Öringen, målet för vår strapats

Text & Foto: Mats Larsson

Många gånger har man frågat sig själv vad men egentligen håller på med, frusna fingrar, blöta kläder, hunger och i vissa fall smärta.
Men ändå så fortsätter vi med en terriers envishet att jaga dessa prickiga fiskar genom regn och rusk, här följer en liten berättelse från en av mina strapatser som öringfiskare.

Jag och min fiskekamrat Peter hade vid flera tillfällen diskuterat att fiska vid ett litet forsområde i nedre Dalälven, problemet är dock att det finns två djupfåror som man måste passera för att ta sig fram till piren, och dom fina nackarna

På fredagskvällen den fjärde oktober ringer Peter och talar om att det går ca 110-150kbm i älven, och vi bestämmer oss för att göra ett försök, vi anländer kl.12.00 och efter att ha inhandlat fiskekort hos den lokala försäljaren så beger vi oss ner till älven.
Väl framme inser vi snart att med 5 grader i luften och minst 10 m/s i vindstyrka kommer dagens fiske med klass 5 spön att bli en intressant upplevelse, men skam den som ger sig.
Vi ser en fiskare som har packat in flugspöet och tagit fram ett spinnspö, för att kunna kasta i den nu mer tilltagande vinden, men vi står fast vid vårt måtto att
"Ska dom tas, så ska dom tas med flugspö".

Väl framme vid den första djupfåran försöker vi hitta en grundrygg som vi kan tas oss över på, men någon högre makt har naturligtvis sett till att vi inte skall få en gnutta solljus för att se bättre. Efter att ha fjollat fram och tillbaka ett par gånger är det bara att bita i, och bege sig ut i strömmen om det skall bli något fiske, hur var och varför vi tog oss över strömfåran kan man i efterhand ta en ordentlig funderare på, då ingen av oss ville leda vadningen i den kalla strömmen, utan på ett patetiskt sätt vadade vi bredvid varandra, som om det skulle vara bättre att dra med sig sin fiskekamrat nedför forsen om man ramlade.

Jag som kommer först upp ur strömfåran, känner mig nu mycket självsäkrare och sätter fart mot ett stenparti som jag fått syn på. För er som har stiftat bekantskap med dom fina gröna stenarna förstår ni nog var detta leder, Japp tokhalt, halkar naturligtvis och slår i knäet, svordomen är nu ett faktum.

Efter att ha sansat mig står jag nu inför nästa utmaning, att presentera en torrfluga i detta väder. När jag efter en stund vant mig vid att inte få iväg flugan mer än 5-6 meter, fiskar jag nu av en fin strömkant jag fått syn på, när kanten väl är avfiskad vadar jag fram och inser att det är knappt 5 cm djupt där jag just fiskat, "Bra Jobbat".

Jag beger mig upp till Peter för att fråga om han sett någonting, och just när jag kommer fram stiger en fisk på hans fluga, men missar i hugget. Efter ett antal försök ber han mig prova med en streamer för att se om det kan göra susen, efter andra kastet ser jag en stor virvel bakom flugan, och detta är det sista vi ser av den fisken för resten av dagen.

Det är nu dags att bege sig över nästa strömfåra, denna fåra är rensad för att kunna ge ett bra flöde till den kvarn som en gång i tiden fanns 100 meter nerströms, dessa strömfåror brukar kunna vara ruggigt djupa och med ett bra sug.
Vi vandrar fram och tillbaka ett flertal gånger för att försöka hitta en bra plats att ta sig över på, men efter 30 minuter inser vi att djupet verkar vara likadant hela vägen, och beslut tas att vi skall göra ett försök längst upp där trycket är minst, sagt och gjort så beger vi oss ut i strömfåran, till vår stora förvåning är den 1 meter djup och med grusbotten, väl uppe på den eftertraktade piren hittar jag ännu en av dessa fantastiskt vackra gröna stenar och vurpan är ett faktum, denna gång lyckas jag slå i både ben och armar och är helt utslagen i dryga 5 minuter, då kommer regnet.
Jippi kan dagen bli bättre ?

Med en skadad kastarm startar jag nu ett krig mot den helt outtröttliga vinden som bara tilltar hela tiden, överhandskasten är förenat med livsfara och missar man att köra ner spötoppen i vattnet samtidigt som linan sträcker, så tar vinden tag i linan och blåser den uppströms, alla 5 meter man lyckats få ut.

Peter tycker att vi skall gå tillbaka, men jag vägrar med det bestämdaste, har jag tagit mig hit så ska jag banne mig fiska också, efter ett tag inser Peter att det vore ju dumt om vi inte gjorde ett försök i alla fall, nu när vi var framme.
Jag fiskar mig neråt samtidigt som jag i bakgrunden hör Peters svordomar över vind och trassel, efter en liten stund ger han upp och börjar bege sig upp mot stället där vi skall vada tillbaka, jag är beredd att följa honom, men då jag aldrig har varit här så sätter jag ett mål dit jag skall ta mig innan jag ger upp, jag sätter blicken mot en nacke 50 meter nerströms och bestämmer mig dit ska jag, oavsett om det börjar snöa och kommer drivis.

Jag fiskar mig neråt med korta underhandskast, och väl framme vid nacken ser jag flugan svepa fram strax under ytan "PANG", JAA fast fisk, efter en dramatisk drillning ovanpå nacken kan jag äntligen landa en öring i mycket fin kondition.

Vägen tillbaka till bilen går nu otroligt lätt, strömfårorna forceras med lätthet och väl framme sätter jag mig ner i gräset och beundrar denna otroligt vackra fisk, och känner mig helt nöjd med livet.

Tight Lines.

[Mats Larsson]