En säsong kantad av hopp, vissa av våra svenska älvar briljerade, medan andra fortfarande väntar på bättre tider. Men det allra viktigaste den gångna säsongen gav till mig är minnen. När jag sitter vid byskeälvens strand i ett kyligt höstlandskap tänker jag tillbaka på dem. Minnena. Och drömmarna...


Små snöflingor singlar ner från himlen, när dom möter den brusande strömmen smälter dem och försvinner ner i mörkret. Tunna snömoln sveper sakta förbi ovanför mitt huvud. Men bakom den skärm dem formar ser jag svaga ljusstrålar bryta igenom som ger mig hopp om att solen kan överraska oss med ett besök senare under dagen. Det är några minusgrader ute, en tunn isremsa ligger längs stranden. Kalendern visar november, snart lämnar hösten över staffetpinnen och vintern tar vid. Jag sitter och huttrar på en sten längs Byskeälven. Mina fingrar är kalla, jag knyter dem så hårt innanför handsken att dem nästan domnar bort, och emellanåt måste jag frenetiskt röra på fingrarna för att återfå blodtillförseln igen. Hela min kropp är frusen, trots att det bara är någon enstaka grad kallt. Jag är inte redo för vintern.

Här uppe i norr är flugfiskesäsongen snart över. Visst, det står alltid någon inbiten kvar och fiskar i älvens vakar på juldagsmorgonen. Men allt har sitt slut. Snart spänns turskidorna på och pimpelskryllorna rullas ut på isen, här i den nordliga änden av landet.
Ännu än säsong har flutit förbi likt strömmen framför mina fötter. Jag försöker sammanfatta. Vad har varit bra? Vad kan bli bättre? Och likt varje säsongs slut så kommer jag fram till att jag inte ska missa så mycket fisk, att jag måste binda en massa nya flugor och köpa några nya linor, kanske ett nytt spö?
Men jag sitter också och drömmer mig tillbaka. För varje fiskare betyder oftast en sommar också några fina fiskeminnen. Drömöringen som man äntligen krokade, den avkopplande fjällresan eller storgäddan som högg på popper. Eller kanske den tappade storlaxen? Den som man inte hade en chans mot. Den som motiverar en, som injicerar ett sorts inre gift. Ett begär som man inte kan kontrollera. Hopp om att den en dag ska hugga och man ska få se dens silvriga buk glida in längs stranden i ett stilla rus av känslor

"Innan jag ens hunnit få ut ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen"

Himlen är klarblå, ibland får den milda brisen små formationer av moln att leka tafatt i den ännu unga dagen. Små prickar uppenbarar sig mot den klarblåa ridån. Vårens budbärare är här, som ett hav av pilar från ett forntida slagfält skjuts dem in över landet. Men inte laddade med ond bråd död, utan med lycka, med hopp och med liv. Fåglarna brusar upp till en försommarkonsert. En lång utdragen ton följs av en rad klara toner med nyckfulla tempoväxlingar. Fågelsången fylls upp av ljudet från älven som brusar fram med en enorm kraft. Jag sneglar ut över poolen samtidigt som jag drar tafsen genom tubflugan. Byskeflugan Den vanliga ska nu få tjänstgöra i Kalixälven. Bunden på koppartub och apterad till sjunklina ska jag ner djupt. Djupt ner i det mörka vattnet. Gräva efter silver. Jag börjar repa ut lina och lägger ut ett kort kast, mendar upp och låter sjunklinan göra sitt jobb. Jag får hålla hårt i skjutlinan när den snabba strömmen sväljer min linuppsättning. Jag fiskar mig ner genom strömmen. Jag fylls av glädje. Det doftar gott av alla blomstrande växter, björkens knoppar har börjat explodera ut i gröna bladverk. Solen strålar speglas i den kraftiga strömmen som trycker mot mina ben. Jag lägger ut ett kast, lite längre den här gången och låter det svepa in framför en stor sten. Jag låter den hänga ett tag framför stenen.

Linan börjar sakta glida mellan fingrarna. Jag känner ett sug i linan. Över sex månaders snöskottning och skidåkning har gjort mina nerver mer spända än vanligt. Jag rycker upp spöet i ett allt för tidigt mothugg. Känner ingenting. Men jag förstår snart att en fisk är på när linan börjar komma tillbaka mot mig. Fisken simmar uppströms. Mina första intuitioner säger mig på att det är en stor harr som knipit min fluga. Jag vevar in lina så det nästan värker i armarna och tillslut återfår jag kontakten och lägger press på fisken. Då exploderar den. Innan jag ens hunnit få ut: ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen.

Jag vrider på mer broms, men laxen har inga planer på att stanna. På några sekunder är femtio meter lina ute. Ett uns av panik sprider sig i kroppen. Full broms! Men fisken får hjälp av den starka strömmen. Kalixälven under försommartid, då snackar vi vattentyck. Rullen skriker. Jag inser snabbt att jag måste efter den och börjar följaktligen att springa. Problemet är bara att vid den här tiden på året har vattennivån mött trädnivån vilket innebär att den stranden jag vandrade på förra hösten helt enkelt har upphört. Stora tallar står uppställda med fem meters mellanrum, vilket gör min språngmarsch aningen mer komplicerad. Jag försöker langa spöet mellan träden. Jag når knappt runt dom stora tallarna och mina försök ger begreppet trädkramare en helt ny innebörd. Men det går alldeles för sakta, linan sprutar ut från rullen. Jag kastar mig ner i älven. Vattnet når ända upp till midjan.

Jag snubblar till på några bottenstenar och vadarna tar direkt in en liter vatten, jag suger in luft med ett susande ljud när det kalla vårvattnet överrumplar min kropp. Jag reser mig snabbt och efter några tunga steg i strömmen kravlar jag mig upp på land igen. Rullen skriker fortfarande som aldrig förr, laxen går som ett expresståg. När jag kollar på rullen ser jag att slutet närmar sig för min backinglina. Luften går ur mig, jag ger upp. Återigen får jag se mig besegrad. Sista varvet rullar av. Det tar stopp, det är över.

Blöt, svettig och kådaluktande står jag där. Uppgivenheten övertar min kropp.
Jag faller ner på knä i den mjuka mossan och sluter ögonen.



Sotpannan sprakar på den flammande bädden av kvistar och grenar. Jag börjar få tillbaka värmen i fingrarna. Häller upp kaffet i kosan, ångan slingrar sig sakta upp mot himmelen. Kaffedoften når min näsa. Jag tänker tillbaka på försommardagen i slutet av maj. Det är vid sådana tillfällen man starkt överväger att börja spela golf istället. Tur för min hälsa att jag senare samma kväll lyckades landa en fin blanklax på fyra kilo. Men en sådan kamp öppnar också vissa spärrar i ens hjärna. Det finns så stora laxar. Och dom går att lura till att hugga på våra flugor. Jag har haft kontakt med en, och nästa gång kommer han inte undan.

Det har slutat snöa. Himmelen har spruckit upp och solens strålar bryter sig ut från fångenskapen. När det träffar den nyfallna snön glimmar det som små diamanter på marken. Jag tar en klunk kaffe, det värmer i min kropp när den svarta brygden strömmar genom strupen. Två svanar flyger förbi övanför mitt huvud. På väg mot varmare breddgrader. Vi ses nästa vår hör jag mig själv säga.
Jag lutar mig bakåt, den kraftiga tallstammen blir mitt stöd. Jag faller tillbaka in i drömmarnas och minnenas värld. Ljudet av Byskeälvens lugna brus får mig i rätt stämning.

Under den gångna säsongen har jag också hunnit med två resor till Nordnorge och de vackra glaciärälvarna som ringlar sig fram genom det karga landskapet. En kväll, en slitsam kväll gick allting rätt. Tillslut.

"...en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare..."

Regnet vräker ner från den mörka himmelen. Det smattrar och dånar innanför huvan på min jacka. Regnet har fallit i mer än tre timmar. Jag sitter uppe på land, mina russinfingrar fumlar med flugan. Jag har fiskat igenom poolen säkert hundra vändor. Jag brukar aldrig slita med en pool så här länge. Men det hoppar fisk hela tiden. Jag bara måste kunna kroka en, min kropp har slagit över på autopilot. Den styrs av ett begär. Trots att regnet nu öser ner, har det faktiskt inte regnat på några dagar. Älven går låg.
”Bara små flugor fungerar när älven ser ut såhär” säger Norrmannen och visar upp den minsta flugan jag någonsin sett. En grön krumelur bunden på en mini-trekrok.
Två laxar hänger på ett träd. Hur fan kan laxen se hans fluga?
Norrmannen fiskar noga igenom poolen. Han lägger säkra kast över strömmen, han vet vad han sysslar med, ingen tvekan om det. Han var säker lax i sitt förra liv.

Jag gräver i asken, och längst nere på botten hittar jag den. Den största flugan jag har. Ett limegrönt, överdressat monster. Nu ska han få se. Det finns inga regler i laxfiske.
Norrmannen tar sig upp på land, han har just avklarat sin vända i poolen.
Han klipper av flugan från tafsen, vevar in linan och ler mot mig
”Jag tror inte det finns kvar någon huggvillig fisk” säger han
De moln av självsäkerhet som jag svävade på för bara en sekund sen försvinner snabbt och jag faller ned på jorden igen. Jag har inga laxar hängandes på något träd. Norrmannen vandrar iväg, tar sina laxar i handen och hoppar in i bilen. Han försvinner i ett dammoln längs grusvägen.

Som en stupad krigare, låter jag förnedringen skölja över mig. Jag vadar ut i strömmen igen, repar ut några meter lina. Klumpen seglar iväg i den dunkla kvällen. Mitt gröna monster landar med ett högt ”plopp”. Jag mendar nedåt. Ett steg, ett kast. Inget händer. Två steg, ett kast. Tre steg, ett kast. En ström av kallt regnvatten sipprar längs ryggraden på mig. Mitt tålamod börjar tryta.

Men ljuset återvänder, den tidigare döende krigaren får åter krafter. Det suger i linan och några hundradelar senare fortplantar sig en tyngd i min grafitsabel. Jag gör mothugg. Poolen exploderar, och min glädje följer samma spår. Laxen kryssar i strömmen, bänder, vrider och stångas. Jag är glad. Jag är orolig. Jag vill verkligen inte tappa denna. Efter en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare lyckas jag tillslut landa en underbart vacker lax. En guldklimp i en laxfiskares ögon, den är fin, bred över ryggen.

Ibland ger hårt slit resultat. Oftast hjälper inte ens hårt slit. Men idag gjorde det faktiskt det.
Jag knyter en snara runt stjärtspolen på laxen och hänger upp den på norrmannens träd. När adrenalinnivån börjar dala mot normala nivåer, sätter jag mig återigen på bänken, och kollar mot trädet. Mitt ansikte skiner upp i en plötslig glädjechock.
”Jag tror det fanns kvar en huggvillig fisk ändå”

"Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln"

Jag drar in ett stort andetag luft. Luften är frisk, jag känner hur kylan chockerar mina lungor. Jag har alltid gillat doften av kyla, doften av minusgradig luft ger mig gott humör. Piggar upp mig på ett egendomligt sätt. Jag knyter på en fluga på tafsen, en knallorange skapelse. Tar spöet i handen och vadar ut i det fågradiga vattnet. Jag snubblar nästan till på en isbelagd sten. Jag känner mig som en nyfödd älgkalv när jag med stapplande steg tar mig ut i vattnet. Det kalla vattnet bedövar mina ben.

Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. En skugga smyger sig in över landskapet. Försiktigt, nästan lite avvaktande börjar dagen avrundas. Som en fårherde som samlar ihop sina får, sänker sig solen och drar in sina sprakande ljusstrålar bakom horisonten. Snöflingorna på marken slutar glittra. Jag lägger ut ett kast. Skjutlinan är frusen och raspar ljudligt när den strömmar genom spöringarna. Mina frusna fingrar fumlar i den avtagande novemberdagen. Mina kast är inte så bra som dem är en junidag när laxen stiger i älven. Den extra adrenalinkicken finns inte där just idag. Synen av breda laxryggar som bryter vattenytan kan få den allra mest blygsamma människa att övertas av begär, av laxfeber. Idag finns den synen endast i drömmarnas värld.

Min skugga lägger sig över strömmen, jag ser min skugga göra ett sista kast. Linan landar och bryter skuggbilden som glider ned för strömmen. Det sista kastet för säsongen sveper ut och jag börjar veva in lina. Elden har brunnit ut. De sista rökstrimmorna stiger och spricker upp för att på några meters höjd försvinna. Jag vandrar belåtet längs strandkanten. Om några dagar kommer det säkert en halvmeter snö och jag kommer på att jag måste leta fram snöspaden. Man blir alltid lika överraskad när snön kommer, men i år ska jag vara redo. Nu börjar vardagen igen. Livet flyter på i sin lugna takt, men snart, mycket snart kommer åter grönskans tid. Fågelkvittret äntrar snart vårat land igen och laxen börjar stiga i älvarna och vi fiskare står där. Förväntansfulla och redo. Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln. Sex månader kvar…
”Vars fan har jag lagt snöspaden?”



Simon Rantapää

Jag ska berätta om en plats, en plats där naturen fortfarande är orörd. Där luften fortfarande är frisk och där vattendragen fortfarande är klara, klara som kristall. En av våra sista vildmarker, en plats att bevara. Ett unikt guldkorn i den lappländska fjällvärlden. Ännu inte helt förstörd av den enda varelse på denna jord, som medvetet förstör platser man älskar. Denna plats skulle naturligtvis inte vara lika attraktiv om det inte vore för mitt intresse. Som fiskare får man en mycket fin bild av den miljö man befinner sig i, och då är det inte bara hur mycket fisk man får som spelar in, utan naturen är en lika viktig bit, i det pussel av känslor och intryck man försöker bygga ihop, för att tillslut en upplevelse ska träda fram

Bilen rullar fram längs den smala, slingriga vägen, gruset knastrar när däck och väg möts. Ett stort dammoln växer upp bakom bilen, och följer oss hela vägen till vinterparkeringen, där vi stannar bilen. Jag kliver ur bilen och ser mig omkring, försöker få grepp om att det jag ser verkligen är sant, om jag verkligen är här. Höga snöklädda berg omger oss, ovanligt mycket snö ligger kvar, som en luva över bergets skalp. Man känner sig liten, obetydligt i dessa miljöer.

Vi befinner oss nästan i mitten av fjälldalen, som välkomnar oss, låter oss vila i dess famn mellan bergen. En sval vindpust smeker min kind, vidrör mig med största varsamhet. Jag drar in ett stort andetag luft, ”Aaaaah” ren luft. Det liksom rensar mitt system, för ut all smuts, och för in en underbar fridfullhet. Jag känner det direkt, jag är hemma. Jag är menad att vara här, jag bara känner det. Efter min lilla ritual, vaknar jag till liv igen. Kollar ut över myrmarkerna, som ligger som en rödgul matta ända upp till bergsroten. Små öar och palsar är utströdda på måfå i detta mossiga hav, också enstaka ställen med dvärgbjörkar reser sig, så sköra och små, men ändå så gamla. Det har sett folk komma och gå här i säkert hundra år.

Någonstans där, bakom den linje längst bort i mitt synfält som omger myren ligger det, den största anledningen till att jag kommit hit. I alla fall trodde jag det, men just nu känns allt fantastiskt. Jag skulle kunna stå här och njuta över utsikten hur länge som helst. Plötsligt känner jag en bekant känsla, jag blir helt varm, börjar se dubbelt, benen liksom viker sig. Jag får ta tag i bilen för att inte ramla omkull.
”Vad är det här?, tänker jag för mig själv, har jag blivit sjuk?”
” Nä, nu vet jag. Det är fiske feber…”

Denna återkommande sjukdom i mitt liv, detta behov att komma ut, stå vid något vatten och med största inlevelse, och med diverse utrustning försöka presentera en fluga för fisken på bästa sätt. Allt detta för den adrenalinkick som man får när en fisk äntligen sitter på kroken, det härliga gunget i spöet. Människan är allt lite konstig, men detta är mitt liv, jag vet inget bättre.

Jag och min följeslagare börjar vandra ner mot huvudpunkten, mot kärnan av detta landskap. Vi vandrar längs den prunkande myren, och blir direkt invaderad, eller ska jag säga välkomnad (?) av dess invånare, nämligen dom pyttesmå surrande liven. Men jag förstår dem, att det är just här dom valt att leva är för mig ingen konstighet. Dom har bara känsla för vad som är en bra boplats, bra smak helt enkelt. Mygg är en förutsättning för allt liv i denna karga del av vårat land. För bland annat fåglar och fiskar är detta en del av födan. Att kunna ha förståelse för allt liv, och all natur, är en förutsättning för att vistas här. Och för att vistas i natur över huvudtaget. Trots att det svider ibland.

En doft av skvattram, når min näsa. Och blandat med doften av myggstiftet, som åker fram ur ryggsäcken, och med svetten som rinner nedför min panna, blir det en välkänd doft för min hjärna: nu är det dags för fiske. Vi närmar oss denna grönskande mur, träden som gömmer det vi så länge har väntat på. Den plats på jorden som har florerat i mina tankar hela vintern.
Plötsligt står vi där, framför oss rinner den. Den å som av bergen är kommen, och som letat sig fram i dess labyrint. Genom myrmarker, stenskravel, fjällplatåer och snårskog har den kämpat sig hit. Precis vars jag står. Det är mäktigt. Och som i en symbios med våra sinnen, tittar solen fram och dess strålar speglar sig i den silverströdda vattenytan.

Ån glittrar som aldrig förr. Men den fortsätter med ett lugnande brus rinna framför våra fötter, helt ovetande om vårat besök. Ån gör inte till sig för vårat besök, den är naturligt vacker, och på något sätt stolt över det. Vi borde kanske lära oss av vatten? Under den glittrande ytan, är vattnet glasklart. Klarare en något annat. Jag sänker ner min hand, fyller den med vattnet och för det mot min mun. Smakar fantastiskt, helt fantastiskt. Sänker och fyller handen än en gång, och heller det över min svettiga hjässa. Jag tittar mot min vän, ler, ser säkert ut som ett fån. Så överrumplad av känslor, min själ har hittat hem. Förenats med sin skapare. Jag ryser till, för att sedan bli helt varm i kroppen.

Ett gäng knipor lyfter från det närliggande selet, det skvätter i ytan när de aningen stressande flyger förbi oss. Strömmen är välkomponerad här, lugna sel, snabba strömmar och blanka strömnackar. Ur fiskesynpunkt är strömmen perfekt. Vi går upp på en liten gräsplatå, vars senare tältet ska sättas upp. Här får vi en bättre översikt. Här ser jag också den bild som jag vet, för alltid kommer att vara fastbränt i mitt sinne. Denna underbara ström, omgiven av fjällbjörkarna och de snöklädda bergen. Jag har kameran i handen, men tar ingen bild. Denna känsla kan bra upplevas här och nu.

Detta är mitt lilla egna fiskeparadis. En plats värd att bevara. Och min största dröm är faktiskt, att jag om femtio år ska kunna komma tillbaka hit, känna samma känslor för platsen som jag gör nu. Men kanske det viktigaste av allt…
Jag vill att allt ska se likadant ut, vattnet ska vara lika klart, luften lika ren och fjällen lika snöklädda.

Simon Rantapää

Små regndroppar smattrade mot tältduken,
kalldiman låg som ett täcke över myrlandskapet.
Öringarna hade slutat vaka och tystnaden tagit vid.
Jag och Emil låg tysta och tittade i tälttaket
när plötsligt steg hördes utanför tältet.
Någon lufsade omkring…

”Fisk” ropar Emil
Jag rör mig mot honom och hans böjda spö som pumpar i tunga knyckar.
Rullen skriker och lina sprutas ut i en hiskelig fart. Jag rycker loss håven från västen och plumsar ner i bäcken.
”Den är stor” flåsar den upphetsade fångstmannen
Tillslut ger sig fisken, vänder upp sin underbart guldfärgade buk, och låter sig planas in i riktning mot håven.
”En kilosfisk” säger jag och håller upp håven
Eftersom två öringar i mindre format redan tagits tillvara för gravning låter vi denna bjässe simma tillbaka. Den svarta skepnaden pendlar ut i strömmen igen. Emil sänker handen i strömmen, fyller den med vatten och häller det över sin svettiga hjässa. Solen värmer på, trots att klockan säkert börja närma sig kvällen. Om det inte vore för myggen skulle man kunna tro att vi befann oss i något medelhavsland och inte i den svenska fjällvärlden. Sakta börjar vi lunka tillbaka mot tältet. Kvällen har varit fantastisk, öringarna har fallit för våra små dagsländeimitationer, och livet har lekt. Långt borta i öster ser vi dock ett stort regnmoln närma sig våra trakter
”Blir nog regn” säger jag utan vidare tankar på det
Efter ett bastant kvällsmål bestående av gravad öring på hårt bröd och rent färskt bäckvatten, ska vi försöka sova några timmar. Mätta och belåtna kryper vi in i tältet.

Vi befinner oss i de västra delarna av de vackra västerbottensfjällen. Kalendern visar veckan efter midsommar och ljuset verkar aldrig vilja släppa taget om fjälldalen. Tiden tappar betydelse i detta landskap, allt tappar betydelse, det ända man behöver fokusera på är här och nu. Allt annat får man ta itu med är man kommer hem, nu finns bara en sak att göra, släppa tyglarna och leva. Skillnaden mellan natt och dag är inte stor så här dags på året och det är först när solen gömmer sig bakom bergen och kalldimman sakta rullar in över myren man förstår att natten börjar närma sig.Ojämna knastringar mot tältduken gör oss påminda om regnmolnen vi tidigare skådat på himmelen. Knastringarna följs av ett smattrande spöregn. Men nog finns det något mysigt med att ligga i ett tält när det regnar. Det sövande ljudet när regndropparna faller mot tältduken, regnvädret blir så uppenbart, alla sinnen känner det, men trots det blir man inte blöt.
En ganska komfortabel känsla. Regnvädret återgår igen till dessa ojämna knastringar igen, det värsta är över.

”Vi sover väl en stund” säger jag tyst
”Mmmm” mumlar Emil som redan verkat åtagit mina ord
Plötsligt spänns våra kroppar upp, någon verkar dra åt sträckbänken. Vi ligger tysta i flera sekunder, Emil vänder sig om:
”Hörde du” säger han med en knappt hörbar viskning
Med en mekanisk rörelse nickar jag
Någonting gick utanför vårat tält. Nästa sekund hördes ett vagt knarrande ljud av en trädörr som öppnas. Jag kom att tänka på den stuga vi passerat på våran vandring hit. Stugan låg kanske hundra meter bort, och på utsidan fanns ett skafferi som innehöll diverse konserver. Dörren stod öppen, men inte tänkte man desto mer på det då. Någon rotade i skafferiet? Tankarna flög genom huvudet. Hungrig vandrare? Nja knappast denna tid på dygnet. En nyfiken räv? Nä, Skåpet låg alldeles för högt. En liten ekorre? Kanske, men borde inte låta så pass mycket.

Ett förslag återstod, jag såg på min vän att samma tankar vandrat genom hans huvud.
Björnen hade tydligen också insett fördelen av konservmat på fjället.
Konservburkarna rasslade mot varandra, ett dovt frustande tycktes komma från samma riktning.
”Vad gör vi” formade jag på läpparna utan att något ljud kom ut från min mun.
Emil skakar på huvudet.
Plötsligt kom jag på den lysande iden att vi skulle skrämma bort björnen. Jag hade ett vagt minne av att jag i något sammanhang hade hört att björnar var rädda för ljudet av en rasslande nyckelknippa. Det metalliska oväsendet skulle säkert få varje björn att rygga undan och ge sig av. Jag rotade fram knippan ur innerfacket på ryggsäcken, höll det hårt i handen för att inte förbereda björnen med något litet rassel, här skulle det låtas ordentligt. Jag höll andan… ett…två…trrr

Jag ruskade på nyckelknippan för allt jag orkade, vi skrek och gormade, busvisslade och slog i marken. I flera minuter höll vi på. Måste ha sett fånigt ut, i den lugna fjällnatten måste våra skrik ha hörts flera mil, men detta var våran lösning på situationen. Efter att vi skrikit oss hesa, lade vi oss återigen ner, med huvudet mot kudden. Vi lyssnade, och lyssnade, regndropparna hade upphört med sitt knastrande. Ingenting hördes. Allt var tyst. För tyst tyckte jag.
Efter en kvarts tystnad och stirrande i taket, drog Emil sakta ner dragkedjan och stack ut sitt huvud.
”Såg du något” sa jag med smått darrande röst
”Nää, tror inte det”

Följande del av historien är jag inte direkt stolt över. Våra impulsiva hjärnor handlade inte direkt i lugn. Allt gick så fort.
Men har man sagt A så får man väl säga B…Vi fortsätter:
Vi började panikslagna att riva upp tältpinnar, stuva in blöta kläder i ryggsäckarna och plocka isär flugspön. Natten hade äntrat landskapet för några timmar sen. Jag tror vi slog nytt rekord i hoppackning av tältutrustning. Rekordtiden måste ha legat på under 10 minuter. Att rekordtiden skedde på nattetid gör det än mer anmärkningsvärt. Trötta, endast drivna av adrenalinet följde sedan en språngmarsch över berget. Jag skulle tippa på att vägen är ca 3 km, ganska brant uppför. Vi sa inte ett ord till varandra. Hjärnorna var avslagna. Sommarnatten var ljum. Regnet hade upphört. Det doftade säkert av daggvåta fjällbjörkar. Och säkert hade öringarna börjat vaka igen nere på selet. Vad visste vi? En halvtimme senare stod vi nere på parkeringen. En parkering längs den måttligt trafikerade vägen som ringlade sig genom västerbottens inland. Eftersom vi inte hade någon bil, utan hade blivit hitskjusade, hade vi ett litet problem. Armbandsuret visade halv 4 på natten. Att ringa och väcka någon, nja riktigt så lågt ville vi inte sjunka. Vi började nog inse vilka följder det kunde få om vi började handla av björnfrossa. Det skulle nog snackas om oss en del. Ungtupparna som trodde att dom hade sett björn.

Att lifta med någon kunde vara en idé, men som vi såg det fanns det två nackdelar. Att halv fyra på natten hoppa in i en okänd bil kändes inte helt okej. Men det största problemet var att det körde förbi ungefär en bil var tredje timme här, speciellt denna tid på dygnet. Så än en gång fick våra impulsiva hjärnor hantera situationen. Tältet slogs upp på parkeringen.

8 timmar senare, ganska utvilade vaknade vi upp på parkeringen. Solen gassade. Natten hade inte varit så kall. Och tur var det. För både tält och sovsäck var genomvåta. Kläderna var våta. Maten var våt. Det mesta var vått. Som tur var hade vi fått med oss foliepaketen med de gravade öringarna. Så vi gjorde upp en fin brasa, tog ut alla kläder och hängde upp dom på tork. Sedan tillredde vi en underbar frukost bestående av gravad öring och pulvermos. Himmelskt gott. Så gott har pulvermos aldrig smakat. Följaktligen ringde vi våran chaufför och klargjorde att fisket varit bra och vi kände oss nöjda med våran tur. Så det gick bra att hämta oss en dag tidigare. Verkligheten var dock annan. Fisket hade visserligen varit bra. Men vad som verkligen dragit oss ner från fjället var den välkända björnfrossan. Vi hade inte sett skymten av björnen. Och huruvida ljuden vi hörde, verkligen var björn är svårt att avgöra. Jag kan ju säga att såhär i efterhand börjar man verkligen tvivla. Men björnfrossan hade trots det en stor inverkan på oss. Om det nu var en björn kommer den nog inte att återvända till det skafferiet på ett bra tag, efter den cirkusen den fått uppleva. Och efter att tänkt igenom denna händelse några gånger har jag
kommit fram till ljuden säkert kom från någon nyfiken fågel som letade lätttillgänglig mat. Men vem vet?...

Men vad heter då denna å?, vars finns den?, hur kommer man dit?
Ja, gott folk, på alla frågor som kan tänkas uppkomma i samband med
denna lilla fjällbäck, kommer jag besvara med ett gammalt knep för bevarande
av smultronställen. Och det med relativt gott samvete.
”Vad ni än gör, far inte dit, det kryllar av björn där”

Simon Rantapää