Jump to content

nikonftn

Members
  • Posts

    64
  • Joined

  • Last visited

Everything posted by nikonftn

  1. Tack, kanske inte heltäckande. Gubben har flugfiskat i över 55 år och samlat på sig kunskap efter hand. Det lite större intresset för entomologi tilltog i mitten på 70-talet då jag började fiska på Gacka. Där dög inte vanliga flugmönster, det visade sig senare att dessa mer insektslika imitationer oftast funkade bättre även i våra nordiska öringvatten. När man har ett stort intresse är inte heller studierna hårda. Ha det Bert
  2. Gubben skall beskriva några nymfmönster. Möjligen infoga några bilder. Ha det Bert
  3. Tack! När detta inlägg är klart hinner nog ungen skrika 3 gånger. Ha det Bert
  4. Tack gubben rodnar, men nyss hemkommen efter 6 veckor i Slovenien synns det inte. Ha det Bert
  5. Härligt med en expert inom entomologin på edge!

    mvh

  6. Före krigen fiskade vi alltid med Bambu, mest egenhändigt handhyvlade spön faktiskt. Det är den Hannes du känner. Jag tycker fortfarande att kolspön är fula i jämförelse med bambu, men nu finns dom i alla fall i andra färger än svart och en del har numera bra aktion. På ålderns höst? har man blivit lat, så det blir mest kolfiber idag. Endast vid högtidliga tillfällen luftast de gamla bambuspöna. Ha det Bert
  7. Nu tror sig gubben vara klar med den häringa ståryn! Ha det Bert
  8. Chateau Vadeaux 2008 (Cotes de Blaye) - tunt nästan färglöst med en utsökt odör, lite stall och multnande löv, smak av omogna äpplen och tobak (fimpar), bör ej lagras! Preben skall man inte gå förbi, men han tillhör ju teknikerna! Att du tömde flaskorna själv, innan du pantade dom, antar jag? Sömme och Rom åxå tekniker. Likets böcker har jag inte läst så mycket. Kola är ju gott, vilken sort menar du, nån man blir en munterhjälm av? Kanske gubben skriver ett inlägg om dom Nordiska teknikerna. Ps: Chateau Margaux 1945 eller 1961 nu när årgångarna 1870, 1900 och 1921 börjar sina, 1982 bör du nog låta vila ännu några år. Alla dom här är mycket godare, ok liiite dyrare e rom åsså. Ha det Bert
  9. Här har gubben skrivit om böcker som gör mig glad! Som jag tar fram när det dröjer länge till nästa fiskeresa, när vinden tjuter och snön yr. Sånt som ger en trevlig avkoppling, när allt är trist och grått. En sån där dag när man tagit fram några favoritrullar, smort dom för tjugonde gången, men kanske mest för att veva lite på dom och slita av lite lina för att höra det vidunderliga ljudet. Då man tagit fram ett gamalt favoritspö i bambu, bara för att vifta lite med det. Eller som när man som liten pojke sprang ner till sportaffären, för att hämta de nyaste katalogerna från Record/ABU och Arjon. Provvevade en Ambassadeur och kanske köpte ett 7 grams Lillöring. Inte någonting tekniskt om insekter, flugbindning, fisketaktik och annat trams. Vill du veta vad jag tycker om den sortens litteratur, hänvisar jag till mina inlägg i Praktiskt flugfiske övriga. Här har jag bara skrivit om trevliga saker. Inte om tragedier som när farsan en morgon stolt visade upp en liten torsk, fångad på mitt spö. Det enda jag tittade på var mitt spö, toppen var av. Gubben hade i sin iver satt sig på spöet vid, den säkert dramatiska, landningen. Men efter en tur in till den stora redskapshandeln i Halmstad, där en ny topp inhandlades och tillika ett par småpirkar, blev jag glad igen. Ännu gladare blev jag, när jag några dagar senare träffade HJÄLTEN. Vi pratades vid på klipporna vid havet, om vad minns jag inte, men jag minns rullen en BLÅ Ambassadeur och att han jobbade på ABU. Utan att namnge titlar i kronologisk ordning ordinerar jag ett antal huvudsakligen Amerikanska böcker, Grönsteds Monopole en Romeo y Julieta Churchill och en kopp starkt nybrygt kaffe. Allt att intas i favoritfåtöljen. Som säkert många andra fann jag Hans Lidman genom Napp och Nytt. På 50 och 60-talet skrev ju Hans, i nästan varje nummer av ABUs katalog, en kort historia som alltid fick en liten gosse att drömma. Kanske inte alltid om dom största fiskarna, men alltid om någon vacker plats att svinga spöet på. Så resan får starta med Hans Lidman. Allt han har skrivit som handlar om fiske, jakt och natur. Det här är böcker som alla fiskeintresserade borde läsa. Svend Saabye var mest känd som konstnär. Men hans stora fritidsintresse var flugfiske, efter havsöring i Laerdalselven med torrfluga, lax i Norska älvar, harr och öring i Danska och Norska åar. Hans bok 'Lystefisker Liv' har ett enda fel den är på Danska, ett språk jag behärskar dåligt. Med glädje har jag ändå traglat mig igenom den. 'Fisk og Flue' och 'Dage ved Gaula' har jag tyvärr inte läst. Gösta Unefäldts 'Den Röda Flugan', 'Lax i Laxa' samt 'Fisketur och Turfiske' är alla läsvärda. Juhani Aho tycker jag om, hans 'Småfisk och Storfisk' och 'Fiskelycka' är trevlig läsning. Sen kommer jag inte på någon mer nordisk författare som faller helt i min smak, framför brasan, med en Cognac i handen, en Partagas i askfatet och en kopp starkt nybrygt kaffe inom räckhåll. Mästerverk? som 'The Compleat Angler' förstår jag mig inte på, dessutom var det väl ett plagiat? Dame Juliana Berners och flera andra tidiga Britiska författare använder en engelska jag inte förstår. Den Irländska sångaren Harry Plunket Greene medverkade tidigt i ett antal operor med sin bas-bariton. Senare världsberömd som vissångare med bland annat Schuman och Brahms på reportoaren. Men Verdioperor, Händels Mesiahs och Lieder ska vi inte skriva om här. Det blir i stället 'Where the Bright Waters Meet' där han beskriver fisket i sin älskade lilla kalkström Bourne. Ett klassiskt litet mästerverk. Amerikanen James Negley Farson var sonson till en general känd från inbördeskrigt. Han emigrerade tidigt till England. Som familjens svarta får landsförvisades han nästan. Han gjorde kariär som journalist och utrikeskorespondent. När och varhelst det blev bråk fanns Negley redan på platsen, alltid med ett spö i bagaget. Som i Petrograd när Ryska revolutionen startade, han bevitnade när Gandhi blev aresterad etc etc. Han träffade personligen de stora härskarna, Hitler till exempel. Söp som ett svin gjorde han också. Han tjuvfiskade den Jugoslaviska kungens privata vatten, den lilla ån Savica ovanför Bohinjska Jezero. Senare hade Adolf Hitler och Josef Broz Tito denna ström som sitt privata fiskevatten. Om bland annat fisket i Savica kan vi läsa i 'Going Fishing', ett litet mästerverk. Den Svenska titeln 'Med spinnspö jorden runt' är missvisande då Negley ofta fiskade med fluga. Dana Storrs Lamb flugfiskade mest lax i östra Canada. Alla hans böcker är små mästerverk. Försök hitta 'Where the Pools are Bright and Deep', 'Woodsmoke and Watercress', 'Green Highlanders and Pink Ladies', 'On Trout Streams and Salmon Rivers', Bright Salmon and Brown Trout', 'Beneath the Rising Mist', 'The Fishing's Only Part of It', 'Some Silent Places Still', 'Not Far From the River' och 'Enchanted Vagabonds'. Roderick Haigh-Brown föddes i Susex, England men flyttade tidigt till British Columbia. Han bosatte sig så småningom på Vancouver Island. Där hittade han sin favoritström Campbell River. Han skrev 'Pool and Rapid', 'The Western Angler', de fyra årstidsböckerna 'Fisherman's Spring, Winter, Summer samt Fisherman's Fall' och 'Bright Waters, Bright Fish'. Två mästerverk är 'A River Never Sleeps' och 'Return to the River'. Ernest Miller Hemingway skrev mest om 'Big Game Fishing'. Hans mest kända bok om fiske är 'The Old Man and the Sea', den är än längre från flugfiske. Men han växte upp i Michigan där han fiskade som pojke. Under sina senare år hade han en stuga i Ketchum Idaho. I Ketchum är han också begravd. Med noveller (short storries) som 'The Big Two-Hearted River' och 'The Nick Adams Stories' får vi flugfiskare vara nöjda. Från Hemingways böcker lärde jag mig Engelska, ingen kan använda språket så effektivt. I mycket korta meningar förtäljer han, vad som kräver sidor för flertalet av dagens, mentalt, mindre bemedlade författare. Så startade han också som korrespondent och reporter. Visst söp han och bråkade på den varma sköna krogen, men han kunde SKRIVA. Jag har alltid älskar Papas böcker och skämdes under de Svenska velourpappornas tid. Då beskrevs Hemingway som världens mest överskattade författare. Vad skall vi då säga om historieförfalskare som Lisa Marklund och Jan Guillou, inte mycket. Om den lille gossen kan vi väl bara säga att han försöker ge sken av att vara en tuffing som Papa. Ernest son Jack Hemingway skrev 'The Missadventures of a Fly Fisherman' den är bra. Hur 'A Life Worth Living' är vet jag inte, men jag skall läsa den. Nick Lyons hittade jag tack vare The Fly Fisherman. Under en lång tid, från några av de första utgåvorna, skrev han kolumnen The Seasonable Angler. Han skrev även i flera andra fisketidskrifter till exempel Rod & Reel och Field and Stream. Som redaktör på Crown Publishers publicerade han mängder av fiskeliteratur. Han startade så småningom förlaget Nick Lyons Books, som gav ut ett tusental fiskeböcker. Själv stod han för 18 titlar, för att nämna några. 'The Seasonable Angler', 'Fisherman's Bounty', 'A Flyfisher's World', 'Fishing Widows', 'Confessions of a Fly Fishing Addict', 'Bright Rivers', 'Spring Creek', 'Full Creel' samt 'My Secret Fishing Life'. En man att läsa och älska. Arnold Gingrich var en herre med stil, han startade 'Esquire' ett magasin för stilfulla herrar. Även fiskeberättelser publicerade han i denna fina tidskrift. Esquire blev förebilden för många tidskrifter Plöjboj till exempel, men i Gingrich tidskrift sågs inga oklädda damer! Han publicerade författare som Ernest Hemingway, William Faulkner, John Steinbeck, Truman Capote och Norman Mailer. Han var en av de få som publicerade Francis Scott Fitzgerald, på 30-talet i sin tidskrift. Han ägde under sitt liv ett antal vackra Bentley, rökte som en borstbindare (Camel, vill jag minnas, filter nema!), älskade god mat och goda drycker. Han var en självklar medlem av Fario Club och The Theodore Gordon Flyfishers. Gingrich var kanske inte världens bästa flugfiskare, men han omgav sig med dem. Resor med lyxångare, tex Normandie, smakfulla kläder, korta spön (6'3" Paul Young Midge) och vackra rullar (A L Walker TR2) tillhörede hans liv. Böcker som 'The Well Tempered Angler' och 'The Joys of Trout' måste man bara läsa och älska. Vill du veta vad denne herre tyckte om för fiskeliteratur rekommenderas 'The Fishing in Print'. Alla som betydde någonting i flugfiskevärlden var ju medlemmar i L'International Fario Club, så vi hoppar raskt till dess grundare. Carles C Ritz var son till Cesar Ritz grundaren av Ritz Hotel i Paris. Charles skrev 'Pris sur le Vif' kanske mer känd som 'A Flyfisher's Life'. En bok alla flugfiskefrälsta borde läsa. 'A la Mouche' som skrevs 1939 har jag inte läst. Charles kände alla av betydelse som flugfiskade, säkert även en del som inte fiskade. Han startade sin egen lilla fiskeklubb L'International Fario Club. Finare klubblokaler än Hotel Ritz i Paris är det svårt att tänka sig? Här har Hemingway frossat. Coco Chanel hade den goda smaken att göra Ritz till sitt permanenta hem. Mängder med kungligheter och superkändisar har svinat på Ritz. Fantastisk mat, en vidunderlig vinkällare och bilavstånd till de Franska kalkströmmarna, som Risle, Charentonne och Touques. På Charles fisketurer från Paris var matkorgarna välfyllda med delikatesser och gott vin. En klubb jag definitivt hade tackat JA till, om jag blivit tillfrågad. Det hade varit kul att träffa Charles Ritz, säkert ännu roligare att känna honom. Med språket hade det inte varit några som helst problem. Glömde jag säga att Charles levde i USA under en lång period i ungdommen? Det närmaste jag kommit är att jag ägt ett antal Pezon & Michel Super Parabolic PPP som Super Marvel 7'3", Fario Club 8'5" och Powe Plus 8'3", en 9-fotare och två 7-fots lättspinnspön har jag ännu kvar i minna gömmor. Alfred W Miller får du leta länge efter, ty han skrev under pseudonymen Sparse Grey Hackle. Men hans bok 'Fishless Days, Angling Nights' är värd att leta upp. Ett mästerverk i lågt hållen ton, långt från dagens VÄRLDSMÄSTARE's. Redan som ung hade Edward Ringwood Hewitt fiskat i Europa, Canada och USA. Han köpte 1918 ett landområde i Catskill inkluderande över 7km av Neversink. Där byggde han en fiskekamp, den blev så småningom känd som Big Bend Club. Hewitt är en av fiskehistoriens mest betydelsefulla män. Han var en pionjär på förbättring av öringens miljö. Han byggde en egen fiskodling på sin mark. Hewitt var en inovatör, han satte filtsulor på vadarskor, skapade helt nya flugtyper och mycket mer. Sorgligt nog ligger hälften av Hewitts område nu under Neversinkreservoaren. Hewitt skrev ett stort antal böcker som 'Telling on the Trout' och 'Secrets of the Salmon'. Mest känd och ett måste för varje flugfiskare är 'A Trout and Salmon Fisherman for 75 Years'. Robert Traver var dommaren John D Voelkers pseudonym. Han skrev 'Trout Magic', Trout Madness', 'Anatomy of a Fisherman' samt 'Traver on Fishing'. Alla små mästerverk. Hans mest kända bok var 'Anatomy of a Murder' men den handlar inte om fiske. Landskapsmålaren och förläggaren Russel Chatham från Livingston i Montana har skrivit ett par fina böcker 'Dark Waters' och 'The Angler's Coast'. De handlar om fisket efter USAs västkust, från San Fransisco till Vancouver och älvarna som rinner ut där. Han publicerade 'Silent Seasons' med många fina noveller. Thomas McGuane, föddes i Michigan och lever idag i Montana. Han är en välkänd författare och har skrivit ett stort antal prisbelönta romaner. 'The Longest Silence' är en av de bästa fiskeböckerna någonsin. 'An Outside Chance' och 'Live Water' är också oumbärliga. John Gierach lever nuförtiden i Colorado. Han är möjligen dagens mest produktiva fiskeskribent. John har skrivit 'Trout Bum' kanske hans bästa bok. Men mycket läsbara är 'Dances with Trout', 'Another Lousy Day in Paradise' och många många fler. David 'Dave' Hughes lever i Oregon, han växte upp i Astoria och bor numera i Portland. Dave är kanske historiens mest produktiva fiskeboksförfattare, men det mesta handlar om teknik. 'An Angler's Astoria' och 'Big Indian Creek' är två undantag, det är mycket trevliga böcker. Poeten Henry van Dyke föddes i Pennsylvania. Han var bland annat lärare i Engelsk literatur, föreläste i Paris, USAs ambassadör för Holland och Luxemburg samt blev invald i den Amerikanska akademien. Han var religiös och skrev en hel del religiösa skrifter. 'Fisherman's Luck' och 'Little Rivers' är två fina böcker om natur och fiske. Datus C Proper växte upp i Bozeman i Yellowstone Park, Montana. Efter sin tid som UD tjänsteman i Brasilien, Angola, Portugal och Irland, bosatte han sig i Belgrade. Där drunknade han under en fisketur. 'What the Trout Said' är en fin bok mest om flugor. Men 'Runing Waters; Where Angler, Fish and Flies Are Destined to Meet' är samlingar av fint lyriska noveller. Steve Raymond fiskar i staten Washingtons och British Columbias floder, till exempel Hoh och Stillaguamish. Han har skrivit en mängd mycket fina fiskeböcker. Klassiker är 'The Year of the Angler', 'The Year of the Trout', 'Steelhead Country' och 'Kamloops'. Tre titlar jag måste köpa är 'Blue Upright', 'Rivers of the Heart' och 'Nervous Water'. Skådespelaren och manusförfattaren John Taintor Foote känd från Zorros märke. Skrev ett antal fina fiskenoveller, de finns samlade i böker som 'A Wedding Gift: And Other Angling Stories', 'Anglers All', 'Fatal Gesture', 'The Broadway Angler' samt 'Change of Idols'. Alla bjuder trevlig läsning. Ben Hur Lampman hittade jag av en händelse, på en bokrea vid Stureplan. För 3:50 låg ett exemplar av den lilla boken 'A Leaf from French Eddy' undangömd i ett hörn. Ben var tidningsredaktör, poet och författare. Han föddes i Wisconsin men flyttade som ung till North Dakota, för att så småningom hamna i Portland Oregon. 'A Leaf from French Eddy' är en av de finaste fiskeböcker jag vet. Harry Middleton föddes i Arizona, levde senare i Lousiana och Alabama. Middleton anses av många som tidernas största Amerikanska fiskeskribent. 'The Earth is Enough', 'Rivers of Memory', 'The Starlight Creek Angling Society', 'The Bright Country' och 'On the Spine of Time' innehåller alla fina fiskeberättelser. Den Amerikanska universitesläraren Ted Leeson bor i Corvallis Oregon. Han har skrivit 'The Habit of Rivers', det är en fantastisk bok. Hur 'Jerusalem Creek' är vet jag inte. Författaren William Humprey föddes i Clarksville, Texas via Dallas hamnade han i staten New York. Under en kortare period var han bosatt i England och senare i Italien.. Den lilla 'The Spawning Run' handlar om en vårsemester till England och Wales, 'My Moby Dick' om 'the big one that got away'. Dessa två titlar finner vi i 'Open Season' tillsammans med mycket mer . Det här är mästerligt fina fiskehistorier. Howard T Walden levde i Nova Scotia. Hans två mycket fina böcker 'Upstream and Down' och 'Big Stony', finner vi samlade i 'The Last Pool'. David James Duncan föddes i Portland Oregon och flyttade senare till Missoula i Montana. Han är en miljövän och miljövårdare. 'The River Why' är en mycket fin liten bok. 'River Teeth' har jag inte läst. Den unge konstnären och författaren James Prosek startade den fiskevårdande organisationen World Trout. Som de flesta fiskeskribenter, av idag, värnar han mycket om miljön. Den självbiografiska 'Joe and Me', handlar om hur den tjuvfiskande James mötter en tillsyningsman som blir en god vän och mentor. Det är en läsvärd och fint illustrerad bok. Scott Waldie var fiskeguide och ägde en redskapsbutik, han levde i Montana först i Sheridan och senare i Twin Bridges. 'Travers Corner' handlar om fisket och människorna i en liten fantasiby, på landsbygden i Montana. Det är en underbar berättelse. En fortsättning finner vi i 'Return to Travers Corner' och avslutningen av triologin i 'Travers Corner: Final Chapters'. Alla beskriver samma lilla flugfiskeparadis. Seth Norman lever i Oakland Californien. 'Meanderings of a Fly Fisherman' är en mycket fin bok av flugfiskets Don Quixote. 'The Fly Fisher's Guide to Crimes of Passion' innehåller 25 noveller. De handlar on flugfiske i Malaysia, tidigare ofiskade områden i Alaska, mm. Det är en bok som får dig att skratta och tänka. Arkitekten Ernest George Schwiebert är mest känd för sina tekniska böcker, men jag gillar hans prosa. Ernie var säkert en av USAs mest betydelsefulla fiskeskribenter. Att Ernie ibland var ovarsam med sanningen, i sina berättelser, får vi leva med. Vilken fiskare är föresten inte det? och vilken fiskeskribent? Ernie vätte sina flugor i de flesta av världens, för oss fiskare, mest betydelsefulla vattendrag. Mycket läsvärda tycker jag att de (för Ernie) små skrifterna 'Remembrances of Rivers Past', 'Death of a Riverkeeper' och 'A River for Christmas' är. Dom korta fiskeberättelserna i 'Trout' och 'Nymphs' är bra, men de titlarna köper man för det tekniska. Den postumt utgivna nya upplagan av 'Nymphs', i två volymer på totalt nästan 1500 sidor, har jag inte läst. Gerald V Kuss skrev några trevliga fiskeböcker. På Svenska hittar vi 'En Fluga i Hatten', 'Vi Tokiga Sportfiskare', 'Älven Laxen och Morfar', 'Fiskevatten när och Fjärran', 'Mitt Fiskarliv' och 'Resa till Männens Land'. Reginald Vernon 'Reg' Righyni levde intill den Engelska floden Lune. Han skrev 'Fishing Reflections' och 'Grayling', om än lite föråldrade är det trevlig läsning. 'Salmon Taking Times' är en mer teknisk bok. Sir Edward Grey Viscount of Fallodon var bland annat utrikesminister och satt senare i överhuset. Han älskade de Engelska kalkströmmerna som Itchen, Test och Avon. Edward Grey skrev den klassiska 'Fly-Fishing'. Det är ett av flugfiskeliteraturens mästerverk. John Waller Hills var liksom Sir Edward Grey parlamentsledamot. I 'A Summer on the Test' får vi följa fiskeåret på Test, kanske Hills finaste bok. I 'River Keeper' skriver Hills om William James Lunn, som var river keeper på Haugton Fishing Clubs vatten på Test. 'A History of Fly Fishing for Trout' är en av de finaste böckerna du kan finna om du vill läsa om flugfiskets historia och literatur. I Memoarerna 'My Sporting Life' skriver Hills om laxfiske samt öringfisket på kalkströmmarna. William Scrope hyrde en egendom i Melrose under sin tid på Tweed, han blev mycket god vän med Sir Walter Scott. I den vackert illustrerade 'Days and Nights of Salmon Fishing in the Tweed' beskriver han fisket och flugorna. Ett måste för laxfiskaren? Den kände Majoren John Ashley-Cooper skriver i 'A Salmon Fisher's Odyssey' om sina fisken i Skottland, Irland och Norge bland annat. Det är en mycket trevlig bok av en av laxfiskets stora. Är du mer intresserad av Skottlands 4 stora laxälvar (Dee, Spey, Tweed och Tay) och fiskesträckorna där, rekommenderar jag 'The Great Salmon Rivers of Scotland' Norman Fitzroy Maclean föddes i Iowa. 'A River Runs Trough It' är i det närmaste en självbiografi. Tack vare Robert Redfords film är det även en av de mest kända fiskeberättelserna. Det här är en bok jag älskar. Filmen är ok, men hade ett stort fel. Den fick Amerikanarna att börja fiska, även damer. Skära fiskevästar, jättelika prishöjningar på flugfiskeredskap, etc har vi denna film att tacka för. 'Suck'! A H Chaytor skrev den klassiska 'Letters to a Salmon Fisher's Sons'. Charmerande skriven om än kanske teknisk? T C Kingsmill Moore var dommare i Irlands högsta domstol. 'A Man May Fish' är en mycket trevlig bok om fiske efter lax, havsöring och öring i de Irländska vattendragen. Hans Gebetsroither var skomakare sedermera fiskemästare och kastinstruktör på Gmundner Traun i Österrike. 'Hohe Schule auf Äshen' och 'Hohe Schule auf Forellen' skrevs tillsammans med Erich Stoll. Det är trevliga små böcker. En riktig klassiker är filmen från Traun där det fiskas och dricks Slivo och Hans kastar av ett Brynnerspö. Jag vill minnas att alla medverkande var obetydligt salongs i slutscenerna. Böcker med vackra bilder, om än vackrare åar, och älvar som: Slava Stochl har skrivit två fina fiskeböcker 'Das Jahr des Anglers' och 'Petri Heil!' Det är de fina fotografierna, oftast i svartvitt, främst från Slovakien men även från Tjeckien, som är dessa böckers styrka. 'Fiskarlycka' är titeln på en komprimerad version på Svenska. En av mina favoriter. Lawrence 'Larry' Madison en engelsklärare och profesionell filmare från Oregon tog de underbara bilderna i 'Trout River'. Texten stod Nick Lyons för. I Austin McK Francis 'Catskill Rivers' beskrivs Beaverkill, Schoharie och Delaware. Den är vackert illustrerad och ger en fin bild av hur Catskills en gång var. Den senare 'Land of Little Rivers' innehåller underbara färgfoton. Ed Zern skrev och tecknade under lång tid för Field & Stream. Han skrev sju böcker. 'To Hell With Fishing' är kanske den bästa och roligaste. Vill du ha roligt läs Zern. Muriel Foster's Fishing Diary ser ut som jag önskar att min fiskedagbok gjorde. Det är en liten bok med vackra teckningar. Paul Schmookler & Ingrid V Sills borde kanske tillhöra teknikerna? Men deras böcker är så vackra att jag placerar dom här. 'The Salmon Flies of Major John Popkin Traherne 1826-1901' är sen länge slut från förlaget. De två volymerna i mastodontformat 'Rare and Unusual Fly Tying Materials; Volume 1 - Birds och Volume 2 - Birds and Mamals' innehåller otroligt fina bilder på all världens flugbindningsmaterial. För den som binder klassiska laxflugor rekommenderas volym 1. För den som binder mest öringflugor har troligen volym 2 störst intresse. Jag tar båda. Orvis marknadschef Tom Rosenbauer bok 'Casting Illusions' innehåller många utsökt vackra bilder. Dave Hughes 'The Yellowstone River' med en mängd vackra bilder från Yellowstone Park till Bighorn, ungefär 300km längre ner. Nu är gubben klar. Nån författare och några titlar har jag säkert glömt. Jag minns särskillt en, men hittar den inte. När jag kommer på vilka kompletterar jag denna text. Kanske jag även rättar snav- och snyftningsfel. Sparse Grey Hackle sa. 'Some of the best fishing is done not in water, but in print'. Jag kan bara hålla med. Ha det Bert
  10. Vad ska jag skriva?? Det vet jag inte riktigt än. Men det blir en kort resume av vad jag tycker är viktig Amerikans literatur avseende flugbindning och flugfiskeentomologi. Några rader om dom gubbar jag tycker har tillfört mycket. Dom jag tycker har något mindre betydelse klumpar jag väll ihop innan jag slår ihjäl dom. Ungefär som mitt lilla inlägg om den Britiska, som jag kallade 'På flugbindningsfronten intet nytt. Där började jag skriva om gubbarna först och fick skriva om stycken för att få det hela någotsånär i kronologisk ordning. Det var en jobbig metod! Gary LaFontain tycker jag bra om, böcker som Chalenge of the Trout, Caddisflies och The Dry Fly New Angles. Dom två sistnämnda var nog bäst. Ha det Bert
  11. Här kommer jag att skriva några rader om den Amerikanska flugfiskeliteraturen avseende flugbindning och entomologi. Henry William Herbert 'Frank Forester's Fish and Fishing, 1859' - En Engelsman Thadeus Norris 'The American Angler's Book, 1864' - Beaverkill Willowemoc Junction NY Charles F Orvis ' & A Nelson 'Fishing With the Fly, 1885' J Harrington Keene 'Fly Fishing and Fly Making for Trout, 1887' Mary Orvis Marbury 'Favorite Flies; and Their Histories, 1892' 1882? (Theodor Gordon) - John McDonald 'The Notes and Letters of Theodor Gordon, 1947' 'American Trout Fishing, 1966' ((Beaverkill NY)) 'Quill Gorden, 1972' Emlyn M Gill 'Practical Dry Fly Fishing, 1912' - Willowemoc Creek vän tlll LaBranche Samuel G Camp 'Fishing with Floating Flies, 1913' George M L LaBranche 'The Dry Fly and Fast Water, 1914' - Willowemoc Creek Louis Rhead 'American Trout-Stream Insects, 1916' 'The Speckled Brook Trout, 1902' 'How to Fish the Dry Fly, 1921' - Catskill NY Beawer Kill; Ento -namngav själv insekterna Edward R Hewit 'Telling on the Trout, 1926' 'Hewitt's Handbook of Fly Fishing, 1933' 'A Trout and Salmon Fisherman for 75 Years, 1948'- Catskill Neversink NY 1950? Neversink är nu uppdämd Preston J Jennings 'A Book of Trout Flies, 1935' Ento and Flies ** Ray Bergman 'Trout, 1938' 'Just Fishing, 1932' - Nyack - New York Reuben R Cross 'Tying American Trout Lures, 1936' 'The Complete Fly Tyer, 1950' - Neversink - New York James Leisenring & Vernon S Hidy 'The Art of Tying the Wet Fly, 1941' George Leonard Herter 'Professional Fly Tying and Tackle Manufacturing, 1941' Charles Wetzel 'Practical Fly Fishing, 1943' Arthur Flick 'The Streamside Guide to Naturals and Their Imitations, 1947' Ento Vincent C Marinaro 'A Modern Dry Fly Code, 1950' 'In the Ring ofthe Rise, 1976' Penna Limestone Creeks Letort J Edson Leonard 'Flies, 1950' John Atherton 'The Fly and the Fish, 1951' - Battenkill - Vermont William Blades 'Fishing Flies and Fly Tying, 1951' lärde bland annat Paul Jorgensen binda Alvin R? Grove 'The Lure and Lore of Trout Fishing, 1951' Albert J McClane 'The Practical Fly Fisherman, 1953' 'McClanes Standard Fishing Encyclopedia, 1965' med tillägget New 1974 Ernest G Schwiebert 'Matching the Hatch, 1955' 'Nymphs, 1973' - Pere Marquette, Michigan and then the World; Ento Charles K Fox 'This Wonderfull World of Trout, 1963' 'Rising Trout, 1967' Pennsylvania - Le Tort, Yellow Breaches' Helen Shaw 'Fly Tying, 1963' 'Flies for Fish and Fishermen, 1989' Joseph D Bates 'Streamer Fly Tying and Fishing, 1966' 'Streamers and Bucktails, 1979' S R Slaymaker II 'Simplified Fly Fishing, 1969' Ray Ovington 'Tactics on Trout, 1969' 'How to Take Trout on Wet Flies and Nymphs, 1974' 'The Trout and the Fly, 1977' Esopus NY Vernon S Hidy 'The Art of Tying the Wet Fly and Fishing the Flymph, 1971' Carl Richards & Doug Swisher 'Selective Trout, 1971' Fly Fishing Strategy, 1975' med Fred Arbona, 'Stoneflies, 1980' Ento +++ Gerge Grant 'Master Fly Weaver, 1971' 'Montana Trout Flies, 1972' Leonard M Wright 'Fishing the Dry Fly as a Living Insect, 1972' 'Fly Fishing Heresis, 1975' Paul Jorgensen 'Dressing Flies for Fresh and Salt Water, 1973' 'Paul Jorgensen's Book of Fly Patterns, 1988' - Willovemoc Creek, Roscoe NY James Bashline 'Night Fishing for Trout, 1973' Caucci & Nastasi 'Comparahatch, 1973' 'Hatches, 1975' 'Fly-Tyer's Color Guide, 1978' Ento etc +++ Cecil E Heacox 'The Complete Brown Trout, 1974' Sylvester Nemes 'The Soft-Hackled Fly, 1975' 'The Soft-Hackle Fly Addict, 1981' 'Spinners, 1995' Charles Brooks 'Nymph Fishing for Larger Trout, 1976' 'Larger Trout for the Western Fly Fisherman, 1970 ' The Trout and the Stream, 1974 ' Harry Darbee 'Catskill Fly Tyer, 1977' Gerald Almy 'Tying and Fishing Terrestrials, 1978' Gary Borger 'Naturals, 1980' Fred Arbona 'Mayflies, the Angler, and the Trout, 1980' Eric Leiser 'The Book of Fly Patterns, 1987' 'The Complete Book of Fly Tying, 1991' 'The Dettes, 1992' Gary LaFontaine 'Caddisflies, 1981' 'The Dry Fly; New Angles, 1990', Chalenge of the Trout, 1976' Paul Schmookler & Ingrid Sills 'Rare and Unusual Fly Tying Materials, 1994' Dick Talleur 'Modern Fly Tying Materials, 1995' Leeson & Schollmeyer 'Fly Tyer's Benchside Reference, 1998' Dave Hughes 'Trout Flies; The Tier's Reference, 1999'
  12. Gubben har ju lärt sig att Edge ibland är nere, vem är inte det förexten, så jag sparar i tid och otid. Hoppas att dimmorna nu lättnat! Ha det Bert
  13. Den Britiska flugfiskeliteraturen avseende fiske efter öring och harr har en mycket lång historia. Fram till artonhundratalets senare del utvecklades flugor och fiske med tanke på det som var mest praktiskt. Redskapen var primitiva, varför våtflugefiske var den normala metoden. Man utvecklade tunt dressade flugor i naturtroliga färger, försedda med endast några få varv mjukt hackel, mycket bra nymfimitationer, men de kallades ännu inte nymfer. Många av de här flugorna var säkert även bra imitationer av döda insekter som, efter äggläggningen under ytan, flyter drunknade med strömmen. Literaturen från den här tiden beskriver enkla flugor och hur de skall fiskas. 1836 skrev Alfred Ronalds 'The Flyfisher's Entomology' med utsökt handkolorerade illustrationer av dagsländor, nattsländor, bäcksländor och några andra kryp. Ronalds var mästaren som startade imitationsteorierna. De flesta tidiga författarna skrev om flugfisket i Skottland och norra England, där det tidiga flugfisket utvecklades. George Bainbridge skrev 'The Fly Fisher's Guide, 1816'. Thomas Stoddart skrev ' The Art of Angling as Practiced in Scotland, 1835'. William Blacker's 'The Art of Fly-Making, 1855' beskriver torrflugor med vingar av matchade fjädersektioner. William C Stewart, som var en mästare på uppströms våtfluga, kom ut med 'The Practical Angler, 1857'. Francis Francis 'A Book on Angling' utkom1867. James Ogden var en mästare på flugbingning och 1879 utkom 'Ogden on Fly Tying'. T E Pritt skrev den fina 'Yourkshire Trout Flies, 1885'. Redan 1841 beskrev G P R Pulman i 'The Vademecum of Fly Fishing for Trout' torrflugefiske och torrflugeimitationer. Så började man utveckla torrflugefisket på de Engelska kalkströmmarna, först på Itchen ca 1840 och något senare på Test och Salisbury Avon Vi finner nu några mycket stora namn. G S Marryat, som var känd som en utsökt observatör och flugfiskare på Test, hade utvecklat ett antal fina flugor. Han fiskade på Test i 50 år från ca 1860. Henry Hall och Marryat utvecklade den moderna torrflugan dvs som en sländimitation samt metoderna för torrflugefisket, de var mästarna. F M Halford träffade en dag på Marryat i en redskapshandel, de pratades vid och skulle med tiden bli goda vänner. Halford blev så medlem i 'Haugton Fly Fisher's', en klubb med fint klubbvatten på Test. 'Floating Flies and How to Dress Them' utkom 1886, Halford ville gärna ha Marryat som medförfattare till denna bok, men Marryat skydde rampljuset. Teserna och imitationerna utvecklades sen i ett antal böcker, som 'Dry Fly Fishing in Theory and Practice, 1889' fram till 'The Dry-Fly Man's Handbook, 1913'. Martin Mosley skrev ett fint litet suplement till denna 'The Dry-Fly Fisherman's Entomology, 1921', med vackert handkolorerade illustrationer. Nu skulle en gentleman fiska torrt, med uppströms kast, dead drift och med hacklade imitationer. Mest användes imitationer av dagsländor, en del nattsländor beskrevs, flygmyror samt någon enstaka bäckslända. Ungefär vad man finner i de Engelska kalkströmmarna alltså. George Dewar utkom 1897 med 'The Book of the Dry Fly'. Edward Grey of Fallodon, som älskade Itchen och kalkströmmarna, kom ut med den mycket fina 'Fly Fishing, 1899'. Grey var ingen purist och försökte medla mellan Halford och Skues. E M Todd band våtflugor med tunnt dressade kroppar och delikata vingar. Han kan kanske ses som en föregångare till Skues och 1903 utkom hans 'Wet Fly Fishing'. Advokaten G E M Skues, som var en lysande observatör, började så imitera dagsländornas nymfer. Han fiskade sina nymfer uppströms på vakande fisk och 'Dead Drift'. Men dessa flugor sjönk, ett hån mot alla 'riktiga/rättläriga' fiskare. Vem brydde sig om att Skues älskade fiske med torrfluga, eller hans observationer och goda tankar avseende torrflugefiske? I boken 'Minor Tactics of the Chalk Stream, 1910' beskrev han fisket med oförtyngda nymfimitationer. I 'The Way of a Trout With a Fly, 1921' utvecklade han sina ideer. Skues fick flytta till Itchen, men var ändå den som slutligen van dusten. Nymffiske var nu en godkänd metod, så som Skues beskrivit den. J C Mottram utkom 1916 med den fina 'Fly Fishing, Some New Arts and Mysteries. John Waller Hills poetiska 'A Summer on the Test' utgavs 1921. J W Dunne som skrev 'Sunshine and the Dry Fly, 1924', ifrågasatte Halford's flugor. Han ville ha mer genomskinliga flugor, som levande insekter. E W Harding skrev 'The Flyfisher and the Trout's Point of View, 1931', han var för sin tid mycket vetenskaplig, men de flesta av hans slutsatser håller än idag. Så hände nästan ingenting på flugbindarfronten på 31 år, tills Frank Sawyer gillie och excelent observatör, kom ut med 'Keeper of the Stream, 1952' och 6 år senare med 'Nymphs and the Trout, 1958'. Här beskrevs förtyngda nymfer, hemska saker, dessutom gav han nymfen liv. Under den här perioden utkom Irländaren J. R. Harris med 'An Anglers Entomology 1952'. Kanske fortfarande den bästa Europeiska entomologiboken för flugfiskare. Harris var en mycket god observatör. Han beskriver bland annat en förebild till 'Superpuppan', samt färgen på den flytande insekten sedd underifrån i motjus, som fisken ser den mot himlelsljuset. Men i stort stog tiden i Storbrittanien stilla efter 1920-30 talet, mycket lite hände på flugfiskefronten. Alla insekter var beskrivna, alla imitationer likaså, nya metoder 'Change? Of Course not, We Are British!'. Så Persall's Gossamer bindsilke, naturdubbing och fjädervingar fick råda. Syntetfibrer, stark tunn bintråd, torrflugor utan hackel, hjorthårsvingar, extension bodies, nedströms torrfluga, etc, etc, 'You Are Joking Sir? Are'nt You?'! Engelsmännen viste som alltid bäst och förstod sannolikt inte Amerikansk Engelska. Men märkligare saker har ju hänt i det land man själv kallar det Europeska fastlandet. De praktiskt lagda Skottarna och Irländarna brydde sig inte så mycket. Där fiskade man hela tiden både upp och nedströms med torr- och våtflugor. På de Irländska limestone lougharna var 'dapping' och 'drift fishing' populärt. Då hoppar, skuttar och draggar ju flugorna, som riktiga insekter. Utvecklingen gick Engelsmännen förbi och vi får nu rikta blickarna mot det stora landet i väster (inte Norge). Oliver Edwards ' Fly Tyer's Masterclass' utgiven 1994 är en modern och bra bok, men den är inte inovativ utan tar mer upp Amerikansk skåpmat. Om den utkommit 25 år tidigare hade den varit uppseendeväckande. De Britiska tidskrifterna som 'Trout and Salmon', nu mer känd som 'Trött och Svamlig', finner vi inte mycket matnyttigt i. Att flugfiskare och flugbindare står på varandras axlar är naturligt, inovationer och nya ideer ser vi inte så ofta. Alla själ från alla, men det vore snyggare om man ibland uppgav vem man stulit sina ideer från. Men idag ser vi många fiskare som började flugfiska 5-10 år innan de föddes, sina första inovativa flugor skapade de ofta samtidigt med sin egen födsel. Heder till FBA 'Freshwater Biological Association' som i sina publikationer beskrivit de Britiska insekterna, med fina bestämningsnycklar, som vi flugbindare/flugfiskare är intresserade av. Men detta är vetenskapliga publikationer som saknar färgbilder och inte vänder sig till flugfiskaren. Som det säkert kunde låta på en Londonklubb, varför inte 'The Flyfisher's'. 'I heard major Sir Edward Bottlebottoms died abroad? Oh no, for heavens sake, he died in Malaysia!'. Ha det Bert
  14. Om du har en bra bok om Svenska insekter, med de latinska namnen angivna. kan du läsa mitt inlägg, på > Entomologi > Ospecificerat benämnt, 'Vilka insekter finner jag, när jag reser ut i Europa'. Med hjälp av det jag skrivit där kan du plocka fram artlistor med de latinska namnen. John Goddards bok Trout Flies of Britain and Europe är den bästa boken (för fiskare) över insektslivet i Storbritanien. I mitt inlägg på > Entomologi > Bäcksländor har jag skrivit lite om bäcksländor. Men allmänt sett hittar du ungefär samma kryp i Storbritanien som i Sverige. Ha det Bert
  15. Om du sitter vid åkanten, i skuggan under några träd, efter att just landat ett par storöringar, en solig dag, smakar den kanske, ännu bättre? Ha det Bert
  16. Ouvertyr På 70 och 80-talet fiskade jag mycket på Gacka, det brukade bli en tvåveckors tripp till Kroatien i Maj och en i September. Jag reste och fiskade på den tiden alltid med lille Roger som, liksom jag, var en inbiten puppmetare. Roger har nu vuxit till sig, kanske inte så mycket på längden, så ett idag mer passande namn är store Roger. Dessvärre har han förfallit och fiskar numera uteslutande lax. Gacko Polje, dvs Gacka dalen, har sin egen starka doft, den är oförglömlig. Troligen är det doften från någon myntaart. Om natten ljuder en stilla kör av grodor som sjunger med sin hesa bariton, till ackompanjemang av spelande gräshoppor. I Maj och September är det oftast finväder, som svensk högsommar ungefär. På kvällar och morgnar är det lita svalt, mitt på dagen är det då soligt med klarblå himmel och varmt. En lätt sommarbris sätter så in mellan klockan 12 och 15. Folket i dalen Alldeles ovanför Gacka hotel, precis i svängen, hade Riba-Riba sin lilla bondgård. Varje gång man kom vandrande utefter ån från fisket, träffade man på denne gamle man. Han öppnade alltid konversationen på samma sätt 'Riba, riba?', svarade man då artigt leende 'Ima, ima - Kapitala Pastrva!', följde gubben upp med ett glatt 'Cigareta?'. Varefter man gav den gamle en cigarett. Någon gång provade jag på att med modfälld blick, svara 'Nema, nema - Katastrofa Monumentala!'. Då vände sig den gamle alltid om, med sorgsen blick, och vandrade upp till sin lilla gård. Ett år hade Riba-Riba funnit en vacker flicka, han var väl då ungefär 70 och flickan närmare 80. Bröllop planerades. Allt var frid och fröjd, men dessvärre, Riba-Ribas storasyster la sig i det hela. Hon meddelade Riba-Riba att han omöjligen kunde gifta sig med en så mycket äldre kvinna, så Riba-Riba fick vackert avstå. Riba-Riba finns, sorgligt nog, inte mer, inte heller hans lilla gård. På de kanske 500m från rondellen i Licko Lesce, över landsvägsbron, och förbi hotellinfarten fanns det 5 vattenhål. En vanlig syn var att se en Zastava, en liten lastbil eller ett hästekipage stanna till, uppe vid rondellen, varpå föraren, med raska steg, sprintade in i baren. Efter en jamare och en öl, äntrade föraren fordonet, för att fort ila till nästa bar. Tre stopp på den här vägen var ingen ovanlighet. Hur chaförerna tog sig vidare skall vi inte spekulera så mycket i. Körkarlarna blev ibland upplyfta på släpet och efter en vänlig klapp gav sig den väldresserade hästen, i sakta mak, av mot hemmet och stallet. Lokalbefolkningen undvek oftast hotellbaren, kanske beroende på att en 3:a kostade som två 5:or på bypubarna? Såg man lokalbor i hotellbaren hade de alltid sina dinarsedlar i en tjock rulle, med ett par tre 1000 dinarsedlar ytterst. Runt rullen en bred gummisnodd. Som alltid gäller det ju att glassa! Kaffe var en av de varor som var dyra och ofta saknades i butikerna på Titos tid. När det fanns var det ofta av dålig kvalitet och en stor svartabörshandel förekom. Efter några resor började Roger och jag inhandla ett antal 250 gramspåsar med kaffe före varje avresa. Dessa var avsedda som dricks till hotellpersonal och andra som vi uppskattade. Hos damerna i personalen på hotellet blev vi favoriter, det här var nånting hellt annat än tipps i form av dinarer. En mycket het dag, när vi, tillsammans med Hannes från Munchen, skulle fiska i Vir-jama området, stannade vi vid muren utanför en liten gård, mitt i solgasset, för att parkera. Ut från en grind klev en gammal man som sa att vi kunde parkera, i skuggan, bakom muren på hans tomt. Definitivt värt ett paket! Vid 13-tiden började lille Rogers mage gnälla (inte bara magen vill jag minnas), så vi måste åka till hotellet och äta. När vi kom upp till gården var vi väntade, 'en sliva, mina herrar' sa den gamle bonden. Roger trillskades lite, men vi övertalade honom, människorna här var ju kanske fattiga men dom var stolta. Så vi steg in i huset, blev hänvisade till köket, där två gummor stod i ett hörn, med var sin kopp kaffe i handen. Vi ombads ta plats vid matbordet, där salama, prsut och bröd var uppdukat. Bonden hämtade några kalla pivo och hällde raskt upp fyra sliva. Na zdravlje in dobartek! Na zdravlje in hvala lijepa! Efter denna lilla måltid åkte vi i stilla mak tillbaka till hotellet. Många gånger såg vi någon fritt vandrande ko, lugnt betande ute på fälten eller nära stora vägen. Under ett träd, i närheten, sittande i skuggan, upptäckte vi då nästan alltid någon gammal gumma, iklädd långsid svart klänning och huckle. För övrigt var detta en mycket vanlig dress på damer över så där 60 år. Nästan alltid var de även utrustade med en ordentlig snorbroms i svart eller grått. Några äldre gentlemän från Otocac fiskade ofta på 70-talet, självklart var dom medlemmar i den lokala fiskeklubben 'Stuka' (Gäddan). Deras favoritområde låg intill Sveti Franjo. Man kunde se dessa herrar fiska i poolen uppströms gångbron och sträckan nedanför stryket just nedströms bron. I den djupa poolen ovan bron, som vi kallade spispollen, pga den där nedsänkta gamla spisen, brukade dom sänka ner sina pivo. Den äldre av de två förtäljde att 'Das Bier von die Gacka' var världens bästa öl. Maten på Gacka Hotel Ovanför den här böjen (inte halvböj eller helböj alltså, utan krök liksom (inte som i kröken alltså), mer som i kurva (inte som kurva på kroatiska), som i sväng blir bra) på Riba-Ribas mark. Intog vi ett antal luncher med italienarna, det var en fest, ett stoj och glam. Hotel Gacka's mat var nu inte den bästa, så icke heller dess ventilationssystem (men det är en annan historia). Dessa italienare, från trakten av Bologna, tog efter sitt första besök alltid med en husvagn, så att de kunde få ett anständigt mål mat om dagen, 4-5 rätters luncher var standard. Vill minnas att vinet brukade flöda. Vid sitt första besök beställde dessa okuniga stackare nämligen 'Pasta', till förrätt, när pastan sen serverades, utbrast dom i talkör 'Pasta???'. Denna förrätt bestod av överkokt spagetti i ett bad av ketchup (al Dante kan man säga). Skillnaden i pris mellan rum med frukost eller med halvpension var marginell. Så vi valde alltid halvpension, dvs rum med frukost och middag. I middagen ingick alltid förrätt, varmrätt och desert. De första 8-10 resorna var det så få gäster på hotellet att vi fick välje från a' la carte matsedeln. Mot ett litet tillägg fick man välja paradrätterna Tatarski Biftek (Bif Tartar), Biftek sa Jaje (Oxfile med ägg) och Chicken a'la King. Senare tillkom ett litet tillägg vad man än valde a'la carte, men bortskämmda som vi var tog vi glatt denna utgift. Till frukost serverades ett hiskligt kaffe (så vi medförde eget), Kruh (bröd), charkuterier, ost och Hamendex (Ham and Eggs). Till middagen tog vi alltid en flaska jugoslaviskt rödvin, Plavac, Babic, Cabernet (Sauvignon), Grk, Merlot, Teran, Refosk, Pinot (Noir) eller Dingac. Som förrätt tog vi aldrig soppa, den bestod vanligen av en tunn buljong i vilken ett par pastafjärilar simmade. Pasta njema! Men tallrikarna med charkuturier var goda, med sir, salama och prsuto. Bif Tartar tillreddes vid matbordet och man fick själv välja den mängd vitlök, lök och kryddor som skulle blandas i, den var alltid en favorit. Blev det för mycket av det råa (och portionerna var rikligt tilltagna), var det bara att skicka ut det resterande till köket för grillning. Biftek sa Jaje var en styggelse, en urkokt bit fin oxfile, ovanpå en rostad brödskiva, toppad av ett stekt ägg, uggh. Vi hade dock en plan, en lysande plan! Andra gången vi beställde denna rätt, lyckades vi övertyga servitrisen, i själva verket servitriserna, om att vi önskade vår biffstek med ägg utan bröd och utan ägg. Inte nog med det filen skulle bara stekas lätt på hög värme. Så önskade vi en liten tallrik med smör och en liten tallrik finhackad eller pressad vitlök. Medan vi inväntade anrättningen av oxfilen, rörde vi till ett utmärkt vitlökssmör. En stor succe! Vid många senare tillfällen frågade andra gäster vad de svenska hjältarna serverades. Svaret från personalen var alltid det samma - Specijalno! Mesano Meso (mixed grill), Raznjici (grillspett), Odrezak (schnitzel) och Odojak (rostad smågris) var ok, men torra utan sås. Till Pljeskavica, Cevapcici och andra färsrätter serverades alltid ajvar, hackad lök och basa, aldrig sås (suck). Basa tyckte vi inte om och ajvar smakar inte mycket! Chiken a'la King tror jag aldrig att vi provade. Efterrätten blev oftast Palacinka Gacka (crepes med chokladsås, vaniljglass och vispgrädde), eller Coup sa Cokolada (vaniljglass med chokladsås). Efter midagen ett besök i baren och laku noc. Lunch inhandlade vi oftast på någon lokal butik. Det blev nybakat bröd, charkuturier och några pivo. Den fick lätt plats i västens bakfickor och intogs på något trevligt ställe vid ån. Glass som inköptes i affärerna hade ofta en märklig form, böjd, uttänjd eller märkligt tillplattad. Detta kan möjligen berott på de ganska vanliga strömavbrotten. I bergstrakterna uppträder ofta kraftfulla oväder, med imponerande blixtnedslag och åska, säkerligen anledningen till många elavbrott. I Zagreb ligger godisfabriken Josip Kras. Denna försedde Roger, och i mindre utsträckning mig, med chokladkakor av utmärkt kvalitet. Så något år efter Titos död var chokladen närmast oätlig. Det var kris i landet, inflationen var skyhög och importvaror var inte prioriterade. Vill minnas att andelen kakao var ca 3 procent! Personalen på Gacka Hotel Milan 'cico' Stefanac är Gackas mest berömda fiskare, ån och dess fisk är hans liv. Tidigt blev han chef för fiskodlingarna och översynen av Gacka. De första gångerna vi fiskade där var han alltid på gott humör. Så en gång när vi kom ner i Maj var hans humör helt förändrat, han var stressad och olycklig. Herr Stefanac hade utsetts till direktör för Gacka Hotel, en olycka utan like. Så var han under ett par tre år. Sen sken solen igen för Cico, ty en ung man vid namn Ivica hade utsetts till ny hotelldirektör. Återigen kunde Cico sköta fiskodlingen och översynen av fisket, säkert fick han åter mer tid över till fiske. Om Milan och hans fiske på Gacka kunde man skriva en hel bok. Men det behövs inte han har skrivit en själv. Dessvärre enbart utgiven på slovenska. Även Ivica var fiskeintresserad, bäst tyckte han om att meta gädda, med en liten regnbåge som bete. En levande småfisk var det överlägset bästa betet, om man ville lura en av Gackas större gäddor. Gackas gäddor är även kända för sin utsökta smak. Någon grå och regnig dag kunde Ivica följa med ut för att fiska öring och regnbåge. Ivicas favoritsträcka kallade vi telegrafen, den ligger två åkrökar ovanför hotellet där en gammal telegrafledning korsar ån. I närheten sneddar den stora kraftledningen högt över Gacka. Hans flugfiskeutrustning var ganska primitiv och tafsarna säkert minst 0,25mm. Ivica fiskade alltid med mörkoliva nymfer, bundna på kraftig krok. Då han såg att våra lättdressade ljust grönoliva nymfer var mycket mer effektiva än hans egna flugor, önskade han prova en. Självklart gav jag honom ett par. Redan i första kastet tog en fin regnbåge flugan. Ivica var dock van vid heroiska krokningar, så krokböjen rätades direkt. Regnbågen gjorde ett glatt och högt hopp och försvan ner bland vattenväxterna. Våra nymfer fick rykte om sig att vara effektiva, men bundna på usel krok. Efter några år fick en ljushårig gosse från Sinac jobb som bartender och kypare på hotellet. Från Sinac tog han alltid sin lilla motorcykel till hotellet, en resa på kanske 4km. Det var en glad och trevlig kille, som ibland drack ikapp med oss i baren. Morgonen efter en ovanligt blöt afton anlände han, på motorcykeln, obetydligt bakis till hotellet. På frågan om det aldrig var nån nykterhetskontroll svarade han glatt, när jag är full kör jag alltid hem över gångbron och ängarna, där är det aldrig nån polis. Vid ett tillfälle anlände vi tidigt till middagen, Roger var som oftast utsvulten. Under tiden vi läst matsedeln ankom ytterligare några gäster. Servitriserna sprang runt deras bord medan vi nonchalerades. Efter kanske 10 minuter hade Rogers tålamod svunnit. Ett kraftfullt utdraget trumsolo utfört med besticken och den klassiska låttexten 'We want some blody service now' gav dock resultat. Flera hyschande servitriser samlades blixtsnabbt runt vårt bord, beställning och servering löpte sen klanderfritt. I baren, receptionen och i matsalen jobbade huvudsakligen ett antal flickor. En kraftigt bygd mörk madam som vid ett tillfälle när vi checkade in och kollat våra pass, tittade upp på mig och utbrast 'Der Alte'. Vid det här tillfället var jag 34 år, så henne kallade vi därefter 'Die Dicke'. En annan av damerna som likaledes var välbygd jobbade mest i restaurangen. Hon var nästan alltid glad men saknade som de flesta i personalen serviceanda. En mörk flicka var ett stort undantag, hon kunde fixa det mesta och skötte ofta en hel del av ruljansen på hotellet. En ljus liten flicka med avsevärt underbett förälskade sig i Roger. Vid flera besök hörde jag henne säga 'Roger marry me'. En av flickorna var för att jobba på Gacka hotel snygg, hon flyttades först till Borje och senare till Hotel Belllevue i Plitvice. En lite äldre dam och en ung flicka städade på hotellet. Dom hade stort tålamod med oss. Vårt bord var nämligen alltid bellamrat med flugbindningsgrejor, ändå kunde vi aldrig klaga på städningen. Maskinisten var en äldre man som alltid hade fullt upp att göra. Hissarna, elektriciteten och diverse annat fallerade ju ofta. Kocken var av, för Kroatien, standardklass. Sås viste han nog inte vad det var och koktiden för en fin biff skulle vara så lång att köttet blev ordentligt grått och urkokt. Gacka Hotel Ventilationssystemet på hotellet var rent lysande, luftintaget befanns i köksregionerna, så matdoften spreds dygnets alla timmar ut i hotellrummen. Efter frukosten tog vi alltid med oss ett par brödskivor ut till hotellbron. Med små brödbitar lockade vi upp fisken, först de små, sedan kom de stora fiskarna upp ur bottengräset. Dom hade hört ljudet av den mumsande småfisken, snart steg även dessa fiskar på ett till tre kilo villigt till våra nedslängda brödbitar. Bitar med hårda kanter ratades och bäst var det vita brödet. Sen gick vi in till baren och tog en espresso, oftast tog vi då en Zrinski som tilltugg. Efter middagen blev det en repris i baren, kompletterad med ett par GT. Baren var kvällstid samlingspunkten för alla som fiskade på Gacka. När det var finväder, dvs över 30 grader i skuggan och solsken, öppnades den stora uteterassen. Här kunde man inta måltider, sitta i skuggan under ett parasoll och bara slappa, eller inta något drickbart. Vid sidan om receptionen fanns ett litet kombinerat TV och spelrum. Här spelade emellanåt italienarna robberbridge. Att de trodde sig kunna förstärka det världsberömda italienska landslaget 'The Blue Team' var uppenbart på deras kommentarer. Det märktes dock ej på deras spel och budgivning. Jag försökte få Roger att lära sig lite bridgegrunder utan att någonsin lyckas. Hissarna var liksom ventilationssystemet av världsklass, ofta fick man ta trapporna upp till sitt rum. En gång i Maj, då vi inte lyckats boka rum på hotellet, åkte vi ändå ned till Gacka, medförande ett fjälltält och sovsäckar. Tältet slog vi upp i favoritböjen nedströms hotellet, men snart uppenbarade sig en bonde från gården invid vår tältplats. Vi förstod att han inte ville ha några kampare där. Vi tog ner tältet och packade ihop vårt utstyr. Så vandrade vi den korta biten upp till hotellet. Vi möttes av Ivica, när vi frågade om vi kunde tälta bakom hotellet svarade han att det nog gick bra, men undrade också varför vi inte tog in på hotellet. Vi installerade oss raskt på ett rum. Under de kommande veckorna såg vi inte till fler gäster än vanligt. Gacka Vår favoritböj, sväng alltså, på Gacka, ligger nedom det numera utbombade hotellet, just där ett litet biflöde rinner ut. Vid hotellet fanns en gångbro över Gacka som numera är sprängd, alldeles ovanför finns en annan fin sväng, vid Riba-Ribas lilla gård, som kallas Ostaviceva jama. En annan favoritsväng var Grcicka Vir som ligger nedanför landsvägsbron och biflödet Kostelka, alldeles ovanför den gamla skrangliga träbron som numera ersatts med en liten betongbro. Samt hålan just där Kostelka rinner ut i Gacka. Men vi hade många favoritplatser på ån, om vi tar dom från källan - Ivakov vir nära den plats där biflödet Knjapovac mynnar, Kastelisce just nedanför Sveti Franjo där den gamla lilla gångbron finns kvar, Kriva jama ovanför Sinacka Pucinas utlopp, Vir-jama precis där Sinacka Pucina mynnar ut i Gacka, Kolakov vir och Crvena resa på ängarna uppströms hotellet, Vrbanac Dubine ovanför och Marusciceva Jama nedanför 2:a bron, samt Cvitkovic vir 1km nedströms 3:e bron. Nedanför Cvitcovic vir fiskade vi mycket sällan, men här finner vi vir-jama Satric nedanför 4:e bron samt Mazareva jama nedom 5:e bron. Före krigen fanns förutom gångbroarna, vid hotellet och uppe vid Sveti Franjo, ett antal träbroar, numera ersatta av betongbroar. På stora vägen mot Otocac, som binder samman Covici och Licko Lesce, fanns en ganska gedigen landsvägsbro i betong. Jag vill minnas att den skulle hålla för ungefär 10 ton enligt skyltarna. En solig dag i Maj, när vi vid 11-tiden kom ner till vår favoritsväng, nedanför hotellet, möttes vi av en imponerande syn. Landsvägsbron var nämligen hopvikt, vilande på Gackas botten. I den övre fackverkskonstruktionen hade en liten sovjetisk T-54, placerad på flaket av ett hyggligt släp, fastnat. Denna stridsvagn, med en vikt över 36 ton, plus dragbil och släp, måste, till den jugoslaviska militärens häpnad, vägt mer än det bron skulle klara. Efter mycket svetsande fick man loss åbäket. På hemresan blev vi flottade av militären i gummibåt över Gacka. I September, samma år, fanns här en provisorisk pontonbro vid sidan av spillrorna. I September året efter hade man slöjdat till en ny landsvägsbro. Även denna bro är numer ersatt, den överlevde inte de Serbisk-Kroatiska krigen. Om jag inte tidigare nämnt att Gacka ringlar sig genom en bred dalgång gör jag det nu. Gacka ringlar sig genom en bred dalgång, mellan höga berg. Från källan Toncovic vrilo i ostsydost genom Otocac och vidare mot västnordväst. Höjden över havet, för de vida gröna fälten, är ca 420-450m. Sanjsko Bilo en del av Velebit-masivet ligger söder om dalen, i nord ser vi bergskedjan Mala Kapela, i nordväst och väst höjer sig Velika Kapela. Mitt i dalen tronar berget Podum. I Gackas södra och sydöstra del ligger berget Godaca, just ovanför källorna Tonkovic, Sinac och Majervo vrilo. Fisken, fisket och insekterna Öringen och regnbågen på Gacka är mycket selektiva. Det klara lungna vattnet ger fisken god tid att studera insekter, såväl som imitationer. Då artrikedomen är måttlig och individrikedomen enorm, väljer de listiga rackarna, vad som för tillfället, är mest smakligt, eller mest rikligt förekommande. Situationen liknar den vi finner på Test, Itchen och några långsamma Amerikanska Limestonströmmar, Spring Creeks och Meadow Streams. Öringen tar gärna torrt om det är en ordentlig kläckning av danica eller stora nattsländor. Men dom är lata och vakar alldeles i närheten av sin viloplats bland vattenväxterna, krokar man en större öring går den nästan alltid rakt ner till åbottnen, långa rusningar blir det aldrig tal om. Regnbågen går däremot upp till snabbare partier där antalet insekter oftast är rikligare. De ställer sig kanske en halvmeter under vattenytan, långt ovanför den växtbemängda åbottnen, i väntan på kläckande sländor. Det krävs inte heller så stora insekter för att de skall ta torrt. Krokar man en stor regnbåge rusar den nästan alltid en längre sträcka, på väg mot sin viloplatts. Tack vare att de rör sig mer är de även i bättre form än de övergödda öringarna. Fisken i Gacka har en tillväxt som är nära den vi finner i fiskodlingar. Lämplig utrustning för fisket är ett spö i klass 3-5, flytlina och 12-15 fot långa 5-7X tafsar. Sommartid kan ett par vanliga stövlar räcka, bättre är ett par vadarstövlar då man måste vada över flera mycket små biflöden och marken efter Gacka på flera ställen är sank. Gacka är vadbar endast på ett fåtal ställen och dessa partier är mycket korta. Men ett par lättviktsvadare i kombination med ett par höftvadare kombinerat med ett par vadarskor tar inte mycket plats i bagaget och är idealiskt. Under många år använde jag Red Ball Flyweight vadare och Gary Borger skor det fungerade utmärkt. Roger inköpte en gång ett par PVC-vadare på Åhlens för 19 kronor och använde ett par basketskor. Basketskorna fungerade bra men i vadarna blev det en 15 centimeter lång reva redan på första promenaden över fälten. Själv gick jag i ett par Hardy stövlar första turen, vill minnas att det blev väldigt blött om fötterna. I Maj året efter det militären raserat landsvägsbron fick bönderna endast ta upp små mängder vattenväxter från Gackas botten. Även fiskevårdare och fiskevakter var mycket försiktiga med rensning av döda vattenväxter. Detta medförde att stora mängder döda växter samlades efter stränderna. Gräsöar bildades också ute i ån, i de långsamma partier där de levande vattenväxterna nådde ytan. Emellanåt lossnade en av dessa öar och flöt vidare till en ny förankringsplats. Ovanför pontonbron över landsvägen bildades en ovanligt stor pool. Den blev djupare än normalt och fisken fick här fina gömställen under växterna. Fisket ovanför bron var ovanligt gott och vi fångade många fina fiskar i denna pol. Under kläckningar simmade fiskarna omkring och plockade upp insekter, som i den värsta inplanteringssjö. Vi kallade den därför Trollemölla pol. Den här våren stannade jag kvar en vecka längre än Roger. Kvällen före Rogers avresa var, vill jag minnas, en av de blötare. Morgonen efter följde jag, i full fiskemundering, med Roger ner till pontonbron och Trollemölla pol. Efter hans avfärd fiskade jag i mer än en timmes tid i polen. Jag krokade säkert tio fiskar, men landade inte en enda. Reflexerna var inte i högform. Så kom jag på att jag glömt att inhandla en ny veckolicens. Det var bara att veva in linan och vandra tillbaka till hotellet. På eftermiddagen, efter lunch och några öl, fungerade märkligt nog krokningarna bra igen. Dagsländor: Ephemera danica kläckningen startar första eller andra veckan i Maj. I början skyggar fisken för de stora vingade insekterna, men tar glatt nymfer. Jag har många gånger sett fisken vända i ytan så fort vingarna vecklas ut ur nymfhuden. Efter några dagar har fisken kommit på att den vingade danican är ofarlig och delikat, mums! E. danica skall enligt mina böcker ha en kroppslängd på 20-25mm, men på Gacka är längden normalt 23-29mm. Baetis av olika slag förekommer. En favorit både vår och höst är den ljust gröngulaktiga, både som nymf och dun, B. fuscatus (Pale Watery Olive), med en kroppslängd av 6-8mm. B. rhodani (Large Dark Olive) med en kroppslängd på 7-10mm, förekommer i stor mängd tidigt på våren och på hösten, det är en av Gackas karaktärssländor. Alainites muticus (Iron Blue Dun) flyger likaså på våren och hösten, kroppslängd 5-8mm. Dessa två mörkare Baetidae är kanske bäst på hösten i September till November och framförallt i gråväder. Seratella ignita (Blue Winged Olive), eventuellt Torleya major, flyger mest om våren, kroppslängd 8-11mm. Caenis macrura (Anglers Curse) finns i mängder de flyger från vår till höst, kroppslängd 3-5mm. Nattsländor: Bland nattsländorna ser man om våren den stora Odontocerum albicorne (Silver Sedge), vinglängd 13-18mm. Halesus radiatus, H. digitatus eller H. tesselatus (The Caperer), vinglängd 18-20mm, flyger sommar till tidig höst. Phryganea bipunctata eller grandis (Great Red Sedge), kroppslängd 15-20mm och vinglängd 20-27mm, flyger om våren. Någon Limnephilus art (Cinamon Sedge) flyger vår och sommartid, kroppslängd 12-14mm och vinglängd 14-15mm. Photamophylax latapennis (Large Cinamon Sedge) flyger om våren vinglängd 18-19mm. Silo nigricornis (Black Sedge), vinglängd 8-10mm flyger på våren. Någon Rhyacopila art (Sand Fly) förekommer hela säsongen, vinglängd 10-15mm. Bäcksländor: Den enda bäcksländan jag sett, och det i imponerande antal, är en gråsvart rackare med en vinglängd av 6-8mm. Detta kryp flyger om våren. Troligen en Nemouridae, kanske Amphinemura sulcicollis? Någon rullvinge förekommer, kanske Leuctra hippopus. Andra kryp: Små grå eller grågröna Chiromidae (fjädermyggor) finns i stort antal hela säsongen, kroppslängd 4-8mm och vinglängd 3-6mm. Märlkräftan eller sötvattensräkan (Gammarus pulex eller G. lacustris) med en kroppslängd på 12-18mm förekommer i ofantlig mängd. Likaså vattengråsuggan (Asselus aquaticus) med en kroppslängd av 12-15mm. Gräshoppor och harkrankar finns det gott om, blåsiga dagar på hösten kan de ge fint fiske. Sävsländor/Alder dvs Sialis spp. med en kroppslängd av ca 15mm är mycket vanliga, frågan är om fisken tar dom. Bibionidae dvs Black Gnats har jag inte sett på vattnet. Inte heller flygmyror men dom flyger ju bara en kort tid på sommaren, då jag inte fiskat på Gacka. Ett år i Maj var det riktigt sommarväder, vid ettiden på dagen var det dagligen över 35 grader i skuggan. Dessvärre finns det få skuggiga platser efter åstranden. En dag när vi kommit ned till den stora svängen, nedströms hotellet och ovan landsvägsbron, var vi ordentligt uppvärmda och törstiga. Vi tog därför en promenad ner till landsvägsbron och satte oss i den svala skuggan under den. I vattnet hade vi dränkt ett par öl och fiskevästarna tog vi raskt av oss. Efter intagandet av en kall öl kände jag mig lite frusen och tog fram termometern ur en västficka. Den visade på 27 grader, så det var inte undra på att man huttrade. En majdag kom en riktig störtskur så vi skyndade ner under landsvägsbron. Fisken vakade glatt så efter en pivo provade vi några kast. Det nappade över all förväntan, på den lilla bit vi kunde täcka. En gröngul torr liten Baetis tog de den gången. Någon gång fiskade vi Kostelka. Det var ett reservat för regnbågen, men Milan Stefanac kunde gjöra en liten anteckning i fiskelicensen. Där gällde catch and release. Regnbågarna där var otroligt vackra och tyckte mycket om våra danicaimitationer. Om de mestadels tvåbenta fiskarna Roger var min fiskebroder på alla resorna. Ett par gånger hade vi sällskap av Thomas, på den tiden en junior som åkte på Interrailkort. De gånger Thomas var med hade vi otur med vädret, det var ovanligt kallt och regnade ofta. En gång fick jag ställa upp som kirurg. En blåsig dag hade Roger krokat sig själv i örat, när han fiskade mellan några tätt stående små träd. Jag hade en skalpell i flugbindarutrustningen, dess blad hettade jag upp och doppade i en stor Cognac uppslagen före den avancerade operationen. Roger hade nog hoppats att Cognacen var till honom, besviket åsog han hur jag drack upp den. Brosket i örat knastrade fint vid operationen, men såret blev mikroskopiskt och den lilla blodsdroppen tvättade jag bort med VSOP. Efter detta ingrepp behövde både Rogge och jag ta en espresso med Zrinski i baren. De flesta som fiskade på Gacka kom in till matsalen för middag vid 8-9 tiden i skitiga vadarstövlar och dito fiskemundering. Roger och jag hade dock inledningsvis alltid lågskor, slaks och en enkel bommulsblazer. När vi, efter ett par turer, insett att de flesta tyskar, österrikare och italienare som fiskade på Gacka helt saknade stil, började vi ta med lite snygga kläder. Jag brukade ta med en mörkblå lätt ullkostym och en vit bommulskostym, Roger ofta en blå blazer och mörka finbyxor. Till detta vita skjortor och slips. När vi kom ner till frukost sågs redan en karavan av fiskare, på sin väg nedströms. Kastande sina tunga nymfer nedströms, som laxfiskare tog de två steg mellan kasten. Sällan fångade de nån bättre fisk och tiden mellan nappen var lång. När vi nån gång frågade varför dom aldrig provade torrfluga, till exempel en danicaimitation i Maj. Blev svaret alltid 'Vi är ute efter stora fiskar!'. Förvånat åsåg de när vi dagligen fångade någon stor fisk på torrfluga. Säkert avskrev de sedan detta, som resultatet av ren tur. En vår fiskade Hannes från Frankfurt, på Gacka. När Roger rest hem fiskade jag med denne man på Krka och senare på Unica. På ett litet pensionat i Podturn som jag hört talas om, gick Hannes in för att försöka få två enkelrum. Hannes kom snart ut till bilen, buttert muttrande om att panget var fullbokat. På vägen upp mot Zagradec, där det fanns ett litet privatägt hotell, fick Hannes en briljant ide. Bert, du får fråga om rum på hotellet i Zagradec. Sagt och gjort glatt stegade jag in och framlade mitt ärende. Inga problem två enkelrum fanns tillgängliga. När vi bokade in såg värden med lömsk blick på Hannes när vi lämnade våra pass. Vid middagarna tryckte sig familjens unga dotter mot mig vid serveringen och ställde prydligt ner det jag beställt, Hannes tallrikar singlades över bordet. Jag måste ha varit rackarns snygg på den tiden. När vi fiskade Unica tog vi in på ett pensionat i Planina. Efter det att några Italienare fått en liten harr på en getingimitation fiskade Hannes resultatlöst med en torr geting i två dagar. Själv fick jag flera fina harrar på imitationer av Baetis och nattsländor som kläckte. I Maj året därefter fiskade Hannes ånyo på Gacka. Han var nu utrustad med en flugbindarutrustning och ett nytt sjufots kolfiberspö. Spöet var klassat för lina 4 och aktion var av manlig Brunnertyp, dvs det böjde sig inte så mycket. En morgon efter frukost när jag satt på rummet och band flugor, kom Roger in med Hannes i släptåg. Berra du har väl en WF 7:a i trunken? Jag plockade fram rullen med efterfrågad lina och följde med ner till ån. Vi försökte alla kasta med Hannes påk och min lina utan stor framgång. Det här måste ha varit ett specialspö som kastade alla linklasser lika bra och utan att böja sig. Något år senare träffade vi Hannes från Munchen på Gacka. Vi kom sen att fiska ihop fram till de Jugoslaviska krigen avbröt våra Gackaresor. Hannes var uppfödd med jakt och flugfiske. Hans far var Jägermeister och ägde ett stort hus vid den lilla ån Singold, egendommen innefattade jakt och fiske på ett stort område. Före och under andra världskriget jagade till exempel en herre vid namn Hermann Görring ofta där. Hannes far fick av dessa potentater flera vackra hagelbössor, tillverkade för hand i Ferlach. Efter kriget jagade och fiskade några amerikanska generaler här. Varför fadern raskt blev invald som ständig hedersmedlem i 'The Rod and Gun Club of New York'. Med Hannes har jag och Roger fiskat på många ställen i det forna Jugoslavien och givetvis på den lilla Singold. Fram till krigsutbrottet fiskade vi alltid tillsammans på Gacka i Maj. I Munchen har jag besökt Hannes flera gånger, någon gång i September under Oktoberfest. Efter de jugoslaviska äventyren har vi fiskat tillsammans på Isar i närheten av Lenggries. Hannes använde redan på 70-talet ibland en märklig fluga, en nymf med guldfärgat mässingshuvud. Till vår förvåning fungerade den ibland till och med på Gackas svårflirtade öringar. I Munchen tittade vi alltid in i Storks butik, en fiskredskapsbutik med klass. Under 70-talet köpte jag fina djungeltuppnackar där för ungder en hundring. Brunnerspön fanns det gott om i spöställen och lådvis med 'goldkopf-fliegen'. En gång i Maj besökte en inte helt barskrapad amerikan Gacka. Han medbringade ett Paynespö i bambu samt fru. Denne herre lyssnande till namnet Sidney Rosenthal. På eftermiddagen hade han rekognoserat ån. När vi så träffade honom i baren på kvällen var hans kommentar 'This looks easy'. Kvällen efter visade det sig inte alls ha varit så lätt 'This is impossible'. Danicakläckningen hade ännu inte kommit igång, endast Baetis i storlek 18 och Caenis i storlek 22-24 kläckte. Vi talade om för honom att små flugor var av nöden. Sidney svarade att han nog hade ett antal Adams och Light Cahill i storlek 16 som skulle provas. Vi fick upprepa att vi med små menade pyttesmå. Sidney fick några av våra småflugor och fiskade i fortsättningen inte helt utan lycka. För det mesta lurade han till sig fiske i Kostelka, möjligen var det en fördel att hyra hotellets största och dyraste svit. Sidneys fru var en pratglad och trevlig dam iförd jättelika glasögon. Från den fjärilsvingliknande glasögonbågens yttre hörn hängde ett par imponerande kristallkroneliknande påhäng. En morgon efter frukost, när vi band flugor på rummet, knackade Sidney på. Han var välkommen in och fick en liten frukostwhisky. På golvet låg våra nytvättade fluglinor och torkade, hela vårt bord var täckt med flugbindningsmaterial. Om detta gav Sidney en kort kommentar 'Whitout this mess, nothing creative can be invented'. Under några dagar besökte en familj hotellet. Mannen fiskade på dagarna åtföljd av sin kanske 8-10 årige son. En förmiddag kom far och son vandrande nedför ån på hotellrakan. Pappan började fiska en bit ovanför oss och krokade en liten regnbåge. Förtjust sprang den lille gossen fram till sin far, han möttes av en dagsedel och order om att hålla sig borta tills fisken var landad. Fisken landades efter en stund och avlivades snart därefter. En kort stund senare landade Roger en regnbåge på lite över kilot. Denna fisk avkrokades snabbt och återfick genast friheten. Den lille gossen frågade förvånat fadern om anledningen till detta märkliga beteende. Fadern svarade direkt 'He is Fishing for Sport'. Varpå gossen undrande tittade på sin far. Förståndigt nog ställde gossen inga fler frågor. En vårdag anlände en gentleman från Schweitz i Rolls Royce till hotellet. Något senare ankom hans fru i en röd sportbil. Denne trevlige herre höll om kvällarna hov i baren. När vi vid ett tillfälle undrade varför hans fru åkte egen bil förklarade han kort 'Du får aldrig någon ro i bilen med en kvinna vid din sida'. Baren på hotellet stängde alltid vid midnatt. En kväll då pratet i baren var ovanligt glatt och livat, meddelade barpersonalen att det var stängningsdags. Vår schweitziske hjälte håvade fram en bunt Dinarer och stälde frågan 'Is the bar open tonight?'. Svaret var nekande, varför en ny bunt sedlar plockades fram ur en annan ficka. Frågan och svaret upprepades en gång till med samma resultat. Efter ytterligare en påfylning av den nu imponerande sedelhögen, kom det önskade svaret 'The bar is open'. Baren hölls sen öppen till långt fram på nattkröken. Något år senare söp ett par tyskar i baren. Vid stängningsdags hade de sjungit sig igenom ett antal gamla tyska kampsånger. Jag vill minnas att vi hört Horst-Wessel sången om 'die braunen Bataillonen' ett flertal gånger, när barpersonalen meddelade att baren skulle stängas om fem minuter. Dessa tyskar försökte även de ihärdigt förlänga öppettiden, men denna gång utan lyckat resultat. De tilläts dock köpa ut alla femcentiliters snappsflaskor och en hop öl innan stängningen. När jag och Roger straxt därefter lämnade baren, kunde vi på vägen upp till rummet höra ekot av 'Die Fahne hoch'. De två tyskarna blev sen aldrig populära på hotellet och avreste inom ett par dagar. En gosse från Stockholmstrakten som vi kallade Der Gugi, fiskade ett par gånger på Gacka. Han hade varit skolkamrat med Thomas. Före sin första resa förhörde han sig noga om vilka flugor som fungerade bäst. Jag och Roger visade våra imitationer och berättade hur man band dem, självklart omtalade vi den lilla ljust grönoliva Baetisen och hur den skulle bindas. Vid ett tillfälle gav jag honom en tuss av vår speciella dubbing (färgmatchad och blandad enligt boken 'Fly-Tyer's Color Guide' av Caucci och Nastasi), tussen räckte säkert till 100 flugor. När jag så kom ner till hotellet i September var Gugi redan där. Gugi höll på kvällarna hov i restaurangen, dansande mellan restaurangborden i sina bruna Bronzini mockaskor. De tyska och österrikiska gästerna omtalade högt 'Die Gugi Fliegen'. Det visade sig vara vår lilla ljust grönoliva nymf. Förutom användning till sitt eget fiske sålde Gugi nymfer till gästerna på hotellet. Den lilla tussen dubbing tog lyckligtvis slut och Gugi måste anskaffa mer. Jag vill minnas att det inte gick, i alla fall fick han ingen av mig. Vid hemkomsten skrev Gugi en artikel i Flugfiske i Norden. Där kunde man läsa om fisken och fisket på Gacka. Sina fångade regnbågar beskrev han sålunda 'Fiskarna jag fångade på Gacka var grova som mina vader och mina vader är ingalunde klena'. Möjligen satt den klena delen mycket högre upp? Gugi medbringade även en fotograf och medhjälpare, denne är numera expert i en fisketidskrift. När Gugis fotograf en gång ville ha en bild på sig själv. Blev det bistra svaret 'Tänk på artikeln, vi måste spara på filmen'. Endast bilder där Gugi ståtade var självfallet tillåtna. Nån dag innan Roger skulle lämna hotellet för sin hemresa, ankom ett par trevliga unga holländare. De talade en utsökt engelska, med överklassdialekt. Vi trodde först att alla holländare måste vara underbarn på engelska språket. Senare visade det sig att dessa gossar studerat ett par år på Eaton. En kväll när Roger avrest var det fest i baren. Denna avslutades senare på de två holländarnas rum där öl och en hel del Bokma genever konsumerades. Om genever tycker jag inte. Första gången italienarna från Bologna fiskade på Gacka var frisören nygift, frun fiskade inte men tog små turer ut i byggden. En eftermiddag när jag, Roger och Thomas anlände till hotellbaren, satt hon vid ett bord och läste. Vi hade en trevlig konversation med den söta frun. Vid middagen hade hon fått en ordentlig blåtira. Barberaren tyckte nog inte om att frugan talat med oss svenska främlingar. Detta hände innan vi hade blivit goda vänner med Bolognagänget. Stora tydliga skyltar meddelade att fiske var förbjudet 25 meter ovan- och nedanför gångbron bakom hotellet. På bron kunde man ofta se mister Palu, som alltid iklädd sidenscarf, svingande ett av sina egna canne teleregolabli (teleskopspön). Om nån ofint påpekade att fiske inte var tillåtet där, brukade Ivica komma till undsättning med orden 'But that is mister Palu'. En gäng fransmän fiskade en vår på Gacka. Den yngsta av dem kröp mest omkring på ängarna och fiskade med en Royal Coachman Fan Wing Gyro Fly. Ingen av Gackas selektiva fiskar bevärdigade flugan mer än en förströdd blick. Roger förklarade för denne gosse att det för tillfället kläktes en hel del nattsländor. 'You know Sedge or Caddis flies'. Den unge mannen sprang raskt ner mot sina fiskande vänner skrikande 'Cadis, cadis!'. En vår fiskade en asketisk japan på Gacka. Varje dag sågs han sittande i solskenet på 1:a bron, iklädd endast ett höftskynke. Han skyddade sig mot solskenet under ett utspänt paraply som han alltid höll i vänster hand. Fiskestilen var speciell, koncentrerat tittade han ner i det klara vattnet och metade en nymf, aldrig gjorde han ett kast. Fiskelyckan uteblev helt för denne stillsamme man. En dag förbarmade sig Roger över japanen och gav honom en alldeles nyfångad kilobåge. Raskt rusade den lille mannen in under ett uthängande träd, tog fram en kniv och fileade fisken. Sen intog han sin sushi med få tillbehör. En dag föll ett lätt regn, även då såg vi den lille japanen sittande på bron iförd samma klädsel under sitt paraply. Stillsamt metande sin nymf, som alltid utan fiskelycka. En liten mycket rik japan medbringade en gång fru och dotter till hotel Gacka. På ängarna utefter ån såg vi honom några gånger. Alltid följde fru och dotter med när han fiskade. Damerna var då iförda strikta klänningar och högklackat. Högklackat är inget jag rekommenderar för promenader utefter Gackas leriga stränder. Dottern trivdes inget vidare och meddelade oss i baren att Studio 54 i New York var mycket bättre. Möjligen var hon inte fiskeintresserad? Paret från Santa Barbara Vid ett tillfälle vistades ett nygift par på hotellet. Att de var gifta bedyrade hotellpersonalen. Han var fransman och fiskeintresserad och hon kom från Zagreb. När vi några gånger besökte hotellbaren under dagen, kunde vi beskåda damen promenera över restauranggolvets marmor. Med sexigt svängade höfter skred hon fram, kontrollerande stilen i matsalens stora glasrutor. Har hört att dom skilde sig direkt efter Gackabesöket. I början på 80-talet började en dansk resebyrå anordna fiskeresor till Gacka, de återkom sen under några år för en veckas fiske i Maj. Ett långbord var under deras vistelse alltid reserverat och prytt med en dansk, en svensk och en norsk liten flagga. Vi träffade på dom för första gången en kväll i baren när de just anlänt till hotellet på sin första resa. Glatt dracks det och alla talade om vilka jättefiskar man skulle fånga. En gosse från Sundsvall hade av personalen hört att lille Roger och jag hade fiskat i ån under många år och brukade fånga bra med fin fisk. På frågan om vilka flugor vi använde visade vi några av våra väl fungerande danicaimitationer. Dom där flugorna är alldeles för stora var hans säkra komentar. Jag är flugfiskeinstruktör betonade han, jag vet vad fisken tar! Efter tre dygn hörde vi vid middagen glada kommentarer och utrop från resebyråns långbord, några av deltagarna hade fått fina fiskar. Till flugfikeinstruktören hörde vi en lycklig fiskekompis, med hög röst ropa 'Du experten idag hade du ju i alla fall en efter'. När man fiskar på Gacka skall man akta sig för att komma för nära italienska fiskesällskap. En italienare är inget problem. Två går an om man flyttar sig när dom kommet för nära, dvs när en står 5-10 meter uppströms om dig och en 5-10 meter nerströms. Tre eller fler medför att du får vandra iväg nån kilometer. Ty dels låter dom som en småskoleklass på rast, dvs mycket och högt, dels omringar dom dig på det ställe du fiskar. En vacker vårmorgon, efter frukost, satt jag och Roger på hotellrummet och band flugor. Då Roger tog en paus i solljuset på vår balkong hörde jag 'Kom Berra, Fernan är här igen'. Nils Fernström hade många år tidigare fiskat på Gacka. I en av sina böcker omtalar han detta besök 'Gacka var ett dåligt fiskevatten, där fick jag ingen fisk'. Jag tände en Pall Mall och gick ut på balkongen. Mycket riktigt, den gäglige Fernan, svingade glatt ett bambuspö mindre än 50 meter ifrån oss. Vid middagen uppenbarade sig Fernan tillsammans med en äldre dam. Han gjorde sin beställning av två whisky utan is, på flytande franska. Vi blev minst sagt förvånade. När han sen serverades sina aperitifer, kom en lång upphetsad harang. Fernans sällskap anlände och kunde, på engelska, förklara för den förvillade personalen att den åldrige mannen alltid tog två whisky före middagen, men små, mycket små. Vi hade innan dess förstått att denne man var en dubbelgångare. Resorna Två gånger hittade vi billiga charterresor med Yugotours. Första gången bar det av till Dubrovnik och Korcula. Bilvägen mellan Split och Senj var ju endast ca 350 km samt ytterligare ca 45 km till Otocac. Dessutom fanns ju tåget 'The Great Vrhovine Express'. Från Vela Luca på Korcula skulle det enligt uppgift avgå en färja till Split varje dag. På bussfärden till Korcula tyckte många av resenärerna att det var dåligt att bussen inte kunde medfölja färjan ut till ön. När vi kom ner till hamnen låg två båtar vid den långa piren, till Roger sa jag 'Hoppas det är den större'. Ute på piren höll jag på att bli av med Roger när bussen vände längst där ute. Vi satt längst bak i bussen och piren var inte bred. Han var halvvägs ute ur fönstret och 4 meter över havet när jag grabbade tag i honom. Den så kallade färjan var kanske 12 meter lång och av Petersontyp, så bredden var mindre än 2 meter. Det blåste halv storm, vågorna slog över piren, och all packning surrades på fördäck och hyttak, varefter över 20 svenskar bordade den lilla båten. När vi kommit utanför pirens skydd föreslog jag att alla skulle stämma upp i den klämmiga låten 'närmare gud till dig' det var, vad jag minns, inte populärt. Vi inkvarterades på ett hotell och stannade i lite över ett dygn som badturister. Bussen till öns nordända skulle avgå vid tretiden på natten. Vi vakade till tonerna av Cate Bush och Blondie. Efter att med vissa problem återfått vara pass av nattportieren och misslyckade försök att få tag på en taxi, började vi vandringen in till byn i totalt mörker. Lyckligtvis kunde vi 'låna' en av hotellets bagagekärror. Bussen avgick på utsatt tid och efter en hisklig färd längs öns höjder ankom vi oskadade till Vela Luca vid halvfyratiden. Biljettkontoret hittade vi aldrig, så när färgan ankom bordade vi den. Vädret var soligt och lugnt. Biljettkontrollen gick galant, till den gosse som kollade oss förklarade vi att vi var utan men att vi önskade köpa biljetter till Split av honom. Eftersom han nog tyckte detta var besvärligt lät han oss vara fripassagerare. Från Split fanns möjligheten att ta tåget upp till Vrhovine. Men biljettkasörskan ville aldrig förstå vart vi önskade åka, trots många försök, även skrifligt. Så vi fick vandra över till busshållplatsen. Första etappen till Zadar avslutades på ca fyra timmar. Efter en lång väntan återupptog vi färden, nu till Senj dit vi ankom efter ytterligare drygt fem timmar. Ny väntan på bussen till Otocac och Licko Lesce, efter närmare 19 timmars färd ankom vi till Gacka hotel. Även hemresan hade vissa spänningsmoment. När vi kom ner till Dubrovnik åkte vi ut till flygplatsen. Vi väntade på en solig plats utanför flygplatsen. Roger hade blivit förkyld och sov i solskenet medan jag låg och läste och drack upp resterna av vår whisky. Så praslade det i gräset bakom oss, när jag reste mig på en armbåge stirrade jag på en liten orm. Ormen stirrade förvånat tillbaka. 'Kolla Rogge en orm!'. Med en blixts hastighet försvann Roger 10 meter bort, ormen försvann lika fort men i annan riktning. Före resan hade vi (felaktigt) fått berätats att endast vår vanliga huggorm förekom i Jugoslavien, Europas giftigast orm, den med noshorn försedda, sandhuggormen (Vipera ammodytes) förekommer nämligen allmänt. När vi senare kom in i avgångshallen fick vi reda på att vårt flyg gick dagen därpå. Yugotours hade en informationsdisk i avgångshallen, så vi blev hänvisade till ett litet hotell, från vilket vi skulle avhämtas med Korculabussen. När vi dagen efter återfått våra pass i hotellet receptionen, försökte vi få receptionisten att kontrollera när vi skulle hämtas upp med bussen. Språkförbistringen var stor, men lyckligtvis anlände ägarinan till hotellet. Pojkar har inte ni blivit upphämtade? Efter ett samtal meddelade hon att reseledaren glömt bort oss, men att en annan buss skulle köra oss till flygplatsen. Efter en längre väntan anlände en folkabuss. Det var redan ett äldre norskt par i bussen. Chaffören fick via radiokontakt reda på att det nu var bråttom till flygplatsen. Som i en F1-tävling färdades vi mot vårt flyg. Via radion fick chaffören bussarna på den smala kustvägen att hålla ut till höger. Omkörningarna var många och snabba. På ett avsnitt såg vi att halva högra vägbanan hade rasat ner i havet, inbromsning? Nej, över i vånsterfilen och mera gas! Utanför avgångshallen hoppade en nervös reseledare. Vi hoppade ur folkabussen, det norska paret staplade förskrämt skakande ut på andra sidan, medan vi plockade ihop vårt bagage. På rekordtid sprintade vi efter reseledaren genom avgångshallen och alla kontroller, ut till vårt plan. Två minuter senare var vi i luften på väg hem. Den andra gången vi tog charter var resmålet Pula. Nu skulle vi endast behöva åka buss ungefär 220km. Den färden tog bara ca 8 timmar. Efter de två inledande flygturerna tog vi alltid nattåget från Stockholm, i början direkt till Zagreb. Senare gjorde vi ett uppehåll på något trevligt ställe som Munchen eller Salzburg. Vi tog efter uppehållet tåget som ankom Zagreb vid 7-tiden på morgonen, problemet med övernattning i Zagreb var löst. De sista 5-6 åren tog vi tåget till Munchen och Hannes. Efter ett dygns kalasande fortsatte vi sen färden tillsammans i bil. Hannes svärfar ägde en stor villa centralt i Zagreb där vi övernattade några gånger. Numera lever hans svägerska ensam i det stora huset. Bussresorna till och från Zagreb var alltid ett litet äventyr, efter ca 55 minuters färd stannade man upp för 5 minuters paus. Chaffören var då alltid snabbast till baren. Emellanåt varade rasten 10 minuter. Då hann vi med att gå på toa, dricka en pivo eller espresso och vinjak. Chaffören han alltid dricka mer än oss. Busslinjerna mellan Zagreb och Otocac gick på den här tiden via Plitvice och Vrhovine. Om det var finväder och vi passerade Senj, på vägen till eller från Gacka, såg vi ofta en man med en kedjad liten brunbjörn. De höll till på en stor parkerings- och rastplats, på vägen över Velika Kapela. Mot en avgift kunda man låta sig bli fotograferad tillsammans med björnen. Björnar skulle enligt skyltar vara ganska vanliga i trakten av Gacka, den lilla brunbjörnen på parkeringsplatsen är dock den enda jag någonsin sett i det forna Jugoslavien. Efter några år fiskade vi 10-12 dagar på Gacka och besökte därefter, under några dagar, någon av oss tidigare outforskad jugoslaviske å. En gång bestämde vi oss för att lämna Gacka under morgondagen om fisket och förhållandena på Gacka inte verkade alltför bra. På morgonen, efter frukost, började vi packa till tonerna av DAFs 'Der Musolini'. Roger medförde nämligen alltid en ghetto blaster, av det välkända statusmärket Gregory II, så musik var vi aldrig utan. När vi avbröt packningen för att kontrollera fiskeförhållandena från vår balkong, ljöd vitt över bygden 'Kläpchen Sie die Händen, fur Adolf Hitler und der Musolini'. Fiskande tyskar, österrikare och italienare vände sig, i givaktställining, upp mot vår balkong. Jag minns inte om vi uppfattade någon honör. Det var lyckligtvis en stormig dag och vinden blåste uppströms i dalen, på Gacka gick vita gäss, så vi kunde lugnt avsluta packningen, för att bege oss iväg ut på nya fiskeäventyr. De två första gångerna vi tog tåget direkt till Zagreb övernattade vi på Hotel Central. Det låg mitt emot järnvägsstationen och ca 100m från Hotel Esplanades utsökta restaurang. Hotel Central var enkelt men billigt. Frukosten intogs i hotellrestaurangen, ett märkligt ställe, minst 7 meter till taket från vilket en enorm sputnikliknande armatur ståtade. Från mitten av detta underverk stack, säkert ett tjugotal, 3-4 meter långa glasspjut ut i alla riktningar. Den sista gången vi övernattade där blev det ett väldigt liv när vi släckt rumsbelysningen, som om det var stepptävling i restaurangen. När vi tänt belysningen blev allt klart, en Superhatch, golvet kryllade av jättelika kackerlackor. Ett år i September åkte jag ner 4-5 dar före Roger och Thomas. Tågresan gick utmärkt förutom en liten incident på nattåget, före Jecenice, mellan Munchen och Zagreb. Vid tvåtiden blev jag väckt av den jugoslaviska passpolisen, efter en kort stund förstod jag vad dom önskade och visade mitt pass. Efter att raskt somnat om väcktes jag åter, denna gång var det tullen. I min oformliga Orvisväska av tyg (av Roger kallad amöban, då den svalde allt) kunde de tydligen se att häri gömde sig trycksaker. Upp åkte för mycket cigaretter och Cognac, inga problem. Så kom så småningom två fint inbundna böcker fram, om entomologi och på engelska. Tullarna bläddrade misstänksamt i luntorna, kollade förundrat in de vackra bilderna på mestadels dag, natt och bäcksländor. Skakande på sina huvuden lämnade dom mig därefter. Den här gången var jag ensam i sovvagnen från Munchen, så alla tjänstemän hade väldigt lite att göra. Mina vänner hade mindre tur, deras tåg ankom nämligen till Zagreb i tid! På säker 10 försök hände detta aldrig mig. De hade därför chansen att ta 'The Great Vrhovine Express', dvs det långsamma tåget mellan Zagreb och Split. I Vrhovine nära landsvägen ligger ett stort hus, i stor stil meddelades på väggen 'Vrhovine Hotel'. Nåväl, Thomas och Roger kom vid 23-tiden fram till Vrhovine. När de försökte lämna tåget blev de motade av de andra passagerarna, men gossarna lyckades hoppa ner på bangården, Vrhovine station visade sig nämligen sakna perong. Tåget avgick direkt, i andra ändan av bangården såg de en man släcka ner det lilla kioskliknande stationshuset och raskt bege sig därifrån. Vandrande på bangårdens grus tog de sig fram till vägen vid stationsområdets ände och vidare ner till byn. På morgonen efter, hade jag intagit frukost och skulle just bege mig till baren, när två luggslitna figurer dök upp. Roger och Thomas hade tagit morgonens första buss från Vrhovine. När jag påpekade att de inte var väntade före kvällen och att dom såg rackarns frussna ut, berättade de historien om sin tågresa. De försökte från Vrhovine ta en taxi eller mot betalning få privat skjuts de kanske 6 kilometrarna till Gacka Hotel. Ingen lycka, så återstog då hotellet i Vrhovine, detta visade sig sen många år vara nedlagt och ombyggt till arbetarbostäder. En kraftfull känga från Roger hade dock öppnat porten. På bastmattor hade de sen tillbringat den kalla natten i hotellkorridoren, endast klädda i lätta sommarkläder. När arbetarna tidigt på morgonen började lämna hotellet såg de med skrämd blick mot Rogers kroppshydda, delvis dold under en bastmatta. Det här var självfallet den kallaste Septembertur vi någonsin upplevede. Att Roger och Thomas saknade varma tröjor eller överdragskläder, behöver jag väll inte nämna. Varje gång vi sov över i Zagreb åt vi middag på Hotel Esplanade. Hotellet leasades av en engelsk hotellkedja och var modernt restaurerat. Här serverades kanske den bästa maten i hela det forna Jugoslavien. Det var svindyrt enligt jugoslaviska mått och billigt enligt svenska. Första gången vi åt där tog vi varsin blodig 'Bif Zrinski' som varmrätt, en höjdare med god SÅS. Roger tog sedan alltid denna rätt när vi åt där. Jag provade en enda gång något annat, nämligen en blodig 'Surprise du Chef'. Esplanade hade ju fransk kock, så den borde vara god. Överraskningen var stor när den serverades, helt utan sås med en trave urkokta grönsaker. Även Entrecoten var urkokt, genomgrå, allt enligt den klassiska kroatiska gourmetkockboken. Ughhhhh. Vi stannade till i Salzburg en gång för att äta, dricka och turista fram till kvällstågets avgång. Vädret var strålande och Salzburg är en trevlig stad att promenera omkring i. Ölen var god, likaså maten. Vi inhandlade även lite delikatesser att äta på tåget, likaså några öl och en bit bröd. En flaska österrikisk Auslese tronade på en hylla, även denna åkte ner i vår matkasse. På tåget kunde jag konstater att man i Österrike även gör söt röd Auslese, den kan jag inte rekommendera då den mest smakar som mycket söt saft. Men ölen, charkuterierna och brödet var förstklassigt. En gång i Maj, på nerväg, när tåget stannade till i Jesenice, sprang som alltid korv-, dryck- och smörgåsförsäljare längs med tågsetet. Roger och jag var lite småsugna, så vi inhandlade varsin jättewurst och varsin pivo. Roger högg raskt in på sin jättekorv, vid den första tuggan hördes ett explosionsliknande oljud som följdes av ett kraftigt sprutande. De här korvarna var inga lågkalorigrejor, så hela frampartiet på Rogers nyinköpta krämvita sommarblazer hade antagit en ny, betydligt mörkare nyans, med elegant gulbruna senapsfläckar. Trots kemtvätt på Gacka och efter hemkomsten återhämtade sig aldrig blazern. Själv reste jag alltid i praktiska oömma kläder, det började Roger också med efter den här turen. We where the juka boys. De första gångerna på Gacka medförde vi svarta kofösarhattar. Då vi lagt märke till att öring och regnbåge var svårflirtad, insåg vi att detta var ett misstag. Vem har sett en westernhjälte i svart hatt? Naturligtvis ingen, statisterna har brun eller grå hatt, bovarna svart hatt, men Hjälten bär en vit Stetson eller Resistol! Det måste varit den inplanterade regnbågen, introducerades 1930-35, som påtalat detta även för öringen. Hur som helst blev fisket, efter vårt byte till vita hattar, mycket bättre. I min garderob har jag fortfarande en svart Stetson i 10X beaver och en vit Resistol i 5X beaver. Jag kanske borde bära min Resistol oftare? B52:or över fälten i Maj? Vissa år kunde vi i skymmningen höra ett väldig brummande, kraftiga motorljud liksom. När det så blåste någon afton fick vi förklaringen. Stora, tunga, ljusbruna, med starka ben försedda skalbaggar krashlandade då på våra kläder och i våra ansikten. De var usla flygare som flög i mängd ungefär vart tredje år. På undersidan av kroppen var de gråsvarta. Öring och regnbåge verkade dock inte tycka att dessa bestar var delikata. Möjligen var de för hårda. Några rader om resorna efter krigen 1:a resan Ett år fick jag en väldig längtan att återse Gacka. Så jag planerade en resa med fiske på Isar, Gacka och Gmundner Traun. Jag hade fått rekommendationen att bo hos en Bozika Bozik i Licko Lesce, så jag bokade ett enkelrum hos denna dam. Flyget gick via Munchen och jag besökte Hannes ett par dagar. Jag fiskade med Hannes en dag på Singold och därefter en vecka på Isar i Lenggries. Så tog jag nattåget till Zagreb. På tåget spelades Rammstein och Leibach på högsta nivå, hela vägen till Ljubljana. Jag vaggades till sömns av de väna tonerna 'Spiel mit mir' och 'Du riechst so gut'. Från Zagreb skulle jag ta buss till Licko Lesce. På den centrala busstationen i Zagreb, i den internationella informationsdisken, blev jag hänvisad till en buss över Plitvice. Glatt inhandlade jag en biljett och gav mig av. När vi närmade oss Plitvice kom den söta kvinliga konduktören fram till mig och meddelade att ingen anslutningsbuss fanns till Licko Lesce/Otocac. Borje var kanske den lämpligaste platsen att övernatta på? (Före krigen hade samtliga bussar gjort en längre paus där, så bussen mot Gacka borde stanna där). Nej, Plitvice sa den unga. Borje kunde ju vara sönderbombat, så jag hoppade av i Plitvice, skaffade boende och intog en god middag. Tidigt nästa morgon, en lördag, besökte jag turistkontoret i Plitvice. Jag blev hänvisad till busshållplatsen alldeles utanför och uppgift om när bussen förväntades dit. På långt håll såg jag bussen och vinkade in den, trodde jag. Den passerade utan att ens sakta in! Jag stog kvar en halvtimme men ingen annan buss passerade. Tillbaka på turistkontoret fick jag den goda nyheten att detta var vanligt förekommande. Ingen annan buss mot Gacka skulle passera denna dag. På ett samtal till busscentralen i Zagreb fick jag rekommendationen att fara tillbaka till Zagreb för att ta en buss med annan sträckning. Damen på turiskontoret ringde upp Bozika Bozik, dom kunde hämta mig i Borje. Efter en taxiresa till Borje kunde jag konstatera att denna plats såg helt oförändrad ut. Inne på bussrestaurangen beställde jag en öl och en sanwich. Från mitt bord såg jag en dam som var märkligt lik en av de större flickorna från Gacka Hotel. Jag gick fram och hälsade, hon kände igen mig väl och försvann ropande ut i köksregionerna. Efter ett ögonblick kom hon tillbaka ut, följd av den lilla flicka som önskat gifta sig med Roger. Vi kramades och pratades vid en stund och jag blev erbjuden bilskjuts till Licko Lesce. Men min skjuts var ju redan ordnad och min värd på väg mot Borje, så jag fick avböja. Under tiden på Borje hann jag se att samtliga bussar stannade upp där för en längre paus, precis som före krigen. Fisket var inte som före krigen och framförallt saknades de stora danicakläckningarna. Baetiskläckningarna var kanske mindre än före krigen men en hel del nattsländor kläckte. Jag fiskade alla gamla favoritplatser, från källan ner till tredje bron. För det mesta tillryggalagde jag 20 kilometer till fots per dag. Jag han begrunda det sönderbombade spöklika hotellet och såg skotthål och resterna av gamla småhus och gårdar. Många av de lokala pubarna var borta, speciellt uppe i Licko Lesce. Flera nybygda lyxiga sommarhus hade uppförts, de flesta av dessa var tomma. Säkert sommarresidens för någon i Zagreb boende politiker eller krigshjälte. En afton hälsade Cico på, vi pratades vid en stund, om de gamla goda tiderna och drack ett par glas. Maten på den lokala lilla krogen var bra, ofta serverades Peceni Odojak eller Pecana Janjetina (dvs spädgris respektive spädlamm rostat på spett). Varje morgon före frukost hördes det skärande ljudet när Bozikas man på maskin skivade den lufttorkade skinkan. Bozicas man hade varit läroverkslärare, han var sjuklig och samlade på frimärken. Men skära upp prsut (lufttorkad skinka) kunde han. Dom hade varje år 2 grisar i ett litet uthus, dessa förståndiga djur bara åt och sov. Slaktvikten skulle vara 120-130 kg, gärna mer. Ett litet antal höns sprätte omkring utomhus bakom uthuset. Första året hade man två elaka gamla hundar, dessa förpassades till Hades följande vinter. Bussresan tillbaka till Zagreb gick via Josipdol, det var den vanliga vägen efter krigen, så fyra av fem bussturer per dag, i vardera riktningen, tog den vägen. 2:a resan Store Roger försökte övertala mig att vi skulle åke ner och fiska året efter. Jag försökte få honom att vänta ett eller ett par år, Gacka borde ju få en chans att bli bättre. Men nej, vi skulle bara åka i Maj. Vi bestämde att vi även skulle fiska en av de andra åar vi besökt före krigen. Valet föll på Idrica, vi enades nämligen om att den rann genom den vakraste naturen i den skönaste dalen. Rogge plockade ihop ett par gula Loopspön under vintern, ett för lina 3 (dvs 4) och ett för lina 4 (dvs 5). Han band även upp en hop vackra flugor, en bunt med danica, nattsländor och Baetisar, samt inhandlade en fin liten öringrulle. Vi reste ner andra veckan i Maj, med lågprisflyg till Venedig. Från Venedig tog vi oss med tåg till Trieste, där vi inkvarterade oss på ett litet hotell. Vi intog en god middag i närheten av vårt boende samt några sängfösare. Morgonen efter bar det av med direktbuss till Senj och därifrån vidare till Otocac. I bussbaren blev vi förvånade över hur ljus och mild vinjaken Zrinski hade blivit. Senare insåg vi att damen i baren spätt på flaskan med vatten. Lyckligt ankom vi med lokalbuss till Licko Lesce en timme senare och inkvarterade oss hos Bozica Bozik. En dag när vi efter fisket satt på bänken utanför den lilla butiken i Licko Lesce och drack pivo, kom en törstig traktorförare till platsen. Framför oss höll en tant på att upprepade gånger, först köra framåt en meter, därefter backa en meter. Bonden på traktorn som putrande inväntade en parkering blev ¤%&¤¤ (låt oss säga lite irriterad), i med backen, backa ett par meter, och så full gas frammåt, förbi tanten. Olyckligtvis stod våra spön lutade mot ett litet träd på gräsmattan, lite bortom butiken. Inbromsningen var rykande kraftfull, dessvärre något sen. Vi såg våra spön gå i backen, samtidigt som gubben sprintade förbi, in i butiken. Jag var snabbt framme vid de i gräset liggande spöna. Efter en provsving konstaterade jag att de inte var av. Jag räckte Rogge hans spö och provvevade min rulle, allt ok? Njaäe, när Roger provvevade sin rulle gick den TRÖGT, mycket TRÖGT. Vidare satt veven i en märklig vinkel. Vi insåg att vi inte kunde stämma gubben (med framgång alltså). Så Roger fixade till sin rulle så gott det gick på kvällen. Tråkigt nog var fisket sämre än året innan, mest fick vi regnbåge på halvkilot. Vi såg endast ett fåtal stora fiskar. Danicakläckningarna var som året innan nästan obefintlig och övriga kläckningar var mindre än året innan. Ett dubbelrum med två enkelsängar hade jag bokat, i mycket god tid, hos Bozica Bozic. Ett par trevliga fiskare från Sydtyrolen var inkvarterade hos Bozika när vi anlände, självklart hade dom fått det stora fina rum jag blivit lovad. Roger och jag förvisades till ett litet rum med en dubbelsäng. Mitt brev som komfirmerad bokningen hade enligt utsago aldrig kommit. Nu var Bozikas man filatelist, så en dag när vi drack öl och tittade på fotboll på TV, såg jag på ett bord ett misstänkt kuvert. Jag reste mig och gick fram mot TVn, mycket riktigt det var mitt kuvert och frimärket var bortklippt. När vi efter fotbollsmatchen vandrade ner till ån undrade Roger över min märkliga promenad i TV-rummet. Jag berättade då om brevet. 3:e resan Senaste gången jag fiskade Gacka var på grund av felaktig turistinformation. Det var i slutet av Oktober 2004 och jag hade bestämt mig för att avsluta min tur till Slovenien med en veckas fiske i Kroatien på gränsfloden Kupa/Kolpa. Min plan var att fiska Kupa från den lilla gränsbyn Brod na Kupi. Jag startade i svinottan från Bohinjska Bistrica för att hinna med morgontåget från Ljubljana till Rijeka. Jag anlände mitt på dagen till Delnice och fick reda på att fiske endast var tillåtet på de små biflödena Kupica och Curak. Enligt information på Internet skulle fisket på Kupa och de två biflödena Kupica och Curak vara öppet till 15 November. Enligt turistbyrån i Delnice var, som jag förväntat, anskaffandet av privatboende i Brod na Kupi inga problem. Efter en taxiresa ner till den lilla Curak, kunde jag konstatera att en för fiske väsentlig ingrediens saknades, nämligen vatten. Raskt for jag tillbaka till Delnice och tog första bästa buss tillbaka till Rijeka. På den centrala busstationen i Rijeka kunde man informera om att bussar till Senj och vidare söderut efter kustan avgick varje timme. Huruvida det från Senj avgick någon buss upp till Otocac och vidare hade man dock ingen aning. Lyckan skall ju, enligt ett talesätt, stå den djärve bi, så jag tog första buss ned till Senj. På den lilla busstationen kunde jag bara konstatera att dagens sista buss upp till Otocac avgått för en halvtimme sen. Nåja det fanns ju tre hotell i den lilla kusstaden. På förfrågan skulle det största och finaste vara öppet. Klockan var nu över sju. Det var kolsvart ute och en kall hård vind mötte mig på den korta promenaden. Enligt anslag var hotellet stängt för säsongen. Tillbaka på busskontoret, som naturligtvis rymde en större bar. Jag beställde en espresso och en vinjac. När jag satt mig och begrundade mina möjligheter, kom den lilla ängeln till servitris och biljettförsäljare fram till mig. I sitt följe hade hon en medelålders dam. Var det du som sökte boende för en natt? Ja, ja! Den här damen har en lägenhet en bit upp i bergen här i Senj som är ledig. Vad kostar den för en natt? 20 Euro! Jag hade glatt betalat det dubbla. Efter ett mobilsamtal, anlände hennes man i bil, kanske fem minuter senare. Upp i bergen ovan Senj gick färden. På övervåningen i sin villa hade detta par inrett en lägenhet med tre sovrum, vardagsrum, modernt kök och badrum med värmegolv. Jag blev anvisad ett av sovrummen och mannen medelade att vardagsrum med 37 tums platt-TV, kök och badrum stod till mitt förfogande. När jag duschat och installerat mig, knackade det på ytterdörren. Det var mannen som kom, medbringande turkiskt kaffe och en flaska hemmbränd vinjak. Vi pratades vid en stund på en salig blandning av tyska, engelska och kroatiska. Vid halvsextiden på morgonen skulle han åka till jobbet och jag kunde få skjuts ned till busstationen. Snacka om att åka på en räkmacka! När jag på kvällen stod ute på altanen och rökte, kändes den kalla stormvinden frisk och skön. På morgonen hälsade jag glatt på paret som stod utanför sin dörr, drack kaffe, pratade och rökte. Efter en del övertalning fick jag betala 25 Euro. Bilturen ner till Senj tog ett par minuter, tid för en espresso och en croisant, livet lekte. Bussfärden upp till Otocac gick utan problem. Över ännu en espresso, denna gång med vinjac, svarade chaffören, på frågan om vidare färd mot Covici och Licko Lesce, att den avgick om 7 minuter och med hans buss. Så började eländet, ute var det minusgrader och frosten lyste vit med tjock kalldimma. Efter 5 minuter visste jag att vi var på fel väg. Den gamla DC3:an på flygfältet just utanför Otocac, på vänster sida, hade inte dykt upp. Vidare gick färden och jag uppfattade inte ett kännemärke. Det jag såg var nytt, okänt. Ute på en närmast obebygd okänd bondvischa och med minusgrader kunde jag inte lämna bussen. Bit ihop, invänta första bästa lite större by, blev planen. En lysande plan! Efter en sextiograders högersväng och ytterligare 10 minuters färd genom obygd, skakade bussen till över sprängsten. Genom rutan uppfattade jag en bred grönskimmrande å. Vi höll på att passera över Gacka på landsvägsbron. Efter ett glatt rop från mig stannade bussen mitt på bron. Det var kanske 75 meter upp till favoritbaren i Covici. Ägarinan kände direkt igen mig. Espresso in Zrinski? Hvala, dobro! På frågan om jag fixat boende och efter mitt nekande svar. Undrade hon om Bozika Bozic var ok. Det lät bra. Efter ett telefonsamtal, meddelade värdinnan att jag var välkommen till Bozikas hus. Den andra gästen i baren, som jag kände igen från tidigare turer, frågade 'Taxi?'. Jag och allt bagage fick en gratistur med Mercedes, de 200 meterna, till mitt boende. Fisket var riktigt bra, möjligen beroende på att fisken inte sett någon fiskare på över en månad. Jag var ensam vid ån, inte ens tjuvfiskarna syntes till, fiskevakter såg jag aldrig. Jag började fiska vid tiotiden efter frukost varje dag och höll på fram till ungeför fem. Vanligen fiskade jag bara mellan svängen ovanför det gamla hotellet och ner till den så kallade första bron. Små Baetis rhodani kläkte mitt på dagen och fisken tog glatt först oförtyngda nymfer, senare på dagen flytande nymfer och torrisar. Varje morgon när jag vaknade, till musiken från prosciuttosågen, var det minusgrader. På dagarna sken solen och temperaturen steg till ca 10 grader. Baren och restaurangen i Covici besökte jag säkert ett par tre gånger varje dag, alltid för en espresso och vinjac efter frukost och efter middag. Samt ofta mitt på dagen för lunch, rostad spädgris eller spädlamm är gott när man är lite frusen. Requiem for the Gacka? Säkert fiskades det en hel del med dynamit och handgranat under krigen, möjligen är det detta som nästan utrotat Ephemera danican. Efter krigen saknas övervakning av fisket. Det finns 6 kontrollanter som åker runt på moped och kontrollerar utländska fiskare. Jag vill kalla dom konduktörer, då dom endast åker runt och river loss en snutt av fiskekortet och skriver sin signatur på den del du får behålla. Lokala fiskare kontrolleras aldrig, speciellt inte om dom använder en otillåten fiskemetod. Visst förekom tjuvfiske före krigen, men då i liten omfattning. Att du bara använder tillåtna flugor utan sänke eller flöte kollar man aldrig. Leverpastej, bröd och ost är mycket effektiva beten, särskillt om man först har mäskat ordentligt. Milan Stefanac verkar sorgligt nog ha förlorat all makt över hur fisket sköts. Antalet italienare som besöker ån har ökat betydligt! Dessutom anordnar flera italienska reseoperatörer korta besök på Gacka med 10-12 deltagare, dom är värre än mygg, som en superhatch av knott ungefär. Gubben skall kanske, i en framtid, fortsätta den häringa ståryn. Ber om ursäkt för min dåliga Kroenska eller om det nu är Slovatiska. Ha det Bert
  17. När vi fiskade Gacka, på Titos tid, träffade vi ofta en pensionerad minister. Denne gamle farbror var medlem i den lokala fiskeklubben STUKA (dvs gäddan), en 3 kilos öring var väl ok, men gick aldrig att jämföra med en dito GÄDDA. Denne herre tyckte mycket om Pivo (vem tycker inte om Pivo). Bäst av alla var 'The Beer of the Gacka'. En i Gackas kalla klara vatten kyld öl. När jag tänker tillbaka måste jag hålla med den gammle mannen. I Kroatien dricker man, till exempel, Osjecko, Ozujsko, Cricvenicko (min Favorit), Karlovacko eller Velebitsko. I Slovenien intar man en (inte antalsmässigt), Lasko Pivo Zlatorog (min favorit), Union eller en Adam Ravbar Kvasno Pivo. I Serbien blir det en Jelen (min favorit), Lav, MB Pils, ZIP Primus eller Atlas. I Bosnien/Hercegovina får det bli Banjaluka Nektar, Sarajevsko eller en Montenegrinsk Trebjesa. I Monte Negro dricker man öl från Trebjesa bryggeriet som Niksicko Pivo eller Niksicko Tamno (mörk) men inte Nick Gold (dyrt skräp i 33cl flaskor). Men bäst är nog Jelen Pivo från Serbien. I Macedonien finner vi Skopsko och Makedonsko t.ex. Hederliga 0,5L glasflaskor är bäst, men även burkar finns (33-orna passar utmärkt i västens bakfikkor och går snabbt att kyla ned i ån). För den törstige finns 1,5L 2L samt 2,5L plastflaskor, men det blir kanske för mycket av det goda, den hinner ju ofta bli ganska ljummen? Alla dessa inhemska öl är goda. Köp av importerade öl till mycket högre pris är dumt, dessutom finner vi mest de 'stora populära' producenterna. Se upp för de alkoholfria (Uni t.ex), en styggelse. Pivo är normalt ljust lageröl, men även mörka öl produceras. Normalstyrkan är som en mellis ungefär (dvs perfekt?). Ha det Bert
  18. Blandningarna verkar djävulska. Kokosbollar & Panodil. Uff, gubbtungt. Gammeldansk, vidrigt! Förstöra så fin whisky från Brora, ett gudabrott. Pernod's nya Absinth, som nu tillverkas efter 87 års vilan, det kan nog va nått, men utan för mycket vatten tack! Ha det Bert
  19. Hvala lepa! Stor och stor, han har i alla fall inte krympt! Liten har han nog aldrig varit? Mitt minne är inte vad det borde vara. Men då är du möjligen den gosse som en gång ägde ett tvådelat 9-fots Sage RPLX AFTM 12? Ha det Bert
  20. I det forna Jugoslavien kan du inte undgå Slivo! Under dom dryga 6 veckor jag tillbringade i Bohinj, i höstas, bjöd min värd på två snapsar klockan 6 på mogonen, innan han drog till jobbet. Varje afton likaså, 2 snapsar och sen Laku Noc. Slivo eller Sliva, måste man nog ha fått i sig med modersmjölken för att uppskatta (läs tycka om). Alla bränner hemma, så smak och styrka skiljer sig mycket. En gång i Licko Lesce var jag inbjuden på hembränningskalas, det var rökigt och krökigt. Men ölen var god, och korven och skinkan. En farbror med aristokratisk blå näsa bjöd en gång på Sliva i trakten av Planina. Den var stark, smakade nästan ingenting, som vodka alltså. Den enda Sliva som det hade gått att göra grogg på. Blir du bjuden MÅSTE du tacka jag, det är en ren artighet. En gång, i den lokala butiken i Licko Lesce, en kylig morgon i Maj, skötte pensionerade gammelmmama ruljansen. Kaminen sprakade i ett hörn och Sliva serverades. Jag och lille Roger blev självklart bjudna (uff), men som de nordiska hjältar vi är (var på den tiden i alla fall), svepta vi eländet. Mamma frågade (retoriskt?) 'En till?', jag svarade raskt 'najljepsa hvala' (gubben e kanske enfaldig, ment inte sååå dum), lille Roger avböjde 'nema', det var ett oklokt beslut. Mamma rundade raskt disken, riktade en spark först mot Rogers ena sen det andra benet. Tvåbenta som vi är räcker det dock med 2 snapsar, så lyckligtvis, även denna gång. Blueberry Nam Nam är en helt annan historia. Det är en likör (hemmagjord förståss) på vodka, hela blåbär och lite socker. Det är nam nam. Förexten var det jag som namngav dekokten. Ha det Bert
  21. Alla kan ju inte vara manliga. Ha dett Bert
  22. Bäst är den goda cigarr du röker, i närheten av ditt favoritfiskevatten! Eller? Har ett par porslinshumidorer i mina humidorer med: Reserva del milenio - Monte Cristo Robusto och Cohiba Piramide. Dyra samlarobjekt i dag men favoriter, näe. Borde nog tagit med Romeo y Julieta Cedros Deluxe No. 2. I Dunhills humidor (rummet alltså) finns nog en del mycket vällagrade godingar. Ha det Bert Jag är en turgubbe? När jag igår fyllde på destillerat vatten i mina stora humidorer, hittade jag 2 cabinet Cohiba Robusto. Dom är nog lagrade 10 respektive 15 år nu och ser finfina ut. Jag provade en igår, en 4:a cog slank också ner. Smaken var helt tillfylles, men enligt min mening inte helt i klass med Partagas D4. Ha det Bert
  23. Jojomen, robusto! Jag behöver ingen Islay whisky till den Kubanska ciggaren, det vore som att dricka Ardbeg till Lagavulin enligt min smak! Men alla har rätt till sin, smak alltså. Konjak med K, var ett druvdestilat, lagrat på ekfat, från andra områden än Cognac, på den gamla goda tiden! I dag har alla dom här egna namn, men dom borde väll som grupp kallas brandy? Mer eller mindre galna är nog alla som skriver i detta forum?? Grönstedts cognac är enligt mitt tycke mycket prisvärd. Pilon är inte billig, med Jugoslaviska mått mätt. Men de flesta lokala druvdestilat i det forna Jugoslavien är billiga. Vore jag snobb, eller en riktig Cognac's nörd, skulle jag tagit upp en Grand eller en Petit Champagne. En Gosperin eller Pierre Ferrand Ancestrale kanske. Eller någon dyrare Martell, X.O., L'Or, Creation L'Art t.ex. Men priset för en låda av dessa 'fina' flaskor håller mig fiskande i minst 5-6 veckor, kanske 3-4 månader. Inklusive flygbiljetten till Slovenien. Så jag väljer en VSOP eller nån lokal konjak. Ha det Bert
  24. Cognac, dvs cognac med C, tycker jag om! Grönstedts Monopole till vardags, XO till den goda cigarren, eller Extra efter den fina festen. I det forna Jugoslavien blir det ibland konjak, en Cesar eller en Zrinski från Kroatien, kanske en Pilon från Vipava, en Serbisk Rubinov, Zlatni eller Loza, i Monte Negro en Prvijenac. Till detta ett svart starkt kaffe, brygt eller espresso. En Partagas serie D no. 4, är ett manligt tillbehör om tiden är knapp. Om tiden inte är ett problem en Hoyo de Monterrey Gran Corona eller en Montecristo No. 2. Ha det Bert
×
×
  • Create New...