Säveåns laxfiske - Edgeflyfishing.com

Text och foto: Jan Faltin

Att sammanfatta årets laxfiskefångster i våra åar här hemma är inte någon rolig historia. Men när det gäller vattenföringen så har vi fått mer än vi kunnt drömma om.

Själv har jag fiskat i ån tre-fyra gånger denna säsong, och trots att det är lite fisk i ån så är det roligt att gå en vända när vattenståndet är som det ska. Den här dagen som jag tog mig en tur ner till ån så började jag mitt fiske ganska tidigt, klockan var runt 05.00 på morgonen.

När man kommer ner vid den tiden så är det väldigt fint och allt är lugnt och stilla vid ån. Fåglarna börjar så sakta vakna till liv och man är oftast alldeles ensam i sitt fiske. Men idag är jag inte helt ensam, en spinnfiskande tillsyningsman traskar förbi på andra sidan ån.

Det är nu man känner att det eventuellt kan hända något och varje kast känns speciellt pirrande eftersom ingen har varit här före mig och fiskat. Jag kommer så småningom fram till ett mycket giftigt ställe i ån där det gäller att smyga fram och inte bara klampa ner.

Jag börjar med att knyta på min Black&Orange fluga på tafsen och kontroller så att knutarna är ordentligt gjorda. Jag lägger ut flugan mot andra sidan, den sveper lugnt över ån in mot sidan där jag står. Jag låter den därefter hänga kvar en kort stund om det mot förmodan finns en lax som följt med efter flugan.

När inget händer tar jag ett nytt steg, lyfter linan och lägger ut ett nytt kast lite längre ner. Men inget händer, jag upprepar detta tills jag kommer ner mot slutet av poolen och helt plötsligt suger det tag i min fluga. Det blir tvärstopp, jag reser mitt flugspö för att kroka fast fisken och sedan bär det av längre ner i poolen och jag börjar genast att sätta press på laxen.

Den känns väldigt stor, dels för att strömmen är stark här, och jag märker att trots att jag sätter ordentligt med press på fisken så bestämmer den helt själv var den skall gå. Jag försöker att styra över den mot lugnvattnet, men då bär det av med häftiga rusningar igen och den knycker och drar för att kroken skall släppa.
Gissa om min puls är hög, jag kan nästan höra hur mitt hjärta bultar, jag känner mig allt annat än lugn och munnen känns alldeles torr. Det är inte ofta man lyckas med att kroka en av åns stora fiskar.
Nu lyckas jag att få laxen att komma med till den plats som den högg på och där står den och kämpar mot mitt flugspö som böjer sig långt ner mot handtaget, det har gått cirka tio minuter sedan den högg på min fluga och jag börjar att fundera var jag skall landa fisken.
Men den backar ner igen och samma procedur upprepar sig innan den är tillbaka på sin ståndplats. Nu visar sig fisken i hela sin glans bara två meter ifrån mig och jag häpnar över dess storlek. Detta är min absolut största lax!, hela stjärten och sidan av laxen syns när den välver sig i ytan och så går den ner igen och knycker hit och dit. Svisch! flugan kommer som ett skott över mitt huvud och fastnar i trädet ovanför mig, - tomhet, hjärnsläpp - vad var det som hände? Mina händer skakar och armen känns öm. Det här var tredje fisken som släpper på denna krok och jag får så småningom ner kroken och synar den. Det är inget fel på skärpan i alla fall men skänklarna verkar att peka neråt mer än vanligt på denna krok.

- Vilken fisk, vilken fisk, ja precis så står jag och pratar med mig själv och sedan börjar jag att skratta och sätter mig ner på åkanten. Om någon skulle komma nu tror dom väl att jag har fått fnatt. Jag uppskattar att laxen vägde över tio kilosstrecket och den bedömningen känns ganska säker eftersom fisken visade sig bara två meter ifrån mig.

Tänk vad man kan få uppleva en tidig gryning när allt stämmer i vår lilla å. Att laxen släppte gör faktiskt ingenting, det var trots allt hugget samt den underbara kampen i cirka 15 minuter som jag för alltid kommer att minnas. Och att dessutom få dela med mig av min upplevelse genom att försöka återskapa händelsen i denna berättelse gör inte saken sämre.

Artikeln ingår som ett bidrag i Edgeflyfishings artikeltävling 2004.

[Till tävlingssidan]