Vi sätter oss i Jeepen och drar iväg. Vi passerar två låsta grindar innan vägen tar slut och vi får köra stiglöst.

Efter fem väglösa kilometer på den vidsträckta Pampan kommer vi fram.
Jag får se fler Gäss, Lamor, Får och Rävar än jag någonsin gjort förut.
Det är verkligen rena Safarin att färdas här.

Vi packar upp våra spön och går ner till vattnet, klockan är halv fem solen skiner och vinden är fortfarande ganska stark.
Alfonso säger att vi kan börja lite försiktigt i den närmsta poolen, - fast fisket kommer inte igång på allvar förens till kvällen; lägger han till.

Han visar mig var fisken håller hus, det finns bland annat sjögräs partier längs land på en del ställen.
De platserna skall man alltid memorera inför kvällens fiske. Där kan nämligen de stora öringarna jaga i skydda av gräset.

Jag upptäcker ganska omgående att det är väldigt grunt mellan de lugna selen och jag säger till Alfonso att jag vadar över och rekar lite.
Med nyfikna steg beger jag mig uppströms för att se vad som döljer sig ovanför nästa krök.

När jag gått dryga tre hundra meter stannar jag vid ett poolhuvud. Här ser äckligt bra ut; tänker jag. Jag lägger ner min kameraväska och börjar dra ut fluglinan.
Poolen ovanför går ihop ganska rejält här och det bildas en markant djupfåra på andra sidan av älven.

Den snabba strömmen efter nacken gör att det bildas ett större bakvatten på min sida.
Jag ställer mig lite strategiskt snett uppströms från bakvattnet, kollar knuten på min Muddler Minnow och börjar mata ut lite lina.

Vinden börjar avta och det är faktiskt nästan helt spegelblankt 150 meter nedströms i poolen. Jag lägger ut mitt första kast i Rio Grande. Snacka om spänning, efter alla berättelser man hört undrar man nästan om vattnet kommer att leva upp till förväntningarna.
Linan sträcks upp av strömmen och jag viftar lite med spötoppen för att ge mer liv åt flugan som plöjer genom vattenytan… Ingenting, inte ens ett vak har jag sett än.

Då händer det, femton meter nedströms mot andra landet till går det upp en helt sanslöst fet fisk, jag bara gapar först. Grymt!!!; Tänker jag. Det kan inte vara sant, "aset" måste ju väga tio kilo...
Fortfarande förstummad matar jag in linan så snabbt jag kan. För första gången på många år känner jag samma fiskefrossa som när man var fjorton och slog sitt öringrekord hemma.

Man får liksom en känsla av att inte ha full kontroll, man vet inte om man kommer lyckas bärga fisken samtidigt som man vet att man måste bärga den!
Jag lägger ut mitt första kast och spänningen är olidlig, när flugan kommer hem orörd är det knappt man vågar kasta ut igen. Precis så spännande är det.

När flugan kommer hem simmande efter det nionde kastet utan minsta provokation har pulsen inte lugnat ner sig än och mina händer känns fortfarande inte riktigt hundra… Stack han?

Jag gör ytterligare en presentation, den här gången något längre ner och lite närmare land. Flugan hinner inte ens vända upp i strömmen förens hela strömfåran vaknar till liv. Hugget jag nu får uppleva är det mest brutala jag någonsin har haft. Hela fisken går upp vid utan och jag bara tänker en sak: fastna fastna FASTNA!…
Sekunden senare har mitt mothugg krokat fisken och öringen öppnar fighten med ett hopp på över en meter. Jag tror aldrig att jag har känt ett sådant lyckorus som under fighten med den här fisken, satan vilken power… hel makalöst.

Efter tre riktigt höga hopp och ett otal rusningar så börjar fisken slakna av. Vi befinner oss nu drygt 150 meter längre nedströms och jag pressar mitt klass 6 - 8 flugspö utan butt så mycket jag vågar för att inte öringen skall smita ner i nästa pool.

Jag har ingen aning om hur lång tid jag har fightats med fisken i det här läget, kanske femton minuter, kanske mer?
Det enda jag vet är att jag är hyfsat trött i händerna och att en butt på spöet inte hade varit fel.

Alfonso har upptäckt att jag har fisk och har sprungit fram för att kolla på fighten. Jag är fortfarande övertygad om att fisken måste väga runt 8 - 10 kilo, men tyvärr säger Alfonso att han tror den "bara" väger sex kilo.
När jag får höra det är det som att spänningen dör en del; Fisken är ju bara strax över medel!

Jag återfår mitt lugn och bestämmer mig för att försöka bärga hem fisken. Efter en kort stund lyckas jag pumpa fisken inåt land.
Jag ställer mig långt upp på den gräsbevuxna landremsan och drar in fisken tills den lägger sig på sidan.

Därefter vadar jag lugnt ut och nyper om runt stjärtspolen med högernäven på den feta öringen.

Det här måste vara den fetaste öringen i hela Rio Grande! tänker jag.
Fisken visar sig väga exakt sex kilo, precis som Alfonso sa. Men den är så fet att den nästan är rund.

Vi tar några bilder innan jag låter den vackra Öringmadamen återvända till drömmarnas älv… Rio Grande.

Extremely Tight lines

[Jonas Nordigårds]