Hädanefter räknade vi alltid hur mycket lina som försvann i den första rusningen
- Jag har en 40 metare på gång här! Deklarerade Strömberg med en ansträngd min, samtidigt som han klamrade sig fast i det kraftigt böjda spöt. Lite avundsjukt såg jag när han kämpade med den urstarka sejen. Att det var en ordentlig bjässe på gång var inte att ta miste på. Fisken slet lina av rullen vid ett flertal tillfällen och spötoppen befann sig mer under ytan än ovan.

Skräckkontakt med späckhuggare

Döm om vår förvåning när en stor svart dödsbringande fena helt plötsligt och utan förvarning stiger upp i vattenytan ca 20-25 meter bakom båten. Ett skräckfyllt avgrundsvrål tränger samtidigt fram ur våra strupar. Späckhuggarn har siktet klockrent inställt mitt i Melkers akter, och den håller en mycket hög fart. Vi ser hur den klyver sjön som en jättetorped, stora svallvågor med vitt skum bryter upp utmed dess sidor. Ryggen är bredare än båten och det vita på odjurets sidor är inte ens ovan vattenytan. Herregud! Tänker den krossa oss? Jag ser mitt liv passera revy när jag helt förstummad av skräck backar in med halva kroppen i Melkers kabyss. Strömberg försöker med samma sak men jag släpper inte in honom. Här finns bara plats för en. Fint folk först resonerar jag och barrikaderar mig i dörröppningen. Vad inbillade han sig egentligen? Kaptenen på båten skall väl inte rädda sig före passagerarna!

Senare på kvällen berättade vi om vår upplevelse för Robert, en kille som jobbar på Tronds fiskebåt. Han berättade då om en otäck upplevelse han haft med en späckhuggare. En kväll hade han tagit den lilla träbåten och rott ut för att dra några matsejar. En späckhuggare hade då gjort ett krumsprång högt över vattenytan bara några meter från båten och varit nära att krossa honom. Han förtäljde också att den uppvisningen fick bli slutsignalen för dagens fiske. Troligen hade han slått nytt världsrekord i rodd när han gav sig av in mot land sa han.

Nytt världsrekord igen
Samma dag som vår allför nära kontakt med "mördarvalen" satte Jörgen Larsson ytterligare ett linklassat världsrekord, den här gången på sej. Linan han fiskade med var Siglon 0,105 mm med brottstyrkan ett kg. En lina knappt lämpad för småmört och löja. Att fiska med en sån "sytråd" tillåter inga misstag. Det krävs stor skicklighet och en ängels tålamod när man drillar fisken. Jörgen har gott om båda delarna och har han fått för sig att han skall fiska på ett visst sätt, eller som nu slå ett rekord så genomför han det oavsett vilken tid det tar. Envisare person får man leta efter. Hans första försök visade sig däremot inte vara riktigt genomtänkt. Betet han använde var en 150 kronors rapalavobbler. Glad i hågen och med stort självförtroende släppte han ner dyrgripen bland dom hungriga storsejarna. Han hann knappt veva en meter förrän det snärtade till nere i djupet, sen var den vobblern ett minne blott. Efter det nedsläppet fick det bli billigare beten att fresta sejarna med.

Han kunde gärna fått behållt tian om det var jag som fått sejen. Anledningen att han surade var troligen att han dragit sig till minnes ett vad vi haft i Saltströmmen för några år sen. Den gången gällde det vem som kunde gissa vilken art man just fångat. Reglerna var enkla, direkt vid nappet var man tvungen att gissa vilken art man fångat. Den som först hade fem rätt skulle vinna. Eftersom det bara fanns sej, torsk och kolja på stället där vi fiskade så stog det snart lika fyra fyra. Nästa som gissade rätt skulle vinna. Vi bytte ställe och testade mellan två öar på 15 meters djup. Stället kallar vi för "Fläskarstället" på grund av dom enorma mängder torsk som brukar hålla till i sundet. Efter några sekunders fiske fick vi samtidigt napp på botten. Självklart gissade vi båda att det var torsk som nappat.

En påstigning av sällan skådat slag
Efter vår vadslagning beslöt vi oss för att prova efter torsk på grundet Hausen, ett av dom yttre grunden i Rösthavet. Tidigare i veckan hade ett gäng danska sportfiskare haft bra torskfiske där. Vi började med att söka av toppen efter aktivitet i form av småsej eller sillstim. Tacklen höll vi beredda i båten, färdigagnade med hel sej. Som oftast runt grunden tecknade lodet stim som strök omkring runt toppen på 32 meters djup. Efter 3-4 drivor hade vi fortfarande inte haft kontakt med någon större fisk. Jag stog och lekte lite upp och ner på botten med min sej. Plötsligt och helt utan förvarning hakade jag fast i något. Sakta men säkert började det försvinna ut lina från spolen. Jag hade ju den så kallade "sejbromsen" i så spötoppen befann sig 20 cm under vattenytan samtidigt som jag pressade handtaget stenhårt mot magen. Först trodde jag det var fisk, men efter 20 meter blev jag osäker. Det gick så sakta och jämnt utan några ryck eller rusningar, det försvann högst en meter i sekunden från spolen. Det kanske ändå var bottennapp? Jag vände mig om för att kolla med Strömberg hur fort vi drev egentligen. Det är inte så farligt sa han och visade med sitt spö hur hans lina stog nästan rakt ner.

Den fulla insikten av hans ord slog mig med full kraft. Jag hade helt enkelt fast fisk på kroken och det var ingen liten eftersom den helt obekymrat drog ut lina från den stenhårt åtskruvade bromsen. Fisken som snott sejen verkade inte ha en aning om att han var krokad. När fisken tagit ungefär hundra meter lina hade jag mjölksyra i armarna och fortfarande gick den lika sakta och obesvärat iväg med sejen i käften. Linan som tidigare hängt rakt ner utmed båten stog nu i 45 graders vinkel . Strömberg som vevat upp sitt tackel när han förstod vad som var på gång startade båten för att köra efter. Innan han körde ville jag prova om jag kunde stoppa honom med tumbroms och ett kraftigt mothugg. Jag tryckte dit tummen allt vad jag orkade och försökte resa spöt. Helt omöjligt han gick fortfarande lika lugnt och självsäkert iväg, spolen bara gled över tummen och spöt var omöjligt att resa. Herregud! tänkte jag, fisken märkte det inte ens! När han dragit iväg ca 130 meter klev han av lika plötsligt som han stigit på.

Strömberg upptäcker plötsligt ett enormt "måsdyk" vid horisonten. Han anbefaller omedelbar uppvevning och styr därefter genast Melker mot anstormningen av fåglar. När vi anländer håller flera tusen av dom kalas i ytan. Det är det värsta "måsdyk" vi någonsin sett och det bara växer och växer. Från alla håll och kanter strömmar det till mer fåglar som vill ansluta sig till kalaset. Det är fullt slagsmål bland trutarna när dom slåss om den feta sillen som trycks upp till ytan av den jagande sejen. Vi ser stora sejryggar bryta i ytan när dom jagar i strömvreden. Jag får sju sejar över tio kg på kort tid, fem av dom tar på dom första nedsläppen, den största väger 14,5 kg. Stömberg får också flera över tio med en topp på 14,5 kg. Dom urstarka sejarna dämpar sorgen något men vi tröttnar snart på dom. Vi avbryter fisket mitt i värsta napperioden och åker in. Vinden har nu lagt sig helt och endast en hög dyning återstår. Av våra tidigare fem shadar finns endast två hårt sargade exemplar kvar. Dom är både limmade och tejpade för att hålla ihop. Strömberg har även två buntband ihopkramade runt spillrorna av sin shad.

Prisutdelning
För att få lite extra krydda på fisket hade vi införskaffat priser som skulle premieras till dom största fiskarna i varje klass. Det här med priser är en kul grej som höjer stämningen både under fisket och i stugan när man stämmer av vem som ligger bäst till. Klasserna som det tävlades i var sej och torsk samt en specialklass för den som gjort den bästa prestationen under resan. Priserna det skulle kämpas om var handgjorda träfiskar tillverkade av Göran Nilsson, en av sveriges skickligaste träkonstnärer. Göran hade skurit ut sej och torsk till respektive klass samt en underbart vacker kungsfisk till klassen för bäst prestation. Fantastiskt fina arbeten som stog högt på våra önskelistor. Prisutdelningen gick av stapeln tillsammans med Trond och hans familj på deras restaurang Röstmat. Jörgen Larssons chockstart med den rapalafångade 19 kilos sejen från första dagens fiske blev en klar vinnare i sejklassen. Närmaste konkurrenter var jag och Strömberg med varsin på 17,5 kg. Jörgen tronade även högst upp på listan i prestationsklassen med sina två linklassade världsrekord. Men kampen var hård med Göran "Gurra" Karlsson som lyckats med den otroliga bedriften att fånga en stormfågel med bara händerna.

Kommuntoppar på röstfiske
Vår sista fisketur på Röst skulle bli en mycket trevlig historia. Trond hade föregående år lovat följa med ut och fiska med "stang", något som han tidigare aldrig gjort. Att han avgett ett sådant löfte ville han först inte kännas vid. Han var väl rädd för att få utstå "spott och spe" från dom andra yrkesfiskarna på ön. Han var mycket skeptisk till det hela och försökte slingra sig men Jörgen lyckades till slut övertala honom. Med på fisketuren var också Rösts turistchef Terje Henriksen med sin son Steffen. Terje hade i sin tur bjudit in Anders Venger, rådman i Rösts kommun. De fiskade samtliga från Mats Perssons båt. Mats körde båten medan Jörgen och dom andra servade gästerna ombord. Jag och Strömberg hade med oss Robert i båten, mannen med "Röstrekordet i rodd med liten träeka". Strömberg erbjöd sig att enbart köra båten så jag och Robert kunde fiska.

På ett nästan spegelblankt hav styrde vi mot grundet där vi några dagar tidigare fått 44 sejar över tio kg. Vi ville absolut att det här skulle bli lyckat, vi såg det som en gyllene chans att göra god reklam för oss sportfiskare på ön. Robert fick givetvis ta över Strömbergs sargade shad. Innan vi släppte ner drog jag ner bromsen på rullen, jag ville han skulle få känna på när fisken rusade. Som tur var så fanns det gott om sej i vattnet. Alla hade fisk över tio kg efter två drivor på toppen. Jörgen Larson förärade Terje sin enda 23 centimeters shad. Terje tackade omedelbart för lånet genom att dra en sej på prick 15,2 kg. Robert som fiskade i vår båt drog sej på löpande band, han fiskade med en otrolig frenesi och tyckte det var enormt roligt. Efter att ha landat ett flertal fina fiskar på 12-13 kg fick han en som exakt höll måttet 15 kg. Själv fick jag efter en hård kamp nöjet att landa en fin sej på 15,5 kg.

Vart man än såg var det hårt böjda spön och skrikande bromsar. Stämningen var minst sagt på topp. Det var underbart att se när dom tidigare skeptiska norrmänen plötsligt blev som förbytta när dom upptäckte hur skoj det var att kämpa med storsej på "stang". Med stor entusiasm gick dom in för fisket efter dom vilt huggande sejarna. Sammanlagt fångades drygt 20 stycken över tio kg på ett par timmars hektiskt fiske. Våra stora shadar var nu endast ett minne blott, men dom hade verkligen gjort sitt jobb. Ihop med lim, tejp och buntband hade dom till slut fångat ett 50-tal fiskar över tio kg, nio av dessa vägde över 15 kg.