Tue, 27 Jan 2009 11:58:41 +0100 webuser@edgeflyfishing.com (Edgeforum) IP.Blog 60 Tävlingsbidrag 2 - Edgeflyfishing - Fiskehistoria

”En lax kan rädda en sommar”
En sann fiskeberättelse av Joakim Wallstén


Jag har aldrig kunnat förlita mig på tur. Det har alltid krävts en arbetsseger. Med undantag för den gången då jag lämnade Skellefteåfestivalen mitt i natten efter 3 timmar på scen, på väg hem, stannade till vid slakterinacken för ett pass. Jag är musiker och laxfiskare i själ och hjärta. Och kan man kombinera dessa två är det optimalt. Det skulle bli sjätte trippen på min första laxsäsong. Jag hade redan haft oturen att knäcka mitt Salar 12,6 fots spö under andra fiskepasset. Jag skrapade ihop sista slantarna och fick tag på ett Greyline 14 fots spö beggat. Jag hade ju bestämt mig. Jag skulle ju bli en laxfiskare. Det hade jag drömt om sedan jag var barn. Och när jag stod där och de mörka molnen for som lyckliga moln över mitt huvud och när något högg där i skugglandet, hade jag tur. Då var det min tur. Jag visste inte säkert vad som hänt förrän laxen låg där på stenarna vid stranden. Det är svårt att beskriva den känslan. Den var inte jättestor men den var tillräckligt stor och jag kunde vara stolt. Jag kunde ta hem den och visa den för familjen. Jag tog kort och jag bjöd på nyfångad lax på midsommarafton.

En lax kan rädda en sommar. Jag fick bara en den sommaren men den räddade mig. Eller kanske gick jag förlorad. En laxsommar är så bräcklig. För lågt vatten och värme förstörde de kommande 2 somrarna. Visst, jag åkte iväg ändå. Ville lära mig. Ville bli bättre.
Bättre på det där som egentligen inte gick. Att få en lax att hugga. Och ändå fick vissa mer. Vissa gjorde bara rätt. Eller hade de tur, som man helst ville säga till sitt försvar? Jag vet än idag inte om det handlar om tur och tillfälligheter. Jag har till tröst bestämt mig för att laxfiske är ett livsprojekt och att det någon gång kommer att bli min tur. Att få vara den där som får känna hugget oftare och landa tio laxar på en säsong. Det är målet. Ett livsprojekt.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att hitta en förklaring på att det inte högg. Ofta i bilen på väg hemmåt med den vackra morgonsolen stickandes i ögonen. Jag och min fiskekamrat har nog vänt in och ut på varenda fisketeori och på vartenda rykte som kommit vår väg. Byskeälven och jag är inte färdiga med varandra. Jag skall knäcka koderna och i sommar blev jag av med oskulden.

Oturen förföljde mig. Stod ovanför blankselsnacken och en ny lax välver som en delfin och bryter ytan med ryggen på en klumplängds avstånd. Detta har hänt förut och utan riktig tro, lägger jag ut klumpen snett ovanför målet. Ingenting. Igen. Ingenting. Igen. Pang! Det var det kraftigaste hugget jag någonsin känt. Fisken sitter. Rusar.
Jag hade inte ägnat en tanke åt all löslina som låg kvar i vattnet och när fisken tar meter för meter i sin första rusning nedåt, ser jag en knut på skjutlinan. Som i ultrarapid sträcker jag handen efter knuten men missar. Knuten når första spöringen och linan smäller av. Fisken far iväg med hela klumpen och allt. Laxen får fnatt och hoppar våldsamt ett flertal gånger i panik. Jag vet inte vad jag skall ta vägen så jag börjar vada i hopp om att få syn på den blå linan i vattnet. Om nån fått upp en lax i sommar med en blå hooverklump sittandes i en laxkäft så är den min. Detta var inte anledningen till att jag förlorade oskulden. Den historien kommer nu.

En vecka senare efter en av spelkvällarna på Stadsfesten 2008 åkte jag hemmåt mot Piteå för att stanna till längs älven. Jag gjorde ofta det när jag varit på spelning söderöver. Sova kan jag göra i vinter, brukade jag tänka. Jag hade lärt känna, ett för mig, nytt ställe och jag åkte dit. Det var kallt och klart i luften och jag stod och frös i vadarna. Jag hade halvfuktiga scenkläder under vadarna. ”Hästhagen” var livlös så jag gick upp mot Backa, ett lugnflytande stryk med vackert hängade träd i strandkanterna. Jag han kasta 3 kast innan jag chockad tar emot ett våldsamt och distinkt hugg. Lös-slingan glider ur händerna och jag lyfter spötoppen. Den sitter. Den närmsta följande kvarten blir fullständigt kaotisk. Fisken rusar kors och tvärs. Hoppar, stångas och frustar. Stannar till för att göra en långrusning på tvåhundra meter nedströms. Jag panikvadar efter. Helt utan tanke på att jag inte har en aning om eventuella djuphålor nedströms. Fisken sitter kvar. Jag tar mig upp på land och fisken ställer sig och trycker. Jag kan inte rubba den. Tiden går. Det känns som att det kommer att gå vägen. Jag tittar på klockan. Det har gått fyrtiofem minuter och jag kan fortfarande inte rubba den. Sedan gör laxen ett nytt försök att ta sig nedöver. Den lägger sig bara sidledes och fångar in vattnets kraft utan att röra en fena. Jag kan inte stoppa den. Den är för stor. Panik. Jag släpper inte en meter nu. Den får inte gå ner i den kilometerlånga forsen nedanför.

Det är nu jag kan ana det första tecknet på trötthet hos fisken. Den kommer tillbaks och ställer sig vid den halvmeterdjupa strandkanten. Nu ser jag hela fisken. Den är över metern lång djupt under vattenytan. Vi står och tittar på varandra i några minuter. Jag gissar en honfisk. Hon lyfter stjärtfenan ovanför vattenytan och den är 20-30 cm bred! Jag ser flugan sitta tryggt i mungipan. Nu gäller det att vara kall. Hon är min. Fisken är min.

Det som händer nästa minut kan jag nästan inte förklara. Flugan lossnar och fisken glider retfullt iväg, bort, sakta ur synhåll. Det hade gått över en timma sedan fisken högg och de närmsta 15 minuterna efter står jag apatiskt och stirrar ner i vattnet. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag kanske gör bägge, samtidigt.

Denna natt förändrade mitt liv. För alltid. Jag har fått fisk efter denna lax. Men det är denna lax som förändrade allt. Den som krossade drömmen och samtidigt gjorde den levande och verklig. Nästa sommar är det min tur...

Tack!]]> Tue, 07 Oct 2008 22:44:00 +0200 Tävlingsbidrag – fiskehistoria - Edgeflyfishing.com
Lappkniven
skriven av Joakim Wallstén


Mycket i livet är svårt att förutse. Att jag skulle spendera några somrar i Älvsbyn i Norrbotten var ett exempel på det. Min dåvarande flickvän jobbade mycket på somrarna och jag fick en hel del fritid. Hade egentligen ingen koll på vilka fiskevatten man skulle besöka men gjorde då och då några oförberedda utflykter. Jag hade god relation med svärföräldrarna och jag var deras favoritmåg. En dag kom Agne med en gåva som han länge tänkt ge mig. Det kändes stort. En dyr och exklusiv lappkniv. Jag blev alldeles mållös och tog stolt emot gåvan. Han sa att nog var den fin alltid, men att du får den på villkoret att du använder den. I släkten hade man några erkända lappslöjdare och den var signerad.
Och så kom det än sån där härlig dag med fritid och vackert väder. Jag hade ingen förutbestämd plan men visste av ett biflöde till Piteälven och bestämde mig för att bege mig ut på en upptäcktsfärd. Jag körde in på en skogsväg och åkte några kilometer, stannade bilen och gick in i terrängen. Lappkniven hängde i bältet. Jag tittade ner på den och kände mig lite lyxig. Tänk att få använda en sån fin kniv. Efter någon kilometer i björnterräng och risdungar slingrade sig Stockforsälven fram under buskagen. 3-4 meter bred, klar, med sandbotten. Jag smög mig fram och såg vak. Stora vak. Satte på en liten svart torrfluga och tråcklade ut linan. Någonting steg.

En fin harr på ca 4 hekto. Dagen blir fantastisk. Känner fisk. Ser fisk. Vakande fisk överallt. 3 meter bred och sandbotten. Jag vadar över på andra sidan i en krök för att komma vidare längs bäcken. Nya vak. Mer fisk.

Trött efter vandringen kommer jag slutligen tillbaka till bilen och åker hemåt. När jag kommer fram och kliver ur märker jag att kniven är borta. Panik! Jag säger ingenting. Mörkar och allt är bra. Det var en härlig dag och jag hade mycket fisk med mig hem.
Jag måste åka tillbaka. Imorgon. Kunde knappt sova på natten men nästa dag blir också en fin dag. Jag åker iväg. Kommer jag hitta tillbaks? Kommer jag att hitta kniven?

Jag försökte hitta samma väg genom snåren och var livrädd för att det skall dyka upp en björnhona med ungar. Det hade nämligen skymtats en björn med ungar i trakterna någon dag innan. Ingen björn syns till och där ringlade sig vattnet mellan träden igen. Jag gick samma stigar som dagen innan. Korsade älven, vadade över, och där på botten skymtade jag nånting. Kniven! Oh tack gode gud. Jag nådde den knappt med fingerspetsarna.

På väg tillbaka längs älven ser jag någonting i vattnet. Under en hängande björk. En stor fisk. En jätteharr som står och vaggar i strömmen. Shit! Den är i princip omöjlig att kasta på. Hittar en lucka i buskaget ca 10 meter nedströms. Smyger ner. Det tar några övningskast innan jag närmar mig fisken och lyckas undvika att fastna i närliggande träd. Som genom ett trollslag får jag till ett perfekt kast. Jag ser fisken stiga, för att vända ner i sin håla igen. Som bara för att retas. Paus. En evig väntan. Se där, ett nytt vak. På den igen.

Så där håller jag nog på i ett par timmar. Tiden stannar. Det börjar skymma. Ett nytt vak! Ett sista försök. Jag känner att "the force" är med mig. Kastet blir perfekt. Fisken stiger och tar. Jag tror inte att det är sant. Den sitter. Kampen har börjat men vattnet är litet och den gigantiska harren kan inte rymma ifrån mig den här gången. Jag låter den glida över en sandbank lite längre ner och skriker till av glädje. Väger den med andakt. 1,1 kg. Blålila fenor och makalöst vacker. Tack gode gud! Tack för att jag tappade kniven och kom tillbaks.

Kniven har jag än idag med mig på mina fisketurer och resor. Minnet är värt mer än kniven. Ibland är minnen obetalbara.
Oavsett var jag fiskar efter nu, numera mest lax, så kommer jag alltid minnas historien om lappkniven och jätteharren när jag ser ner mot bältet. Omedvetet brukar jag känna om kniven hänger kvar.

Det gör den.

MVH

Joakim Wallstén
Krukmakaregatan 4
941 31 PITEÅ
070-3606274
joakimwallsten@hotmail.com]]> Tue, 07 Oct 2008 21:19:00 +0200