0
[img][/img]
Den morronen tystnade regnet.
Någongång, någonstans..i det svaga gryningsljuset som kom rullande ner i dalgången...blev det plötsligt bara tyst.
Så ödesmättat..så stilla...
Så annorlunda.
Regnet som piskat dalgången i snart 20 timmar...måste ha upphört någon gång på småtimmarna. Tältduken hade slutat dåna ...stormen hade dragit vidare
...och nu kunde jag höra Palles lätta snusningar från sovsäcken bredvid.
Jag måste ha lyckats somna en stund.
Fan....vad är klockan?
En strimma letar sig in i tältet från en glipa mellan myggnät och innertält.
För en sekund lyser den upp kaoset vid tältöppningen.
Halvsura brallor
En knölig fleecetröja,
Ett par dyngsura strumpor som borde ha blivit kvar ute i absidern.
En slarvigt hopsamlad kortlek
Och ett par rödfärgade plastmuggar, som minner om det lådvin som fick trösta oss i väderkaoset i gårkväll.
Det smäller till på nacken utanför.
Som ett pistolskott bryter det första tunga vaket Lapplandsmorgonens stillnad.
Jag kan inte se ännu.
Bara gissa...
Det måste vara en magisk morgon där utanför...
Björkstocken är ännu våt av dygnsregnet.
Och små rännilar letar sig från den gamla fiskestigen ner mot sjön och älven.
Ljuset i dalgången blir till en färgkaskad av orange och lila. Av blått och grönt.
Det brinner..det som ryker
När strålarna från den uppgående solen får tag i de tunna dimslöjor som dansar över sjön.
Snöfläckarna på Vallåive glöder och gnistrar
Tjallasvardos otydliga silhuett, blir knivskarp mot den ljusblå Lapplandshimlen.
En vilsen vindby kommer nerglidande från Peljekaise..och rör för ett ögonblick vid björkarnas vattendroppiga bladverk...innan den självdör nånstans ute på sjön.
som om den inte iddes..
inte orkade...
störa senjulimorronnen
Det natursceneri som utspelar sig framför mina ögon...det är så makalöst vackert..så otroligt fascinerande..att jag glömmer kaffemuggen i den våta mossan.
Jag får värma på igen.
Doften av flammande t-sprit, nykokt kaffe, och den vaniljnyanserade aromen från en liten skvätt Highland Park förstärker intrycken av en oförglömlig morgon i vildmarken.
Jag försöker väcka Ingvar...han vill sova vidare..orkar inte.
Palle snarkar tungt nu...känns som han behöver få sova. Han är snart 70..han har gjort en makalös prestation redan..bara genom att kämpa sig igenom gårdagens lilla helvete.
Jag tar en skvätt whiskey till...
Då vakar det mellan stenarna.
Tungt...som bara en riktigt stor fisk kan.
Vakringen är helt cirkelformad en kort stund. Som en stämpel på ett dyrbart sammetstyg.
Sen sprider den sig..brer ut sig i all sin storhet över den oljigt blanka vattenspegeln.
Och når den lilla strandremsan av finkornig sand nedanför våran lägerplats.
Vadarna känns fuktiga och kalla mot understället. Jokkens vatten har ännu inte värmts av morronsolen.
Och egentligen borde jag väl dragit en tröja över T-shirten.
Men jag glömmer
Jag fryser inte.
Fluglinan har ett speciellt ljud den här morgonen. Den viner inte genom den tunna fjäll-luften. Den liksom surrar ...eller hummar lite tyst ..i nåt slags symbios med sorlet från utloppsströmmen.
Och det blir som små små stänk på blankvattnet...när nattregnet slås bort från min gulkroppade Streaking Caddis i de första blindkasten.
Jag landar flugan vid gräskanten..på Nationalparkssidan...just där strömmen stannar upp en stund och blir till ett långsamt glid över den ljusa sandbotten.
Just där en grästuva hänger ut över vattnet.
Just där den stora vakade.
Den kommer som en blixt....varifrån vet jag inte. Trots att strömmen är ginklar har jag inte kunnat lokalisera öringen mot sandbotten. Den bara finns...den tar sats mot flugan.
Virveln kommer..men öringen missar.
Fan.
Ett kast till.
Samma spänning..samma puls. Det vibrerar ut i spöhandtaget.
Nu tar han
Nu träffar han.
Och i mothugget exploderar strömmen.
Jag föjer varenda rusning han gör. Mellan stenar...över gräsfläckarna. Ner i djuphålan...sen ett halvmeterhögt hopp så att plasket ekar i fjälldalen.
Han snor och han kämpar. Han rusar och han hoppar.
Det lätta spöt bågas till bristningsgränsen. Och hela fluglinan går ut.
Lite backing...fan skarven är så klumpig..jag skulle ju fixa till den.
Men den går igenom toppöglan..på hemväg. När rusningarna avtagit lite.
En stund senare glider öringen över håvbygeln...och omsluts av det svarta garnet.
Och jag vadar iland.
Flugan sitter perfekt..jag lossar den varsamt.
Håller detta muskelpaket i mina händer en liten stund.
Guld och silver gnistrar i morronsolen. Djupsvarta fläckar och en nästan smaragdfärgad rygg.
Den kippar efter andan...kroppen häver sig lugnt efter den våldsamma ansträngningen.
Och den vilar en stund över sandbotten innan den sakta..liksom omtumlad och förvånad..prövar ett litet slag med stjärtfenan.
Kanske ett och fem...kanske lite mer.
Vikten spelar ingen roll...det finns många såna fiskar här.
Men skönheten och kampviljan upphör aldrig att imponera.
Den tidiga morronen har blivit morron nu. Dalen badar i ljus. Och älvorna över sjön har slutat dansa, och gömt sig där ingen kan se...inte förrän nästa natt.
Jag vadar ut igen...det vakar tungt mitt ute på sjön..utom rätthåll.
I tredje kastet...jag fattar inte först.
En stock flyter under flugan.
Som en skugga..som en vålnad.
Liksom glider med min lilla Elk Hair Caddis sakta ner mot strömnacken.
Då..precis då strömmen tar tag i flugan och den börjar dragga...rör sig stocken bort.
Då fattar jag
Kommer aldrig glömma...kommer kanske aldrig nånsin att se en större öring i ett svenskt fjällvatten.
Hur lång var den..vad kan den ha vägt?
Och visst gjorde den en rörelse för att ta flugan..precis innan strömmen började dra.
Benen bär knappt när jag tar mig in till land igen. Pulsen är säkert över 150.
Och sekvensen kommer för alltid att vara inetsad i mitt flugfiskefack under kepsen.
Fem kilo? Är det möjligt? Ja i alla fall fyra..det måste den ha vägt.
Jag sträcker ut mig i gräset vid tältet.
Jag hör att Ingvar är på väg.
Kaffedoften strömmar från Trangiaköket..ångan stiger spikrakt mot Julihimlen
Ett hjärtskärande skrik hörs från Nationalparkssidan..när något rovdjur slår ett byte därinne i fjällbjörksskogen.
Morronens magi är borta...det blir en alldeles vanlig högsommardag i fjällen.
En Highland Park
en cigarett
en mugg kaffe..och en till
-Hur gick morronfisket? Ingvar sticker huvet genom tältöppningen.
Vad svarar man..vad säger man?
En del morgnar vill man ha för sig själv...en del minnen blir ens alldeles egna.
Och nu..när vinden vrider från norr .. och skoningslöst sveper undan de sista resterna av ännu en sommar, kan jag återuppleva den morronen..den känslan..och den timmen.
Bifogad bild(er)
Bifogad fil(er)
-
Bild_120.jpg_thumb 29.93K
0 Antal nerladdningar
