Rensvind i BC

[rensvind]

Intressant, välskrivet... Och nu till frågan, var det mitt gamla Opti du knäckte under simfärden? Hursomhelst, kul att du delar med dig!

Vh

Staffan

Det var inte 12'4"an jag köpte av dig, det var en 13´2"a fast jag fick ny buttdel helt gratis av Loop dagen efter jag skickat mailet till dem så jag har dubbel uppsättning igen, man ska inte åka naken och spön går åt.

[Staffan Dahlbom]

Gött!

 

/S

[rensvind]

Vad menar du med fiskeflyget? Ursäkta min okunskap

Iceland air, billigt som fan, trevlig stopover "halvvägs" och de tillåter två bagage incheckade och två carry on.

Inga frågor, bara ös och stora klumpiga surfbrädefordral fulla med spön och skit är det bara att hiva upp på bandet, dessutom bra flugfiskedestinationer (Seattle, Anchorage och Boston bla)

Redigerad October 8, 2014 med rensvind

[MathiasL]

Iceland air, billigt som fan, trevlig stopover "halvvägs" och de tillåter två bagage incheckade och två carry on.

Inga frågor, bara ös och stora klumpiga surfbrädefordral fulla med spön och skit är det bara att hiva upp på bandet, dessutom bra flugfiskedestinationer (Seattle, Anchorage och Boston bla)

De låter ju grymma. Av andra blir man visiterad och behandlad som om man ska checka in på arbetsläger.

Från telefon.

[rensvind]

Valet blev en kombination (som alltid när det gäller BC). Min Danske kamrat föreslog att jag kanske inte var helt tvungen att fiska som en idiot varje sekund som jag inte jobbade utan föreslog lite trevligt kamratgemyt på kvällstid och fiske dagtid. Han har sett mig när jag är i "the zone" så han kanske ville rädda mina medmänniskor i Vancouver detta öde.

 

Jag sticker till världsdestinationsfiske efter Steelhead i Thompson på fredag med Dave och fiskar över helgen. Sedan måste han hem och jobba måndag så då följer jag med, sover hos honom och lånar hans truck för att på måndagen mysa runt i mina "hemmavatten" i Vindarnas dal. Där ska jag leta Coho och Bulls men mest mysa runt. Jag vet vart jag ska och hur man ska fiska där, det kommer att bli ett mycket kärt återseende och risken finns att jag fäller en tår eller två. 

 

Men först börjar vi veckan med två dagars älgjakt i Östergötland för att avsluta sagda vecka med att fiska Steelhead i Thompson river, BC. Det ser ut att bli en bra vecka!

[fjellhammer]

Älgjakten är man inte så avis på men resten!  Ser fram emot välskrivna rader och fina bilder som rapporter!

[rensvind]

 -Hurliburli!

-What?

-Hurliburli-burli-burli-bu

-DUDE!!!

 

jag kisade ut i mörkret och skyddade blicken med handen från timmerbilarnas bländande sken. Länge stirrade jag med tom blick på en ung man som framförde ett pålitligt ekipage med glitter och fjädrar hängades i taket mellan oss. 

-Vad pratar de om på radion? lyckades jag till sist haspla ur mig på rätt språk och stackars Dave hade för ett ögonblick haft mupparnas swedish chef i passagerarsätet. Jag hade varit vaken i 27 timmar och befann mig i en 4runner på väg åt nordöst genom bergen och regnet öste ner. Det var äntligen dax för Thompson Steelhead igen.

 

Runt midnatt rullade vi in i Spences Bridge, denna avart till Interior-town och kom snabbt ner till vår stuga där den opålitlige och sliskige engelsmannen räckte över nyckeln med nikotinfärgade fingrar. Det blev inte många öl innan det var dax att äntligen få inta horisontalläge för ett par timmars vila innan revelj. 

 

Klockan 5 kom vi upp och snabbt i rustningen som möglat till sig bra efter slarvig skötsel och förvaring. Det blir så nu när jag inte fiskar så mycket längre, vadare och kängorna torkar (och möglar). Något som vore helt otänkbart för ett par år sedan, speciellt i mars/april och nu på senhösten. Jag bryr mig föga om hur jag ser ut och luktar, bara det funkar och håller tätt/mig vid liv så är jag nöjd. Det är ju trots allt Spences bridge och ingen har något att komma med.

 

Morgonens första anhalt var Three bays strax uppströms Nicola. Under den långa promenaden upp via järnvägsrälsen beklagade sig min fiskekamrat om att han aldrig fått tillfälle att fiska sträckan allra längst upp vid första spetsen, det brukade alltid varit någon före. Idag hade han tur och vår sida var tom på folk. Gentleman som han är och efter devisen "we need to get you a Thompson Steelhead" fick jag gå i först. Det var skönt att vara tillbaka och fint att gå med lite lättare tips. Min kamrat blev lite rastlös och för att ha något att göra han gick han ännu lite längre upp för att iallafall få sträcka på kolfibret lite. 

 

Efter en stund körde min kamrat en stygg fisk som ömsom stångades tungt och djupt och ömsom rullade (cartwheeling som det kallas) i ytan. Den stora hanen hade varit med förr och satte kurs rakt uppströms mot kamratens ben, en mikrosekund blev det lite slack, han sköt upp som skjuten ur en kanon och gick fri. Dave skämdes lite för han hade lovat att jag skulle få allt vatten först men det var ju jag som gått i för tidigt på sträckan (som jag alltid gör, som jag alltid förbannar mig själv över). Gentleman som han är vevade han upp och hoppades att det skulle finnas en till däri till mig. Det fanns där tyvärr inte och jag gick igenom ganska snabbt för att inte uppehålla honom i all hans godhjärtanhet.

 

Dagen rullade på bra, vi fiskade fina runs och mådde ganska fint. Ett par öl slank ner i värmen och jag beströdde buskarna vid järnvägsrälsen med överflödiga kläder på vägen ut så det såg ut som ett klädstreck som jag samlade ihop på vägen tillbaka. Jag var inte beredd på att det skulle bli 20 grader och sommarsol. Varmt och skönt var det. Så rullade dagen på och snart var det mörkt och vi fick leta oss tillbaka till bilen och stugan för att ta igen oss till nästa dag. 

I gammal god sed åt vi chili och tittade på hockey på en liten TV som visade hälften sport och hälften myrornas krig. 

 

Kl 4 var vi uppe följande dag och packade bilen. Vi återvände till ett morgonpass på Three bays men fick inte tag på något den dagen. Vi hade en hel påse full med korv (små goa Johnstons med lönnsirap förståss) men återvände efter första passet till byn för att få oss en redig brunch så vi skulle klara dagen utan bråk. Sådan mat får man inte i Europa. Jag tror tom att det kan vara olagligt med så många kalorier och så mycket smält ost serverat av en trevlig långbent bekantskap iförd Daisy Dukes. Där satt vi i vår fiskerustning bland en handfull rednecks och mådde fint. Skönt att vara hemma.

 

Sedan började det blåsa. Ja herrejevvlar vad det blåste och uppströms dessutom. Jag har blivit en ganska lat kastare som gärna fläskar på med öppna skott och snabba tunga ankare. Nu i vinden var det lurigt att ankra s3-tippen tillräckligt för att dra iväg kasten genom vinden med den fingertjocka linan. Det blev en kamp emellanåt och när vinden emellanåt dött ner blev det ändå pannkakskast eftersom justeringarna för att bemästra vinden inte heller funkade så bra i frånvaro av vind. Jag tog en sovstund på älven. Jag gillar att sova mig i form när jag fiskar. Liksom låta älvens ljud och fukt sippra in i mig så att jag får bättre feeling. Efter en halvtimmes älvvila är jag oslagbar och dragningarna kommer som på beställning. Tyvärr fastnar de inte riktigt och jag byter fluga och trixar med en player men den vill inte riktigt, den ger mig bara ett smaknyp per ny fluga innan vi tappar den mentala kopplingen oss emellan och stunden är förbi.

 

Ett nytt ställe vi fiskade hade den bästa ström jag någonsin fått äran att svinga mig igenom. Även om stormbyarna gjorde allt till pannkaka tog strömmen hand om nystanet och presenterade så läckra svingar att det kändes magiskt. Bara tanken av vad man hade kunnat åstadkomma där med vettiga kast var svindlande. Att dessutom var rekommenderat av en av BCs bästa Steelheaders gjorde inte saken mindre het. Enda grejen var att komma dit. Vi parkerade högt över älven (jag räknade till ca 7 lyktstolpar högt nerifrån) och det gick rakt ner. Ganska lurigt minst sagt. Vi fick promenera långa kilometer tillbaka längs motorvägen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva nedstigningen. Det gick bra till sist och vi kom ner och följde järnvägsrälsen tillbaka upp till rätt ställe (som var rakt under bilen som befann sig högt däruppe). 

 

En annan kärleksförklaring måste ställas ut till Orchard run. Det var bara för läckert. När vi kom ner stod det en oldtimer och lade fjäderlätta presentationer med longbellylina på enhands cane. Det var för övrigt ganska många oldtimers i omlopp denna helgen. Han gick och smekte det grunda vattnet och tackade för att vi frågat ifall vi kunde gå i uppe i början av sträckan. Att gå den sträckan med ett 13'2" #9 kändes som att banka på en korg full av kattungar med en påk. Helt fel men stället var så fint att det var ok och oldtimern hade redan kammat av närvattnet och med hans handlag hade han fått tag på den Steelhead som parkerat där, om det rådde inga tvivel.

 

Det blev ingen Steelhead till hand för oss men vi hade en mycket fin helg. Det togs iallafall ingen fisk i ryggen på mig i vatten jag redan täckt så det kändes bra. Det var lite för tidigt på säsongen och vi hörde ryktas om att en fisk luftats på helgen. Varma sommarvindar, god öl i kamoflagemönstrad burk och fina älvvilor hade vi. När vi packade ihop i mörkret fick jag med mig ett par kaktusar på brallorna som jag märkte ett par timmar senare i bilen i mörkret. De flög lite kors och tvärs i bilen och vid ett tillfälle satt jag på en innan jag fick rätt på allt. Tydligen reser folk dit endast för att beskåda dessa sällsynta små helveten till plantor. Helt obegripligt, de är som klister och finns överallt och de dras till mig som flugor.

 

Nu har jag kartan full av runs på Big T och vem vet om jag inte kan sticka dit själv ett par dagar nästa höst ifall jag inte hittar lokalt sällskap. Tiden får utvisa.

 

Såhär i efterhand var det tur att jag inte stack till VanISle för det var full storm och regn hela tiden vid kusten, det var bara vi på andra sidan bergen som hade det lugnt och skönt. Att fiska i Vindarnas dal på måndagen var det inte tal om, den steg till över 6 meter och fiskar på ca 2,5. Vägen försvann dessutom. 

 

Resten av tiden ägnades åt sena middagar med Pacific Anglers (där jag fick veta hur de fiskat Skeena country förmodligen mer effektivt än vad det någonsin gjort i världshistorien. Två veckor, en helikopter, 60 års samlad kunskap, ständigt uppkopplade för att kolla vattengrafer och överflygningsrekningar innan val av sektion. Merparten av alla mindre otillgängliga tillflöden rekades och fiskades när de stora vattnen var i flom. Bästa dagen en man? 35 Steelhead på torrt! Jag hatar honom lite, men gillar honom ändå för han berättade var och hur man kommer dit utan helikopter). Diverse andra vängrupper avverkades nattetid och dagarna var fyllda med en herrans massa jobb. Men jobbet gick så bra att jag nog måste dit igen för att underhålla samarbetena.

 

Det ser bra ut för framtiden.  

 

 

 Fulladdat biltak

 strax uppströms Nicola, fint stryk kändes hett nerom svängen

 Långt tåg, bred älv

 Dave i Three bays run. Mitt i bilden bodde den i kilen

 Långt ner blev det...

 ..ända ner dit ska vi.

 Lång vandring tillbaka upp längs järnvägen

 Vansinnigt skönt stryk men lite väl vindigt

  Vår enkla boning i morgonmörker

 Svingen går på orchard run

 Fyndigt namn på legendariskt fiskemotell

  Otroligt dålig bild på big horns vid vägen

 Denna bilden beskriver helgen perfekt

Redigerad October 31, 2014 med rensvind

[Meritaimen]

Första gången jag ser en sån lösning med flugor på undertaket

Det ska bli trevligt o följa ditt fiske igen

[rensvind]

Ödets nyckfullhet slog till med full kraft idag.

På morgonen kom det ett email från Öbon med bild på en enorm Steelhead från Jättarnas dal och efter att jag beklagat mig med min Danske ödesbroder hela dagen slank det på eftermiddagen in ett mail till som slog ner som en blixt från en klar himmel. Endast ett par rader från en god vän men hela min själ fylls upp av ett liv jag trodde jag förlorat.

 

Hi Alex !
I hope all is well with you.  There is an advert for a faculty position at U of Vic.
It looks like the deadline was 2 Feb but the call doesn't seem closed.

Thought it might be a good opportunity to bring you & your family 'home'.

 

 

Ödet (läs Steelhead) lockar på mig och jag förförs av de ljuva tonerna och löftena om regnkalla dagar med snöglopp och 20Ibs-plussare i kristallklara älvar omslutna av evigt grön regnskog. 

Ända sedan vi flyttade till Sverige har jag närt en hemlig plan att en dag återvända till just Victoria för att skapa ett permanent liv på VanIsle. Men det har mer varit på en 15års-plan. Detta kom för tidigt. Jag kan inte. Eller kan jag det. 

[Isoperla]

Ödets nyckfullhet slog till med full kraft idag.

På morgonen kom det ett email från Öbon med bild på en enorm Steelhead från Jättarnas dal och efter att jag beklagat mig med min Danske ödesbroder hela dagen slank det på eftermiddagen in ett mail till som slog ner som en blixt från en klar himmel. Endast ett par rader från en god vän men hela min själ fylls upp av ett liv jag trodde jag förlorat.

 

Hi Alex !

I hope all is well with you.  There is an advert for a faculty position at U of Vic.

It looks like the deadline was 2 Feb but the call doesn't seem closed.

Thought it might be a good opportunity to bring you & your family 'home'.

 

 

Ödet (läs Steelhead) lockar på mig och jag förförs av de ljuva tonerna och löftena om regnkalla dagar med snöglopp och 20Ibs-plussare i kristallklara älvar omslutna av evigt grön regnskog. 

Ända sedan vi flyttade till Sverige har jag närt en hemlig plan att en dag återvända till just Victoria för att skapa ett permanent liv på VanIsle. Men det har mer varit på en 15års-plan. Detta kom för tidigt. Jag kan inte. Eller kan jag det. 

Klart du kan!!!

[fiskekuken]

bara köra mannen

[Cristoffer]

Varför inte? Du har ju bott där så länge redan så det spelar väl ingen roll om det blir nu eller sen? Bättre förr än senare

[rensvind]

Pengarna är mer slut än de varit i många år och tiden räcker inte till för att komma iväg inom rimlig tidsrymd så det blir till att förpassa spöna långt bak i garderoben under en längre tid och bita ihop. Uppmuntring finns dock och på horisonten kan ett ljus anas. Nästa tripp blir den billigaste hittills, flygstol, bensin och mat blir enda kostnaden efter denna glada nyhet:

 

-"We just bought a house last night!  There a cabin out back for you mother fuckers to stay when you come back to Van isle. It'll just have a wood stove and bunks for now. You guys can come and go as you please"

 

Mars 2016 är långt bort men det är ändå bara Winters som räknas egentligen. Två veckor får det bli och det kommer att vara underbart (läs: regnigt, kallt och jävligt. Precis som jag vill ha det mao)

[Troutman]

Hurliburli! Good for you!

När du flyttat dit får du skaffa ett shed för edgebums... [emoji4]

[rensvind]

Uttryckte depression på internetmessenger till Dansken. Ett par pling senare var VanIsle, Öbon och månaden Mars bestämd. Skönt med flexibla kamrater som förstår sig på hungern och tar sitt ansvar.

Det blir microbudget. Flygstol, bensin och lite mat blir utläggen då vi bor i Öbons shed, och förhoppningsvis ett par motellnätter på norra ifall vi inte blir fullkomligt blown out. 

Nu kan man andas igen, och det blir till att frekventera gymanläggning om vintern då detta inte är "finmansfiske".

 

-Winter Steelhead är det enda som räknas

Redigerad November 1, 2016 med rensvind

[hö&gös]

Tack för fin tråd! Gillar särskilt formuleringen "Skönt med flexibla kamrater som förstår sig på hungern och tar sitt ansvar." 

[rensvind]

Fick en liten uppdatering inför resan i Mars.

"this will be your ride for the week"

Trevliga pojkar! Får nog ta med lite knäckebröd och dalahästar som tack.

-Winter Steelhead är det enda som räknas!

[rensvind]

8 fiskedagar, 9 älvar, 300mil på vägarna, en Winter Steelhead. Fullständigt värt allt.

Mitt flyg var försenat ner till Frankfurt, så Dansken skickade gatenummer och så det vara bara att lägga benen på ryggen och mosa igenom terminal efter terminal med securitystopp mellan varje och alla skulle de såklart klämma och känna på skäggiga mannens mystiska metallrullar. Jag hittade Dansken och 14 timmar senare landade vi på militärflygplatsen i Comox och lugnet kom. Öbon plockade upp oss och vi rullade hem till honom för St Patricks Day Dinner med familjen och efterföljande ljug och kamratskap i ”the shed”.

På morgonen packade vi in oss i jeepen och drog norrut och spenderade första dagen i Jättarnas dal, ett kärt återseende och Öbon missade en. Vi blev dessutom kollade för fiskekorten av två trevliga pickadollbärande fiskepoliser. Trevliga typer (som alltid med Kanadicker) och kul att se att de smyger runt i buskarna. På eftermiddagen rullade vi vidare norrut och bodde på ett sunkigt motell i sista staden på asfalterad väg för att ha bra slagläge för morgondagens exploration day där vi planerade köra över bergen och reka tre för oss alla okända blåa streck på kartan. Vi kom upp tidigt och det snöade men vi tog på oss våra big-boy-pants och drog nordväst på grusvägar upp mot bergspassen. Det snöade och det snöade men kändes ändå ok tills vi började skumpa runt utan att länge se de stora groparna i vägen för allt var vitt, vitt och alldeles platt. Vi hade kommit 7 km på vår minst 30km planerade sträcka när vi stannade och öppnade dörren för att kolla hur mycket snö det var och det var visst uppe till tröskeln på jeepen. Öbon bara “FUCK, FUCK, FUCK, FUCK if we get stuck here we´re fucked. Lets get the fuck outta here!!” Sagt och gjort, vi lyckades vända tack vare den korta hjulbasen på Jeepen och stack som slirande råttor med eld I baken ur bergen och klarade oss men det var på håret. Dansken var helt skräckslagen men jag tyckte det var hur gött som helst, lämna det trygga tråklivet bakom sig och bara ösa på och ”get the caveman on”.

Vi kom loss vinterbergens grepp och körde tillbaka till Jättarna dal där vi bodde över i fiskepojkens stugor. Vi körde på i nedre delen av älven på förmiddagen men det kändes inte helt 100 så vi drog några timmar ner och ut till en älv som enl graferna så bättre ut på mid Island. Helt otroligt fin denna gamla klassiker och det kändes superhett när vi betade av run för run och vi fiskade bla i tidvattenzonen i hagelstorm men efter två dagar fick det vara nog och dessutom verkade Jeepen fått stryk av vinterbergen för bromsarna sluta funka emellanåt. Vi blev tvungna att haul ass österut mot civilisationen för att inte fastna i bushen och efter en omständlig tur kom vi fram. Dagen efter hade vi mekanikertid och tyckte att Öbon skulle få slippa oss en dag för att vara med familjen så vi fixade lift upp till Jättarnas dal igen med en fiskekamrat med en stor, ful, vänsterstyrd och alldeles underbar Delica: en Japansk, smal och hög typ off-road-van, en helt makaber skapelse. Tidigt på morgonen blev vi hämtade och efter ett par timmar avsläppta för att avverka floden själva med en upphämtningsplats och tid. Det blev en lugn dag med Danskt hygge och många korsningar av älven fram och tillbaka för att ta oss framåt. Älven var ok men inte helt bra så det kändes som att vi kunde ta det ganska lugnt och spara på krafterna. Till vår stora förvåning stod det en monstruöst stor truck på vår upphämtningsplats och kamrat Öbon hoppar ut och lever om. Vi hade ju sagt till mekanikerna att vår ersättningsbil var tvungen att klara ”the island fishing life” men en 7 meter lång Dodge Ram 2500 kändes lite väl bra men den funkade fint resten av veckan och jag hade ett eget vardagsrum i baksätet.

Vi körde långt söderut till Kossornas dal för Dansken ville ha fisk. Det var riktigt högt vatten och svårt att komma till och dessutom hade ett nyligt lerskred sett till att älven var vit. Men det sket vi i och efter en halvdag på kilometervisa stigar på ”fel sida” för att komma på ofiskat vatten åkte vi till den gamla godingen till run där vi tre träffades för första gången för fem år sedan. Där tappade Öbon tre och jag en. Dansken hade inte ett nyp. Jag och Öbon kom överens om att Kossornas dal är för lätt och civiliserat och vi längtade båda tillbaka till bushen och dessutom var han tvungen att ta hand om ungarna dagen efter så vi körde tillbaka till base camp.

På kvällen träffade vi vår fiskekamrat för nästa dag ”le Quebecoise” och mot Danskens protester körde vi nästa dag ännu djupare in i den nordvästra delen av ön där vi återigen drabbade samman med branta grusvägar och snö men i denna passagen vann vi och kom fram till en för oss alla outforskad älv. Han hade tidigare i veckan tagit sig till mynningen med sin lilla jetboat och skrämt upp ett helt sjok Steelhead att gå över tröskeln upp i älven men en logjam hade hindrat vidare uppfart och en storm hade nästan dräpt honom så nu var han sugen på att försöka landvägen. Det blev mycket utforskning och vi gick via kartor, magkänsla, pannben och jävlar anamma för att bryta oss igenom regnskogen i jakt på bra runs. Vid ett par tillfällen satt jag helt fast i buskagen, jag menar FAST. Fick bryta mig loss och kravla ut. Det regnade och var allmänt jävligt och efter många mödor och vilseresor trillade Dansken och vred sitt knä illa. Det blev droppen för honom, han svor och tyckte att det var rent piss alltihop och att man fan inte kunde åka runt en hel dag för att hitta 20min fiskevatten.

Jag trivdes som aldrig förr. Ute på gränsen av vad som är möjligt och trevligt sällskap. Den där Quebecoise och hans hund Skeena var ypperligt burdust sällskap. Man kan skriva en bok om hans historier men det får bli en annan gång för det blir nog en DIY resa till Skeena country med jetboat tillsammans med honom så småningom. Inbjudan om både augusti och november står men tid och finanser är det tyvärr lite mer ont om så jag fick nyss tacka nej till en sen augustiresa. Typiskt att pengar och semesterdagar inte växer på träd för oss vanliga dödliga. Efter hemkomst till base camp 5 timmar söderut sent om natten lades nya planer upp som till Danskens förtret innefattades av ännu en resa norrut och denna gång så långt som inte ens Öbon varit. Han var redo att klappa ihop men vi övertygade honom att trassla in sig i trucken på morgonen och vi drog norrut till asfalten tog slut och sedan västerut i flera timmar på grusvägar.

Denna gång var vi långt ut, herrejävlar alltså. Inte ens Öbon hade någonsin tagit sig så långt ut landvägen förut. Vi hittade vår älv och började klättra ner. Som vanligt såg andra sidan bättre ut och Öbon och Dansken begav sig uppströms för att korsa men i det kristallklara vattnet tyckte jag nog att jag kunde korsa där jag var. I kristallklart vatten är det svårt att bedöma djupet…

Jag började gå och det gick bra, sedan blev det djupt. Strömmen fick tag och lyfte mig så fotfästet försvann. Jag meddelade kamraterna med ett ”fuck it. I´m swimming”, fick ett AWESOME! till svar, slängde in spöt i munnen och började simma för att korsa. Vadarna fylldes med iskallt vatten men jag simmade på för glatta livet och kom över till andra sidan och gick uppströms för att leta reda på bra vatten. Dansken och Öbon gick neråt och när jag efter noggrant plockande på min sträcka var tillbaka vid övergången tänkte jag att det nog var dags att gå tillbaka till trucken för att tömma vadarna. Det hade jag inte gjort innan för jag vågade inte ta av dem för det blåste kallt från havet och emellanåt haglade det så jag valde att värma upp vattnet och leva med det. Men efter att ha stått utvadad och fiskat ett par timmar var jag rejält kall men tog ändå en noggrann titt på vattnet som redan gåtts igenom av Dansken och såg ett par förföriskt placerade stenar. Jag var bara tvungen att gå ut och peta av dem och det var ett bra beslut. Jag fann det jag kommit för precis där den skulle vara och efter ett par varv i den lilla poolen fick jag tag på tafsen och kunde jag skaka loss flugan från mungipan på det vildaste och vackraste man kan se i mina ögon. Kylan var bortglömd och resan var räddad. Jag tog mig upp till trucken och tömde vadarna och bytte om till torra kläder och vi plockade av ett par andra pooler vi hittade på vägen ut.

Dagen efter drog vi av ett par klassiska älvar, bla Roderick Haig Browns lilla älskling, en verklig pärla till älv. Tillbaka till den gyllene älven ner ut och upp igen. Och så höll vi på, upp och ner öst och väst, fram och tillbaka i jakten på perfekt vatten och dess skatter. Vi tappade räkningen på dagarna och klockan och allting bara flöt ihop av dåliga motell, grusvägar, Tim Hortons och nästa kast och vi visste knappt var vi var längre, bara att det var bra vatten, vi var lyckliga gossar, lyssnade på Grateful Dead och det var allt som spelade någon roll.

Jag var ganska tomögd när jag missade min flight hem i Frankfurt men ingenting spelade någon roll i det läget för ännu ett kapitel om mitt paradis och livet jag är menad att leva stängde när jag klev på planet i Comox. Det var svårt att återanpassa sig till en stad i mellansverige denna gången.

Snart är det vinter igen. Winter Steelhead är det enda som räknas.

 

Jättarnas dal kryllade av Elk så vi fick ha lite koll i de trånga passagerna

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen vadar och korsar en älv så potent som Öbon, ingenting kan stoppa honom.

 

 

 

 

 

 

 

Det finns gott om skogskatt på nordvästra ön så man får ha koll på klipporna

 

 

 

 

 

 

 

Lita halvklart vatten, just här var det mer än metern djupt

 

 

 

 

 

 

 

 

Fetaste svingen, sexigt vatten

 

 

 

 

 

 

En glad Svensk och en glad Dansk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En behemoth till fordon, en glad Öbo och en glad Dansk

 

 

 

 

 

 

 

Mitt "heroshot". En minut efter jag fått den, flugan är mitt vittne. #keepemwet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dansken släpper något mindre, förmodligen resident

 

 

 

 

 

 

In the middle of nowhere. Denna bilden får avsluta. Until next time...

Redigerad August 21, 2017 med rensvind

[Filbert]

Hej.

Underbart berättat, blir riktigt sugen.....

Mvh Anders

[rensvind]

God Jul till mig. 26 feb drar jag västerut igen, själv denna gången. Samma upplägg och jag reser lätt men nu när Dansken inte ska med så blir det nog mer raft, drift och bush wacking. Öbon har skaffat fet flotte och det blir äventyr i Jättarnas dal med stor säkerhet, det är lite bättre uppe på älven såhär lite tidigare på säsongen. Det blir nog till att lägga de två första dagarna på att "fill the boots" i Kossornas dal tills vi tröttnar på Steelheaden där för att sedan åka på äventyr. Kanske kommer vi över bergskammen denna gång till de tre lockande outforskade älvarna. Kanske fastnar vi i snöstorm eller flommar bort fullkomligt. 

Det är omöjligt att förutse och den som lever får se. Hursomhelst är det lätt att andas igen.

Nu måste jag bara binda upp 10 till av varje av mitt set på 5 starka flugor.

 

-Winter Steelhead är det enda som räknas

[Meritaimen]

Hoppas du får en bra resa så vi kan följa äventyret.C/R på Jultomten

Redigerad December 8, 2017 med Meritaimen

[rensvind]

Enkla flugor till en enkel man. Det ska fiskas, inte pillas i flugaskar och det finns ingenting jag har mer förtroende för än denna superfemman. Planerna läggs av kamrater i väst och det ryktas om expeditioner utan motstycke och jag låter dem hållas. De är super-pepp på en rejäl expedition som de själva annars aldrig har tid till. Detta är lika mycket deras fiskeresa som min trots att de bor på plats (nåja, närmre än denne iallafall. Ön är trots allt 46 mil lång och vägarna når fåtalet procent).

Lugnet har kommit till kroppen.

Jag är redo.

Bring it on!

 

-Winter Steelhead är det enda som räknas

Redigerad February 24, 2018 med rensvind

[FelixJ]

Tack för allt, du har räddat en hel del dötimmar i väntan på våren.

TACK!!

[rensvind]

Jag fick ett telefonsamtal från någon på Edge innan jul som var orolig att jag strukit med eftersom jag inte skrivit om förra omgången. Det har jag inte, även om jag kanske dog lite grann inombords. Jag rev ihop en text.

Februari 2018. Det började med snöstorm på Arlanda så det var med nöd och näppe jag lyckades tjata mig till det sista flyget till Amsterdam på kvällen (jag skulle åkt på morgonen) för att komma på snöfri mark. Det hela gjorde att jag förlorade ett dygn direkt. Bra start.

I vanliga fall är det extrema ”blow-outs” och långvariga höga flöden pga det ofta kraftiga regnandet vintertid som man oroas över när man tvingas planera resan i förväg. Vanligtvis infinner sig ett fönster på ett par dagar med perfekta förhållanden under en 10-dagars på ön. Då gäller det såklart även att ha rätt kamrat som vet exakt när man ska var. Jag har denna kamrat och jag kallar honom Öbon. Att han dessutom är en av nordamerikas mest eftertraktade guide berör honom inte i ryggen, han är en riktig jävla fiskemaskin och en mycket fin människa dessutom. Denna resa blev dock något helt annat än det vanliga. Jag har visserligen vant mig vid den ombytliga ön och tar varje sekund, minut och dag med alla tvära kast med jämnmod men lågvatten, LÅGVATTEN!!! det var inte med i beräkningarna.

Att Öbon dessutom reste bort med sin familj under en period mitt i vistelsen gjorde att jag huvudsakligen bodde hos och fiskade med Quebeqoise som jag träffade förra året och då är tempot ett annat. Det var mer socialt och trevligt med fiskeepisoder dagtid än den eviga malande jakten på fisk som Öbon ägnar sig åt från långt innan solens första strålar träffar cypresserna till att den sedan länge försvunnit ner i dalgångarna.

De första dagarna fiskade jag och Öbon på västra sidan men hittade ingenting innan han var tvungen att åka hem, överlämna mig som ett skilsmässobarn till Quebeqoise för att dra med familjen till Whistler. Sedan fortsatte det i en vecka med mycket mer mat och riktig matlagning och betydligt mer dryck än vanligtvis. Det blev många långa konversationer långt in på natten och han är sannerligen en fascinerande varelse, helt annorlunda än någon jag träffat tidigare. Hård som sten men samtidigt full av insikt och medmänsklighet och vi kom varandra mycket nära. Vi började i hans hemmaälv (där jag avslutade förra året) och hittade några Cutthroats men ingen Steelhead. Vi rörde oss upp mot Jättarnas dal och Haig Browns älskling men inget där heller. Då tog vi ett rejält tag och packade hans Tacoma med camper och begav oss ut på äventyr och upptäcksfärd. Vi körde norrut tills ön tog slut och där fick vi bluffa oss förbi ett vägbyggarlag (skogsskövlare som bygger egna vägar för att få ut timret) som höll på att spränga sig fram genom berget men med list, självsäkerhet och en rejäl lögn flyttade de sina bulldozers och släppte förbi oss. Vi fortsatte utan att veta om det skulle gå att komma tillbaka men som Quebecoise sade ”if you bring matches and a knife, it´s never an emergency situation. It´s camping!”. Vi körde tills vi inte kom längre och klättrade ner för berget mot älven utan att riktigt tänka på att vi någon gång skulle behöva ta oss tillbaka upp. Väl nere kom vi fram till en vacker älv och var bara ett par kilometer från utloppet i Stilla havet. Vi fiskade oss nedströms pool för pool och trodde att vi var helt själva. Efter ett tag hörde jag tjoande runt en krök och när vi kom ner stötte vi på Vancouver Islands värste tjuvfiskare Dan Thompson. Han och hans kompis poserade med varsin stor Steelhead som de tagit nedanför ett vandringshinder. Vi hade hört första tjoet säkert 5-10 minuter innan vi kom fram till dem så de hade hållit den ena nätad för att kunna ta sina ”double hero-shots” för Instagram. När vi smög upp på dem släppte de snabbt som ögat iväg båda fiskarna och höll undan sina garntussar (som med all säkerhet hade rom inunder). Flötfiske med rom är det stensäkra sättet att dra Steelhead och är såklart förbjudet, men det stoppar inte uppmärksamhetshungrande Instagrammare. Att hela området dessutom skövlats på urskog svider, det blir bara värre för varje gång jag åker. Det tar liksom djupare i mig varje gång jag ser ett nytt hygge. 

Quebeqoise ville inte börja slåss pga att jag var med så vi drog, och tjuvfiskarna stack som en avlöning genom skogen. Vi kom ur och hem men det gav en bitter eftersmak. Dagarna som gick spenderades i olika älvar i jakt på vatten och i Jättarnas dal försökte vi köra jetboat till några ställen men det var inget vatten någonstans så vi kom inte långt.

Sedan kom Öbon hem och jag lämnades över. Vi drog lite otippat söderut till Kossornas dal. Det är en bra älv, man hittar alltid Steelhead i den och det är därför vi inte fiskar den så ofta. Öbon vill helt enkelt inte ha den för lätt, han kan trots allt hitta Steelhead i ett badkar och fiskar egengjorda bambuspön med max intermediatelina och klassiker som fluga mitt i vintern. Självfallet är torrfluga det enda som gäller alla andra tider på året i jakt på Steelhead. De flesta vill ha denna älven på ”perfekt nivå” och då levererar den bra, Öbon däremot föredrar den så hög och brun som möjligt och vid de tillfällena fiskar vi i skogen och är såklart själva. Nu var den extremlåg och förväntningarna var därefter. Vi blev dock mycket positivt överraskade. Vanligtvis är den svåråtkomlig och det är långa promenader mellan poolerna. Det var fortfarande nästan en mil i Öbons rasande tempo men det fanns förföriska fiskeplatser och pooler på ställen vi aldrig sett tidigare exponerade i detta lågvatten. Vi letade oss igenom gamla beprövade och helt nya platser. På en beprövad plats där man aldrig vanligtvis kan nå den stora stenen mitt i älven valde vi som vårt sista stopp innan mörkret kom. Jag passerade med mina halvdana presentationer men när Öbon kom efter rev det till i hans Orange heron efter en imponerande sidopresentation. Alltså, jag begriper inte hur karln gör. Han kan fan fiska på tvären i forsande älv. 40 meter lina rakt på tvären med linan spikrak och direktkontakt till flugan. När jag ens försöker hänger linan ner från spötoppen och bellyn är ett faktum och flugan var på rätt plats på rätt sätt i max 5 sekunder. Öbons lina är som en ståltråd rakt ut i älven och flugan fiskar hur länge som helst. Hursomhelst fastnade s-veven i jackfickan och den enorma fisken gick fri.

Jag måste ta en paus denna vinter 2019. Det blir två veckor i slutet i oktober istället med torrfluga efter Steelhead på Ön. Det blir någonting annat det, kan nog funka det också.

Quebeqoise i full färd i köket, glad som en lärka

 

Tacoma packad och klar för utflykt

 

Ett litet native salmon-camp vid ett sidoflöde till Haig Browns älskling

 

 Nordälven, fin, klar och LÅG

 

Klättra genom detta i typ 45graders lutning. Inte en avundsvärd uppgift

 

Det spelar ingen roll hur fin rigg man har om det inte finns vatten att köra på

 

Fina lilla Skeena, den evige kompanjonen

 

En "ny" run i kossornas dal som visade sig i lågvatten. Resans största överraskning

 

 

Redigerad February 8, 2019 med rensvind

[uffe]

Det var jag som ringde,tack för tipsen!