Vilket är erat bästa fiskeminne...

[Lodjur]

...ifrån en dag som inte gav någon fångst?

Alla har vi minnen ifrån fantastiska dagar/nätter ifrån dagar när man kanske slog sitt PB på den där fiskrasen man älskar, fick napp efter napp den där kvällen i långtbortistan för en livstid sedan eller någon annan galen fiskeupplevelse man kommer att bära med sig resten av livet.

Men, vilket är erat absolut bästa minne från en dag där ni gett er ut med spöt - och inte en enda fisk ville presentera sig?

Försök att välja enbart ett minne och om möjligt bifoga såklart bilder!

Tanken med denna tråden slog mig igår när jag satt på balkongen och filosoferade och insåg att många utav mina bästa minnen kommer inte ifrån själva fisket i sig utan platserna jag besökt i samband med fisket, oavsett om jag fått en fisk eller ej.
Så nu är jag nyfiken!
Vilket är erat bästa fisklösa minne? (lovar att göra ett eget bidrag när jag inte knappar via mobilen)

[-Petter-]

Det första jag tänker på är en morgon på Bornholm för 3 år sedan.

Det var på norra sidan av ön. För er som inte har varit där, på norra sidan är det många djupa sprickor och skarpa kanter. Lavasten..Jag kunde se fisk rulla i ytan lite längre än vad jag kunde gå. Så jag bestämde mig för att balansera på ett rev som gick nästan hela vägen ut. Vad jag inte såg, var att det var en spricka på 1m som jag var tvungen att passera när jag kom en bit.

Jag stod vid sprickan och kunde se att fisken fortfarande rullade på ytan. Jag bestämde mig för att hoppa .... Efter ett fantastiskt hopp med vadare och linkorg, kom jag över på den andra sidan av sprickan. När jag kom på en sten där jag kunde nå fisken och allt var klart för att kasta. I bakkastet  glider foten och jag dyker rakt i vattnet. Det var djupt, så fick simma för att komma tillbaka till stenen.

När jag äntligen lyckades krabba upp på stenen, var linkorgen bruten, spöt var i 3 delar och en jätte stor spricka i vaderne......

 

Inte det bästa minnet om en fiskelös dag., men roligt att tänka på nu när snön ligger.

 

 

 

 

[Metalwall]

Den här dagen kanske inte är den allra bästa, får hoppas den fortfarande ligger framför en men det är en dag som verkligen satte sig starkt i minnet så jag väljer den. 

Den utspelade sig i mitt hemmavatten, ett ställe där jag fick mina första fiskeminnen som barn och som fortfarande idag, 40 år senare håller som nr1 i min värld. Det är egentligen inte mycket i den stora vida världen, ett utlopp från en långsmal sjö till en annan i den västerbottniska fjällvärlden. Det är en strömmande sträcka på ca 500 m med varierad topografi, små forsar, djupa kanaler, grunda strömmar med stenar, djuphålor mm. Men sträckan håller otroligt fin fisk och kommer man rätt är belöningen stor. Nog om det. 

Just denna dag utspelade sig i slutet på maj, när vintern sakta börjar släppa sitt hårda grepp om världen. Snön ligger fortfarande tjock på fjällen men nere i skogsnivå där Umeälven ringlar fram genom landskapet är det bara fläckvis den finns kvar. Bäckarna har börjat porla allt kraftigare och solen är uppe i stort sett dygnet om, duckar bara kort bakom de höga fjällen i väst. 

Solen stekte denna dag och man riktigt kände hur fiskesuget stegrades till näst intill ohållbara nivåer. Men jag var redo, säcken packad. Tog skidorna på taket på bilen och körde lite närmare för att slippa korsa den öppna älven. Parkerade och spände på skidor och säck, hoppar i vadarna direkt och rände sakta genom skog och över blöta myrar. På ställen där solen har hunnit värma snön så sjunker jag till botten medan de ställen som legat i skugga fortfarande bär och jag åker lätt. 

Funderingar går över vattenstånd, islossning mm. För säkerhets skull har jag med mig två spön, en 6:a plus ett lätt tvåhands i klass 7/8. Så här års brukar på sin höjd forsslända kläcka, om man har tur. Så det blir mest våtflugor och streamers som knyts på. 

Väl framme vid den övre forsen med tillhörande nacke ovan så ser det magiskt bra ut. Isen har släppt så långt upp som jag kan se och det har börjat flöda så där lagom. Denna sträcka är också förskonad från grumligt vårvatten då enda inloppet är flera kilometer bort så allt sånt hinner lägga sig innan det åker vidare. Jag svalkar av mig i det kalla vattnet, riggar spön och dricker lite innan jag går första vändan. Är omåttligt spänd, glad, förväntansfull och avslappnad på samma gång, att den första turen blev så härlig. Känner inte det minsta nafs men det är fantastiskt att bara få gå och kasta. Gör ytterligare en vända och när jag närmar mig forsen så lyckas jag sätta vänster fot på en sluttande sten och jag befinner mig plötsligt i horisontellt läge. Plask. Jag tar emot mig med vänster hand samtidigt som jag sträcker spöet mot skyn. Hela jag bildar ett liggande T och lika snabbt är jag uppe från min udda yoga-pose för det är kallt som f-n. Går tillbaka till säcken och tar av den blöta tröjan, doppade mig nästan till axeln. På med en fleece och passar på att avnjuta en kopp kaffe och en macka. Sitter länge och njuter i solen. Hinner filosofera bra länge om mycket, allt från barndomens fisken till dagens. Tillslut blir suget att fiska de nedre delarna för stort så jag tar mina spön, säcken och går in mot skogen för att följa stigen dit ner. Inser ganska snart att det är omöjligt, i svackorna är snön både midjedjup och lös som slush. Går tillbaka till vattnet och följer strandlinjen neråt. Där nere så ställer jag mig på en liten udde som jag kallar rävaskit-udden, en plats som räven varje år markerar med en lort. Kastar otaliga kast utan känning, går sen upp och tar mitt tvåhands. Vadar ut en bit och lägger kast mot kanten av den bortre strömmen, den större av de två. Där brukar det alltid stå fin fisk. Och när jag kommer så långt ner att jag verkligen är i själva utloppet suger det till i linan, fisk!! Men hinner bara tänka jublande tankar så går öringen till väders och flugan kommer som en projektil tillbaka till mig och linan landar i en hög framför mig. Aaah, lite frustration blandat med obesudlad glädje över säsongens första napp. Kollar på klockan som i vanlig ordning antagit full warp-speed och rusat betydligt fortare fram än vad känslan i kroppen säger och det börjar vara hög tid att åka hem. Det vankas middag med goda vänner på besök så jag går tillbaka upp till baslägret, plockar ihop all utrustning som jag spritt runt mig, spänner på mig skidorna och åker mot bilen. 

Men innan jag ger mig av så blickar jag ut över vattnet där eftermiddagens solstrålar glittrar varmt över ytan och känner en oerhörd tacksamhet över denna dag. Fantastiskt att ha denna plats så nära, både i den fysiska världen men också i sinnet. En ynnest. Riktar ett tyst tack till platsen som skänkt så mycket minnen genom åren och kommer så göra till tidens slut. 

Framme vid bilen så packar jag mig in och kör hemåt, varm i både kläder och sinne med ett brett leende klistrat i ansiktet. 

Längtar till maj. Kommer åka dit i vanlig ordning så fort väder och vattnet tillåter. Tack för mig. 

Mvh Valentin. 

[Lodjur]

@Metalwall Det var en minst sagt inlevelsefull läsning, som en riktig berättelse! 

Edited February 22, 2018 by Krux

[Metalwall]

Tack för det!! ?

Skriver en del, mest för min egen skull och för fiskedagbok så det finns många guldkorn att plocka ut. Kul tråd.