Skrivet 03 Apr 2009, 19:07
Tjugofem meter av oändligheten
Det sveper in ordentliga bränningar över stövlarna när jag sitter i det första morgonljuset, och låter blicken svepa ut över ett kyligt Kattegatt. Bakom mig ligger Varbergs fästning, alltid redo ifall dansken skulle komma. De enda invarderande är dock från Borås, med pappas plånbok som vapen rustar de sig för att inta gatorna, men än kurar de i sina hålor, semstervärmen är långt ifrån här än.
Här satt jag i höstas när jag provade de första kasten efter havsöring, lite strökast i gympadojorna mest på skoj, fisk fick man som bonus dessutom.
Nu är det som att det ligger ett allvarets skimmer över det hela. Som om man väntade på knallen efter startskottet. Men jag låter den känslan bero, den kommer sig månne av alla de spökramande händer som vinkat till mig på väg hit genom hamnen. Jag är långt ifrån ensam.
Jag lutar mig mot en sten och lyssnar på havet.
Såhär har man suttit många gånger förut, fast med skogen och tystnaden som sällskap. Såhär, förväntansfull, lite morgonillamående.
Här är det inte tyst, vågorna sköljer ideligen upp mot stenarna och saltar strandbrinken. Inte som förr vid den här tiden, när man satt invid en skogstjärn, van och trygg, familjär.
Jag visste varför jag la ut flugan just på den aktuella platsen, jag visste varför flugan såg ut som den gjorde.
Här sitter jag nu, på denna omhuldade havsöringspremiär. Utan en aning om varför jag sitter just på den här platsen på denna kustremsa, än mindre begriper jag varför det sitter en ilsket illgrön, så kallad imitation av en räka i änden på tafsen. Jag läste väl någonstans om denna fluga och att den skulle funka, jag har inte mycket mer att gå på.
Det ger mig en liten löjlig känsla av otrygghet, att inte riktigt ha grepp om vad jag håller på med. Om jag på allvar tycker att det där ser ut som en räka, bör jag då ta mitt omdöme och gå ut i ett becksvart hav med såphala stenar?
Det gör jag i all fall, lägger kast efter kast rakt ut i ingenting -bara så långt bort mot Danmark jag förmår. Gång på gång.
Rakt ut i havet, jag täcker ungefär tjugofem meter hav. Tjugofem meter av oändligheten.
Det ljusnar och jag träffar några andra premiärfiskare. Glada och trevliga, lite uppspelta över att det hela är igång igen. En av dem har fått fisk, vi andra inte.
Vi konstaterar att det är för dålig vind. Ursäkterna, vad gjorde man utan dom?
Det har varit en skön dag, solen har väckt något som sovit, både i en och runt om en. Premiärkasten är gjorda.
Ett litet nyp i min illgröna fluga får jag, en öring fattade tydligen tycke för den.
Jag har ingen aning om varför.
Imorgon blir det en tur till. Jag ska förstå det här.
0
