Black Prince No. 1

[Troll]

Köpte mig ett canespö här på forumet, och tänkte leka lite renovering. 

 

Det enda som står på spöt är Black Prince No.1, och en logga från RC Moore, Belfast. 

10 fot, tre delar, half wells och en typ fighting butt. 

Toppsektion: 2,0 till 4,6 mm

Mittsektion: 4,8 till 7,9 mm

Buttsektion: 8,4 till 10,0 mm. 

Förvisso mätt med skjutmått, och lacken kvar, så det är ju lite trubbiga mått, så sett, men kan kanske ge en hum om det hela... 

 

Linförare och toppögla i agat (eller nåt annat, så noga har jag inte kollat), och butten har nån form av vändbar pigg, om det är för att sticka ner riktigt stora fiskar, reducera konkurrensen vid strömkanten, ett jordspjut för blixtfångare eller en isdobb vete fasiken, om nån vet är jag mycket intresserad av svar. 

 

Vad jag i övrigt skulle vilja veta är: 

• Tillverkningsdecennie
• Eventuell klassning
• Om det är värt att renovera, restaurera, eller om man bara ska kroka upp det på väggen med en fin rulle på. 
• Om det är värt att fixa en mycket kort (holken precis ovanför handtaget) buttsektion till och använda mitt- och toppsektion som myggspö.
• De täta lindningarna, är dom för dekoration, eller har dom nån funktion för aktionen eller den strukturella integriteten?
• När man byter öglorna, påverkar det nåt om man byter till snakes?
• Holkar med tapp, vad fyller tappen för funktion? Mer känsla, kraftöverföring, etc?

 

Som det är nu behöver spöt en hel del kärlek om det ska gå att fiska med: 

Rostiga öglor, lösa holkar, lindningar som går upp här och var, toppsektionen är lite lätt krökt, lacken är sprucken och bitvis bortskavd, med mera. 

 

 

[Troutman]

Du tiggde om det, så håll tillgodo;

Lee of Redditch var ett populärt mellanklassmärke i england under 1950- och 60-talet. Andra tillverkare i samma segment var till exempel Edgar Sealey, Allcock och Milwards.

Företaget hade fabriker i Redditch och Pershore i Worchestershire, söder om Birmingham, och tillverkade spön för allt slags fiske, men även andra fiskeprodukter.

Ljusgrönt och svart var deras signaturfärg på lindningar.

Under sent 50- och tidigt 60-tal användes varumärket "Lee and Sons of Redditch".

De flesta omdömen jag läst lyder ungefär "Bra fiskespön, men med lågt samlarvärde". De har ganska bra renommé bland fiskare, speciellt karpfiskare, i England, kanske för att de associeras med J.W.Young eller helt enkelt för att det är bra spön.

Jag tror att det är antagligen är underskattade spön, som fått leva i skuggan av Hardy som hade och har det främsta positionen som premiummärke. Jag vet att de bla byggde en del av sina spön som hålbyggda i nederdelen.

Lee var tidiga att ta med glasfiber i produktionen men tvingades likt många andra att förändra produktionen för att klara glasfiberrevolutionen. I mitten på 1960-talet gick man ihop med Allcocks (1964), företaget bytte då namn till Allcocks, senare gick även J.W. Young med och Top Tackle bildades. Top Tackle förvärvades senare av Shakespeare.

Spöt kan mycket väl vara värt att restaurera, förutsatt att klingan är bra och att holkarna fungerar. Finns det problem med klingan eller holkinfästningar så skulle jag hängt det på väggen och letat efter ett annat spö att lägga tid på. Spöringar, lindningar och handtag kan ersättas och förbättrar bara funktionen. Jag gissar att de nuvarande spöringarna är gjorda för silkeslinor. Det är inte helt ovanligt att gamla ringar till dessa spön säljs på ebay om man vill återskapa dess forna glans.

Jag tror att det är ett sent 50-talsspö och chansar på en klass 7.

Du kan prova linor mellan 6 och 8 och känna dig fram, kan tänka mig att det väger runt 8 ounces. Det är ett öringspö, inte ett laxspö. Modellen finns i en katalog från 1961, men då med bronserade detaljer på rullfästet och svart/vinröda lindningar. 10 fots modellen heter då "Black Demon" och är tredelad. 1964 borde i alla fall vara en hyfsat säker yngre gräns. Jag har för mig att "Lee of Redditch & Pershore" användes efter "Lee and Sons of Redditch", det går säkert att googla fram något där.

Lindningarna är engelsk tradition och kommer från tidiga Greenheart spön med taskigt lim, då gav det spöt bättre hållfasthet och snabbare aktion. På spön från 50- och 60-tal så har det nog föga funktion, prydnad, men spöt kan enligt förståsigpåare bli aningen långsammare i aktionen om de tas bort.

Sist, men inte minst. Britter är britter och the "butt spear" används för att förankra spöt i backen nära till hands medans man dricker te och väntar på vakande fisk.

Bra länk,

http://splitcanerods.co.uk

Lite kuriosa bilder, bla på ett spö i restaurerat skick:

[Troutman]

Sista bilden är alltså inte surströmming, britter äter scones. Med marmelad. Det är en flugask med ett dusssin torrflugor.

[Troutman]

Jo, en sak till; skall du slänga på en rulle att fiska med så är en narrow spool 3 1/2 ett bra val. Tidstypiska är t.ex Young/Allcocks Popular.

Mycket snyggare är en Youngs pattern 8, som egentligen är en tidigare rulle. Gärna med agat.

(jag råkar ha en som jag kan sälja, men bara till ett bra hem där den får fiska... )

[borano20]

Du tiggde om det, så håll tillgodo;

Lee of Redditch var ett populärt mellanklassmärke i england under 1950- och 60-talet. Andra tillverkare i samma segment var till exempel Edgar Sealey, Allcock och Milwards.

Företaget hade fabriker i Redditch och Pershore i Worchestershire, söder om Birmingham, och tillverkade spön för allt slags fiske, men även andra fiskeprodukter.

Ljusgrönt och svart var deras signaturfärg på lindningar.

Under sent 50- och tidigt 60-tal användes varumärket "Lee and Sons of Redditch".

De flesta omdömen jag läst lyder ungefär "Bra fiskespön, men med lågt samlarvärde". De har ganska bra renommé bland fiskare, speciellt karpfiskare, i England, kanske för att de associeras med J.W.Young eller helt enkelt för att det är bra spön.

Jag tror att det är antagligen är underskattade spön, som fått leva i skuggan av Hardy som hade och har det främsta positionen som premiummärke. Jag vet att de bla byggde en del av sina spön som hålbyggda i nederdelen.

Lee var tidiga att ta med glasfiber i produktionen men tvingades likt många andra att förändra produktionen för att klara glasfiberrevolutionen. I mitten på 1960-talet gick man ihop med Allcocks (1964), företaget bytte då namn till Allcocks, senare gick även J.W. Young med och Top Tackle bildades. Top Tackle förvärvades senare av Shakespeare.

Spöt kan mycket väl vara värt att restaurera, förutsatt att klingan är bra och att holkarna fungerar. Finns det problem med klingan eller holkinfästningar så skulle jag hängt det på väggen och letat efter ett annat spö att lägga tid på. Spöringar, lindningar och handtag kan ersättas och förbättrar bara funktionen. Jag gissar att de nuvarande spöringarna är gjorda för silkeslinor. Det är inte helt ovanligt att gamla ringar till dessa spön säljs på ebay om man vill återskapa dess forna glans.

Jag tror att det är ett sent 50-talsspö och chansar på en klass 7.

Du kan prova linor mellan 6 och 8 och känna dig fram, kan tänka mig att det väger runt 8 ounces. Det är ett öringspö, inte ett laxspö. Modellen finns i en katalog från 1961, men då med bronserade detaljer på rullfästet och svart/vinröda lindningar. 10 fots modellen heter då "Black Demon" och är tredelad. 1964 borde i alla fall vara en hyfsat säker yngre gräns. Jag har för mig att "Lee of Redditch & Pershore" användes efter "Lee and Sons of Redditch", det går säkert att googla fram något där.

Lindningarna är engelsk tradition och kommer från tidiga Greenheart spön med taskigt lim, då gav det spöt bättre hållfasthet och snabbare aktion. På spön från 50- och 60-tal så har det nog föga funktion, prydnad, men spöt kan enligt förståsigpåare bli aningen långsammare i aktionen om de tas bort.

Sist, men inte minst. Britter är britter och the "butt spear" används för att förankra spöt i backen nära till hands medans man dricker te och väntar på vakande fisk.

Bra länk,

http://splitcanerods.co.uk

Lite kuriosa bilder, bla på ett spö i restaurerat skick:

Hej.. Observera att greenheartspön inte var limmade,de var rundsvarvade ur ett pinne. Tidiga splitcanespön var däremot limmade med uselt lim,därav lindningarna.   mvh  borano20 

[Troutman]

Hej.. Observera att greenheartspön inte var limmade,de var rundsvarvade ur ett pinne. Tidiga splitcanespön var däremot limmade med uselt lim,därav lindningarna. mvh borano20

Ja, och ganska självklart är det också.

Tack för räddningen!

[JesperP]

Du tiggde om det, så håll tillgodo;

Lee of Redditch var ett populärt mellanklassmärke i england under 1950- och 60-talet. Andra tillverkare i samma segment var till exempel Edgar Sealey, Allcock och Milwards.

Företaget hade fabriker i Redditch och Pershore i Worchestershire, söder om Birmingham, och tillverkade spön för allt slags fiske, men även andra fiskeprodukter.

Ljusgrönt och svart var deras signaturfärg på lindningar.

Under sent 50- och tidigt 60-tal användes varumärket "Lee and Sons of Redditch".

De flesta omdömen jag läst lyder ungefär "Bra fiskespön, men med lågt samlarvärde". De har ganska bra renommé bland fiskare, speciellt karpfiskare, i England, kanske för att de associeras med J.W.Young eller helt enkelt för att det är bra spön.

Jag tror att det är antagligen är underskattade spön, som fått leva i skuggan av Hardy som hade och har det främsta positionen som premiummärke. Jag vet att de bla byggde en del av sina spön som hålbyggda i nederdelen.

Lee var tidiga att ta med glasfiber i produktionen men tvingades likt många andra att förändra produktionen för att klara glasfiberrevolutionen. I mitten på 1960-talet gick man ihop med Allcocks (1964), företaget bytte då namn till Allcocks, senare gick även J.W. Young med och Top Tackle bildades. Top Tackle förvärvades senare av Shakespeare.

Spöt kan mycket väl vara värt att restaurera, förutsatt att klingan är bra och att holkarna fungerar. Finns det problem med klingan eller holkinfästningar så skulle jag hängt det på väggen och letat efter ett annat spö att lägga tid på. Spöringar, lindningar och handtag kan ersättas och förbättrar bara funktionen. Jag gissar att de nuvarande spöringarna är gjorda för silkeslinor. Det är inte helt ovanligt att gamla ringar till dessa spön säljs på ebay om man vill återskapa dess forna glans.

Jag tror att det är ett sent 50-talsspö och chansar på en klass 7.

Du kan prova linor mellan 6 och 8 och känna dig fram, kan tänka mig att det väger runt 8 ounces. Det är ett öringspö, inte ett laxspö. Modellen finns i en katalog från 1961, men då med bronserade detaljer på rullfästet och svart/vinröda lindningar. 10 fots modellen heter då "Black Demon" och är tredelad. 1964 borde i alla fall vara en hyfsat säker yngre gräns. Jag har för mig att "Lee of Redditch & Pershore" användes efter "Lee and Sons of Redditch", det går säkert att googla fram något där.

Lindningarna är engelsk tradition och kommer från tidiga Greenheart spön med taskigt lim, då gav det spöt bättre hållfasthet och snabbare aktion. På spön från 50- och 60-tal så har det nog föga funktion, prydnad, men spöt kan enligt förståsigpåare bli aningen långsammare i aktionen om de tas bort.

Sist, men inte minst. Britter är britter och the "butt spear" används för att förankra spöt i backen nära till hands medans man dricker te och väntar på vakande fisk.

Bra länk,

http://splitcanerods.co.uk

Lite kuriosa bilder, bla på ett spö i restaurerat skick:

 

 

 

NERD!

 

Nämen skämt åsido, vad du kan Micke!

[Troll]

Sweet, tack för infon!

Det här är halva nöjet med gamla grejer: Historian bakom. 

 

Bara en sak jag inte hänger med på: Var RC Moore en annan tillverkare av liknande spön, och som sen sögs upp i Top Tackle, eller missade jag nåt?

 

 

Hur som så får det bli en renovering till bruksskick, och kommer nog testa att göra ett separat handtag för "myggspö". Sen får vi se om jag orkar fixa intermediate-wraps på spöt, eller om jag ger upp och kör det blankt.

När holken är lagad så blir det till att testa lite med common cents, så får man en hygglig bild av vilken lina man borde ha med. 

Det här blir ett kul projekt!

[Troll]

Förresten; 

Få se om jag räknat rätt nu. 
Enligt beräkningarna om holkar på Hilevel.se: 
25,4/64 * X = holkdiameter i mm, där X är holkens nummer. 

Jag behöver en hon-holk till 8,2 mm hane, och får detta till en holk nr 20,78osv, och avrundar detta till nr 21. 

För det första: Är det helt riktigt öht?
För det andra: Ska man i så fall avrunda nedåt istället, och putsa lite på hanen?
För det tredje: Finns det någon som ens har såna holkar, eller får man bygga själv?

[Troutman]

Robert "Bob" Moore var återförsäljare i Belfast. De "brandade" mycket av den utrustning de sålde i sitt eget namn, oavsett tillverkare, vilket var väldigt vanligt under första halvan av 1900-talet. Moore finns omnämd i ganska många trådar på olika forum, det finns en del som minns honom personligen också.

http://fiberglassflyrodders.com/forum/viewtopic.php?f=4&t=5664&start=20

[Troll]

Ah, då hänger jag med på noterna!

Håhå, det här är ju skitkul att gräva i!

[Troutman]

NERD!

Vilken hedersbetygelse att bli kallad NERD på ett nerdforum!

[Troll]

Strippade lindningar och ringar, tog bort lacken. 

Nu är fyra lager Goldspar Satin snart lagom torra, och har hittat den uppsättning ringar som ska ersätta de gamla rostiga, ska bara hitta tid att åka till Hilevel och hämta, för inte tusan betalar jag närmare hundringen i frakt och fakturaavgifter blahablaha när det bara ligger 20 minuters bilfärd bort inte

 

Sen vidtar ett evigt lindande av tråd, med alla intermediate wraps... om jag nu orkar med att linda 7-12 varv tråd var 3e till 8e cm på en 10 fot lång klinga...