Krångel och elände
Det började med alla skräckrapporter om den fruktade Gyrosmittan
som skulle medföra desinficering av all fiskeutrustning för
inresa till Norge. Hur får man det genomfört på en
havsfiskeutrustning för fyra man utan att fullständigt ruinera
sig? Förutom den tillåtna bagagevikten hade vi 100 kilo
extra fiskeutrustning med oss. Kort därefter började nya
skräckrapporter om mul och klövsjuka som troligtvis skulle
försena oss ordentligt vid Svinesundsbron -samt omöjliggöra
införsel av medhavd mat. Bara ett par dagar innan kunde man beskåda
på TV:n hur nitiska tulltjänstemän minutiöst
plöjde genom varenda bil i jakten på förbjudna matvaror.
Mat från Sverige fick alltså lämnas kvar hemma -och
vi var helt enkelt tvungna att chansa på att fiskeutrustningen
inte skulle bli kontrollerad vid gränsen. Om inte detta vart
nog så passade också flyglinjen mellan Bodö och Röst
på att gå i konkurs några dagar före vår
avfärd, en flyglinje som funnits i urminnes tider! |
"Röst Turistcenter" |
Till saken hör att det var Jörgen Larsson som höll
i bokningarna av flygbiljetterna -och han befann sig mitt ute på
Vättern och fiskade gädda när beskedet kom. På
knastrig biltelefon fick han istället försöka boka
om flygresan från Bodö till en mycket dyrare helikopterfärd.
Tyvärr behövde flygbolaget ha tillbaks dom gamla biljetterna
innan dom kunde skicka några nya. Självklart hade han dom
ju inte i fickan precis, utan dom låg kvar i hemmet i Skåne.
Ytterligare många timmar senare kunde han meddela att han genom
ombud lyckats få iväg biljetterna till den norska resebyrån.
På tre dagar skulle nu biljetterna hinna till Norge, och tillbaks,
för att vi skulle hinna få dom i tid. Detta lyckades emellertid
till vår stora förvåning - biljetterna kom otroligt
nog samma dag vi skulle åka. Med allt krångel vi haft
var det inte konstigt att vi knappt orkade förbanna dom eländiga
väderförhållandena när vi till slut kom fram.
Våra första dagar på ön höll vi oss mest
i stugan, stormen tjöt utanför knutarna och snöstormar
med inslag av hagel och regn rullade med jämna intervaller in
från havet. Bara ett par korta turer kunde genomföras i
minst sagt odrägliga förhållanden. Dom första
fiskepassen vi gjorde ägnades mest åt att leta efter den
mytesomspunna storsejen. Någon storsej fanns inte att fånga,
men en del torsk i fin viktklass bordades.
|
| Tillsammans med ett gäng Stockholmare,
som fiskade från Tronds båt, drog vi en hel del torsk
över tio kg på några korta pass. Bästa passet
hade grabbarna på Tronds båt som fick ett tjugotal över
gränsen med en toppfisk på prick 20 kg den ena turen. Tyvärr
så var fisket helt omvänt gentemot sommarfisket då
både sej och torsk samlas runt grundtopparna i jakten på
bytesfisk. Nu var det helt soprent på allt liv utmed dessa ställen.
Fisken uppehöll sig på mycket djupare vatten kunde vi snart
konstatera, både predatorer och bytesfisk Och att leta efter
storsejen ute på frivattnet i dom enorma vattenmassor som omger
Röst ter sig nästan som ett omöjligt uppdrag. Men skam
den som ger sig. På fredag morgon hade stormen bedarrat så
pass att det gick att gå ut direkt på morgonen. Vi beslöt
att hoppa över torskfisket för att ge storsejarna en chans. |
"Jörgen kämpar på i den bitande,
kalla snöstormen"
|
 |
Världsomsegling med Spurven
Tidigt på morgonen lämnade vi bryggan med vår inhyrda
båt "Spurven" När vi väl kom ut från
den skyddande skärgården fick vi snart känna på
vad stormen lämnat efter sig i en av dom värsta dyningar
vi upplevt. Själv har jag inte lidigt av sjösjuka så
länge jag kan minnas, men nu trängde svettdropparna fram
på pannan vid ett flertal tillfällen. Även Jörgen
medgav att han inte känt något liknande sen han var ett
litet barn. Som tur var stannade det vid svettdropparna i pannan för
oss båda.
Samma sak kan man inte säga om vissa andra i besättningen
som ideligen hängde i stupstock över relingen. Det gällde
helt enkelt att bita ihop och kämpa på i den hårda
sjön. Sammanlagt tillryggalade vi under dagen strax över
50 sjömil i vår jakt på den jäckande storsejen.
Det var inte förrän sent på eftermiddagen, efter
hundratals stopp på olika ställen som vi fick den första
kontakten. Vid ett stopp på ett grund söder om ön
kände plötsligt Jörgen det karakteristiska darrningen
i spötoppen.
-Äntligen sa han! Nu är det något som är där
och pillar. Han fiskade en Rappalavobbler efter en spridarbom som
vevades snabbt upp i vattenlagren. Strax därpå bugade
spöt i en mäktig båge när han satte in mothugget.
Att det var en sej i fint format som knipit vobblern gick inte att
ta miste på. Linan pressades av rullen när fisken gick
mot botten.
|
| Snart stod alla med kraftigt böjda spön när
sejarna gick till gemensam attack, spötopparna låg djupt
begravda under vattenytan när dom urstarka sejarna, som helt
plötsligt dykt upp på arenan, pressade sig ner mot bottnen.
Plötsligt var sejfisket som under sommaren då man kan uppleva
liknande napprusher i stort sett varenda dag. Under driften som varade
i ca 1,5 timme fick vi uppleva ett fantastiskt fiske. Stundtals var
det rena cirkusen när samtliga drillade vilt rusande sejar som
simmade i vida cirklar under båten med enorma lintrassel som
följd. Sammanlagt fångade vi under den hektiska nappruchen
25 sejar över tio kg. Flera av dom vägde runt 14 kg, inte
riktigt dom toppfiskarna vi hoppats på, men det var ändå
ett roligt fiske som fick oss att glömma den enorma dyningen
för en stund. För Benny och Rickard som inte upplevt liknande
fiske tidigare var det rena julafton. |
 |
|
 |
Att sejarna var så starka hade dom inte kunnat föreställa
sig. Rickard som klämt upp en dublé på två
sejar i tiokilosklassen var smått lyrisk över deras kämpatakter.
Tyvärr försvann stimmet med den utåtgående strömmen
och gick inte att finna mer. Eftersom det var sent på kvällen
bestämde vi oss för att avsluta för dagen och rida
in med Spurven på den enorma dyningen mot land. Nu hände
det som inte fick hända -Spurven havererade. Helt plötsligt
la han ner verksamheten och vägrade att gå mer än
i ca 1 knop. Vi hade ju en hel del sjömil kvar till bryggan så
det fick bli att kalla på hjälp på radion. Kontakt
skapades med en yrkesfiskebåt som var på väg in mot
Röst. Han skulle komma och bogsera oss lovade han. Under tiden
vi väntade på bogserhjälpen trixade vi lite med båten
och lyckades åtgärda en del av problemen. Vi kunde till
slut få den att gå i tre knop och kallade på yrkesfiskaren
igen och meddelade att vi skulle försöka ta oss in själva.
Ytterligare flera timmar senare angjorde vi brygga. Jag tror vi alla
var lättade över att få fast mark under fötterna
efter den långa dagen.
Herbjörn Jensen kommer till undsättning
Nu var goda råd dyra. Nu hade vi helt plötsligt ingen båt
längre eftersom några reservdelar till Spurven inte fanns
att få tag i på ön. Men Trond kände till en
yrkesfiskare vid namn Herbjörn Jensen som kunde tänkas ställa
upp och köra oss. Herbjörn nappade på idén
och lovade möta upp med sin båt "Röstvaer"
på bryggan nästföljande dag. Men tyvärr så
tilltog blåsten igen och gjorde allt fiske omöjligt. Det
var bara att sitta och titta ut genom fönstret igen. Ett tvivelaktigt
nöje som kan få dom hårdaste fiskenerver att bryta
samman. Framåt kvällen började vädret sakta stabilisera
sig och en ny tid bestämdes med Herbjörn i hamnen. När
vi vaknade på morgonen hade tyvärr stormen hämtat
nya krafter och inte förrän på eftermiddagen kunde
ett kort fiskepass genomföras. Vi hade offrat tillräckligt
med tid på storsejen tyckte vi så satsningen skulle istället
bli på torsk. Egentligen var det på gränsen för
att vi skulle kunna fiska, men vi var trötta på att sitta
och glo på norska såpoperor i stugan. Efter bara ett par
drifter norr om ön fick vi återigen bekänna oss besegrade
av vädergudarna. Men på dom få drifter vi hann med
nappade det friskt. Ett flertal fina fiskar över tio kg bordades.
Jörgen drog den största torsken på 20,5 kg, själv
fick jag nöja mig med en på 18,8 kg.
|
Dagen därpå stabiliserade sig vädret
framåt eftermiddagen. Vi beslöt vi oss för att återigen
ge storsejen en chans. Vi letade på stället där dom
först uppenbarats sig under vår världsomsegling med
den nu havererade Spurven. Men det var hopplöst, inte ett spår
av någon storsej på ekolodsdisplayen fanns att finna.
Efter flera timmars fruktlöst kämpande grinade oturen oss
i ansiktet igen. Nu pajade helt plötsligt Herberts navigator
och kartplotter ihop. Efter flera års oavbruten användning
utan det minsta fel gav den upp. Man började ju undra när
oturen skulle ta slut. Fanns det ingen ände på allt elände
som hela tiden drabbade oss? Herbert ville inte vara ute med trasig
utrustning så han styrde färden mot land. Samtidigt inträffade
det en plötslig väderförändring. Dom få
vågor som varit under vårt korta pass lade sig nu helt.
Under vår färd in mot land lugnade hela havet ner sig och
la sig som en spegel. Det var just snyggt resonerade vi. Nu är
det äntligen riktigt fiskbart väder men nu har vi ingen
båt igen. Herbjörn lovade försöka fixa utrustningen
till morgonen därpå. Han skulle dyka upp vid bryggan kl
6.00 om det ordnat sig. För oss återstod endast att hålla
tummarna för att han skulle dyka upp samtidigt som vädret
skulle hålla i sig. Än så länge hade vår
vistelse på ön präglats av "Murphys välkända
lag" Allt som kan gå åt helvete gör det också.
Torskfiske i världsklass
När vi vaknade på morgonen och tittade ut genom fönstret
låg fortfarande havet spegelblankt så långt man
kunde se. Det var knappt vi trodde det var sant efter alla motgångar.
Nu blev det en febril aktivitet när grejerna skulle bäras
ner till bryggan. Strax därpå kom Herbjörn med båten
- Allt är fixat ropade han! Nu går vi ut på stortorsken.
Det verkade faktiskt som den ihållande oturen äntligen
släppt, men än så länge vågade vi knappt
hoppas. När vädret vänder på Röst så
går det på några minuter. |
| Vi bestämde att gå direkt till stället
där Jörgen fick sin 20 -klubbare några dagar innan.
Solen sken från bar himmel när vi kryssade ut bland alla
kobbar och skär. Helt plötsligt började det snö.
Med skräckslagna miner tittade vi på varandra. Är
det verkligen möjligt ? För några sekunder sedan var
det ju rena sommarvädret. Som tur var gick ovädret över
på några minuter och solen kom snart fram på nytt.
Väl framme på fiskeplatsen kunde vi konstatera att stället
var helt invaderat av sej i mindre format. Ett enormt stim tecknade
nästan hela ekolodet fullt. Ibland var stimmet hela 30 meter
högt. Vi hade inget annat att göra än att försöka,
för vi kunde även se att det gick större fisk och betade
i det enorma stimmet. Att inte få på en sej inom några
få sekunder var nästan helt omöjligt. Men lyckades
man komma igenom den kompakta massan och nå botten resulterade
det direkt i en torsk i fint format. Ofta höll dom en vikt över
tio kg. Vi fick även våra krokade sejar attackerade vid
ett flertal tillfällen av dom glupska torskarna. Tyvärr
var sejarna alldeles för stora att meta med. Snittvikten låg
på 2-3 kg. Vid flera tillfällen stod vi allihop med kraftigt
böjda spön och fightade stortorsk. Vår skeppare Herbjörn
tyckte det såg rätt spännande ut och frågade
om han inte kunde få låna en "fiskestang". |
 |
Sagt och gjort, ett spö riggades snabbt i ordning
och snart var han igång med fisket. Är det inte konstigt
så säj, men efter bara några minuter när den
första torsken klippt pilken utropar han ett glädjevrål
samtidigt som han skriker.
- Jag skall sälja hus, kärring och ungar och genast börja
med sportfiske istället. Tydligen tyckte han det var riktigt
spännande att känna fisken streta emot nere i djupet. Den
ena torsken efter den andra dunsar i däck, en del i mycket fint
format. Flera stycken uppemot drömgränsen 20 kg halas ombord.
Även fast sejen försöker sätta käppar i hjulet
för oss genom att ideligen kasta sig över allt i betesväg
vi presenterar, upplever vi en torskbonanza av sällan skådat
slag. Till slut håller vi på och knäcka oss, både
på torsk och på de ständigt huggande sejarna. Vi
avbryter för att leta efter torsken på någon annan
plats, där sejhuliganerna inte kan förstöra fisket.
Vi får upplysa den nyfrälste spöfiskaren Herbjörn
som fiskar för glatta livet att vi vill byta plats. Motvilligt
vevar han upp. Vi offrar någon timme att åka runt till
några olika platser, men med klent resultat. |
| Bara någon enstaka fisk över gränsen
kommer upp. Till slut blir fiskefebern oss övermäktig igen
och vi styr tillbaks till sejstimmet och dom hungriga torskarna. När
vi anländer finns inte mycket sej kvar, knappt ett gruskorn syns
på ekolodet. Däremot kan vi snart konstatera att torskarna
är kvar. Nu kommer vi plötsligt åt dom utan att störas
av dom vilt huggande sejarna. Vi fiskar så grunt som ca 30 meter.
På det djupet får verkligen utrustningen bekänna
färg när dom urstarka torskarna går till attack. Jag
ser Jörgen stå och kämpa med en torsk som pressar
både rygg och utrustning till bristningsgränsen. Snart
kan han lyfta ombord en ordentlig bjässe som får vågen
att stanna på 19,6 kg. Kort därefter får han ett
hugg i spöt som nästan får honom att tappa greppet.
Hugget kommer precis när han står felvänd och pratar
med Benny som fiskar på andra sidan båten. Märkbart
irriterad över att det kraftiga nappet kommer precis dom få
sekunder han inte håller koncentrationen uppe utbrister han
i några väl valda kraftord.
-Hugg som folk för fan! Ropar han så det ekar över
havet. Själv håller jag på att skratta ihjäl
mig över uttalandet. En torsk som hugger som folk, det skulle
jag vilja se. Jag skrattar så tårarna sprutar under
tiden som jag försöker drilla fisken jag har på.
Med sammanbiten min gör han ett par pilkanden till. Helt plötsligt
hugger det till så det sjunger i spöt. Hans besvärjelse
har tydligen blivit besannad. Spöt kröker sig i en onaturlig
båge när fisken tvingar lina av rullen. Till slut ligger
en präktig torskmadamtill beskådande i ytan. Dagens största
ser det ut att vara. Samtidigt lyfter vi ombord våra fiskar.
Min får vägen att stanna på 19,1 kg men Jörgens
är större. Väl upphängd på vågen
konstaterar vi vikten 21,6 kg. Efter detta magiska uttalande från
Jörgen bryter rena huggsexan ut. Inom kort tid lyfter jag själv
ombord en fin torsk på 22,5 samtidigt som jag i nedsläppet
efter mister en minst lika stor. Benny som inte vill vara sämre
fångar efter en hård batalj en torskmadam på 22,3
kg.
|
|
Vikt: 22,3 kg
|
Vikt: 21,6 kg
|
Vikt: 22,5 kg
|
| När vi avbryter fisket senare på kvällen
kan vi summera ihop 35 fiskar över 10 kilo, varav tre väger
över 20 kg. Helt möra i kroppen ger vi oss av in mot land
och bestämmer med Herbjörn att vi skall göra en korttur
morgonen därpå eftersom vi måste med helikoptern
till Bodö vid middagstid. Tyvärr fick detta bli den sista
turen, för på morgonen tjöt stormen sin vanliga klagosång
utanför stugan igen. Innan vi åkte hem kunde Herbjörn
meddela att vår sista tur hade resulterat i 800 kg orensad fisk
som vi skänkte till honom. Om man jämför vår
fångst med den totala yrkesfiskefångsten under det berömda
Lofotsfisket så framstår den som en liten droppe i havet.
Under årets Lofotsfiske beräknas yrkesfiskeflottan fånga
uppemot 30 miljoner kilo skreitorsk till ett värde av 423 miljoner
kr. Detta är ändå ett dåligt resultat om man
jämför med rekordfångsten under 1994 när den
sammanlagda fångsten uppgick till hela 60 miljoner kg. |
Utsikt från Röst Turistcenter
|
Om intresse finns för att hyra Herbjörn Jensen för
dagsturer har han lovat ställa upp. Båten är 31 fot
lång och tar 5-6 fiskare. Herbjörn kan nås på
Tel: 0047-76096274 Bil: 0047-97102683 eller genom [Röst
Turistcenter]
|
|
