik.
Sedan börjar en halvmils promenad genom skogen.
Det är långt att gå och stigen är bitvis sumpig, men viljan finns
och snart är vi framme.
Vi hoppar i båten och ger oss i väg, Eriks fru får agera hoppiland-kalle
när vi kommer fram till stranden vid den lilla fiskestugan.
Hon hoppar i på fel sida och snubblar då vinden blåser båten
mot henne, hon håller i relingen med ett karampaktigt grepp och släpas med men tappar taget.
Spottande och fräsande kommer hon genomvåt upp på andra sidan båten.
Vi övriga gapskrattar åt den dråpliga synen, själv säger hon inget på en lång stund men muttrar lite för sig själv om handlingsförlamade karlar.
Kaffe och fiskewhiskyn åker fram på bordet och
efter några koppar är gubbarna stärkta för en fisketur.
Vilket fiske, alla fiskehistorier om detta fjällvatten har helt plötsligt förvandlas till verklighet.
Vi provar allt från mete med vattenkula till utter med fluga och
allt fungerar lika bra.
Det verkar finnas hur mycket öring och röding som helst i halvkilosklassen.
Vi tar så upp så mycket fisk som vi anser går åt till kvällsmat
och Erik har lust att bära hem i ryggsäcken innan det blir kväll och sängdags.
På morgonen dagen efter är herr och fru Erik lite surmulna.
-Har inte såvit en blund på grund av allt snarkande, klagar han.
Själva har vi sovit som prinsar och vägen hem känns lätt.
Besöker älven som brukar ha ett bra harrfiske, jag får ingen men
tar i alla fall chansen att kasta lite med flugspöt.
Vi ser en fiskmås med något blankt i näbben, det visar sig att
det är en spinnare som har fasnat.
Stackars krake, men det är inte mycket man kan göra för att hjälpa den.
Drömmer mardrömmar om måsen på natten.
Vi hyr båt och fiskar i en en sjö som har ett enormt sandrev mitt på, lustigt att det bara är ett par decimeter
djupt mitt i sjön.
Ån har fört med sig sand i århundraden eller kanske årtusenden och bildat detta fenomen.
Vi grillar korv och äter mariekex på sandstranden, tävlar i att kasta "macka" med flata stenar.
Jag hittar lämningar efter rostiga arme burkar som inehållit vacelin, måste ha förekommit någon typ av militärövnig här långt tillbaka i tiden.
Det kläcker sländor och vakar i närheten av båten när vi ror hem, men dom vill inte hugga.
Fjället speglar sig i vattenytan och det är vackert värre.
Nästa dag är det dags för ett nytt försök på "skuggan"
Den är inte där när jag kommer ner, besviken låter jag ändå flugan flyta genom höljan.
Plötsligt pilar den fram från ingenstans och det blir ett litet plask just där min fluga låg,
det knycker i linan och jag börjar fatta att jag har en fisk i andra änden.
Försiktigt vevar jag in och fisken simmar för livet i den grunda bäcken, allt känns overkligt,
som om tiden gick saktare på något vis.
Det går vägen, den är bra krokad i mungipan.
Det ligger en diskbalja i strandkanten från gårdagen och den
blir snabt vattenfylld och fisken hamnar efter avkrokning i den.
Det är bäckröding med spräcklig rygg och röd buk och guldgröna prickar.
Huvudet och munnen är stora i förhållande till kroppen och
längst ut på underkäken har det börjat bildas en liten krok,
jag har aldrig sett något vackrare i hela mitt liv.
Efter att tittat länge och väl på min nyfunna vän i baljan släpper
jag försiktigt tillbaka den i bäcken.
Min första fisk på flugspö gör ett slag med
stjärten och förvinner och är borta lika plötsligt som den dök upp.
En varm känsla av lugn och att man finns här och nu sprider sig i kroppen, och jag gillar den.
