Värmen var tryckande när solen bröt igenom det tunga molnsjok som hängt över Ottsjödalen och Anarisfjällen sedan vi lättade på rullgardinerna denna junimorron.
Vinden..som plågat oss genom några sena fiskenätter vid Storån, den la sig bara.
Mojnade
och dog ut
i samma ögonblick som vandringsleden öppnade sig mot vindskyddet vid Rullån...och dalgången mot Aivensietsje.
Vi stog ett ögonblick, bara stilla.
Lite tungandade efter vandringen
Men framförallt mållösa över det fantastiska natursceneri som bredde ut sig framför oss.
En smaragskimrande å, som mödosamt ringlade sig fram genom landskapet.
Mellan gråsprängd, väderbiten granit.
Över gräsmader och myrar.
Genom månghundraårig urskog.
Oftast saktmodigt..nästan helt utan fart..bara glidandes värdigt genom norrlandet
Men ibland vild och bråkig..som för att visa upp sin kraft...när den kastade sig ut över vassa klippblock..ibland i forsar..och ibland i nästan löjliga små fall.
Stor var den inte..Rullån
Men vacker
Ginklart vatten
Djuphålor
och små pooler.
Och det vakade försiktigt.
Vi fikade...vi fotograferade. Och kunde konstatera att knotten hittat oss.
Nedströms fyllde vatten på
Rullån blev bredare....djupare...och hemligare.
Nedströms den första riktiga forsen vakade ett par rejäla öringar. Precis där strömmen från forsen tynade ut i djuphålan..och strömbubblorna exploderade över den blanka vattenspegeln..drog jag på den första öringen.
På en Royal Coachman...
Vi hade haft ett långt samtal natten innan..Sverre och jag. Dragit fiskehistorier och favoritflugor i skenet av nattelden nere vid Storåutloppet.
Lidman hade kommit på tal. Vildmarkskänsla. Och Royal Coachman.
Sverre berättade att han aldrig lyckats fånga en öring värd namnet på Royal. Jag försökte övertyga honom om den flugans förträfflighet..trots att det säkert är tio år sedan en Royal Coachman satt på min tafsspets.
Så det var mitt självklara val i poolen nu..trots att öringarna bevisligen mumsade en mörk åsandslända.
Den tog med ett all den självsäkerhet som en fjällöring kan ha. En fisk som stådd skyddat bland taggiga storstenar i en djuphåla, dit inga faror når.
Den böjde spöt till vattenytan i den första rusningen..och slog sig fri där strömmen grundade upp ån igen.
Tomt det blev.
Sverre log.
Men nu hade jag visat.
Vi fortsatte nedströms..någon kilometer. Fiskade oss ner.
Lugnvatten, små åkrokar..ett lite fall..och nästan som en kalkström nedströms fallet.
Det vakade överallt...inte hela tiden. Inte speciellt ofta heller. Men det var fin fisk som var uppe.
Om man indiansmög ner till åkanten kunde man se öringarna stå i strömmen. Precis i kanten mellan sandbotten och djupfåran.
Rörde man sig för häftigt så försvann dom direkt.
Knottmolnet blev tätare..snälla..lite vind bara.
Men ingen vind..bara tryckande åskhetta över Rulldalen.
Och dom djävlarna bet överallt.
I nacken...under kepsen..i öronen..ögonen. Pannan...
Myggmedlet hjälpte inte..eller rann bort i hettan
Vansinnet var nära.
Den vakade i kröken..en gång först. Sen en till. Och sen igen.
Vakringen spred sig över Rullåns vattenspegel och rullade nedströms.
Jag låg i gräset femtom meter nedströms. Reste mig på knä.
Den svarta Klinkhammern brummade i dom nervösa luftkasten...
Släppte flugan nästan på chans..en meter uppströms vaket.
Följde den vita polyvingen som långsamt fångades upp av strömmen och började glida neråt.
Pang!!!!!!
Det bara small när han tog.
Och ån exploderade i en kaskad av vattenglitter när han landade efter det första hoppet.
Som han kämpade...den ena rusningen avlöste den andra...innan den slutligen la sig på sidan och värdigt protesterade för att slutligen omslutas av håvgarnet.
Knappt kilot.
Sotsvarta prickar på en silvrig fisksida..Ryggen skiftade i grönt och purpurblått. Och buken gick mot smält guld.
Kanske den vackraste öring jag någonsin sett.
Den stod länge kvar på sandbotten framför mig när jag släppt honom fri igen.
Fundersam...kanske chockad.
Säkert trött efter den våldsamma fighten.
Jag tände en cigarett...njöt vandringens enda kall pilsner. Och tittade då och då ner i strömmen för att se om han var kvar.
Timmen senare ser jag en trekilosfisk gå till väders i en av poolerna.
Omöjlig att nå...grenverket bakom hindrade kasten...och jag orkade inte vada över ån.
Inte denna gången...men jag lovade mig själv att återvända hit.
På hemvägen...Coachmanhålan igen...det vakar tungt överallt. Men knotten är vansinnig.
Det går inte att fiska..inte här..inte nu.
I motljuset från den sjunkande solen ..som rullar över Jämtlandsfjällen..i nåt slags sken som förebådar oväder eller högtryck...går vi sakta hemåt genom storskogen.
En fiskedag ...ett litet äventyr.
Mitt på leden rinner kallkällan...när man stoppar pet-flaskan i det tok-klara vattnet..blir det imma på den blåtonade plasten. Så kallt är det
Så sagolikt gott
så Jämtland.
...nästa gång till Rullån tar vi tältet.
Och knottnäten.