Jump to content

rensvind

Edgemember+
  • Content Count

    1,886
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    22

rensvind last won the day on February 10 2018

rensvind had the most liked content!

Community Reputation

247 Excellent

About rensvind

  • Rank
    Frontline Member

Information

  • Bostadsort
    inte BC

Kontakta medlemmen

  • E-mail
    y.alexander.z.persson@gmail.com
  • Telefon
    0723105418

Recent Profile Visitors

3,754 profile views
  1. Det gick väl sådär, eller rent käpprätt gällande att få tag på kanadicker. De flesta andra arter lyckades jag slumpfånga så helt nollad blev jag inte. Men mycket trevligt hade jag och det var en spännande satsning i fantastiska omgivningar. Särskilt spännande blev det första kvällen när fjällstormen krashade ner i sjön likt guds vrede över mig där jag satt och hela sjön reste sig ilsket och det blev överlevnadsläge för att inte slå runt. Det var som att köra ubåt ett tag men desto mer uppskattar man när vreden dragit förbi, allt blir lugnt, solen tittar fram och man uppskattar livet. Jag fiskade hårt på mina valda platser i tre dagar men de enda kanadickerna jag såg var när den lokale trollingkontakten kom förbi på sjön och visade upp två praktexemplar. Jag missade fönstretmed ett par veckor för de verkade inte uppehålla sig på flugbart vatten denna gång. Nåja, nästa försommar öppnas fönstret på glänt igen och då är jag på plats igen för rond två. Jag ger mig aldrig och jag ska ha en på fluga i detta vatten. Så är det med den saken.
  2. De har alltid fiskat hemmaklippta korta klumpar och det är väl delvis därför Skagitanglers haft sådan rasande framgång i Danmark eftersom det var de som gjorde skagittekniker och livfulla men tunga flugor tillgängliga för den stora massan. Att älvarna är 15m breda hjälper inte speyverksamheten heller nåt märkbart...
  3. man står ofta i hög vass i lera, att vada är i stort sett uteslutet då det är det samma som att bada. men det finns även gräsmarker i anslutning till ån, ofta kohagar då Ett par riktigt fina platser finns det så det är inte bara elände, men oftast är det vass och lera, tänk ängarna på Em fast med vass till armhålorna
  4. Med tanke på att hela kvoten för EUs yrkesfiske är 91000 fiskar så är det ganska ansenligt att en tävling, en helg tar mer är en procent av yrkesfiskets kvot. Det finns många tävlingar och många som fiskar utom tävlingar och helger finns det gott om så nog tas det en hel del fisk
  5. Det beror på om man är inom eller utom "fönstret". Jag tänker fiska på <2m, alltså klart flugbart vatten. Men då måste man pricka fönstret och det är just det som är planen och den största utmaningen när man måste planera och resa en dag som jag. Den som lever får se, kul ska det bli iallafall.
  6. Nä jag minns också det. Fast att kalla några slumpfiskar för satsning duger inte. För att gälla som satsning måste man säga det innan... Fast jag ska ta dem där de bor i sjön, mitt i köket liksom. Verkar inte vara så många som gör det, kanske för att det är svårt vad vet jag. Vid midsommar vet jag hur det gick.
  7. Jag ska göra en satsning på kanadick på fluga i år. Jag har varit i kontakt med Kanadensiska guider och fått koll på vilka förhållanden som gäller och det är sjukt små fönster när man hittar dem i flugbart vatten. Jag har blockat två långhelger i kalendern beroende på när förhållandena är bäst och jag har valt sjö och hittat en lokal kontakt (trollingfolk) som ska återaktiveras när det närmar sig. Framåt försommaren drar jag norrut med båt och stora ambitioner. Finns det någon med erfarenhet av riktat fiske efter kanadarödingr?
  8. Ja Lååååååååångsamt lerdike. Laxen koncentrerad på fåtalet "huggsteder" där en lerknuta på botten virvlar till vattnet lite (no shit alltså, det finns ingen sten, FINNS INGEN!!). 16 april. Bäst i april
  9. Jag fick ett telefonsamtal från någon på Edge innan jul som var orolig att jag strukit med eftersom jag inte skrivit om förra omgången. Det har jag inte, även om jag kanske dog lite grann inombords. Jag rev ihop en text. Februari 2018. Det började med snöstorm på Arlanda så det var med nöd och näppe jag lyckades tjata mig till det sista flyget till Amsterdam på kvällen (jag skulle åkt på morgonen) för att komma på snöfri mark. Det hela gjorde att jag förlorade ett dygn direkt. Bra start. I vanliga fall är det extrema ”blow-outs” och långvariga höga flöden pga det ofta kraftiga regnandet vintertid som man oroas över när man tvingas planera resan i förväg. Vanligtvis infinner sig ett fönster på ett par dagar med perfekta förhållanden under en 10-dagars på ön. Då gäller det såklart även att ha rätt kamrat som vet exakt när man ska var. Jag har denna kamrat och jag kallar honom Öbon. Att han dessutom är en av nordamerikas mest eftertraktade guide berör honom inte i ryggen, han är en riktig jävla fiskemaskin och en mycket fin människa dessutom. Denna resa blev dock något helt annat än det vanliga. Jag har visserligen vant mig vid den ombytliga ön och tar varje sekund, minut och dag med alla tvära kast med jämnmod men lågvatten, LÅGVATTEN!!! det var inte med i beräkningarna. Att Öbon dessutom reste bort med sin familj under en period mitt i vistelsen gjorde att jag huvudsakligen bodde hos och fiskade med Quebeqoise som jag träffade förra året och då är tempot ett annat. Det var mer socialt och trevligt med fiskeepisoder dagtid än den eviga malande jakten på fisk som Öbon ägnar sig åt från långt innan solens första strålar träffar cypresserna till att den sedan länge försvunnit ner i dalgångarna. De första dagarna fiskade jag och Öbon på västra sidan men hittade ingenting innan han var tvungen att åka hem, överlämna mig som ett skilsmässobarn till Quebeqoise för att dra med familjen till Whistler. Sedan fortsatte det i en vecka med mycket mer mat och riktig matlagning och betydligt mer dryck än vanligtvis. Det blev många långa konversationer långt in på natten och han är sannerligen en fascinerande varelse, helt annorlunda än någon jag träffat tidigare. Hård som sten men samtidigt full av insikt och medmänsklighet och vi kom varandra mycket nära. Vi började i hans hemmaälv (där jag avslutade förra året) och hittade några Cutthroats men ingen Steelhead. Vi rörde oss upp mot Jättarnas dal och Haig Browns älskling men inget där heller. Då tog vi ett rejält tag och packade hans Tacoma med camper och begav oss ut på äventyr och upptäcksfärd. Vi körde norrut tills ön tog slut och där fick vi bluffa oss förbi ett vägbyggarlag (skogsskövlare som bygger egna vägar för att få ut timret) som höll på att spränga sig fram genom berget men med list, självsäkerhet och en rejäl lögn flyttade de sina bulldozers och släppte förbi oss. Vi fortsatte utan att veta om det skulle gå att komma tillbaka men som Quebecoise sade ”if you bring matches and a knife, it´s never an emergency situation. It´s camping!”. Vi körde tills vi inte kom längre och klättrade ner för berget mot älven utan att riktigt tänka på att vi någon gång skulle behöva ta oss tillbaka upp. Väl nere kom vi fram till en vacker älv och var bara ett par kilometer från utloppet i Stilla havet. Vi fiskade oss nedströms pool för pool och trodde att vi var helt själva. Efter ett tag hörde jag tjoande runt en krök och när vi kom ner stötte vi på Vancouver Islands värste tjuvfiskare Dan Thompson. Han och hans kompis poserade med varsin stor Steelhead som de tagit nedanför ett vandringshinder. Vi hade hört första tjoet säkert 5-10 minuter innan vi kom fram till dem så de hade hållit den ena nätad för att kunna ta sina ”double hero-shots” för Instagram. När vi smög upp på dem släppte de snabbt som ögat iväg båda fiskarna och höll undan sina garntussar (som med all säkerhet hade rom inunder). Flötfiske med rom är det stensäkra sättet att dra Steelhead och är såklart förbjudet, men det stoppar inte uppmärksamhetshungrande Instagrammare. Att hela området dessutom skövlats på urskog svider, det blir bara värre för varje gång jag åker. Det tar liksom djupare i mig varje gång jag ser ett nytt hygge. Quebeqoise ville inte börja slåss pga att jag var med så vi drog, och tjuvfiskarna stack som en avlöning genom skogen. Vi kom ur och hem men det gav en bitter eftersmak. Dagarna som gick spenderades i olika älvar i jakt på vatten och i Jättarnas dal försökte vi köra jetboat till några ställen men det var inget vatten någonstans så vi kom inte långt. Sedan kom Öbon hem och jag lämnades över. Vi drog lite otippat söderut till Kossornas dal. Det är en bra älv, man hittar alltid Steelhead i den och det är därför vi inte fiskar den så ofta. Öbon vill helt enkelt inte ha den för lätt, han kan trots allt hitta Steelhead i ett badkar och fiskar egengjorda bambuspön med max intermediatelina och klassiker som fluga mitt i vintern. Självfallet är torrfluga det enda som gäller alla andra tider på året i jakt på Steelhead. De flesta vill ha denna älven på ”perfekt nivå” och då levererar den bra, Öbon däremot föredrar den så hög och brun som möjligt och vid de tillfällena fiskar vi i skogen och är såklart själva. Nu var den extremlåg och förväntningarna var därefter. Vi blev dock mycket positivt överraskade. Vanligtvis är den svåråtkomlig och det är långa promenader mellan poolerna. Det var fortfarande nästan en mil i Öbons rasande tempo men det fanns förföriska fiskeplatser och pooler på ställen vi aldrig sett tidigare exponerade i detta lågvatten. Vi letade oss igenom gamla beprövade och helt nya platser. På en beprövad plats där man aldrig vanligtvis kan nå den stora stenen mitt i älven valde vi som vårt sista stopp innan mörkret kom. Jag passerade med mina halvdana presentationer men när Öbon kom efter rev det till i hans Orange heron efter en imponerande sidopresentation. Alltså, jag begriper inte hur karln gör. Han kan fan fiska på tvären i forsande älv. 40 meter lina rakt på tvären med linan spikrak och direktkontakt till flugan. När jag ens försöker hänger linan ner från spötoppen och bellyn är ett faktum och flugan var på rätt plats på rätt sätt i max 5 sekunder. Öbons lina är som en ståltråd rakt ut i älven och flugan fiskar hur länge som helst. Hursomhelst fastnade s-veven i jackfickan och den enorma fisken gick fri. Jag måste ta en paus denna vinter 2019. Det blir två veckor i slutet i oktober istället med torrfluga efter Steelhead på Ön. Det blir någonting annat det, kan nog funka det också. Quebeqoise i full färd i köket, glad som en lärka Tacoma packad och klar för utflykt Ett litet native salmon-camp vid ett sidoflöde till Haig Browns älskling Nordälven, fin, klar och LÅG Klättra genom detta i typ 45graders lutning. Inte en avundsvärd uppgift Det spelar ingen roll hur fin rigg man har om det inte finns vatten att köra på Fina lilla Skeena, den evige kompanjonen En "ny" run i kossornas dal som visade sig i lågvatten. Resans största överraskning
  10. Oversize bryr de sig inte om längre, konkurrensen är för hård. Vi har lassat in hårda expanderande surfbrädeväskor fulla med spön och skit. En fördel med att flyga med specialbaggage är att man får lämna in dem i lugn och ro i specialbagage och ta ut dem på special och slippa trängas, ofta kommer de först dessutom
  11. denna kör jag och min Danske fiskekamrat fram och tillbaka till PNW med jämna mellanrum. Billig, bra och ffa mycket låg egenvikt men bagagebanden sliter hårt på långa väskor så den är numera pimpad med en hel del silvertejp https://www.thomann.de/se/rockbag_rb_22501b_drummer_hardware_ba.htm
  12. Trumväska från thomann.de om man ska resa (dvs flyga) med 4-delade tvåhands upp till 14 fot.
  13. Enkla flugor till en enkel man. Det ska fiskas, inte pillas i flugaskar och det finns ingenting jag har mer förtroende för än denna superfemman. Planerna läggs av kamrater i väst och det ryktas om expeditioner utan motstycke och jag låter dem hållas. De är super-pepp på en rejäl expedition som de själva annars aldrig har tid till. Detta är lika mycket deras fiskeresa som min trots att de bor på plats (nåja, närmre än denne iallafall. Ön är trots allt 46 mil lång och vägarna når fåtalet procent). Lugnet har kommit till kroppen. Jag är redo. Bring it on! -Winter Steelhead är det enda som räknas
  14. det låter som att du letar efter en genväg. Den finns inte så det är bara att hugga i the good old way
  15. God Jul till mig. 26 feb drar jag västerut igen, själv denna gången. Samma upplägg och jag reser lätt men nu när Dansken inte ska med så blir det nog mer raft, drift och bush wacking. Öbon har skaffat fet flotte och det blir äventyr i Jättarnas dal med stor säkerhet, det är lite bättre uppe på älven såhär lite tidigare på säsongen. Det blir nog till att lägga de två första dagarna på att "fill the boots" i Kossornas dal tills vi tröttnar på Steelheaden där för att sedan åka på äventyr. Kanske kommer vi över bergskammen denna gång till de tre lockande outforskade älvarna. Kanske fastnar vi i snöstorm eller flommar bort fullkomligt. Det är omöjligt att förutse och den som lever får se. Hursomhelst är det lätt att andas igen. Nu måste jag bara binda upp 10 till av varje av mitt set på 5 starka flugor. -Winter Steelhead är det enda som räknas
×
×
  • Create New...