Laxfiskesäsongen 2008. En säsong kantad av hopp där vissa av våra svenska älvar briljerade medan andra fortfarande väntar på bättre tider. Men det allra viktigaste den gångna säsongen gav mig är minnen. När jag sitter vid byskeälvens strand i ett kyligt höstlandskap tänker jag tillbaka på dem.
Minnena. Och drömmarna...

Små snöflingor singlar ner från himlen, när dom möter den brusande strömmen smälter dem och försvinner ner i mörkret. Tunna snömoln sveper sakta förbi ovanför mitt huvud. Men bakom den skärm de formar ser jag svaga ljusstrålar bryta igenom. Ljusstrålar som ger mig hopp om att solen kan överraska oss med ett besök senare under dagen. Det är några minusgrader ute, en tunn isremsa ligger längs stranden. Kalendern visar november, snart lämnar hösten över staffetpinnen och vintern tar vid. Jag sitter och huttrar på en sten längs Byskeälven. Mina fingrar är kalla, jag knyter dem så hårt innanför handsken att dem nästan domnar bort, och emellanåt måste jag frenetiskt röra på fingrarna för att återfå blodtillförseln igen. Hela min kropp är frusen, trots att det bara är någon enstaka grad kallt. Jag är inte redo för vintern.

Här uppe i norr är flugfiskesäsongen snart över. Visst, det står alltid någon inbiten kvar och fiskar i älvens vakar på juldagsmorgonen. Men allt har sitt slut. Snart spänns turskidorna på och pimpelskryllorna rullas ut på isen, här i den nordliga änden av landet.
Ännu än säsong har flutit förbi likt strömmen framför mina fötter. Jag försöker sammanfatta. Vad har varit bra? Vad kan bli bättre? Och likt varje säsongs slut så kommer jag fram till att jag inte ska missa så mycket fisk, att jag måste binda en massa nya flugor och köpa några nya linor, kanske ett nytt spö?
Men jag sitter också och drömmer mig tillbaka. För varje fiskare betyder oftast en sommar också några fina fiskeminnen. Drömöringen som man äntligen krokade, den avkopplande fjällresan eller storgäddan som högg på popper. Eller kanske den tappade storlaxen? Den som man inte hade en chans mot. Den som motiverar en, som injicerar ett sorts inre gift. Ett begär som man inte kan kontrollera. Hopp om att den en dag ska hugga och man ska få se dens silvriga buk glida in längs stranden i ett stilla rus av känslor

"Innan jag ens hunnit få ut - ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen"

Himlen är klarblå, ibland får den milda brisen små formationer av moln att leka tafatt i den ännu unga dagen. Små prickar uppenbarar sig mot den klarblåa ridån. Vårens budbärare är här, som ett hav av pilar från ett forntida slagfält skjuts dem in över landet. Men inte laddade med ond bråd död, utan med lycka, med hopp och med liv. Fåglarna brusar upp till en försommarkonsert. En lång utdragen ton följs av en rad klara toner med nyckfulla tempoväxlingar. Fågelsången fylls upp av ljudet från älven som brusar fram med en enorm kraft. Jag sneglar ut över poolen samtidigt som jag drar tafsen genom tubflugan. Byskeflugan Den vanliga ska nu få tjänstgöra i Kalixälven. Bunden på koppartub och apterad till sjunklina ska jag ner djupt. Djupt ner i det mörka vattnet. Gräva efter silver. Jag börjar repa ut lina och lägger ut ett kort kast, mendar upp och låter sjunklinan göra sitt jobb. Jag får hålla hårt i skjutlinan när den snabba strömmen sväljer min linuppsättning. Jag fiskar mig ner genom strömmen. Jag fylls av glädje. Det doftar gott av alla blomstrande växter, björkens knoppar har börjat explodera ut i gröna bladverk. Solen strålar speglas i den kraftiga strömmen som trycker mot mina ben. Jag lägger ut ett kast, lite längre den här gången och låter det svepa in framför en stor sten. Jag låter den hänga ett tag framför stenen.

Linan börjar sakta glida mellan fingrarna. Jag känner ett sug i linan. Över sex månaders snöskottning och skidåkning har gjort mina nerver mer spända än vanligt. Jag rycker upp spöet i ett allt för tidigt mothugg. Känner ingenting. Men jag förstår snart att en fisk är på när linan börjar komma tillbaka mot mig. Fisken simmar uppströms. Mina första intuitioner säger mig på att det är en stor harr som knipit min fluga. Jag vevar in lina så det nästan värker i armarna och tillslut återfår jag kontakten och lägger press på fisken. Då exploderar den. Innan jag ens hunnit få ut: ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen.

Jag vrider på mer broms, men laxen har inga planer på att stanna. På några sekunder är femtio meter lina ute. Ett uns av panik sprider sig i kroppen. Full broms! Men fisken får hjälp av den starka strömmen. Kalixälven under försommartid, då snackar vi vattentyck. Rullen skriker. Jag inser snabbt att jag måste efter den och börjar följaktligen att springa. Problemet är bara att vid den här tiden på året har vattennivån mött trädnivån vilket innebär att den stranden jag vandrade på förra hösten helt enkelt har upphört. Stora tallar står uppställda med fem meters mellanrum, vilket gör min språngmarsch aningen mer komplicerad. Jag försöker langa spöet mellan träden. Jag når knappt runt dom stora tallarna och mina försök ger begreppet trädkramare en helt ny innebörd. Men det går alldeles för sakta, linan sprutar ut från rullen. Jag kastar mig ner i älven. Vattnet når ända upp till midjan.

Jag snubblar till på några bottenstenar och vadarna tar direkt in en liter vatten, jag suger in luft med ett susande ljud när det kalla vårvattnet överrumplar min kropp. Jag reser mig snabbt och efter några tunga steg i strömmen kravlar jag mig upp på land igen. Rullen skriker fortfarande som aldrig förr, laxen går som ett expresståg. När jag kollar på rullen ser jag att slutet närmar sig för min backinglina. Luften går ur mig, jag ger upp. Återigen får jag se mig besegrad. Sista varvet rullar av. Det tar stopp, det är över.

Blöt, svettig och kådaluktande står jag där. Uppgivenheten övertar min kropp.
Jag faller ner på knä i den mjuka mossan och sluter ögonen.

Sotpannan sprakar på den flammande bädden av kvistar och grenar. Jag börjar få tillbaka värmen i fingrarna. Häller upp kaffet i kosan, ångan slingrar sig sakta upp mot himmelen. Kaffedoften når min näsa. Jag tänker tillbaka på försommardagen i slutet av maj. Det är vid sådana tillfällen man starkt överväger att börja spela golf istället. Tur för min hälsa att jag senare samma kväll lyckades landa en fin blanklax på fyra kilo. Men en sådan kamp öppnar också vissa spärrar i ens hjärna. Det finns så stora laxar. Och dom går att lura till att hugga på våra flugor. Jag har haft kontakt med en, och nästa gång kommer han inte undan.

Det har slutat snöa. Himmelen har spruckit upp och solens strålar bryter sig ut från fångenskapen. När det träffar den nyfallna snön glimmar det som små diamanter på marken. Jag tar en klunk kaffe, det värmer i min kropp när den svarta brygden strömmar genom strupen. Två svanar flyger förbi övanför mitt huvud. På väg mot varmare breddgrader. Vi ses nästa vår hör jag mig själv säga.
Jag lutar mig bakåt, den kraftiga tallstammen blir mitt stöd. Jag faller tillbaka in i drömmarnas och minnenas värld. Ljudet av Byskeälvens lugna brus får mig i rätt stämning.

Under den gångna säsongen har jag också hunnit med två resor till Nordnorge och de vackra glaciärälvarna som ringlar sig fram genom det karga landskapet. En kväll, en slitsam kväll gick allting rätt. Tillslut.

"...en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare..."

Regnet vräker ner från den mörka himmelen. Det smattrar och dånar innanför huvan på min jacka. Regnet har fallit i mer än tre timmar. Jag sitter uppe på land, mina russinfingrar fumlar med flugan. Jag har fiskat igenom poolen säkert hundra vändor. Jag brukar aldrig slita med en pool så här länge. Men det hoppar fisk hela tiden. Jag bara måste kunna kroka en, min kropp har slagit över på autopilot. Den styrs av ett begär. Trots att regnet nu öser ner, har det faktiskt inte regnat på några dagar. Älven går låg.
”Bara små flugor fungerar när älven ser ut såhär” säger Norrmannen och visar upp den minsta flugan jag någonsin sett. En grön krumelur bunden på en mini-trekrok.
Två laxar hänger på ett träd. Hur fan kan laxen se hans fluga?
Norrmannen fiskar noga igenom poolen. Han lägger säkra kast över strömmen, han vet vad han sysslar med, ingen tvekan om det. Han var säker lax i sitt förra liv.

Jag gräver i asken, och längst nere på botten hittar jag den. Den största flugan jag har. Ett limegrönt, överdressat monster. Nu ska han få se. Det finns inga regler i laxfiske.
Norrmannen tar sig upp på land, han har just avklarat sin vända i poolen.
Han klipper av flugan från tafsen, vevar in linan och ler mot mig
”Jag tror inte det finns kvar någon huggvillig fisk” säger han
De moln av självsäkerhet som jag svävade på för bara en sekund sen försvinner snabbt och jag faller ned på jorden igen. Jag har inga laxar hängandes på något träd. Norrmannen vandrar iväg, tar sina laxar i handen och hoppar in i bilen. Han försvinner i ett dammoln längs grusvägen.

Som en stupad krigare, låter jag förnedringen skölja över mig. Jag vadar ut i strömmen igen, repar ut några meter lina. Klumpen seglar iväg i den dunkla kvällen. Mitt gröna monster landar med ett högt ”plopp”. Jag mendar nedåt. Ett steg, ett kast. Inget händer. Två steg, ett kast. Tre steg, ett kast. En ström av kallt regnvatten sipprar längs ryggraden på mig. Mitt tålamod börjar tryta.

Men ljuset återvänder, den tidigare döende krigaren får åter krafter. Det suger i linan och några hundradelar senare fortplantar sig en tyngd i min grafitsabel. Jag gör mothugg. Poolen exploderar, och min glädje följer samma spår. Laxen kryssar i strömmen, bänder, vrider och stångas. Jag är glad. Jag är orolig. Jag vill verkligen inte tappa denna. Efter en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare lyckas jag tillslut landa en underbart vacker lax. En guldklimp i en laxfiskares ögon, den är fin, bred över ryggen.

Ibland ger hårt slit resultat. Oftast hjälper inte ens hårt slit. Men idag gjorde det faktiskt det.
Jag knyter en snara runt stjärtspolen på laxen och hänger upp den på norrmannens träd. När adrenalinnivån börjar dala mot normala nivåer, sätter jag mig återigen på bänken, och kollar mot trädet. Mitt ansikte skiner upp i en plötslig glädjechock.
”Jag tror det fanns kvar en huggvillig fisk ändå”

"Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln"

Jag drar in ett stort andetag luft. Luften är frisk, jag känner hur kylan chockerar mina lungor. Jag har alltid gillat doften av kyla, doften av minusgradig luft ger mig gott humör. Piggar upp mig på ett egendomligt sätt. Jag knyter på en fluga på tafsen, en knallorange skapelse. Tar spöet i handen och vadar ut i det fågradiga vattnet. Jag snubblar nästan till på en isbelagd sten. Jag känner mig som en nyfödd älgkalv när jag med stapplande steg tar mig ut i vattnet. Det kalla vattnet bedövar mina ben.

Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. En skugga smyger sig in över landskapet. Försiktigt, nästan lite avvaktande börjar dagen avrundas. Som en fårherde som samlar ihop sina får, sänker sig solen och drar in sina sprakande ljusstrålar bakom horisonten. Snöflingorna på marken slutar glittra. Jag lägger ut ett kast. Skjutlinan är frusen och raspar ljudligt när den strömmar genom spöringarna. Mina frusna fingrar fumlar i den avtagande novemberdagen. Mina kast är inte så bra som dem är en junidag när laxen stiger i älven. Den extra adrenalinkicken finns inte där just idag. Synen av breda laxryggar som bryter vattenytan kan få den allra mest blygsamma människa att övertas av begär, av laxfeber. Idag finns den synen endast i drömmarnas värld.

Min skugga lägger sig över strömmen, jag ser min skugga göra ett sista kast. Linan landar och bryter skuggbilden som glider ned för strömmen. Det sista kastet för säsongen sveper ut och jag börjar veva in lina. Elden har brunnit ut. De sista rökstrimmorna stiger och spricker upp för att på några meters höjd försvinna. Jag vandrar belåtet längs strandkanten. Om några dagar kommer det säkert en halvmeter snö och jag kommer på att jag måste leta fram snöspaden. Man blir alltid lika överraskad när snön kommer, men i år ska jag vara redo. Nu börjar vardagen igen. Livet flyter på i sin lugna takt, men snart, mycket snart kommer åter grönskans tid. Fågelkvittret äntrar snart vårat land igen och laxen börjar stiga i älvarna och vi fiskare står där. Förväntansfulla och redo. Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln. Sex månader kvar…
”Vars fan har jag lagt snöspaden?"

Vill ni läsa mer av Simon kan vi rekommendera hans blogg: [Direktlänk till bloggen]