Hoppa till innehåll

Bloggar

Våra bloggare

  1. Nästan 3 år senare….!

    Planerna för Håbos planerade kraftverksbygge i Lungsjöån tog mycket energi och jag fick tydligt uppleva vilka lögner och metoder som styr samhället, människans egoistiska sida är en vidrig och värdelös egenskap!

     

    Nu gick allt bra och planerna för ett värdelöst kraftverksbygge är nu skrotat.

    Istället kommer maskinerna från den ”vänliga” sidan och en jätterestaurering/återställning efter flottningsepoken inledas nu till sommaren.

    En så jäkla härligt känsla att äntligen få uppleva Lungsjöåns vilda öringar få ett paradis att växa och leva i!

     

    Sedan när Felix Beckeman(åarnas nya guide/instruktör) dök upp med samma energi jag hade för 20 år sedan. Riktigt skönt att ha någon att bolla idéer med och tillsammans kan vi nu utveckla åarna och dess kurs- & guideverksamhet.

    Felix otroliga fördel i guideyrket är att han är en fantastisk pedagog och har självklart en ödmjuk framtoning. Felix är en av världens bästa 4x cyklister(som skicross fast med en cykel istället) och vägen dit har endast teknik, fokusering & träning och träning tagit honom.

    Till säsongen kommer vi att satsa mer på våra vanliga ”dagboksfilmer” från åarna. Vi ska även låta några filmer bli mer tidskrävande och hoppas därmed bli bättre och mer inspirerande. Vi är iallafall taggade till tusen!

    Borrsjöån har senaste åren fått ett rikare insektsliv och de flera år gamla och otroligt vackra regnbågarna blir allt klurigare att lura trots vakfrossor. Varje dag ger unika fiskesituationer, krävs allt från flugstorlek 24 och vissa är otroligt skygga och ibland har du bara ett kast sedan slutar dom vaka.

    Nästa blogginlägg kommer lite oftare än var tredje år nu, ha ha

     

    En liten film som visar vad vi ser fram emot i vintermörkret...

     

     

  2. GuDis_ABEL
    Senaste Entry

    Efter en lång frånvaro från Edge så har man nog hittat tillbaka. Men enligt mig så verkar det som att trycket här har sjunkit betydligt.

    Men men, efter många äventyr med både egen firma och fisketurer på kusten och åar mm, så kanske man skall försöka skriva av sig lite iaf.

  3. Ja det är möjligt. Vår vän Nichlas var ikväll förbi Bergsjön där mängder av små nattisar kläckte. När han stod lite högre upp på klipporna så kunde han se de landnära fiskarna och planera sitt fiske utefter deras födoväg. Grymt! Livat värre i Bergsjön!

    • 1
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 4705
      visningar

    Senaste inläggen

    det är kallt och jävligt, inga roliga fisken. vinterfisket går ju, men nej, det blir till att vänta till våren. vintertid är det flugbindniong och lite slöjd :P

  4. Vad går upp mot fiske ?

    Ja, skulle vara fjällvandring då...

    Bäst måste det ju bli om man kombinerar.

    Sagt och gjort, bilen packad, för en gångs skull sparsamt, man lär sig med åren vad man

    behöver i bushen när man måste bära allt på ryggen.

    Norges vildmark med sikte på röding var målet, med lite list och tålamod går det att snoka sig till

    var oddsen för fin röding på fluga är goda trots att området för mig är nytt.

    Hinner nästan fram till gränsen innan regnet börjar ösa ner, typiskt fiskeresa, typiskt Norge.

    Nåja, hur skulle det se ut om det aldrig regnade.

    Väl framme vid vägs ände så parkerar jag och klämmer en älggryta som inte går av för hackor,

    fattas bara för det priset.

    Inhandlar fjällkarta och lompebröd.

    Resan tog större delen av dagen så vandringen ut i vildmarka får vänta tills nästa dag så jag slentrianfiskar litet i närmaste tjärn innan jag knäpper en pilsner och slår upp nyinskaffade lättviktstältet, och ser man på, nu slutar det regna, tomglor in i solnedgången och sommnar som ett barn.

    Vaknar med tuppen pigg och utvilad, sover alltid bättre i tält en säng, konstigt.

    Lagar frukost på Trangian och packar för stora äventyret.

    Vandringen börjar med svagt uppför, naturen här är nog bland det finaste jag sett, krumma

    gammla tallar i vindpinad fjällsluttning, ögongodis.

    Möter en vit ren med rosa nos efter en stund, vi stirrar på varandra en stund innan

    renen tycker situationen börja bli pinsamt och fortsätter sin vandring, själv tar jag rast och vila

    på en av dom miljoner stenar som terrängen består av.

    blogentry-2944-034349900 1283707101_thum

    Väl uppe på krönet breder kalfjällvyn ut sig, fan vad man längtat efter det här, eller om det är bort från

    vardagen man längtat, skit samma, nu är jag här och det känns avslappnande och pirrigt på en och samma gång.

    Beslutsångest, vilken tjärn ska jag vandra till, jag väljer den största som ligger närmast,

    riktar in mig på en udde som ser lovande ut, bara för att se att det redan står ett tält där.

    Traskar vidare till nästa tjärn, efter en halvtimme kommer jag till slút fram, svettig och andfådd.

    Ingen lek att hitta lämplig trältplats här,sten,tuvor och minikärr, till slut hittar jag

    en någolunda plats på en kulle med utsikt över tjärnen.

    Firar tältuppslagingen med en slatt Black Ribbon.

    blogentry-2944-019233800 1283707132_thum

    Fiskar någon timme utan att känna eller se några livstecken och beslutar att gå till en mindre tjärn

    en bit bort, här vakar det, men det ser ut att vara öring i modell mindre som är i farten.

    Nöter på till det skymmer och tar en kåsa till som sängfösare.

    blogentry-2944-083029600 1283707157_thum

    Vaknar tidigt och går ner för morgonbad, inte konstigt att det är dåligt med vak, vattnet är pissljumt.

    Rödingen står väl förmodligen på botten och svettas.

    En gryta blåbärssoppa med bröd till så är man på g igen, testar en tredje tjärn men inte då..

    blir fisklös även denna dag.

    Ser något som jag uppfattar som en järv eller fjällrävskit brevid en sten, blir påmind om

    att man är en bra bit ut i vildmarken.

    Bestämmer mig framåt eftermiddagen dagen därpå för att flytta till strömmen några kilometer bort

    för att se om det är mera liv där, vandrar och klättrar om vart annat och kommer till slut fram,

    bara för att stå på öronen i bland sten och ris, kravlar mig upp och är glad för att ingen såg

    hur smidigt det är att resa sig när man ligger med huvudet nedåt, ena armen nerkörd till

    axeln i vatten mellan två stenar och har en 18 kilos ryggsäck på sig.

    Riggar spöt och smyger mig ner, vilken jäkla fin ström, aldeles grönskimmrande botten och klart vatten.

    Tar en hyfsad öring efter bara några kast, det visar sig vara ett

    bra öringvatten, även om medelstorleken är sådär.

    Reser tältet vid sjönacken och lagar middag, fystorkad kycklinggryta med ris, går åt mycket tabasco för att få gott.

    Rätt vad det är kommer någon med 7-mila kliv på stigen, en norsktalande dansk som är på vandring,

    trevlig prick visar det sig, han bjuder på pannkaka med pulversocker och vi bestämmer oss för

    att slå sällskap till kvällsfisket.

    Vi fiskar, grillar öring, drar fiskehistorier och dricker whisky i skymmningen,riktigt trevligt till det blir spöregn och godnatt.

    blogentry-2944-076574800 1283707183_thum

    Dansken drar vidare mot Danmark och vardagen nästa morgon, och jag får fiska av ån ensamen denna dag.

    Ganska lätt att lura småöringen på goddard caddis, men det ar ju röding jag var ute efter.

    Lika tomt på vak på sjön som i tjärnarna, så någon röding kan man nog inte räkna med.

    Får sådan där fiskepanik igen, känns som det är mycket bättre någon på någon annan plats, bakom nästa krök eller

    i något annat vattensystem.

    Jag vet mycket väl att det är idiotiskt att följa den känslan och börja flacka runt

    i jakten på bättre ställen, men samtidigt får man ingen ro förens man lyder den.

    Vandrar nedströms tills ån mynnar ut i en större sjö och här slår jag läger, en riktigt vacker plats.

    Tar några hyfsade harrar i mynningen framåt kvällen.

    Dagen efter tar jag mig till bilen och far vidare mot ett nytt område, den här gången på Svenska sidan.

    Handlar fiskekort på turistbyrån och åker vidare tills vägen slutar.

    Backen upp till kalfjället är bara några kilometer men riktigt brant, helt slut på syre när jag når krönet.

    Men vilen utsikt, kan knappast bli finare.

    blogentry-2944-029006300 1283707232_thum

    Tjärnen jag ska till är känd för att innehålla grov röding, fisk på flera kilo, den vetskapendet gör slitet lättare.

    När jag påbörjar fisket förstår jag varför dom kan växa sig så stora, det bokstavligen kryllar av Mysis relicta.

    blogentry-2944-026532500 1283707210_thum

    Regn, blåst, och inga vak eller hugg gör att jag efter två dagar packar och drar vidare.

    Testar två andra tjärnar som jag haft bra rödingfiske i tidigare, i den ena vakar det, äntligen.

    Saken är den att dom hela tiden vakar längre ut än vad jag kan kasta.

    Men adrenalinet gör att man inte kan sluta fiska så länge man ser att stimmet går där och äter.

    När mörkret tvingar mig att sluta får jag en känsla av att vara iaktagen, vet att det finns

    björn här i trakterna, kanske är jag bara mörkrädd, fan vet.

    Har sedan tidigare planerat att testa ett nytt område på hemvägen och så får det bli.

    Historien upprepar sig såklart med badtemperatur i vattner och inga vak,

    träffar en som påstår att det är omöjligt att få röding här i augusti, förmodligen har han rätt.

    Fiskar i två dagar utan resultat och sommnar sent på eftermiddagen av i kråkriset.

    Det har hunnit blivit skymmningsljus när jag vaknar och jag har en konstig känsla i kroppen, att det något kommer att hända något,samtidigt som jag känner mig lugn och avslappnad.

    blogentry-2944-099026400 1283707254_thum

    Då händer det.

    Stimmet kommer ner på sjönacken och tar nattsländor.

    Troligen slår jag nytt rekord i att knyta på en E12 på tid.

    Jag kastar i riktning mot ett rejält vak 10-15 meter från stranden och ser som i ultrarapid

    hur rödingen går upp med nosen och tar flugan, reflexmothugg och där sitter den.

    Sånt här är definitvt inte bra för hjärtat, får rusande puls och adrenalin i överdoser i takt med att backingen

    rasslar ut.

    Ett par minuter senare återfår den friheten och med stukad stolthet simmar han tillbaka mot djupet.

    Ett högljutt yiiihaaa skrämmer slag på en fågel en bit bort.

    Jag sommnar gott den kvällen.

  5. Tog en tur i blåsten i förrgår men min dotter (Thea 7 år) och min gode vän No:9.

    gissa om vi blev rundfiskade av dottern :lol:

    Thea hade bundit en egen fluga som hon ville prova. En tubfluga i svart brunt och silver (den blev riktigt bra). Jag tänkte det kunde ju inte skada med en kort tur med båten.

    Vi åkte ut till en ö nära GBG och jag knöt på flugan efter ett Bombardaflöte och hon började kasta hej vilt omkring sig men det tog sig efter ett tag och tålamodet var riktigt bra.

    Efter tag skriker hon, jag har en...

    Ja, ja - svarar jag - "det är inte bottennapp då" ?

    Jag tittar dit och ser hur nästan spöt slits ur hennes händer av en helt vild öring med för hård broms på Abumaticen... :lol:

    Jag släpper mitt spö rakt där jag står och springer över till flickstackaren som kämpar som tusan med fisken men allt vill väl och öringen strandas snyggt av Thea på en liten grusstrand bredvid klippan.

    Lyckan är total när fisken kontrollmäts och den är 46 cm (1,2 kg)....

    Tror du vi får höra detta resten av den kvällen .... :blush:

    Väder: 10-12 m/s sydväst, mulet

    Vatten: svag tidvattenström och omkring 18 grader

    tresultat: en lite för mig och Theas 46 cm:are på 1,2 kg

    • 1
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 5149
      visningar

    Senaste inläggen

    Studenten närmar sig med stormsteg, att bara säga hejdå till alla i klassen när vi slutar går ju inte, inte heller fina fiskeplatser går att lämna utan att ta ett sista ajö.

    Efter att utrustningen var packad var vi tillslut tre fiskesugna grabbar i bilen. Dagens resmål var en medelstor sjö i närheten av Brunnsberg, detta är en sjö som för mig är helt ofiskad. Öring och Röding stod på schemat.

    I bilen rullade en skiva med hårdrock som hackade i takt med vägens gropar. Vägen blev allt smalare och när dess allt större gropar gjorde oss tvungna att stänga av musiken gav detta möjligheten att diskutera om dagens fiske, och detta gjorde att fiske febern steg allt mer. Målet med dagen blev ganska snabbt klart: att fånga en fin röding på torrfluga.

    I vår iver nästan småjoggandes ner längs stigen till sjön hade vi inte en tanke på att man borde börjat bära ner packningen till sjökanten, vi möts av lätt vind och hör direkt ett och annat vak ifrån några mindre fiskar. Som vi anade var båten vi lånat lite väl liten för att alla tre ska kunna rymmas, så vi pumpar snabbt upp en flytring.

    Vi väljer att inleda fisket vid en intressant udde ganska centralt i den lätt böjda sjön, trotts lite problem med vinden vet vi att det kan löna sig att fiska av sådana platser med lite mer vind som driver in mot land, detta brukar ofta betyda högre täthet av insekter och att fisken vågar sig in och mumsa på alla läckerheter som samlas i stora drivor.

    I båten har jag och Daniel Ewald stora problem med att få någon fisk över håvkanten. Under förmiddagen blev det en del missade mothugg och ett fåtal kortare drillsekvenser med mindre öringar, i flytringen befinner sig Alexander Ungman som under förmiddagen syndat något genom att prova på fisket under ytan en kortare stund. Detta gav resultatet att han hade en efterföljande och även en tre sekunders drillning med det han misstänker var en röding. Efter en tids fiskande driver några mörkare moln in på den annars väldigt klara himlen, vi väljer att lyssna på våra magar och ror in till land och gör upp en brasa för korvgrillning.

    Till brasans sprakande diskuterar vi flugvalet inför det stundande kvällsfisket. Med många olika insekter i luften var det svårt att avgöra vad fisken egentligen åt, det vi kunde konstatera var att fisken var selektiv.

    http://www.edgeforum.com/index.php?autocom...si&img=2832

    Med förlängda tafsar ber vi oss ut på sjön men placerar oss på det spegelblanka vattnet som börjar ta upp allt mer av sjöns totala yta. Varsamt placerar vi oss vid en plats vi sett en del fina vak vid under tiden vi grillade, långsamt och försiktigt släpps ankaret ner till botten, ungefär två meter under båten. Medan vi ser på när flytringen långsamt passerar på håll sitter vi och avvaktar i båten på att vaken ska dyka upp, väntan blev mycket längre än vi förväntat oss men lyckan blev enorm när ett vackert head & tail vak bröt speglingen av skogen på andra sidan sjön. Ganska snart kom fiskarna in till kastavstånd och ingenting annat existerade.

    - Vilket vak!

    - Åh, kolla, den måste ha varit stor!

    - Oj, vad nära den var!

    Kommentarerna var många men eftersom min fluga var så välplacerad kunde jag inte kolla på de vak Daniel såg på andra sidan båten. Vinden återkom då och då vilket ledde till att vi satte oss ner i det tysta och inväntade bättre tider. Tredje gången detta inträffade hör vi ljud komma ifrån flytringen.

    - Ungman har fisk! utbryter vi nästan samtidigt i ren glädje.

    Utan att säga någonting tittar vi därefter på varandra och nickar, det är klart vi ror dit! Vi anländer till drillningen i dess slutskede och fisken har redan artbestämts till en Röding, en sån där fin Röding vi hoppats på hela dagen, detta leder till att pressen på Alexander stiger på att vi verkligen får upp den här. Samtidigt som Daniel greppar håven passar jag på att plocka fram kameran. En röding som uppskattas väga nästan ett kilo håvas kort därefter och alla tre verkar vara lika överlyckliga. Efter några snabba bilder släpps Rödingen åter och vi blickar länge ner på de vita fenkanterna i det klara vattnet.

    http://www.edgeforum.com/index.php?autocom...si&img=2831

    Vi skiljs åter igen eftersom vi sett en del fina vak längre bort. Våra flugor ligger på vattenytan på rekordtid den här gången, jag ställer in blicken på flera samlade vak närmare land och jag placerar min fluga mitt ibland vaken, några fler vak dyker upp i min flugas omgivning innan hela sjöns fiskar tycks ha beslutat sig för att ta en paus ifrån kvällsmåltiden. Efter någon minut återkommer vaken igen, min fluga ligger kvar på samma plats och nu är vaken riktigt nära. Tillslut blev min fluga även den tagen och mothugget satt perfekt, det gick ganska snabbt att avgöra att det rörde sig om en liten fisk men jag var överlycklig och blev alldeles knäsvag över att jag äntligen hade lurat en, när fisken närmade sig båten fick jag se en liten glimt av dess röda sida innan den gled av den hullinglösa kroken. Det var nog bäst för alla, min stora glädje avtog inte för att jag tappat den och bilder skulle bara visa hur liten den egentligen var.

    Vi fortsätter fisket och placerar båda våra flugor på samma sida båten och ser på när vaken närmar sig. Ungman avbryter återigen tystnaden när han lyckats kroka ytterligare en Röding, vi beslutar oss för att stanna kvar denna gång, det var alldeles för spännande. Kort därefter drev vinden in över skogssjön igen och vi gjorde valet att packa ihop för denna gång.

    Med ett leende på läpparna ror vi tillbaka mot bilen och tankarna börjar driva iväg mot nästa resa som vi haft planerat under en lång tid, nämligen till Lungsjöån.

  6. Jaha då har man varit ute på sin första gäddtävling någonsin B) De var totalt 80 tävlande å vi i vårt gäng va 11st.

    Va snuskigt dåligt fiske då gäddorna mest följde betena men i vår grupp fick jag mest fisk med de otroliga resultatet 3st i båten men missade ett par hyggliga som nog skulle haft en chans till tio i topp på tävlingen men icke sa nicke dom ville inte följa med upp :P

    Så störst i vårt gäng fick min båtkompis med den makabra längden av 74cm..

    tyvärr la vi av tidigt idag då grabbarna va helt färdiga efter en natt i de fria i härliga -7 grader å då de va deras båtar så fick jag lägga ner också trotts att jag försökte tagga dom så gott jag kunde ...

    totalt sett en trevlig helg i trevlig sällskap trotsa dåligt fiske B)

    Har precis varit iväg på prisutdelning och många i mitt team vann priser på sina lotter men jag gick bom där tyvärr och de roligaste alla dom som inte dök upp från vårt team alla deras lottnr drog så lite surt för dom ...

  7. Malmöresa

    I helgen var det vila från renoveringen av huset. Visst blev det lite jobb men inget hårt. Målning stod på agendan.

    På lördagsmorgonen så lastade vi bilen och styrde söderut. Nu hade vi ledsnat på snö och kyla så vi drog söderut. Närmare bestämt till Malmö.

    Vi hade dock lite delstopp.

    Vi började i Ronneby där Yoxler och POi stod och krängde korv till överpris B)

    Inte tog de kort heller för det var RIB så det blev inga korv för oss. Har ju bara plast på mig. Vi hade en trevligt men alltför kort pratstund.

    Sedan passade fru Uhr och jag på att ta en promenad längst Ronnebyån. Vädret var fint men vattenkraftbolaget gjorde som vanligt allt för att förstöra för sportfiskarna.

    Dagen/kvällen innan stängde de av vattnet...

    Några bågar fångades bla en av de vackraste jag sett. Synd att de inte hör hemma i Svensk fauna men denna var bedårande vacker. Fångstmannen var en träsnidare som jag tyvärr glömt namnet på.

    Efter en kort promenad fortaste vi mot E´s hemtrakter. E med familj tog emot oss och bjöd på kaffe och paj.

    Vi satt o snackade en stund och jag avundades E som skulle ut och fiska gädda senare på dagen. Men min tid kommer, var så säker.

    Efter fikat tackade vi för oss och rullade vidare mot Malmö.

    Efter 1,5 timme var vi framme vid Daniel och Ida. De flyttade ner till Malmö för ett år sedan och förverkligade en dröm. Att starta ett eget fik. Efter hårt och långt slit så har det äntligen förverkligas och döpt det till Cafe Zena. Jag hade kanske lite långt stående förväntningar för att inte bli besviken men jäklar vad fel jag hade. Vilket ställe, vilken miljö, vilken mat, vilket kaffe. Tror detta är starten på något stort.

    Jag tog en macka med parmaskinka, parmesan, sallad, pesto och vitlöksröra. Det smakade ljuvligt. Fru Uhr tog en soppa med lantbröd och vitlöksröra. Till detta serverades det färskpressad juice och kaffe. Kaffet var nog bland de 5 bästa jag någonsin druckit. Inte för starkt, inte för varmt, inte för svagt, lagom krämigt. Mao helt perfekt. Och i denna miljön så kan man inte annat än njuta. De säger att 50% av matsmakerna är miljön och här synkroniserar allt. Detta trots att det var närmare nollan och regn i luften. Detta stället en eftermiddag i maj, oj oj oj säger jag :P

    Om ni bor i Malmö eller har vägarna förbi, tveka inte att ta er dit och pröva något från menu´n. Ni lär inte bli besvikna. Caféet ligger på Agnesgatan en liten bit från centrala Malmö.

    Kan lova att vi lär besöka detta fler gånger.

    Vid 17 så stängde de men kunderna ville inte lämna kafét och nya gäster kom trots att det var stängt.. Ingen kommer känna sig iväg körd eller felbehandlad här kan jag lova.

    Efter att de sista kunderna lämnade kafét så försökte fru uhr o jag hjälpa till men jag kände mig mest som tredje hjulet. Daniel och Ida for omkring som illrar och städade iordning allt.

    Sedan gick vi upp till deras helt underbara vindsvåning och hade en underbar kväll med god mat och dryck.

    Dagen efter vad det mysdag i Malmö. Lugn och skön frukost och sedan en långsam promenad i ett soligt men blåsigt Malmö. Vi gick mestadels längst havet och det var mycket vackert men lite blåsigt. När vi kom fram till lyxlägenheterna vid vridande överkoppen så tog vi en kaffe på ett rivaliserande fik. Kaffet smakade inte i närheten lika gott som på Zena men de hade en grym hallonbakelse som föll mig i smaken. Men smakar det så kostar det och dyrt satan i gatan var det.

    Efter det så gick vi långsamt tillbaka och som avslutning så testade vi lite utekäk på Malmös godaste uteresturang. Fru Uhr tog falaffel och jag fick i mig en kebabtallrik. Jag rankar inte det som den bästa kebabtallriken jag ätit men den var mycket god.

    Efter det var det bara att packa ihop och sätta sig i bilen och röra sig hemåt mot Kalmar. Men vi kommer att bege oss ner till Malmö och hälsa på Daniel och Ida så snart det finnes tid igen.

    • 1
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 5256
      visningar

    Senaste inläggen

    Niclas L
    Senaste Entry

    Kollar om datum på 2010 funkar.

    //Niclas

  8. Nu i helgen, lördag 28/3 och söndag 29/3, finns jag på Sportfiskemässan och visar Imagos sortiment.

    Jag hänger i Stockholms Flugfiskecenters monter.

    Läs mer på www.imagoflyfishing.com

    Har du frågor? Hör gärna av dig.

    Välkomna!

    Johan Nygren

    johan@imagoflyfishing.com

    Tfn 070-590 75 70

  9. Nybroån

    • 26
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 16039
      visningar

    Senaste inläggen

    GomaD
    Senaste Entry

    Kommer att minska bloggandet här inne , ska lägga mer tid på en min hemsidans blogg.

    Men det handlar fortfarande om nybroån..

    Välkomna

    http://nybroan.flugoasen.com/#home

    Tomas

  10. zeem
    Senaste Entry

    Då är mina spiders klara eller de första iaf. Lite väl enkel fluga att binda så mina mindre krokar är slut nu

    gallery_5818_183_56971.jpg

    gallery_5818_183_19041.jpg

    gallery_5818_183_1209.jpg

    gallery_5818_183_1209.jpg

    gallery_5818_183_4373.jpg

  11. Gårdagens tur på Öjesjön gav mersmak och idag tog jag ett varv runt Tyngen som bara ligger några kilometer från mitt hus i Malung. Det är en underbar lyx att hinna med att ett mindre äventyr och vara tillbaka på en timme. Idag var det lite kallare och det var runt 15 minus när jag kom ut på sjön. Två kyliga nätter hade skapat de mest fantatsiska iskristallerna, stora som snöbollar, som låg samlade på vissa delar av sjön där större vattenansamlingar hade frusit vid det snabb väderomslaget för några dagar sedan.

    Vädret verkar hålla i sig så imorgeon blir det nog en tur till och då tror jag att pimpelspöt åker med. B)

    • 1
      inlägg
    • 2
      kommentarer
    • 6085
      visningar

    Senaste inläggen

    Drömöring, regnrusk och rostnymf

    Nu var vi äntligen här, platsen vi drömt oss bort till under hela det mörka vinter halvåret när snön fallet utanför fönstret. Platsen vi hade hört talas om med stora vackra öringar. Efter några kilometers vandring kunde vi höra den lilla ån som slogs mot stenar och träd längs kanten utav ån i sin färd ner mot sjön som den mynnar ut i.

    Mitt sällskap på denna tur var Pontus, som är en hängiven öringfanatiker. Vi kunde se de mörka molnen komma in där borta över bergen, så någon tid till att slå upp tältet hade vi inte, vi ville ju fiska medans solens strålar gjorde allt mycket behagligare. Tältet slängde vi på backen, tillsammans med våra ryggsäckar och resterande packning.

    Fiskeutrustningen som vi hade lätt till hands åkte fort upp, vadarna klev vi i och spöna gjordes redo för fiske.

    Vi traskade uppströms med den lilla ån, svetten droppade i pannan och myggen gjorde sitt för att vägen längs ån skulle bli till en pina. Efter några minuters vandring kom vi dit, nacken som ägaren i den lokala fiskebutiken hemma i stan visat bilder och berättat om några fina öringar som stått och bråkat i djupet.

    Jag satte mig till rätta i gräset några meter från å-kanten, och medan Pontus smög sig lätt nedströms kunde jag skåda några nattsländor driva nedströms , satte sig med sitt ena knä på en stor-platt röd-orange sten så att han hade vatten någon decimeter ovanför knäet och drog ut några meter lina från sin skrikande rulle. Flugan som var en nattslända imitation landade stående i en fin position på vattenytan bland några utav de första oranga björklöven som lämnat träden för denna säsong, den flöt långsamt över hålan som det borde stå fisk i…. Men ingenting, inte ens en virvel vid flugan?

    Detta repeterades ett antal gånger innan Pontus tackade för sig och vevade in och gjorde mig sällskap uppe i gräset där myggen gjorde vad de kunde för att bita mig.

    "- Där borde ju stå fisk sa jag till Pontus".

    - Gå ner och prova själv sa han.

    Jag knipsade av min Europa-12 från tafsen, och knöt istället på en guldribbad haröra.

    Jag gick istället några meter uppströms istället för nedströms, ställde mig på knä och drog ut ett par meter lina från min rulle. Trots att jag höll på att sätta flugan i den brandgula björken bakom mig ett antal gånger i bakkastet lyckades jag få flugan där jag ville. Men vad hjälpte det, jag kunde lika bra stannat uppe på land, för någon fisk kände jag då inte? Jag tog några kasst till, och var lika nära att sätta flugan i den brandgula förbannade björken bakom mig var gång.

    De mörka molnen hade smugit sig på rejält, och nu började det!

    Regnet började falla så lätt och det såg ut som små vakringar i den lilla ån, tänk om det vore så väl?

    Jag klev med tunga steg tillbaka till Pontus som nu satt och sökte skydd under en stor mörk grön gran och vi bestämde oss för att ge oss för denna kväll och gå tillbaka till vårt tält.

    Tältet slogs upp och sovsäckarna rullades ut. Innan vi skulle få sluta ögonen för första nattens sömn så tände vi trangiaköket och gjorde lite varma koppen som skulle värma våra kalla kroppar.

    Vi kröp ner i våra säckar och slöt ögonen, samtidigt som vi kunde lyssna på hur regndropparna föll mot tältduken, och vinden tjöt i träden, och lite längre bort kunde vi höra hur några renar knallade på i regnrusket, deras "bjällror" hördes på långa vägar.

    Morgonen därpå vaknade vi av att vinden gjorde sitt för att försöka flytta vårt tält, och regnet det bara fortsatte. Det var ju inte såhär vi ville ha det, vi skulle ju vakna av att det var för varmt i tältet hade jag hoppats på, men vi får väll göra det bästa av det hela. Jag kröp upp ur sovsäcken och satte på mig lite mer kläder, drog upp kedjan till tältet och kollade ut. Grått, regn, blåst och inte mer än ett fåtal grader varmt. Jag bitter, nej inte alls!

    Efter en snabb frukost var det bara att hoppa i vadarna, och kliva ut ur tältet. Spöna som vi stält mot en gammal björk i en kringlande form hade fallet till backen efter nattens blåsande. Det är dagar som denna man är glad att man tog med sig mössan på fisketuren, och med huvan från vadarjackan uppdragen skulle varken regnet eller blåsten stoppa oss.

    När vi gått de trettiotalet meter ner till ån genom ris och annat bråte som gjorde allt för att slita på våra vadare kunde vi till vår besvikelse se att ån stigit med ett tiotal centimeter under nattens regn.

    Vi valde att gå någon kilometer uppströms ån, och efter att vi hoppat över träd, krupet över omkullfallna träd, hoppat på stenar som var täckta av mossa, gått förbi björkar där de brandgula löven gjort allt för att inte falla till marken så såg vi en plats som såg intressant ut.

    Några stenar och en buske som tappat större delen utav sina löv hängde ut över vattnet. Det borde ju räcka som skydd för en fisk och föda borde den dessutom kunna få utan att behöva anstränga sig för mycket. Pontus lät mig börja och på grund av regnet och blåsten satte jag på en flitigt använd Sawyer nymf i storlek 16 med en krok som mest bestod av rost.

    Med ett rollkast lät jag linan dansa igenom ringarna och lägga sig på vattenytan. Flugan landande med ett "plopp" någon meter ovanför busken. Jag höll blicken stadigt fäst på nappindikatorn. Som var av samma färg som de fåtal brandgula björklöven som hängde kvar på träden efter den blåsiga natten. Men inte en rörelse, vi hade nu ägnat två dagar vid den lilla bäcken utan att se ett liv. Jag bytte fluga, varierade storleken, men ändå inget. Pontus fiskade av en nacke en bit ovanför mig, men med samma resultat. Klockan tickade på och det var bara att inse att vår helg längs med ån skulle gå till ända, en helg utan någon kontakt med fisk, en helg med strålande sol och vindstilla samt med regn och rusk. Men dock en helg som vi säkerligen kommer minnas till vinter när vi åter igen sitter framför brasan i vardagsrummet och drömmer oss bort.

    Pontus mötte upp mig och vi började gå tillbaka till tältet, regnet droppade från luvan och vinden susade genom träden. Vi sa inte mycket till varandra, vi packade ner vårt blöta tält och knäppte på och ryggsäckarna och började vandringen hem.

    "- Samma tur nästa år frågade Pontus".

    - Det kan jag lova.

    Daniel Ewald

    • 1
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 5724
      visningar

    Senaste inläggen

    River Tweed

    The Junction, Jock Scott och gamla gubbar.

    Ska man beskriva River Tweed med tre ord måste det bara bli; The Junction, Jock Scott och gamla gubbar. The junction pool i Kelso är världs berömt, inte minst pga. av fisket, poolen är bland dom bästa på hela Tweed och här har folk fångat lax med flugspö i århundrade. Kring hundra meter från älven ligger Ednam House, ett ”lax fiske hotell” med en historia som övergår det mesta. Det är ett ställe där man får inblick i hur det var för i tiden. Idag är det mest dels folk med sex tums tjockkar plånböcker som fiskar i Junction pool, det beror på den trevliga prislappen som går på 32 000 £ för sex spön i sex dagar. Dvs. 416 000 Sek. per fiske vecka! Fisket starter kl.09:00 och slutar 17:00 och så har man självklart en timmes lunch mellan 13:00 och 14:00. Inte konstigt om hotellets gäster äter snabbt…

    Många av gubbarna som fiskar här, fiskar gärna med klassiska lax flugor. Speciellt en fluga stickar ut, den heter Jock Scott.

    Jock Scott är verkligen en klassiskare vid älven, flugan ska vara bunden kring 1840 talet av ghillin Jock Scott. Han var en duktig och innovativ flugfiskare och flugbindare, och när han inte jobbade vid älven knöt han klassiska laxflugor. Än i dag knyts många Jock Scott av andra ghillis kring älven, och gubbarna vill fortfarande köpa dom.

    Gamla gubbar finns där gott om vid River Tweed. Det kan bero på många faktorer. Fram för allt, att när folk väl har fått in foten en viss vecka varje år, ja då släpper man inte den veckan så länge man kan stå ut vadat i älven, eller sitta gungandes i en båt. Under min tid som ghille på River Tweed har jag guidat folk som jag inte ville ha trott kunna klara av en dags fiske.

    En av dessa var Mr. Olds. Han var 92 bast då och fiske glädjen var fortfarande slående. Han kommer från södra England, äger av ett stort byggbolag där båda sonen och barnbarnet jobbar. Gubben har gjort bra ifrån sig under ett långt liv och fisket var nu hans väg bort från det vanliga livet. Han har fisket över fyrtio år på det beat jag jobbade på, och där stod jag…

    En 25 årig Dansk kille som inte ens har fiskat i älven tidigare, och nu skulle jag guida denna äldre herre på ett vatten som han kände bättre än dom flesta. Under den första dagen gick det riktigt bra, Mr. Olds sa hur och vart han ville fiska, och på så sätt fick han fiska som han tyckte om och jag lärde mig något nytt om älven. Andra dagen skulle han och jag fiska nere vid ”The Willows”, ett fint stycke vatten med lagom drag i för att svepa flugan runt helt perfekt. Gubben hade innan för säsongen köpt ett nytt och modernt Sage spö, pga. dom gamla armarna inte tyckte om hans antika Bruce and Walker längre. Det gick fint att kasta med nya spöet, kring 15 meter med sträckt tafs. Vi han inte fiska länge för första laxen var krokad, ingen stor fisk men glädjen var stor ändå. Ett par timmar och två lax senare säger Mr. Olds till mig att han vill ha en paus, och att jag ska ta hans spö och fortsätta att fiska för honom. Jag vadar i land med båten som han sitter i, kaster ankrat på land och hjälper gubben med att sätta sig i botten av båten. Jag frågar lite tveksam. ”Are you sure you will be okay? Yes of cause, you go a head and fish now!”

    Då så, jag vadar ut i älven och börja kasta. Mellan varje kast tittar jag till Mr. Olds. Han bara ligger och njuter. Jag fortsätter att fiska, och en liten stund senare står jag 25 meter längre nedströms, igen vänder jag mig runt för att titta till gubben. Nu ligger han med ögonen slutna, ”Hm… Han kanske sover”. Tänker jag. Ett par kast till och jag tittar igen, han ligger som förut. Under tiden jag gör en fem-sex kast fundera jag allt mer på om Mr. Olds verkligen sover? Jag vänder mig om igen och säger. ”Mr. Olds are you okay?” Inget svar. Jag säger lite högre. ”Mr. Olds are you okay?” Fortfarande inget svar. Jag börja att vada tillbaka samtidigt som jag febrilt vevar in linan. Jag försöker igen, ja jag nästan skrikar. ” Mr. Olds are you okay?” Fortfarande inte ett ljud. Jag springer så snabbt som jag kan i det midja djupa vatten. Tankarna är många i skallen just då. ”Sover han mycket djupt? Har han svimmat? Nej, han har nu fan fått ett hjärt attack. Shit! Fan vad ska jag säga till dom andra? Ska jag ge han mun till mun?” Jag springer och vattnet sprutar över allt, jag flåsar efter dom höga knä lyften i det djupa vattnet. Tror mest av allt att jag så ut som någon tokig sankt Bernards hund. Till slut är jag vid båten, och just i det sekund jag lägger handen på båten, piggnar Mr. Olds till och frågar. ”Did you hook one? Eh?… No, but I think we will go back and get some lunch.”

    Hela vägen tillbaka går jag och njuter att Mr. Olds lever. Vilken dag, vilken gubbe och vilket minne.

    ”Three words; The Junction, Jock Scott and old lads.

    Bilden som är bifogad:

    Mr. Olds(92) sitter i båten och Mr. Olds junior(60+) står med en lax.

  12. Laxfiskesäsongen 2008. En säsong kantad av hopp där vissa av våra svenska älvar briljerade, medan andra fortfarande väntar på bättre tider. Men det allra viktigaste den gångna säsongen gav mig är minnen. När jag sitter vid byskeälvens strand i ett kyligt höstlandskap tänker jag tillbaka på dem.

    Minnena. Och drömmarna...

    S
    må snöflingor singlar ner från himlen, när dom möter den brusande strömmen smälter dem och försvinner ner i mörkret. Tunna snömoln sveper sakta förbi ovanför mitt huvud. Men bakom den skärm dem formar ser jag svaga ljusstrålar bryta igenom, som ger mig hopp om att solen kan överraska oss med ett besök senare under dagen. Det är några minusgrader ute, en tunn isremsa ligger längs stranden. Kalendern visar november, snart lämnar hösten över staffetpinnen och vintern tar vid. Jag sitter och huttrar på en sten längs Byskeälven. Mina fingrar är kalla, jag knyter dem så hårt innanför handsken att dem nästan domnar bort, och emellanåt måste jag frenetiskt röra på fingrarna för att återfå blodtillförseln igen. Hela min kropp är frusen, trots att det bara är någon enstaka grad kallt. Jag är inte redo för vintern.

    Här uppe i norr är flugfiskesäsongen snart över. Visst, det står alltid någon inbiten kvar och fiskar i älvens vakar på juldagsmorgonen. Men allt har sitt slut. Snart spänns turskidorna på och pimpelskryllorna rullas ut på isen, här i den nordliga änden av landet.

    Ännu än säsong har flutit förbi likt strömmen framför mina fötter. Jag försöker sammanfatta. Vad har varit bra? Vad kan bli bättre? Och likt varje säsongs slut så kommer jag fram till att jag inte ska missa så mycket fisk, att jag måste binda en massa nya flugor och köpa några nya linor, kanske ett nytt spö?

    Men jag sitter också och drömmer mig tillbaka. För varje fiskare betyder oftast en sommar också några fina fiskeminnen. Drömöringen som man äntligen krokade, den avkopplande fjällresan eller storgäddan som högg på popper. Eller kanske den tappade storlaxen? Den som man inte hade en chans mot. Den som motiverar en, som injicerar ett sorts inre gift. Ett begär som man inte kan kontrollera. Hopp om att den en dag ska hugga och man ska få se dens silvriga buk glida in längs stranden i ett stilla rus av känslor

    "Innan jag ens hunnit få ut ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen"

    Himlen är klarblå, ibland får den milda brisen små formationer av moln att leka tafatt i den ännu unga dagen. Små prickar uppenbarar sig mot den klarblåa ridån. Vårens budbärare är här, som ett hav av pilar från ett forntida slagfält skjuts dem in över landet. Men inte laddade med ond bråd död, utan med lycka, med hopp och med liv. Fåglarna brusar upp till en försommarkonsert. En lång utdragen ton följs av en rad klara toner med nyckfulla tempoväxlingar. Fågelsången fylls upp av ljudet från älven som brusar fram med en enorm kraft. Jag sneglar ut över poolen samtidigt som jag drar tafsen genom tubflugan. Byskeflugan
    Den vanliga
    ska nu få tjänstgöra i Kalixälven. Bunden på koppartub och apterad till sjunklina ska jag ner djupt. Djupt ner i det mörka vattnet. Gräva efter silver. Jag börjar repa ut lina och lägger ut ett kort kast, mendar upp och låter sjunklinan göra sitt jobb. Jag får hålla hårt i skjutlinan när den snabba strömmen sväljer min linuppsättning. Jag fiskar mig ner genom strömmen. Jag fylls av glädje. Det doftar gott av alla blomstrande växter, björkens knoppar har börjat explodera ut i gröna bladverk. Solen strålar speglas i den kraftiga strömmen som trycker mot mina ben. Jag lägger ut ett kast, lite längre den här gången och låter det svepa in framför en stor sten. Jag låter den hänga ett tag framför stenen.

    Linan börjar sakta glida mellan fingrarna. Jag känner ett sug i linan. Över sex månaders snöskottning och skidåkning har gjort mina nerver mer spända än vanligt. Jag rycker upp spöet i ett allt för tidigt mothugg. Känner ingenting. Men jag förstår snart att en fisk är på när linan börjar komma tillbaka mot mig. Fisken simmar uppströms. Mina första intuitioner säger mig på att det är en stor harr som knipit min fluga. Jag vevar in lina så det nästan värker i armarna och tillslut återfår jag kontakten och lägger press på fisken. Då exploderar den. Innan jag ens hunnit få ut: ”jag har fisk” har den bytt riktning och likt en torped börjat rusa nedför strömmen.

    Jag vrider på mer broms, men laxen har inga planer på att stanna. På några sekunder är femtio meter lina ute. Ett uns av panik sprider sig i kroppen. Full broms! Men fisken får hjälp av den starka strömmen. Kalixälven under försommartid, då snackar vi vattentyck. Rullen skriker. Jag inser snabbt att jag måste efter den och börjar följaktligen att springa. Problemet är bara att vid den här tiden på året har vattennivån mött trädnivån vilket innebär att den stranden jag vandrade på förra hösten helt enkelt har upphört. Stora tallar står uppställda med fem meters mellanrum, vilket gör min språngmarsch aningen mer komplicerad. Jag försöker langa spöet mellan träden. Jag når knappt runt dom stora tallarna och mina försök ger begreppet trädkramare en helt ny innebörd. Men det går alldeles för sakta, linan sprutar ut från rullen. Jag kastar mig ner i älven. Vattnet når ända upp till midjan.

    Jag snubblar till på några bottenstenar och vadarna tar direkt in en liter vatten, jag suger in luft med ett susande ljud när det kalla vårvattnet överrumplar min kropp. Jag reser mig snabbt och efter några tunga steg i strömmen kravlar jag mig upp på land igen. Rullen skriker fortfarande som aldrig förr, laxen går som ett expresståg. När jag kollar på rullen ser jag att slutet närmar sig för min backinglina. Luften går ur mig, jag ger upp. Återigen får jag se mig besegrad. Sista varvet rullar av. Det tar stopp, det är över.

    Blöt, svettig och kådaluktande står jag där. Uppgivenheten övertar min kropp.

    Jag faller ner på knä i den mjuka mossan och sluter ögonen.

    S
    otpannan sprakar på den flammande bädden av kvistar och grenar. Jag börjar få tillbaka värmen i fingrarna. Häller upp kaffet i kosan, ångan slingrar sig sakta upp mot himmelen. Kaffedoften når min näsa. Jag tänker tillbaka på försommardagen i slutet av maj. Det är vid sådana tillfällen man starkt överväger att börja spela golf istället. Tur för min hälsa att jag senare samma kväll lyckades landa en fin blanklax på fyra kilo. Men en sådan kamp öppnar också vissa spärrar i ens hjärna. Det finns så stora laxar. Och dom går att lura till att hugga på våra flugor. Jag har haft kontakt med en, och nästa gång kommer han inte undan.

    Det har slutat snöa. Himmelen har spruckit upp och solens strålar bryter sig ut från fångenskapen. När det träffar den nyfallna snön glimmar det som små diamanter på marken. Jag tar en klunk kaffe, det värmer i min kropp när den svarta brygden strömmar genom strupen. Två svanar flyger förbi övanför mitt huvud. På väg mot varmare breddgrader.
    Vi ses nästa vår
    hör jag mig själv säga.

    Jag lutar mig bakåt, den kraftiga tallstammen blir mitt stöd. Jag faller tillbaka in i drömmarnas och minnenas värld. Ljudet av Byskeälvens lugna brus får mig i rätt stämning.

    Under den gångna säsongen har jag också hunnit med två resor till Nordnorge och de vackra glaciärälvarna som ringlar sig fram genom det karga landskapet. En kväll, en slitsam kväll gick allting rätt. Tillslut.

    "...en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare..."

    Regnet vräker ner från den mörka himmelen. Det smattrar och dånar innanför huvan på min jacka. Regnet har fallit i mer än tre timmar. Jag sitter uppe på land, mina russinfingrar fumlar med flugan. Jag har fiskat igenom poolen säkert hundra vändor. Jag brukar aldrig slita med en pool så här länge. Men det hoppar fisk hela tiden. Jag bara måste kunna kroka en, min kropp har slagit över på autopilot. Den styrs av ett begär. Trots att regnet nu öser ner, har det faktiskt inte regnat på några dagar. Älven går låg.

    ”Bara små flugor fungerar när älven ser ut såhär” säger Norrmannen och visar upp den minsta flugan jag någonsin sett. En grön krumelur bunden på en mini-trekrok.

    Två laxar hänger på ett träd.
    Hur fan kan laxen se hans fluga?

    Norrmannen fiskar noga igenom poolen. Han lägger säkra kast över strömmen, han vet vad han sysslar med, ingen tvekan om det. Han var säker lax i sitt förra liv.

    Jag gräver i asken, och längst nere på botten hittar jag den. Den största flugan jag har. Ett limegrönt, överdressat monster. Nu ska han få se. Det finns inga regler i laxfiske.

    Norrmannen tar sig upp på land, han har just avklarat sin vända i poolen.

    Han klipper av flugan från tafsen, vevar in linan och ler mot mig

    ”Jag tror inte det finns kvar någon huggvillig fisk” säger han

    De moln av självsäkerhet som jag svävade på för bara en sekund sen försvinner snabbt och jag faller ned på jorden igen. Jag har inga laxar hängandes på något träd. Norrmannen vandrar iväg, tar sina laxar i handen och hoppar in i bilen. Han försvinner i ett dammoln längs grusvägen.

    Som en stupad krigare, låter jag förnedringen skölja över mig. Jag vadar ut i strömmen igen, repar ut några meter lina. Klumpen seglar iväg i den dunkla kvällen. Mitt gröna monster landar med ett högt ”plopp”. Jag mendar nedåt. Ett steg, ett kast. Inget händer. Två steg, ett kast. Tre steg, ett kast. En ström av kallt regnvatten sipprar längs ryggraden på mig. Mitt tålamod börjar tryta.

    Men ljuset återvänder, den tidigare döende krigaren får åter krafter. Det suger i linan och några hundradelar senare fortplantar sig en tyngd i min grafitsabel. Jag gör mothugg. Poolen exploderar, och min glädje följer samma spår. Laxen kryssar i strömmen, bänder, vrider och stångas. Jag är glad. Jag är orolig. Jag vill verkligen inte tappa denna. Efter en utdragen kamp, en duell mellan den sargade krigaren och en av älvens silverglänsande invånare lyckas jag tillslut landa en underbart vacker lax. En guldklimp i en laxfiskares ögon, den är fin, bred över ryggen.

    Ibland ger hårt slit resultat. Oftast hjälper inte ens hårt slit. Men idag gjorde det faktiskt det.

    Jag knyter en snara runt stjärtspolen på laxen och hänger upp den på norrmannens träd. När adrenalinnivån börjar dala mot normala nivåer, sätter jag mig återigen på bänken, och kollar mot trädet. Mitt ansikte skiner upp i en plötslig glädjechock.

    ”Jag tror det fanns kvar en huggvillig fisk ändå”

    "Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln"

    J
    ag drar in ett stort andetag luft. Luften är frisk, jag känner hur kylan chockerar mina lungor. Jag har alltid gillat doften av kyla, doften av minusgradig luft ger mig gott humör. Piggar upp mig på ett egendomligt sätt. Jag knyter på en fluga på tafsen, en knallorange skapelse. Tar spöet i handen och vadar ut i det fågradiga vattnet. Jag snubblar nästan till på en isbelagd sten. Jag känner mig som en nyfödd älgkalv när jag med stapplande steg tar mig ut i vattnet. Det kalla vattnet bedövar mina ben.

    Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. En skugga smyger sig in över landskapet. Försiktigt, nästan lite avvaktande börjar dagen avrundas. Som en fårherde som samlar ihop sina får, sänker sig solen och drar in sina sprakande ljusstrålar bakom horisonten. Snöflingorna på marken slutar glittra. Jag lägger ut ett kast. Skjutlinan är frusen och raspar ljudligt när den strömmar genom spöringarna. Mina frusna fingrar fumlar i den avtagande novemberdagen. Mina kast är inte så bra som dem är en junidag när laxen stiger i älven. Den extra adrenalinkicken finns inte där just idag. Synen av breda laxryggar som bryter vattenytan kan få den allra mest blygsamma människa att övertas av begär, av laxfeber. Idag finns den synen endast i drömmarnas värld.

    Min skugga lägger sig över strömmen, jag ser min skugga göra ett sista kast. Linan landar och bryter skuggbilden som glider ned för strömmen. Det sista kastet för säsongen sveper ut och jag börjar veva in lina. Elden har brunnit ut. De sista rökstrimmorna stiger och spricker upp för att på några meters höjd försvinna. Jag vandrar belåtet längs strandkanten. Om några dagar kommer det säkert en halvmeter snö och jag kommer på att jag måste leta fram snöspaden. Man blir alltid lika överraskad när snön kommer, men i år ska jag vara redo. Nu börjar vardagen igen. Livet flyter på i sin lugna takt, men snart, mycket snart kommer åter grönskans tid. Fågelkvittret äntrar snart vårat land igen och laxen börjar stiga i älvarna och vi fiskare står där. Förväntansfulla och redo. Nästa säsong ska bli otroligt spännande med tanke på det ljus som förutspåtts i den annars alltid så mörka laxtunneln. Sex månader kvar…

    ”Vars fan har jag lagt snöspaden?”

    Simon Rantapää
    • 1
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 5947
      visningar

    Senaste inläggen

    Det blev helg och sambon skulle jobba. Undrar vad jag ska hitta på? Montera upp nya lampan i köket? Tvätta bilen kanske? Skulle verkligen behövas, särskilt inuti där jag misstänker att ett nytt biologiskt väsen har bildats som växer sig starkare för var dag som går. Kanske åka upp en runda i stan och fika med en kompis?

    Näe, Det får nog bli till att ta en fisketur. Nordliga vindar i en vecka har kraftigt hotat planerna för helgturen. Visst kan man ge sig ut, men att köra 18 mil enkel tur för frisk luft och de ekonomiska förutsättningarna är knappast försvarbara. Budgeten för fisket är ju sedan länge överskriden. Prognosen visade en vindkantring till ost för söndagen. På lördagen gick smstummen nästan ur led för att få någon att nappa på en fisketur. – ”Va, har ni redan planerat saker för söndagen? Det är ju bara lördag eftermiddag?”

    Jag ger mig tusan på att de har konstruerat dessa kringliga småvägar bland sommarstugorna för att förvilla gäddfiskarna. Det verkade ju inte alls svårt framför datorn med Eniros kartor framför näsan. Tur att man har någorlunda kompassriktning inbyggd i kroppen. Ibland har man till och med hamnat på bättre ställe än man tänkt sig. Parkerade bilen vid den minsta sommarstugan jag någonsin sett och jag skymtar en havsvik mellan träden. Jag känner dock att problematiken med en gigantisk kopp kaffe i thermomugg och två timmars bilfärd måste lösas. Jag gör två flugor på smällen och struttar ner till vattnet och fiddlar med brallorna samtidigt. En spegelblank havsvik i höstens färger med stenpartier och vassruggar ligger framför mig och en njutning i dubbel form kommer över mig, kaffeproblemet och utsikten. Intrycket blir inte mindre starkt när en havsörn lyfter från ett dött träd på andra sidan viken. Den första jag ser för den här säsongen. Har lite svårt att hålla normalt gångtempo tillbaka till bilen och kränger på mig utrustningen med blixtens hastighet och darriga fingrar. - För fan Jeppe, väx upp nu, du har ju gjort det här tusen gånger, lugna ner dig och njut av tillvaron och de vackra omgivningarna! Jag undrar hur gammal jag måste bli för verkligen kunna ta det lugnt och njuta av omgivningarna och naturen. Det verkar inte räcka med att bli medelålders.

    Jag plöjer mig igenom småvassen (ni vet det här mellantinget mellan vass och gräs som är ganska glest) och får en föraning om dagens fiske. På fem meters forcerande av småvass skrämmer jag tre stycken gäddor som är parkerade i stort sett långt in på torra land. Börjar ana oråd (om jag får citera Robert Gustavsson i sketchen om hans iller Göran). De verkar inte har vaknat från nordvindsdvalan. Dessutom var vattnet kraftigt humusfärgat från en av de närliggande åarna. Borde kanske vara positivt? Ingen virvel, inget drag i linan, inget livstecken alls. Jag byter ställe och samma historia. Kastträning i all ära, men fem timmar i sträck med en fluga i storlek av en mindre svan för även den mest luttrade att tappa koncentrationen. Framåt tvåtiden börjar även mitt tålamod att tryta och tankarna går till matsäcken med ostmackor och varmt te. Fikat blir ju alltid med havsutsikt. Bara fiska av udden där borta sen ger jag upp. Strippar in flugan lite på slentrian och har blicken för omväxlings skull riktad på omgivningarna. Helt plötsligt rycker helt omotiverat i min höger arm och jag sänker blicken mot vattenytan med en hastighet av en flegmatisk sengångare på valium. Jag lyfter spöet i reflex och fattar fortfarande inte riktigt varför tångruskan går bärsärk i vattnet. Hoppsan! Jag måste ha smekt en gädda över ryggen med min julgransutsmyckning och fått en reaktion på min kurtisering. Kampen går tungt och gäddan strävar mot botten. Gäddan glider så småningom sakta mot stenen som jag är uppflugen på och jag får en uppfattning om storleken. Det är en bred skärgårdsgädda och samson säger 5,7kg. Jag blir nästan besviken varför den inte kan tippa över det förbannade sexkilosträcket som är mitt personbästa. Folk baxar ju upp stora gäddor på löpande band och släpper dessutom tillbaka dem igen. De borde finnas där för mig också. Jag avböjer gäddpussen då jag ser iglarna på gäddan. Den verkar ha varit parkerad på botten ett tag. En timme senare har ytterligare fem gäddor varit uppe och hälsat på för att sedan bli helt dött igen. Nytt ord i vokabuläret: huggperiod. Vem är det som säger att gäddan hugger på allt och det inte ingen konst att få upp hur många som helst? Inte ens i ett av Sveriges bästa gäddvatten är detta en självklarhet. Nästa vecka, då j…vlar. Ledig en hel vecka, undrar vad jag ska hitta på? Tvätta bilen kanske?

    • 2
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 4411
      visningar

    Senaste inläggen

    Så nära

    <table width=480><td>

    Mina första flugfiskeförsök gjordes med ett diplomatspö hemma på föräldrarnas gräsmatta. En krackelerad senapsgul lina satt på rullen, och aldrig någonsin kom jag iväg till fjällen. Jag minns att jag fiskade, men alltid i någon skogså dit det gick att ta husvagnen eller sätta upp campingtältet. Kanske är det därför jag under ett par år nu samlat ihop familjen för att vandra och fiska i fjällen. I mitten av juli de två senaste åren rest till Dalarna. Förra sommaren gick vi Grövelsjön runt, åt ena hållet, i år gick vi åt det andra hållet.

    När man vandrar med barn får man perspektiv på tillvaron. Det går långsamt, men man lär känna terrängen och i fjällen är skiftningarna mellan sol, regn och dimma minst lika intressanta som att vandra över nästa bergskam och se landskapet. Längs den sträckningen vi gått finns det två små fjällsjöar med öring och röding. Någon mil åt nordväst ligger Hävlingen som färgar molnen ljuslila innan den övergår i Storån med sitt legendariska bestånd av svårflörtad öring.

    Den första kvällen kommer vi bara upp en bit på bergssidan. Det är först på morgonen vi kan se att det bara är några hundra meter tills vi kommer upp på kalfjället. Med trettiotalet kilo var på ryggen var vår enda tanke att så snabbt som möjligt komma undan knotten och myggen. Helikoptern som flyger till Hävlingen svepte retfullt fram och tillbaka medan vi bar. Myggen är inte stora, men likaväl retsamma och den här kvällen följer de oss snällt långt upp på fjällsidan innan vi slutligen finner en lägerplats i stenskravlet nedan fjällkammen.

    </td></table>

    gallery_2217_68_383428.jpg

    Framme. Långt bort ligger Storvätteshågna.

    <table width=480><td>

    Efter frukosten bryter vi lägret och vandrar upp tills vi ser Storvätteshågna torna upp sig. Det är Dalarnas högsta fjäll, men ser mest ut som en förvuxen grushög. Men berget ligger tryggt där som en utmaning till ett annat år. Nedanför berget ligger tre små sjöar på rad. I mitten finns en bro, och under bron, har jag fått höra, bor det ett troll... Barnen kiknar av skratt när de får höra om trollet, men tittar försiktigt ner i det virvlande vattnet. Idag syns inte något troll. Men kan man vara säker på det?

    Lägerplatsen ligger bakom en av de små kullarna som för tankarna till Tolkiens värld, en liten bäck som har sitt utlopp i sjön strax nedanför. Via en tankekedja som går via troll och orcher, till fjärran inspelningsplatser med skygga öringar i kristallklara vatten återkommer jag till verkligheten. Ett styng av besvikelse över att detta inte är Nya Zeeland utan Dalarna förbyts mycket snart i en glädje över att vi sitter med utsikt över en fjällsjö som är så liten att man kan gå runt den på en timme, men med oändliga möjligheter. Jag tänker inte på troll längre, utan på öring.

    När vi fått upp tältet och lagat mat börjar det skymma. Det blåser och det går inte att se några vak. Det blir mörkare och även om det är mitt i sommaren och kvällarna känns oändliga, så är det snart för sent att rigga flugspöet och få någon ordning på tafsar och linor. Under natten sveper några moln in över fjällsidorna och jag vaknar när regnet smattrar mot tältduken. Senare på morgonen kryper jag längre ner i sovsäcken och gör mig redo för en frukost i regn blåst och dimma.

    Någon timme senare vaknar jag av att jag svettas. Solen har svept i väg nattens regn och tältduken är nästan het när jag sträcker handen mot den. Jag sätter mig rakt upp och väcker killarna genom att ropa "Upp ungar, idag ska vi fiska!". Tyvärr väcker jag också deras mamma som muttrar: "...men först ska vi sova klart och äta frukost". Jag kryper ut på stela ben och börjar greja med frukosten medan jag börjar tänka på valet av fluga. Myggorna är helt försvunna, och insektslivet har inte riktigt kommit igång, för även om solen står högt är det ännu tidigt.

    </td></table>

    gallery_2217_68_174708.jpg

    Nu ska vi fiska. Solen sken, trots nattens regn.

    <table width=480><td>

    Eftersom resan egentligen handlar om lära killarna lite av det mest basala kring fjällvandring så är fiskeutrustningen minimal. I en midjeväska av samma modell som amerikanska turister brukar ha, får det ganska exakt plats: en rulle med flytlina, en ask med torrflugor, lite flytmedel, en peang, tafsklippare och tafsar. Men det mest viktiga är, förutom en mycket liten flaska maltwhisky, en avbitartång. Trots att många av flugmönstren knutits upp i hullingslösa varianter inför denna säsong, ligger det fortfarande några med hulling kvar i asken.

    Efter frukosten vandrar vi ner till sjön och hittar en fin liten höjd att rulla ut liggunderlag på. Efter förra årets vandring har vi infört att barnen får varsin liten godispåse per dag. Den delar vi ut på den första rasten under vandringsdagar, eller som idag, när vi kommit till dagens lilla basläger. Det leder till att vi har två motiverade och glada killar under hela frukosten och två speedade sockertroll efter första rasten. Till lunch brukar allt ha stabiliserats sig och de övergår till att äta torkat kött, nötter och salamikorvar som mellanmål.

    Det blåser kanske 3-4 sekundmeter och i sjön går det lite vågor. Det är inte något idealiskt torrflugeväder, tänker jag när jag satt mig ner och spanat lite. Lillkillen sitter intill mig och är så där lugn och gosig som bara en fyråring kan vara med sin pappa. Vågorna gör väl att fisken håller till under ytan tänker jag, och surar lite. Men det är något magiskt som händer när man sitter ner och bara tittar ut över en vattenyta.

    Efter att först ha varit ett enda kompakt virrvarr av vågor ser jag nu färgskiftningar där man kan ana den underliggande bottnen. Mellan vågorna glimtar det ibland till av små vita skumskaskader. Kan det vara...jo. Det är vak! Över hela sjön syns det plaskvak. Efter ytterligare några minuter ser jag en öring i kiloklassen hoppa med hela kroppen ovan ytan. Jag tittar på killarna, pekar ut över sjön och ropar "Såg ni!". Min största kille, Samuel, ropar "Ja pappa!" och springer och hämtar spöet. Han vill genast börja fiska. Då minns jag. Eftersom vi planerat att vara ut i tio dagar, varav några dagar uppe på det grusåsliknande fjäll som heter Pråahta på samiska, har jag löst två tredagarskort. Det kort som gäller idag börjar gälla klockan tolv. Eftersom jag lämnat mobiltelefonen avstängd i tältet är min tidsuppfattning så skev den kan vara. Jag gör ett överslag och kommer fram till att klockan nog passerat tolv och knyter på en fluga. Jag försöker visa honom hur han ska göra, men efter bara några kast så får jag ett trassel att reda och han springer iväg och letar stenar att kasta macka med. När jag sitter i strandkanten och trasslar ut linan hör jag då och då hur det plaskar, av sten. Vinden tilltar lite och motvinden gör fisket lite väl svårt för en nioåring tänker jag.

    När jag trasslat ut linan och fått ordning så smyger jag mig försiktigt iväg mot en liten vik som ligger mer vindskydd i änden av sjön. På andra sidan står en tant och en farbror och kastar med spinnare, mitt humör blir inte bättre av att de tittar misstroget på mitt rangliga spö och vinkar. Viken avgränsas av två höjder och längs den ena sidan ligger det som en myrliknande plattform men där man ändå har något som liknar fast mark under fötterna. Jag smyger mig fram mot myrkanten och lägger ut flugan. Det blåser nästan ingenting härinne och så snart solen varit framme någon minut så vakar det längs hela myrkanten.

    Jag öppnar flugasken och knyter på en liten ljusbrun klinkhamer. Den får lite flytmedel och jag rullar mjukt ut den på vattenytan. Först händer ingenting på en lång stund, men precis när jag ska till att ta in linan klatschar det till och en liten öring tar flugan. Eller liten...jag tycker nog den kämpar som en rätt stor öring. Efter några minuters kamp så glider fisken in mot myrkanten. Fisken är kanske tjugofem centimeter. Jag inser hur länge jag väntat på det här ögonblicket. Jag låter fisken gå tillbaka och reser mig upp för att kasta ut på nytt. Då hör jag tjut och skrik bakom mig. "Mamma-mamma-mamma pappa har fått fisk!!". Ut på myren kommer två killar, klafsande som älgkalvar och jag hinner tänka "ånej, nu skrämmer dom bort all fisk", innan jag inser att det bara är småöring som går inne i viken vid den här tiden på dygnet.

    Jag låtsas greja med utrustningen, blåser på flugan lite och skruvar på rullen så att det ska lugna ner sig lite. När killarna stått och titta på mig en liten stund säger minstingen "pappa kasta!". Jag gör några luftkast och lägger ut flugan. Den flyter bra sådär hinner jag tänka efter någon minut innan den försvinner och spöet böjer sig. Fisken kommer in till stranden och vi tittar andäktigt på den en liten stund innan den får simma tillbaka. Vi gör så några gånger, det är fast fisk i vartannat kast. Jag börjar ge killarna små utmaningar, de får spana på ett vak och jag lägger ut och krokar. Sen hjälps vi försiktigt åt att kroka av och släppa fisken. Det är visserligen småöring, men lyckan är total.

    </td></table>

    gallery_2217_68_358238.jpg

    Vid myrkanten. Nära varandra satt vi och väntade på vaken.

    <table width=480><td>

    Efter ett tag inser jag att jag inte ens funderat över att Samuel kanske ville fiska. Han har inte heller frågat, det är precis som om situationen är så ny och spännande att han inte heller kommit sig för att fråga. Jag räcker högtidligt över spöet till honom, lillebror står bredvid med stora ögon. "Nu får du försöka, Samuel", säger jag till honom. Edvin, lillkillen, får uppdraget att ta fisken av kroken och han ser mycket förväntansfull ut.

    Efter att ha satt flugan i gräset bakom sig några gånger så kortar Samuel linan lite och rullar ut flugan sju-åtta meter. Det är få förunnat att fiska under de här förutsättningarna, torrflugeväder och vildöring som garanterat är på hugget. Jag tänker på alla dem som vi sett floppa förbi i helikoptrar mot Hävlingen under dagen och undrar om vi ändå inte har det bättre häruppe på fjället.

    Samuel lägger ut fluga igen så att den landar intill några näckrosor på andra sidan viken. Efter bara några sekunder plaskar det till och flugan försvinner. Men det är en sak att lägga ut flugan på vattnet och en annan sak att ha den under kontroll. Linan ligger där, jag ser hur öringen drar ut den. Men löslinan ligger i slingor på marken och pojken håller båda händerna runt spöhandtaget. Jag har glömt att säga att han ska hålla i linan också. Fisken är borta och besvikelsen är stor. Jag förklarar hur han ska göra och han kastar ut igen. Nu tar det några minuter innan en fisk tar flugan. Den här gången har han linan i handen, men lyfter inte spötoppen. När jag hjälper honom visar det sig att linan ligger i för vida bågar så även denna fisk försvinner. Då kastar han spöet ifrån sig och tårarna börjar spruta.

    Det är i sista ögonblicket jag får tag i spöet innan det glider ner över myrkanten.

    Tillsammans går vi tillbaka till vårt lilla basläger och tröstar oss med torkat kött och salami innan vi vänder tillbaka till tältet för en sen lunch. Solen står högt och vi stannar vid bäcken för att bada i lä. Fiskeäventyret är för tillfället glömt och de badar till läpparna är blå.

    </td></table>

    gallery_2217_68_340313.jpg

    Bad i bäcken.Det var inte varmt i vattnet kan jag meddela. Och inte blev de solbrända heller...

    <table width=480><td>

    Efter maten, som den dagen bestod av tortellini för barnen och frystorkat till föräldrarna, blir det kaffe och chokladpudding. Kaffet sköljer bort den sista av den vedervärdiga smaken av det frystorkade och jag får sanktion av fånga "hur mycket fisk som helst", bara vi slipper fler orangea påsar. Min plan är att gå ner och fiska senare på natten. Minnena från förra året, när jag fick en rejäl öring sent på kvällen finns i bakhuvudet, och jag ser med förväntan fram emot lugnet som infinner sig när killarna sover och vinden mojnar. Men än är det ett par timmar tills dess.

    </td></table>

    gallery_2217_68_122579.jpg

    Chokladpudding.Det var den enda efterrätt som fyllde allas krav.

    <table width=480><td>

    Jag samlar i lugn och ro ihop disken och börjar fixa med gasköket. När jag reser mig upp finner jag att spöet är borta. Så är även nioåringen. När jag kikar över tältet så ser jag honom målmedvetet gå mot sjön. Inte den del som vi var vid tidigare utan rakt ner, där det finns ett utlopp där vi hämtar vatten. Jag undrar om det är instinkt, eller tur, för det är där jag tänkt stå senare under kvällen. Jag hinner upp sonen och frågar lite försiktigt varför han tog spöet. Han meddelar bestämt "Jag ska fiska!", och tittar på mig med en blick som säger "lägg dig inte i". Jag ber att i allfall få sätta på en ny fluga och ger honom rådet att hålla linan sträckt. "Fiska du, jag ska diska här borta!", säger jag och drar mig längre bort med disken.

    </td></table>

    gallery_2217_68_184970.jpg

    Plötsligt var han borta. Samuel smet iväg med mitt spö. Ner till sjön.

    <table width=480><td>

    Så står han där och kastar och kastar. Jag tittar inte hela tiden, men jag hinner se hur det är fiskar som tar flugan. Jag hör också att historien från tidigare under dagen upprepar sig, och jag tänker nog att han snart ger sig. Jag diskar färdigt och tänker på hur jag gjorde när jag fångade min första gädda. Det var i Gimån, närmare bestämt strax nedanför Idsjöströmmarna. Längs älven fanns det en campingplats och nedströms den växte det vass, utom på ett ställe. Där ställde jag mig med mitt lilla kastspö försett med en ABU-spinnare. Något flugspö var jag inte betrodd med när jag var i den åldern, och jag tror inte riktigt att min pappa riktigt hade förstått tjusningen med torrflugfiske. För honom var det plastkula med våtflugor som gällde eller vobbler. Och nog fick vi äta både harr och gädda minns jag. Men bäst när jag stod där och kastade ut i älven så fick jag en liten gädda, den tog spinnaren bara någon meter utanför strandkanten och jag praktiskt taget slantade upp den i skogen, flera meter bakom mig. Gäddan stekte vi tror jag.

    När jag fått bort de sista resterna av den frystorkade geggan från besticken radade jag upp dem på tork i ljungen och smög mig försiktigt närmare för att se hur det gick för sonen. Jag hade ju hört att han missat några mothugg. Jag stannade på behörigt avstånd, väl medveten om att det här var hans stund. Solen sken fortfarande, men vinden började lägga sig. På vattenytan framför honom vakade det nu allt mer. Här stod han nu, ensam med torrflugeöringar, med fjäll längs hela horisonten, och övade sig på att göra mothugg. Jag såg hur han missade ett mothugg och spöet darrade ilsket när han sa något ut över vattnet, vad det var kunde jag inte uppfatta. Och det kanske var lika bra. Så kastade han ut och väntade igen. Inget hände på några minuter och vi bara stod där han och jag.

    Myggen hade börjat komma fram, och jag skulle precis gå fram och be honom komma till tältet, när det plaskade till. Linan sträcktes, spöet böjdes och jag såg fisken dansa längs ytan. Jag tog några steg fram för att se om jag kunde hjälpa honom. Den var inte stor, och när den kommit in så att den låg i det grunda vattnet framför fötterna på honom, stelnade han liksom till och väntande. Öringen sprattlade till och försvann i en liten retlig grusvirvel. "Pappa, jag kan inte", sa han med gråten i halsen. Jag gick fram och la armen om honom och sa, "Jodå, du kan". Sen gick vi till tältet och fick oss lite varm choklad.

    Ytterligare lite senare på kvällen gick jag ut och prövade själv på samma ställe. Men just den kvällen kändes det bara ensamt att stå där och se vaken på den guldblänkande vattenytan.

    </td></table>

    Anders Green

    Fotnot. Till slut. Jo vi fick äta fisk innan veckan var slut.

    gallery_2217_68_358237.jpg

    • 2
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 6072
      visningar

    Senaste inläggen

    tommystrandberg
    Senaste Entry

    Kollar om det funkar!

    Borde väl gå och lägga mig men tar nog en Ardbeg efter flugbindningen.

    En liten..det är ju tisdag!

    • 1
      inlägg
    • 1
      Kommentar
    • 5864
      visningar

    Senaste inläggen

    Martin L
    Senaste Entry

    Det var inte många löv kvar på träden denna morgon. Avvfärd mot öringån för att möta upp med ett antal entusiastiska fotografer för att ta lite bilder på öringen som var i full gång med sin lek.

    Efter nästan 5 timmars fotografering, en ordenklig elstöt från elstängslet i hästhagen och ett antal härliga skådespel på näthinnan var det bara åka hem och kolla vad som fastnat på bild.

    Hösten är verkligen underbar och leken ger oss fiskare en chans att studera vad som finns i våra vatten på nära håll. Drömmar väcks om att till våren kunna lura någon av dessa, gärna med en torris som sakta glider ner bland strömmar och stenar.

    • 4
      inlägg
    • 1
      Kommentar
    • 3901
      visningar

    Senaste inläggen

    Nocke
    Senaste Entry

    Hösten har kommit, som vanligt är man ju alldeles överraskad! Vart tog sommaren vägen?

    Har inte varit mycket bevänt med fisket sedan havsöringssäsongen stängt här på västkusten, andra saker har fått prioriteras som kanske inte legat etta på listan tidigare.

    Men nu i helgen tog jag en tur till en av klubbsjöarna för att komma ut o se om en öring kunde luras upp. 8-10 m/s gjorde öringarna tillbakadragna, kände inget och såg inget som visade på att de fanns där.

    Men sol o hög klar luft var belöning nog, samt att jag fick en bild som skall vara skrivbordsunderlägg under vintern.

    • 3
      inlägg
    • 0
      kommentarer
    • 5833
      visningar

    Senaste inläggen

    Jag matade upp ett par bilder från slovenienresan ;-)

  13. Tävlingsbidrag 2 - Edgeflyfishing - Fiskehistoria

    ”En lax kan rädda en sommar”

    En sann fiskeberättelse av Joakim Wallstén

    Jag har aldrig kunnat förlita mig på tur. Det har alltid krävts en arbetsseger. Med undantag för den gången då jag lämnade Skellefteåfestivalen mitt i natten efter 3 timmar på scen, på väg hem, stannade till vid slakterinacken för ett pass. Jag är musiker och laxfiskare i själ och hjärta. Och kan man kombinera dessa två är det optimalt. Det skulle bli sjätte trippen på min första laxsäsong. Jag hade redan haft oturen att knäcka mitt Salar 12,6 fots spö under andra fiskepasset. Jag skrapade ihop sista slantarna och fick tag på ett Greyline 14 fots spö beggat. Jag hade ju bestämt mig. Jag skulle ju bli en laxfiskare. Det hade jag drömt om sedan jag var barn. Och när jag stod där och de mörka molnen for som lyckliga moln över mitt huvud och när något högg där i skugglandet, hade jag tur. Då var det min tur. Jag visste inte säkert vad som hänt förrän laxen låg där på stenarna vid stranden. Det är svårt att beskriva den känslan. Den var inte jättestor men den var tillräckligt stor och jag kunde vara stolt. Jag kunde ta hem den och visa den för familjen. Jag tog kort och jag bjöd på nyfångad lax på midsommarafton.

    En lax kan rädda en sommar. Jag fick bara en den sommaren men den räddade mig. Eller kanske gick jag förlorad. En laxsommar är så bräcklig. För lågt vatten och värme förstörde de kommande 2 somrarna. Visst, jag åkte iväg ändå. Ville lära mig. Ville bli bättre.

    Bättre på det där som egentligen inte gick. Att få en lax att hugga. Och ändå fick vissa mer. Vissa gjorde bara rätt. Eller hade de tur, som man helst ville säga till sitt försvar? Jag vet än idag inte om det handlar om tur och tillfälligheter. Jag har till tröst bestämt mig för att laxfiske är ett livsprojekt och att det någon gång kommer att bli min tur. Att få vara den där som får känna hugget oftare och landa tio laxar på en säsong. Det är målet. Ett livsprojekt.

    Jag vet inte hur många gånger jag försökt att hitta en förklaring på att det inte högg. Ofta i bilen på väg hemmåt med den vackra morgonsolen stickandes i ögonen. Jag och min fiskekamrat har nog vänt in och ut på varenda fisketeori och på vartenda rykte som kommit vår väg. Byskeälven och jag är inte färdiga med varandra. Jag skall knäcka koderna och i sommar blev jag av med oskulden.

    Oturen förföljde mig. Stod ovanför blankselsnacken och en ny lax välver som en delfin och bryter ytan med ryggen på en klumplängds avstånd. Detta har hänt förut och utan riktig tro, lägger jag ut klumpen snett ovanför målet. Ingenting. Igen. Ingenting. Igen. Pang! Det var det kraftigaste hugget jag någonsin känt. Fisken sitter. Rusar.

    Jag hade inte ägnat en tanke åt all löslina som låg kvar i vattnet och när fisken tar meter för meter i sin första rusning nedåt, ser jag en knut på skjutlinan. Som i ultrarapid sträcker jag handen efter knuten men missar. Knuten når första spöringen och linan smäller av. Fisken far iväg med hela klumpen och allt. Laxen får fnatt och hoppar våldsamt ett flertal gånger i panik. Jag vet inte vad jag skall ta vägen så jag börjar vada i hopp om att få syn på den blå linan i vattnet. Om nån fått upp en lax i sommar med en blå hooverklump sittandes i en laxkäft så är den min. Detta var inte anledningen till att jag förlorade oskulden. Den historien kommer nu.

    En vecka senare efter en av spelkvällarna på Stadsfesten 2008 åkte jag hemmåt mot Piteå för att stanna till längs älven. Jag gjorde ofta det när jag varit på spelning söderöver. Sova kan jag göra i vinter, brukade jag tänka. Jag hade lärt känna, ett för mig, nytt ställe och jag åkte dit. Det var kallt och klart i luften och jag stod och frös i vadarna. Jag hade halvfuktiga scenkläder under vadarna. ”Hästhagen” var livlös så jag gick upp mot Backa, ett lugnflytande stryk med vackert hängade träd i strandkanterna. Jag han kasta 3 kast innan jag chockad tar emot ett våldsamt och distinkt hugg. Lös-slingan glider ur händerna och jag lyfter spötoppen. Den sitter. Den närmsta följande kvarten blir fullständigt kaotisk. Fisken rusar kors och tvärs. Hoppar, stångas och frustar. Stannar till för att göra en långrusning på tvåhundra meter nedströms. Jag panikvadar efter. Helt utan tanke på att jag inte har en aning om eventuella djuphålor nedströms. Fisken sitter kvar. Jag tar mig upp på land och fisken ställer sig och trycker. Jag kan inte rubba den. Tiden går. Det känns som att det kommer att gå vägen. Jag tittar på klockan. Det har gått fyrtiofem minuter och jag kan fortfarande inte rubba den. Sedan gör laxen ett nytt försök att ta sig nedöver. Den lägger sig bara sidledes och fångar in vattnets kraft utan att röra en fena. Jag kan inte stoppa den. Den är för stor. Panik. Jag släpper inte en meter nu. Den får inte gå ner i den kilometerlånga forsen nedanför.

    Det är nu jag kan ana det första tecknet på trötthet hos fisken. Den kommer tillbaks och ställer sig vid den halvmeterdjupa strandkanten. Nu ser jag hela fisken. Den är över metern lång djupt under vattenytan. Vi står och tittar på varandra i några minuter. Jag gissar en honfisk. Hon lyfter stjärtfenan ovanför vattenytan och den är 20-30 cm bred! Jag ser flugan sitta tryggt i mungipan. Nu gäller det att vara kall. Hon är min. Fisken är min.

    Det som händer nästa minut kan jag nästan inte förklara. Flugan lossnar och fisken glider retfullt iväg, bort, sakta ur synhåll. Det hade gått över en timma sedan fisken högg och de närmsta 15 minuterna efter står jag apatiskt och stirrar ner i vattnet. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag kanske gör bägge, samtidigt.

    Denna natt förändrade mitt liv. För alltid. Jag har fått fisk efter denna lax. Men det är denna lax som förändrade allt. Den som krossade drömmen och samtidigt gjorde den levande och verklig. Nästa sommar är det min tur...

    Tack!

  14. Pavan
    Senaste Entry

    Vi går mot mörkare tider...

    Men vad gör det när man ständigt har projekt/resor att se fram emot och planera. Har nästan blivit halva nöjet att reka, kolla kartor, boende osv osv för nästa resa, såväl dagsturer som längre...

    Näst på listan är en tur till Danmark och dess havsöring. Kartor kollas av, flygfoto likaså, vart kan det tänkas vara hett...

    De danska kustfiskarna ska ha en enorm eloge för deras kartläggning av hotspots, flugval, vid vilka strömmar som fiskar bäst, vindriktning, ja rubbet! Har än så länge inte hittat någon motsvarighet i den svenska "cyberrymden"...

    Hade man bara haft tiden skulle man kunna lagt upp en egen sida...jaja, man ska ha nånting o göra när man går i pension också...om ca 30 år...

    Är verkligen heltaggad inför denna fisketur! Ska bli fantastiskt intressant och inte minst spännande att fiska öring på, iallafall för mig, helt okända lokaler...

    Sen verkar det som att vi blir ett glatt litet sällskap också, och det gör juh inte saken mindre angenäm! :P

    Vidare i planeringen (lååångt fram) ligger en veckas vandring och lite, lite fiske i de svenska fjällen, har lyckats få med mig min kära denna gång, så man får kanske hålla sig lite o inte fiska järnet i varenda liten pöl som man annars skulle gjort... B) Har fått henne ganska taggad till detta, så det ser jag fram emot otroligt mycket!

    Sen ytterligare framåt, vi snackar ett drygt år, så får det juh bli en ren fiskeresa, vart det blir står fortfarande skrivet i stjärnorna...jag hoppas på en laxvecka i nordnorge, men får höra med resesällskapet också... B)

    Ni som varit inne o läst tidigare inlägg kanske märkt att min sommarstory är borttagen...tänkte att jag skulle redigera den, skriva klart den, och kanske lämna in den till artikeltävlingen...får se hurpass bra jag lyckas få ihop det, om det ens är värt besväret då jag vet att det finns många här inne med "skriftens gåva"...

    Tack för nu!

    Mvh Patrik

















×