Känslan är alltid densamma, allt som normalt är viktigt känns oviktigt och medan Beavern svävar fram över det flacka landskapet blir man allt mer fokuserad på nuet. Både nya och gamla vänner är med på turen, Uffe på Vildmarksservice i Kiruna är en trogen medresenär, Andrew en arbetskollega från England och Einar på Vildmarksservice träffar jag för första gången. Det är ett muntert gäng som beger sig ut och den här gången ska vi till Taava Etno, ett av Sveriges bästa harrvatten.

Med på turen har vi två Ark gummikanoter och en stor tältkåta samt det mesta i proviantväg. Tanken är att vi ska drifta nerför älven och göra strandhugg där det känns hett. Den här typen av fiske är kanske min favorit vid strömfiske då det alltid ger möjligheten till att snabbt förflytta sig om det visar sig att det är några andra fiskare i närheten. Ofiskade vatten är A och O om man ska ha bästa chanserna på större fisk och med båtarnas hjälp är det enkelt att ta sig till alla heta platser.

Upptäcksfärd
Vi landar på en sjö och efter att lägret är uppsatt beger vi oss ut på upptäcksfärd. Första dagen ligger vi på samma ställe så Andrew och jag beger oss av på en längre promenad uppströms. Längs vägen passerar vi det ena superheta selet efter det andra och det är svårt att hålla sig till planen att vandra en timme uppströms innan vi börjar fiska. Vädret är kanon och vinden är obefintlig. Myggen är en intressant faktor, jag har aldrig sett så mycket mygg förr, det är så mycket mygg att jag måste smyga igen kameran när jag byter objektiv för att det inte ska komma in en mygga i kamerahuset! Rent fiskemässigt ser jag myggen som en föraning på ett kanonfiske, det får hellre vara bedrövligt med mygg än stark vind och sämre väder.

Timmen passerar, vi riggar spöna och delar upp oss mellan två fina strömfåror. Andrew nämner sitt personbästa på harr från Skottland i förbifarten och jag intalar honom att hans första fisk förmodligen kommer att lägga det rekordet på hyllan.
Första kvarten är det inte mycket som händer men sen börjar fisken vaka. Första fisken ligger på en bit över fyrtio centimeter och minuterna senare hojtar Andrew till att han tror han har en fotofisk. Fisken visar sig i ytan och Andrew tjoar till, det är en rekordfisk på gång…
Efter någon minut landar Andrew en vacker harr på fyrtiosex centimeter, hans nya rekord är ett faktum och vi delar en segeröl efter en snabb bildserie. Dagen har börjat på bästa möjliga vis och vi fortsätter fiska oss nedströms.

Vi kapitulerar inför myggen
Efter en halv dag är vi tillbaka i lägret och Andrew har redan hunnit finslipa sitt rekord ytterligare någon centimeter. Vi har haft ett bra fiske med flera harrar på strax under femtio centimeter. Uffe och Einar har också fått fin fisk och det är spännande att sitta och lyssna på dagens historier när vi slår oss ner vid middagsbordet. Att det är mycket mygg blir tydligt när man inser att det är lönlöst att försöka peta bort döda myggor från både mat och dryck, det ser ut som om någon pepprat på rejält med grovmalen peppar i maten, vi har kapitulerat helt inför myggen och låter dem göra sitt jobb medan vi fokuserar på nästa äventyr.

Efter maten drar Andrew och jag åter iväg uppströms och vi väljer att ta rejält med höjd då selen är spegelblanka och man lätt kan se fisken om de rör på sig i det klara vattnet. Plötsligt ser vi ett vak precis i strandkanten femtiotalet meter framför oss och vi smyger oss sakta närmare. Slänten vi går längs är mycket brant och vi befinner oss minst tio meter ovan vattenytan. När vi närmar oss kastavstånd får vi se fisken. Det är en fin harr i kilosklassen som majestätiskt långsamt glider fram längs strandkanten och äter insekter i ytan. Vi är fortfarande högt upp och fisken simmar mot oss så jag släpper lös flugan och gör ett långt kast som stryker slänten hela vägen ner till vattenbrynet. Precis innan flugan ska lägga sig på ytan studsar den på ett grässtrå och lägger sig decimetern landlinjen. Jag har presenterat med god framförhållning för att inte skrämma harren som är flera meter upptröms men på väg rakt mot flygan. Spänningen stiger och vi båda sitter helt knäpptysta och bara väntar medan fisken glider vidare mot oss. Den tar en insekt metern innan flugan och viker sedan av något mer från land. Ska den missa flugan? Spänningen är olidlig… harren passerar flugan med halvmetern när den plötsligt ångrar sig och lugnt vänder upp och slukar flugan. Jag spänner upp spöt och harren är fast! Båda hojtar till av upphetsning, känslan av ett ”Perfect catch” slår ner som en blixt. Med en feeling av lycka och upprymdhet jag glider ner för slänten samtidigt som fisken drillas. Harren är i god kondition och det tar någon minut innan den är redo att krokas av.

Dubbelhugg
Nästa dag bryter vi lägret efter frukost och sjösätter kanoterna. Vi glider ner någon kilometer innan vi kommer till en böj som är så otroligt fin att vi bara måste sitta av och fiska en stund. Vi vadar ut några meter och fiskar mot andra sidan land. Där går en djupfåra som döljs till hälften av ett stort buskigt videsnår. Perfekta förhållanden för stor fisk och det är riktigt så det pirrar i kroppen när vi lägger ut våra flugor. Pang, pang! Sekunderna senare har vi båda fisk och båda säger till den andra; - ”I think it´s a camerafish”. Vi beslutar oss för att drilla in fiskarna närmare oss innan vi bestämmer oss för vem som eventuellt ska hantera kameran. Plötsligt simmar båda fiskarna emellan oss och efter några sekunders bedömning ser vi att min fisk är större. En stund senare har vi ett nytt turrekord. Vi konstaterar båda att fisket i Tavva är ruggigt bra, så gott som all fisk ligger på 8-9hg men våra krav har även de höjts i takt med medellängden.

Vyerna och landskapet är fantastiskt och vi har bara träffat ett gäng med fiskare sen vi flög ut. Känslan av att fiska ofiskat är överhängande och vi passerar det ena superstället efter det andra. Dagen bjuder på bra fiske med flera fina kilos harrar.

Dagen efter fortsätter färden och en bit nedströms blir det mer fart på älven. Där visar sig medellängden vara betydligt sämre på fisken så vi beslutar oss att skippa de mer strömsatta sträckorna. Någon timme senare är vi åter framme vid ett kanonsel och vi tar lunch och kollar kartan.
Uffe och Einar förbereder lunchen medan jag och Andrew rekar området. Inom loppet av femton minuter har jag landat två harrar i halvmeterskostym och Andrew tar en vacker 53:a i en stillastående vik bara tio meter från lunchplatsen. Nu har vi kommit helt rätt och eftermiddagsfisket känns minst sagt lovande.

Timmen senare smyger jag längs strandkanten vid en knappt synbar nacke och spanar efter fisk när det plötsligt dyker upp en riktigt fin harr bara någon meter från mig… runt 1,5kg tänker jag medan jag försöker komma på hur jag ska få ut en fluga utan att skrämma fisken? Jag väljer att avvakta och harren lämnar sin ståndplats efter någon minut och söker sig vidare i strömmen. Jag byter position och bestämmer mig för att chansa på att harren har gjort ett revirsök och ställer mig helt enkelt och spanar och väntar… och väntar och väntar… Två timmar senare ger jag upp och fiskar på tre andra harrar som visat sig mer regelbundet. Det blir några till bitar på runt kilot men det anmärkningsvärda är att ingen fisk verkar vara under fyrtiosex cm på det här stället.

Jag sammanstrålar med Andrew och vi bestämmer oss för att slå följe till en mindre strömfåra med ett större lugn där han sett fin fisk i ytan. Vi tar höjd och spanar efter harrarna. Det blåser lite lätt och vattnet krusar sig så pass att det är svårt att se dem under ytan. Tacksamt nog så äter de i ytskiktet. Vi delar upp oss och jag sköter spaning och kamera medan Andrew smyger ner till strandkanten och sätter sig i rätt läge för att kunna fiska på en av harrarna. Sikten är skymd för Andrew, som inte vill röja sin position, och jag ger honom instruktioner om var han ska placera flugan när harren åter visar sig. Det är ett spännande fiske för oss båda och Andrew landar två fina harrar innan vi byter uppgift.

Monsterharren
Efter några timmars mycket minnesvärt fiske glider vi åter nedströms. Vi har knappt tagit oss en kilometer innan vi ser nästa ”super hotspot”. Här bara måste vi fiska och vi vadar ut med en kastlängds mellanrum. Djupfåran mot andra landet och de buskiga överhängen skvallrar om grov fisk, vi gör oss redo för nästa fight. Fisken är plötsligt mer svårflörtad och vaken färre. Jag landar en fin fisk men det går sämre för Andy så jag ger honom en fisk som jag tror är villig med kommentaren att ”I have a smaler one just upstream”. Jag vänder mig uppströms, vrider spöt i nästan horisontalläge och lägger ut ett långt kast som presenterar flugan med en tight linbåge precis under buskarna. Flugan landar ungefär fyra meter uppströms där jag sett den, som jag tror, ”mindre” fisken vaka. Sakta flyter flugan mot ståndplatsen och jag gör mig redo för mothugg. Flugan försvinner under ytan med ett minimalt vak som följd och jag sträcker snabbt linan. Fisken sitter och efter mothugget blir det helt stumt. Oj, tänker jag och vänder spöt för att eventuellt kunna vrida fisken om den ställt sig dumt. Som svar får jag två djupa bugningar och fisken rör sig åt sidan. Jag börjar misstänka att det är något riktigt stort och får jobba hårt med att vända fisken för att sakta få den närmare mig. Fisken går nedströms, mot Andy, som precis krokat av en annan fisk. Jag säger till honom att jag tror det är en fin fisk och ber honom kolla om han kan se fisken. Sekunderna senare vänder harren precis framför Andy, som spärrar upp ögonen och säger: - It’s a Monster!

Jag har själv inte sett fisken ännu men efter Andys reaktion får jag plötsligt känslan att jag måste få upp den här fisken… och med det kommer den där härliga pirrkänslan som man bara får när det vankas rekordfiskar.
Andy vadar raskt in till land och laddar kameran medan jag börjar få fisken inom synhåll. Jag söker mig närmare land och bort från strömmen som jag inte vill att fisken ska få tillfälle att nyttja mer. När jag har honom på fem meter gör han ett lufthopp och jag ser att det bör vara min efterlängtade rekordharr som sitter på kroken. Jag backar upp på land och jobbar in harren mot den långgrunda landremsan. Försiktigt låter jag den komma in på grunt vatten och efter någon rusning eller två så tippar harren lätt i det grunda vattnet. Jag smyger långsamt ner och läger min hand på fisken. Rekordet är ett faktum! Andy knäpper några snabba bilder och sen vinkar adjö till fisken. Konditionen på fisken var absolut makalös och vi tippar fisken till runt 1,7kg. Att det finns gott om mat för Taava-harrarna råder det inget tvivel om.

Vi slår läger i närheten av utloppet från en större jokk och efter en välbehövlig middag traskar vi iväg för att sondera terrängen inför morgondagens fiske. Vi ”genar” genom ett brutalt snårigt videbuskage när vi söker oss upp längs den nya strömmen. Ett misstag som vi inte tänker göra om nästa dag, då blir det paddlig istället. Väl framme och ute ur snårskogen några hundra meter uppströms så ser det fantastiskt inbjudande ut. En lätt skymning faller över oss i midnattssolens rike och det visar sig några fiskar med mycket små vak. Sik är min först tanke och när fisken inte vill ta standardflugorna börjar vi experimentera. Till slut så lyckas vi lura en av fiskarna med en liten svart fluga och till båda förvåning visar det sig vara en fin harr. Vi beger oss tillbaka till lägret för att vila upp oss inför morgondagens äventyr.

Hemresedagen gav oss ett kanonfiske, både i den nyfunna jokken och i Taava. Sammantaget var fisket så bra att jag valde att åka tillbaka till samma ställe med några andra bekanta i sommras och då fick vi till och med ännu större harrar… men det är en annan story. ;)


Information:
Edgeflyfishing rekommenderar att man tar kontakt med Ulf Blomqvist på Vildmarksservice AB om man är intresserad av en liknande resa till kvoteringen på Taava Etno.
www.vildmarksservice.com