Sun, 04 Jan 2009 11:47:04 +0100 webuser@edgeflyfishing.com (Edgeforum) IP.Blog 60 Så nära

Mina första flugfiskeförsök gjordes med ett diplomatspö hemma på föräldrarnas gräsmatta. En krackelerad senapsgul lina satt på rullen, och aldrig någonsin kom jag iväg till fjällen. Jag minns att jag fiskade, men alltid i någon skogså dit det gick att ta husvagnen eller sätta upp campingtältet. Kanske är det därför jag under ett par år nu samlat ihop familjen för att vandra och fiska i fjällen. I mitten av juli de två senaste åren rest till Dalarna. Förra sommaren gick vi Grövelsjön runt, åt ena hållet, i år gick vi åt det andra hållet. När man vandrar med barn får man perspektiv på tillvaron. Det går långsamt, men man lär känna terrängen och i fjällen är skiftningarna mellan sol, regn och dimma minst lika intressanta som att vandra över nästa bergskam och se landskapet. Längs den sträckningen vi gått finns det två små fjällsjöar med öring och röding. Någon mil åt nordväst ligger Hävlingen som färgar molnen ljuslila innan den övergår i Storån med sitt legendariska bestånd av svårflörtad öring. Den första kvällen kommer vi bara upp en bit på bergssidan. Det är först på morgonen vi kan se att det bara är några hundra meter tills vi kommer upp på kalfjället. Med trettiotalet kilo var på ryggen var vår enda tanke att så snabbt som möjligt komma undan knotten och myggen. Helikoptern som flyger till Hävlingen svepte retfullt fram och tillbaka medan vi bar. Myggen är inte stora, men likaväl retsamma och den här kvällen följer de oss snällt långt upp på fjällsidan innan vi slutligen finner en lägerplats i stenskravlet nedan fjällkammen.

Framme. Långt bort ligger Storvätteshågna.

Efter frukosten bryter vi lägret och vandrar upp tills vi ser Storvätteshågna torna upp sig. Det är Dalarnas högsta fjäll, men ser mest ut som en förvuxen grushög. Men berget ligger tryggt där som en utmaning till ett annat år. Nedanför berget ligger tre små sjöar på rad. I mitten finns en bro, och under bron, har jag fått höra, bor det ett troll... Barnen kiknar av skratt när de får höra om trollet, men tittar försiktigt ner i det virvlande vattnet. Idag syns inte något troll. Men kan man vara säker på det? Lägerplatsen ligger bakom en av de små kullarna som för tankarna till Tolkiens värld, en liten bäck som har sitt utlopp i sjön strax nedanför. Via en tankekedja som går via troll och orcher, till fjärran inspelningsplatser med skygga öringar i kristallklara vatten återkommer jag till verkligheten. Ett styng av besvikelse över att detta inte är Nya Zeeland utan Dalarna förbyts mycket snart i en glädje över att vi sitter med utsikt över en fjällsjö som är så liten att man kan gå runt den på en timme, men med oändliga möjligheter. Jag tänker inte på troll längre, utan på öring. När vi fått upp tältet och lagat mat börjar det skymma. Det blåser och det går inte att se några vak. Det blir mörkare och även om det är mitt i sommaren och kvällarna känns oändliga, så är det snart för sent att rigga flugspöet och få någon ordning på tafsar och linor. Under natten sveper några moln in över fjällsidorna och jag vaknar när regnet smattrar mot tältduken. Senare på morgonen kryper jag längre ner i sovsäcken och gör mig redo för en frukost i regn blåst och dimma. Någon timme senare vaknar jag av att jag svettas. Solen har svept i väg nattens regn och tältduken är nästan het när jag sträcker handen mot den. Jag sätter mig rakt upp och väcker killarna genom att ropa "Upp ungar, idag ska vi fiska!". Tyvärr väcker jag också deras mamma som muttrar: "...men först ska vi sova klart och äta frukost". Jag kryper ut på stela ben och börjar greja med frukosten medan jag börjar tänka på valet av fluga. Myggorna är helt försvunna, och insektslivet har inte riktigt kommit igång, för även om solen står högt är det ännu tidigt.

Nu ska vi fiska. Solen sken, trots nattens regn.

Eftersom resan egentligen handlar om lära killarna lite av det mest basala kring fjällvandring så är fiskeutrustningen minimal. I en midjeväska av samma modell som amerikanska turister brukar ha, får det ganska exakt plats: en rulle med flytlina, en ask med torrflugor, lite flytmedel, en peang, tafsklippare och tafsar. Men det mest viktiga är, förutom en mycket liten flaska maltwhisky, en avbitartång. Trots att många av flugmönstren knutits upp i hullingslösa varianter inför denna säsong, ligger det fortfarande några med hulling kvar i asken. Efter frukosten vandrar vi ner till sjön och hittar en fin liten höjd att rulla ut liggunderlag på. Efter förra årets vandring har vi infört att barnen får varsin liten godispåse per dag. Den delar vi ut på den första rasten under vandringsdagar, eller som idag, när vi kommit till dagens lilla basläger. Det leder till att vi har två motiverade och glada killar under hela frukosten och två speedade sockertroll efter första rasten. Till lunch brukar allt ha stabiliserats sig och de övergår till att äta torkat kött, nötter och salamikorvar som mellanmål. Det blåser kanske 3-4 sekundmeter och i sjön går det lite vågor. Det är inte något idealiskt torrflugeväder, tänker jag när jag satt mig ner och spanat lite. Lillkillen sitter intill mig och är så där lugn och gosig som bara en fyråring kan vara med sin pappa. Vågorna gör väl att fisken håller till under ytan tänker jag, och surar lite. Men det är något magiskt som händer när man sitter ner och bara tittar ut över en vattenyta. Efter att först ha varit ett enda kompakt virrvarr av vågor ser jag nu färgskiftningar där man kan ana den underliggande bottnen. Mellan vågorna glimtar det ibland till av små vita skumskaskader. Kan det vara...jo. Det är vak! Över hela sjön syns det plaskvak. Efter ytterligare några minuter ser jag en öring i kiloklassen hoppa med hela kroppen ovan ytan. Jag tittar på killarna, pekar ut över sjön och ropar "Såg ni!". Min största kille, Samuel, ropar "Ja pappa!" och springer och hämtar spöet. Han vill genast börja fiska. Då minns jag. Eftersom vi planerat att vara ut i tio dagar, varav några dagar uppe på det grusåsliknande fjäll som heter Pråahta på samiska, har jag löst två tredagarskort. Det kort som gäller idag börjar gälla klockan tolv. Eftersom jag lämnat mobiltelefonen avstängd i tältet är min tidsuppfattning så skev den kan vara. Jag gör ett överslag och kommer fram till att klockan nog passerat tolv och knyter på en fluga. Jag försöker visa honom hur han ska göra, men efter bara några kast så får jag ett trassel att reda och han springer iväg och letar stenar att kasta macka med. När jag sitter i strandkanten och trasslar ut linan hör jag då och då hur det plaskar, av sten. Vinden tilltar lite och motvinden gör fisket lite väl svårt för en nioåring tänker jag. När jag trasslat ut linan och fått ordning så smyger jag mig försiktigt iväg mot en liten vik som ligger mer vindskydd i änden av sjön. På andra sidan står en tant och en farbror och kastar med spinnare, mitt humör blir inte bättre av att de tittar misstroget på mitt rangliga spö och vinkar. Viken avgränsas av två höjder och längs den ena sidan ligger det som en myrliknande plattform men där man ändå har något som liknar fast mark under fötterna. Jag smyger mig fram mot myrkanten och lägger ut flugan. Det blåser nästan ingenting härinne och så snart solen varit framme någon minut så vakar det längs hela myrkanten. Jag öppnar flugasken och knyter på en liten ljusbrun klinkhamer. Den får lite flytmedel och jag rullar mjukt ut den på vattenytan. Först händer ingenting på en lång stund, men precis när jag ska till att ta in linan klatschar det till och en liten öring tar flugan. Eller liten...jag tycker nog den kämpar som en rätt stor öring. Efter några minuters kamp så glider fisken in mot myrkanten. Fisken är kanske tjugofem centimeter. Jag inser hur länge jag väntat på det här ögonblicket. Jag låter fisken gå tillbaka och reser mig upp för att kasta ut på nytt. Då hör jag tjut och skrik bakom mig. "Mamma-mamma-mamma pappa har fått fisk!!". Ut på myren kommer två killar, klafsande som älgkalvar och jag hinner tänka "ånej, nu skrämmer dom bort all fisk", innan jag inser att det bara är småöring som går inne i viken vid den här tiden på dygnet. Jag låtsas greja med utrustningen, blåser på flugan lite och skruvar på rullen så att det ska lugna ner sig lite. När killarna stått och titta på mig en liten stund säger minstingen "pappa kasta!". Jag gör några luftkast och lägger ut flugan. Den flyter bra sådär hinner jag tänka efter någon minut innan den försvinner och spöet böjer sig. Fisken kommer in till stranden och vi tittar andäktigt på den en liten stund innan den får simma tillbaka. Vi gör så några gånger, det är fast fisk i vartannat kast. Jag börjar ge killarna små utmaningar, de får spana på ett vak och jag lägger ut och krokar. Sen hjälps vi försiktigt åt att kroka av och släppa fisken. Det är visserligen småöring, men lyckan är total.

Vid myrkanten. Nära varandra satt vi och väntade på vaken.

Efter ett tag inser jag att jag inte ens funderat över att Samuel kanske ville fiska. Han har inte heller frågat, det är precis som om situationen är så ny och spännande att han inte heller kommit sig för att fråga. Jag räcker högtidligt över spöet till honom, lillebror står bredvid med stora ögon. "Nu får du försöka, Samuel", säger jag till honom. Edvin, lillkillen, får uppdraget att ta fisken av kroken och han ser mycket förväntansfull ut. Efter att ha satt flugan i gräset bakom sig några gånger så kortar Samuel linan lite och rullar ut flugan sju-åtta meter. Det är få förunnat att fiska under de här förutsättningarna, torrflugeväder och vildöring som garanterat är på hugget. Jag tänker på alla dem som vi sett floppa förbi i helikoptrar mot Hävlingen under dagen och undrar om vi ändå inte har det bättre häruppe på fjället. Samuel lägger ut fluga igen så att den landar intill några näckrosor på andra sidan viken. Efter bara några sekunder plaskar det till och flugan försvinner. Men det är en sak att lägga ut flugan på vattnet och en annan sak att ha den under kontroll. Linan ligger där, jag ser hur öringen drar ut den. Men löslinan ligger i slingor på marken och pojken håller båda händerna runt spöhandtaget. Jag har glömt att säga att han ska hålla i linan också. Fisken är borta och besvikelsen är stor. Jag förklarar hur han ska göra och han kastar ut igen. Nu tar det några minuter innan en fisk tar flugan. Den här gången har han linan i handen, men lyfter inte spötoppen. När jag hjälper honom visar det sig att linan ligger i för vida bågar så även denna fisk försvinner. Då kastar han spöet ifrån sig och tårarna börjar spruta. Det är i sista ögonblicket jag får tag i spöet innan det glider ner över myrkanten. Tillsammans går vi tillbaka till vårt lilla basläger och tröstar oss med torkat kött och salami innan vi vänder tillbaka till tältet för en sen lunch. Solen står högt och vi stannar vid bäcken för att bada i lä. Fiskeäventyret är för tillfället glömt och de badar till läpparna är blå.

Bad i bäcken.Det var inte varmt i vattnet kan jag meddela. Och inte blev de solbrända heller...

Efter maten, som den dagen bestod av tortellini för barnen och frystorkat till föräldrarna, blir det kaffe och chokladpudding. Kaffet sköljer bort den sista av den vedervärdiga smaken av det frystorkade och jag får sanktion av fånga "hur mycket fisk som helst", bara vi slipper fler orangea påsar. Min plan är att gå ner och fiska senare på natten. Minnena från förra året, när jag fick en rejäl öring sent på kvällen finns i bakhuvudet, och jag ser med förväntan fram emot lugnet som infinner sig när killarna sover och vinden mojnar. Men än är det ett par timmar tills dess.

Chokladpudding.Det var den enda efterrätt som fyllde allas krav.

Jag samlar i lugn och ro ihop disken och börjar fixa med gasköket. När jag reser mig upp finner jag att spöet är borta. Så är även nioåringen. När jag kikar över tältet så ser jag honom målmedvetet gå mot sjön. Inte den del som vi var vid tidigare utan rakt ner, där det finns ett utlopp där vi hämtar vatten. Jag undrar om det är instinkt, eller tur, för det är där jag tänkt stå senare under kvällen. Jag hinner upp sonen och frågar lite försiktigt varför han tog spöet. Han meddelar bestämt "Jag ska fiska!", och tittar på mig med en blick som säger "lägg dig inte i". Jag ber att i allfall få sätta på en ny fluga och ger honom rådet att hålla linan sträckt. "Fiska du, jag ska diska här borta!", säger jag och drar mig längre bort med disken.

Plötsligt var han borta. Samuel smet iväg med mitt spö. Ner till sjön.

Så står han där och kastar och kastar. Jag tittar inte hela tiden, men jag hinner se hur det är fiskar som tar flugan. Jag hör också att historien från tidigare under dagen upprepar sig, och jag tänker nog att han snart ger sig. Jag diskar färdigt och tänker på hur jag gjorde när jag fångade min första gädda. Det var i Gimån, närmare bestämt strax nedanför Idsjöströmmarna. Längs älven fanns det en campingplats och nedströms den växte det vass, utom på ett ställe. Där ställde jag mig med mitt lilla kastspö försett med en ABU-spinnare. Något flugspö var jag inte betrodd med när jag var i den åldern, och jag tror inte riktigt att min pappa riktigt hade förstått tjusningen med torrflugfiske. För honom var det plastkula med våtflugor som gällde eller vobbler. Och nog fick vi äta både harr och gädda minns jag. Men bäst när jag stod där och kastade ut i älven så fick jag en liten gädda, den tog spinnaren bara någon meter utanför strandkanten och jag praktiskt taget slantade upp den i skogen, flera meter bakom mig. Gäddan stekte vi tror jag. När jag fått bort de sista resterna av den frystorkade geggan från besticken radade jag upp dem på tork i ljungen och smög mig försiktigt närmare för att se hur det gick för sonen. Jag hade ju hört att han missat några mothugg. Jag stannade på behörigt avstånd, väl medveten om att det här var hans stund. Solen sken fortfarande, men vinden började lägga sig. På vattenytan framför honom vakade det nu allt mer. Här stod han nu, ensam med torrflugeöringar, med fjäll längs hela horisonten, och övade sig på att göra mothugg. Jag såg hur han missade ett mothugg och spöet darrade ilsket när han sa något ut över vattnet, vad det var kunde jag inte uppfatta. Och det kanske var lika bra. Så kastade han ut och väntade igen. Inget hände på några minuter och vi bara stod där han och jag. Myggen hade börjat komma fram, och jag skulle precis gå fram och be honom komma till tältet, när det plaskade till. Linan sträcktes, spöet böjdes och jag såg fisken dansa längs ytan. Jag tog några steg fram för att se om jag kunde hjälpa honom. Den var inte stor, och när den kommit in så att den låg i det grunda vattnet framför fötterna på honom, stelnade han liksom till och väntande. Öringen sprattlade till och försvann i en liten retlig grusvirvel. "Pappa, jag kan inte", sa han med gråten i halsen. Jag gick fram och la armen om honom och sa, "Jodå, du kan". Sen gick vi till tältet och fick oss lite varm choklad. Ytterligare lite senare på kvällen gick jag ut och prövade själv på samma ställe. Men just den kvällen kändes det bara ensamt att stå där och se vaken på den guldblänkande vattenytan.

Anders Green


Fotnot. Till slut. Jo vi fick äta fisk innan veckan var slut.

]]> Thu, 20 Nov 2008 21:18:00 +0100 (sommaren före)

Fjällsemestern i år gick till norra Dalarna. Eftersom detta först och främst var en familjeangelägenhet minimerades fiskeutrustningen till det lättast tänkbara. Spö, rulle lina, tafsar och flugor (tur att de inte väger något). Med ett kilo flugutrustning i packningen hade jag siktet inställt på att komma åtminstone till ett ställe under de sex dagarna vi vandrade. När killarna (tre och sju år gamla) inte visade några tecken på att vilja vandra, smyga på renar eller lukta på Linneor längre lade vi oss stilla ett par dagar på gränsen mellan Norge och Sverige. Vi hittade en liten sjö på kartan och satte iväg på dan. Med killarna tog det ca 1,5 timme att komma ner till sjön. Väl där visade det sig blåsa 5-7 sekundmeter. Något missmodig räknade jag ut att detta var den enda dagen att fiska på under hela veckan. På norska sidan, på Linnéstigen invid Salsfjället, fanns bara fjällbäckar och några pölar med starrgräs. Nu gällde det alltså. Sjön är cirka 1 kilometer lång och ligger intill ett sommarviste och ett rengärde. Längs södra sjökanten ligger några grånade sjöbodar och värmestugor alldeles intill vattnet. Även om sjön är ganska liten verkar det iallfall finnas tillräckligt med fisk för att någon ska tycka det är värt att fiska med båt i den. Men den här dagen var bodarna öde och båtarna låg uppdragna långt upp på land. Inga renskötare syntes till heller. Men väl ett par som tältade i strandkanten. Underligt val kan tyckas, men det visade sig att strandkanten gav både lä och skydd. Något bad var inte att tänka på. Vattnet var nog inte mer än 8-10 grader varmt. När solen kom fram vakade det på olika ställen i sjön. Bland annat såg jag en hygglig öring hoppa en halvmeter upp i luften. När jag sett detta fick jag för mig att en danica-imitation nog skulle funka, men det visade sig vara lönlöst att fånga nåt. Paret i tältet fiskade med plastkula lite längre bort i sjön och fick dubletter på småöring så nog borde det kunna fungera tänker jag. Min äldsta kille fick hjälp att kasta ut några kast, men tyckte att det var trååååååkigt efter det och började kasta macka i strandkanten. Jag fortsatte att nöta några kast ända tills regnmolnen tornade upp sig i söder. Efter att regnet och en tillfällig kylande vind blåst bort alla vak knallade vi upp och lagade Pasta Bolognese ur påse, åt och gick tillbaka till tältet. Det var med rätt tunga steg som jag tittade tillbaka över den lilla sjön. När vi kom fram till tältet en dryg timme senare började vinden mojna och molnen såg skirare ut därborta över Pråahta - det ganska steniga fjället vi tältade nedanför. Vid middagstid, när solen faktiskt värmde ordentligt satt vi i den stora öppningen till vårt tält och åt. Barnen började bli ganska sömninga. Jag sa till sambon att "det nog vore kriminellt att inte gå ner till sjön och pröva igen". Sambon replikerade att det var okej, men att jag nog borde vara tillbaka till klockan ett. Det var trots allt hemfärd nästa dag. Jag kände mig lite grann som Askungen i sagan. Säker på att mitt Greenlinespö skulle förvandlas till gurka om jag kom försent. Men okej, låt gå för det. När barnen somnat stoppade jag ner ett paket russin, några sesamkakor samt 5 centiliter single malt tillsammans med kåsan i benfickan och gav mig av. Den sträcka som tagit nästa en och en halv timme att färdas tillsammans gick nu ensam på ca 20 minuter. Kängorna hann inte ens suga fast i de sanka styckena strax ovan sjön. Klockan var väl strax efter nio på kvällen när jag kom fram till sjön. Väl framme vid sjön tänkte insåg jag att min utrustning nog kanske varit i det lättaste laget, när jag rullade ut de sista 15 foten av 0,20 tafs jag hade med mig. Nästa storlek var 0,13 eller nåt. Okej, tänkte jag. Inga slarviga kast och bara snåla knutar. Två kast senare hade jag satt en Streaking Caddis i ljungen efter att ha sett ett vak. Men sju fot borde nog vara kvar iallafall. Platsen jag hade valt låg längs den västra delen av sjön. Alldeles vid ett utlopp från en av de många fjällbäckar som rinner ner i sjön. Vattnet i dem är klart och kallt och det var bara att sänka ner kåsan och ta ett par munnar vatten. Med en svart klinkhamer i storlek 14 på den resterande tafsspetsen kastade jag ut och lät flugan föras ut i sjön av vinden, som nu bara var nån sekundmeter. Längst bort vid sjöns nordspets syntes plötsligt, vad jag trodde var reflexerna från ett par blänkande spön i händerna på några andra flugfiskare. När de kom lite närmare så visade det sig vara vandringsstavar i händerna på paret som tältade i södra sjöänden. Under hela tiden låg flugan i vattnet, och jag hade liksom tappat uppmärksamheten på det hela. Det skulle nog visa sig vara ännu en sån där tur när fiskarna vakar ute i sjön, precis utom kast håll. Eller när det är precis dött. Som det ju var just då. Då slog det på. En en liten öring minns jag att jag tänkte. Eftersom jag tagit med mig ett spö i klass 6 kändes det ändå lite konstigt att det kändes så tungt. Men fisken i såna små fjällvatten kanske är starka, tänkte jag. Efter några ögonblick ställde sig fisken och tjurade och ville inte röra sig. Då satte jag lite mer press på den så den kom nära strandkanten. Då rusade fisken och var borta. Linspetsen visade tydligt att den "snåla" knuten helt enkelt gått upp. Under hela tiden hade paret närmat sig. De visade sig komma från Göteborg och vara identiska med dem som gått om oss tidigare under veckan. De berättade att de fått några småöringar och en som var "som en underam". Fisken jag tappat började nu växa i min tanke. Hade inte harren i Isterfossen, som var 40 centimeter, känts något liknande på spöt. Men vad kunde det ha varit. Att det inte var en harr var ju klart. Jag hade dessutom tappat en, med mina mått, rätt stor öring i Isterfossen. En öring? Jo, det var nog det troligaste, även om göteborgarna berättade att de fått röding förra året. Nåja, de tog sina vandringsstavar, plastkulespöna och önskade mig god fiskelycka. Jag är inte vidskeplig. Men efter att ha tappat ännu en... öring... fick det bli, var jag rätt missmodig. Men, jag hade haft en fisk på. Så nog kunde det väl bli någon mer! Även om flugor inte väger något så var flugasken rätt slimmad. Jag rotade nån minut innan jag fick fram ännu en mörk klinkhamer. Samma storlek hade den iallfall. Jag kom på mig själv med att tänka att den hade en vit CdC-puff istället för polygarn. Det kändes inte viktigt på något sätt. Det som nog var viktigt nu var att få till en riktigt bra knut. Inga snålknutar den här gången, utan en riktig sån där abu-knut, den jag lärde mig först och som säkert fäst tiotusentals reflexspinnare vid det här laget. Efter ett par utkast där jag lät flugan flyta ut på vattnet kastade jag ut igen på samma ställe. Två sekunder senare högg det. Det var inte särskilt tungt den här gången heller, men fisken satt fast. Eftersom killarna varken sett eller ätit någon öring så bestämde jag mig att den skulle tas hem. Om den höll måttet, det vill säga. Men det borde den nog göra. Jo. Det borde den göra, insåg jag när den tvärt ställde sig stilla, precis som den första. Jag vågade knappt pressa denna något, tänk om jag istället fått vindknutar på linan. Det blåste ju en del, och min kastteknik är inte på nåt sätt fulländad. Men går det så går det, tänkte jag och höjde spötoppen något. Fisken tvärvände och rusade ut igen. Precis som den första. Kanske var detta samma fisk? Nä, inte tar de igen så fort? Kunde det gå det här. Eftersom packningen givetvis inte innehållit någon håv började jag nu leta efter någon plats att stranda fisken på. Det fanns en liten plätt med stenar rakt nedanför mina fötter. I övrigt var det bara stora sten eller tvär strandkant. Men det var just nu inte något av mina stora problem. Fisken rusade ut igen och jag försökte förtvivlat ta in lina utan att tappa pressen på fisken. Man kan kastöva, binda flugor och tänka igenom situationer som denna hundratals gånger därhemma. Men de där få tillfällena, ögonblicken när det är på riktigt, kan man inte träna sig till. Pulsen som stiger tillsammans med rädslan att något ska gå fel. Då hoppade fisken. Det var inte en röding utan en smörgul och slank öring. Och den såg stor ut. Kanske var den 40 centimenter, som den där öringen jag tappade i Isterfossen tidigare i år? Den var iallafall över måttet. Med råge. Efter att ha visat sig ett par gånger i ytan rusade den igen. Varje gång var jag inställd på att det skulle vara slut. Men fisken verkade svagare för varje rusning och jag kände att det var dags för att besluta om den skulle strandas eller om jag skulle låta den gå. Jag tänkte på killarna i tältet. På stekpannan, på knäckebrödet och på smöret. Men främst, insåg jag lite skamset, tänkte jag på den tappade öringen i Isterfossen. Jag lyckades stranda öringen över de där små stenarna. När fisken låg över stenarna tänkte jag att det ju gått bra. Jag mindes hur jag gjort med min första gädda, när jag var ungefär sju år. Gäddan hade huggit på en spinnare i strandkanten vid idsjöströmmarna och fick göra en riktig luftfärd i änden på 0,30 linan jag hade på spinnspöet. Den där reflexen att lyfta fisken i linan hade kostat mig öringen i Isterfossen. Och nu gjorde jag det igen! Jag lyfte öringen i linan och givetvis gick tafsen av, men eftersom jag inte stod utvadad i en fors så slog fisken i stenarna. Jag svär att tog den på uppstuds, så gammal fotbollsmålvakt jag är. Sedan körde jag in fingrarna under gällocket, medan jag tänkte på gäddan igen. Tänk om öring...? Nä, öring har inte så vassa tänder. Fisken landade i ljungen. Jag fick fram kniven och slog den några gånger över pannan. Jag satte mig ner och tittade på klockan. Klockan var nu lite över tio. När pulsen sakta gick ner och ersattes av en välbekant frossa, fiskefrossan infann sig en blandad känsla av att det roliga var slut, samtidigt som jag insåg att jag hade åtminstone två timmars fiske kvar. Vinden hade nämligen mojnat ytterligare, och jag kunde skönja ett och annat litet vak i andra änden av sjön. Jag skar till en liten grenklyka, hängde upp fisken på den och begav mig till den lugna delen av sjön. De närmsta två timmarna smög jag längs sjökanten med en superpuppa i storlek sexton och kastade på vakande fisk. Jag fick några mellan 25 och 35 centimeter. Det var inte så många, men jag brydde mig inte om att räkna dem, och de fick alla gå tillbaka "utan olägenhet" som det stod i fiskekortet. Peangen hade iallafall fått följa med. Senare mindes jag russinen och den lilla flaskan med single malt i fickan. Några munnar whisky och kristallklart bäckvatten blev det innan jag gav mig av hem mot tältet. Fisken gick i pannan dagen efter och smakade ypperligt. I allafall enligt yngste sonen, som tidigare gått storögt konstaterat att "Fisken är död" och slickat på fenan. Fråga mig inte varför... Sambon hade blivit sjuk och låg helt utan aptit i sin sovsäck. Sjuåringen var storligen imponerad, men ansåg att den smakade "ouäääh". Nånstans tror jag att han hade haft en annan inställning om han fångat den själv. För fisk, det äter han i vanliga fall. Innan den gick i pannan markerade jag fiskens längd på en packrem och mätte den hemma till ganska precis 50 cm. Vad den vägde vet jag inte, men den var rätt slank. Filéerna räckte hade gott och väl räckt till hela familjen. Om de nu kunnat förmås att äta det vill säga. Anders Green Ps. Till dig som satt och beundrade ditt Sage-spö på tåget mellan Mora och Uppsala den 14/7 och läser detta vill jag bara säga att den långa blick jag gav dig inte betydde "vad i hela tusan håller han på med" utan borde tolkats som ren och skär avundsjuka.

]]> Fri, 24 Aug 2007 00:20:00 +0200