Jump to content
Edgeforum

Recommended Posts

Jag skulle vilja tacka min pappa som efter maskspö och bäckmete satte ett Arjon glasfiber i händerna på mig. Typ Klass 7-8 någonstans, med tennislindning i handtaget.  Själv stod han med först splitcane och sedan ett Karpens Streamline kolfiber bredvid. Gav tips, elva till ett, sträckt tafs, och resten lät han åt mig att upptäcka. Det visade sig att det fanns massor att upptäcka. Jag fångade öringar. Började binda flugor. Fick hjälp att bygga ett kolfiberspö. Och hamnade på nya platser där öring fanns att fånga.

Sista sommaren han levde, skogsbrandssommaren, talade jag med honom direkt från övre delarna av Ransarån på mobiltelefonen och kunde rapportera om sagolikt fiske och lika fint väder. Han visste mycket väl var jag var någonstans. Ända sedan andra numret av FIN hade han velat åka dit. Pappa och jag har fiskat tillsammans i många vatten och bland fiskekompisar saknar jag honom mest. Enkelheten och samvaron bland fisk och fjäll. Och befriande då han med ålderns rätt lagt det mesta av intresset för nya grejor på hyllan! Det var inte längre en materialsport för honom. Bara kärleken till ån och lyckan att få befinna sig där.

Inför framtiden ska jag försöka ta med mig och föra vidare så mycket jag kan av det han visade mig. För den behållningen jag har av fiske, fjäll  och det livet är något jag inte skulle klara mig utan. Att plocka upp flugbindningen efter trettio år är magiskt! Det är ju så här (gissar jag för oss alla) att I samma stund som sommaren är över börjar planerna för nästa äventyr. Där jag hoppas få med mig mina söner som börjat undra och är nyfikna på vad jag håller på med.

Framför allt fick jag lära mig att ta det lugnt vid vattnet vilket jag ska kämpa med även i sommar.

Behövde skriva av mig detta.

Peace!

/Henrik

 

  • Like 28
  • Thanks 2
Link to post
Share on other sites

Ja i mitt fall var det lite annorlunda, 

Jag lärde både Farsgubben och lillebror att flugfiska.

Vi har haft många fina stunder ihop alla 3 sedan dess och då med flugspöt i handen.

När vi var små var det inte tal om solsemester! Nä husvagn och upp till någon älv det blev vår melodi på semestern.

Morsan stod för markservice och vi andra tre fiskade.

Sedan dess har det blivit islandsresor och dylikt där just detta med fisket alltid har varit vår gemensamma nämnare.

Nu när farsan blivit lite till åren och vill ha det lite bekvämt så blir det i alla fall 1 ordentlig fiskeresa årligen när alla 3 är med och senaste åren och även detta år bär det av 85 mil upp till Ransarån.

Det lyser verkligen om gubben varje gång han får spendera 1 vecka med sina två pojkar, för i hans ögon är vi fortfarande 12 bast verkar det som! 😀

Ps ( jag är 44år ) 

Förstår att dessa resor är viktiga för honom att få tid att umgås och det är det även för mig.

  • Like 5
Link to post
Share on other sites

Nu blev man rörd...  👍

Jag har aldrig haft någon att tacka för mina intressen...har alltid fått finna dom själv o hitta utrustning.. Ofta fått höra även i vuxen ålder att de kostar bara onödiga pengar.. 

Om dom bara viste vad detta o alla andra intressen kostat.. 😁

 

  • Like 3
Link to post
Share on other sites
12 hours ago, HenkeD said:

Jag skulle vilja tacka min pappa som efter maskspö och bäckmete satte ett Arjon glasfiber i händerna på mig. Typ Klass 7-8 någonstans, med tennislindning i handtaget.  Själv stod han med först splitcane och sedan ett Karpens Streamline kolfiber bredvid. Gav tips, elva till ett, sträckt tafs, och resten lät han åt mig att upptäcka. Det visade sig att det fanns massor att upptäcka. Jag fångade öringar. Började binda flugor. Fick hjälp att bygga ett kolfiberspö. Och hamnade på nya platser där öring fanns att fånga.

Sista sommaren han levde, skogsbrandssommaren, talade jag med honom direkt från övre delarna av Ransarån på mobiltelefonen och kunde rapportera om sagolikt fiske och lika fint väder. Han visste mycket väl var jag var någonstans. Ända sedan andra numret av FIN hade han velat åka dit. Pappa och jag har fiskat tillsammans i många vatten och bland fiskekompisar saknar jag honom mest. Enkelheten och samvaron bland fisk och fjäll. Och befriande då han med ålderns rätt lagt det mesta av intresset för nya grejor på hyllan! Det var inte längre en materialsport för honom. Bara kärleken till ån och lyckan att få befinna sig där.

Inför framtiden ska jag försöka ta med mig och föra vidare så mycket jag kan av det han visade mig. För den behållningen jag har av fiske, fjäll  och det livet är något jag inte skulle klara mig utan. Att plocka upp flugbindningen efter trettio år är magiskt! Det är ju så här (gissar jag för oss alla) att I samma stund som sommaren är över börjar planerna för nästa äventyr. Där jag hoppas få med mig mina söner som börjat undra och är nyfikna på vad jag håller på med.

Framför allt fick jag lära mig att ta det lugnt vid vattnet vilket jag ska kämpa med även i sommar.

Behövde skriva av mig detta.

Peace!

/Henrik

 

Härlig och finstämd berättelse. För min del var det min broder som 1963, då jag var 12 år,  gav mig en flugutrustning i present och drog med mig upp till St Stavsjön i Laxå, Klarälven och Fjätälven. De upplevelser jag haft sedan dess går inte att värdera i pengar. Dessvärre, vilket är en stor sorg, sitter min broder, nu 83 år, sedan flera år på ett hem. Utan minne vare sig för händelser eller människor.

 

  • Like 2
  • Sad 1
Link to post
Share on other sites
3 hours ago, Lodjur said:

Fint berättat, själv är jag lillebrodern som försöker få både min storebror och far att inse att flugfiske är livet... :lol:

Sluta aldrig att försöka vinna över dom till din sida!

Själv var jag 9år när jag starta veva med spöt men det tog några år tills jag fick farsan att börja, men det var ganska lätt...... sa bara nej till allt dom ville hitta på tills dom sa ska vi fiska.... ja det kan jag följa med på 😀 

Så tillslut flugfiska alla utan morsan.

  • Like 1
  • Haha 1
Link to post
Share on other sites
On 2/5/2020 at 2:27 AM, HenkeD said:

Jag skulle vilja tacka min pappa som efter maskspö och bäckmete satte ett Arjon glasfiber i händerna på mig. Typ Klass 7-8 någonstans, med tennislindning i handtaget.  Själv stod han med först splitcane och sedan ett Karpens Streamline kolfiber bredvid. Gav tips, elva till ett, sträckt tafs, och resten lät han åt mig att upptäcka. Det visade sig att det fanns massor att upptäcka. Jag fångade öringar. Började binda flugor. Fick hjälp att bygga ett kolfiberspö. Och hamnade på nya platser där öring fanns att fånga.

Sista sommaren han levde, skogsbrandssommaren, talade jag med honom direkt från övre delarna av Ransarån på mobiltelefonen och kunde rapportera om sagolikt fiske och lika fint väder. Han visste mycket väl var jag var någonstans. Ända sedan andra numret av FIN hade han velat åka dit. Pappa och jag har fiskat tillsammans i många vatten och bland fiskekompisar saknar jag honom mest. Enkelheten och samvaron bland fisk och fjäll. Och befriande då han med ålderns rätt lagt det mesta av intresset för nya grejor på hyllan! Det var inte längre en materialsport för honom. Bara kärleken till ån och lyckan att få befinna sig där.

Inför framtiden ska jag försöka ta med mig och föra vidare så mycket jag kan av det han visade mig. För den behållningen jag har av fiske, fjäll  och det livet är något jag inte skulle klara mig utan. Att plocka upp flugbindningen efter trettio år är magiskt! Det är ju så här (gissar jag för oss alla) att I samma stund som sommaren är över börjar planerna för nästa äventyr. Där jag hoppas få med mig mina söner som börjat undra och är nyfikna på vad jag håller på med.

Framför allt fick jag lära mig att ta det lugnt vid vattnet vilket jag ska kämpa med även i sommar.

Behövde skriva av mig detta.

Peace!

/Henrik

 

 

Link to post
Share on other sites

Så himla fint skrivet och fångar själen i upplevelsen och själva varandet i människans magiska anknytning till naturen men även den magi som ibland infinner sig mellan far / son ( dotter) när man får dela dessa heliga ögonblick av jakt ihop i vacker natur under vår korta tid på jorden, tack för att du delade detta!

PS Min äldsta son som nu är 5 var bara 2,5 år på kortet längst ner. Jag finner det fascinerande att man så tidigt kan förstå och koncentrera sig på hur man kan kasta och hålla spöet, notera även den obligatoriska nappen!
Vi började övningskasta med Redingtons office flyfishingset året efter vilket har varit en kul grej för honom och det går jättebra att pricka saker på 5/7 meter, amazing children!

(Nappen för mig personligen numera  är väl en hutt whiskey när man fiskar i fjällen ;) )

EEF8DD33-8177-4C0D-A3DA-0F1FD1640331.jpeg

7C579C6D-54F7-460C-98E1-36F316C5DA65.jpeg

B8CEC0B7-3EE8-4A48-8907-7DFB8B954006.jpeg

Edited by bratteus
  • Like 6
Link to post
Share on other sites

Riktigt fin läsning, tack för ett kvalité-inlägg...

jag har min pappa att tacka för fiskeintresset - helt ovärderligt, bättre passion får en leta efter, det är ju magi å livselixir på högsta nivå...

en fin samvaro, utan prestation och ord... få vara med sina barn i naturen är en ynnest...

  • Like 2
Link to post
Share on other sites

För mig var det faktiskt morsan. Hon böjde till en liten nål, fick fram björntråd och hittade mask. Under den gamla träbron över ån höll ett litet stim med abborrar till... och jag var 5 år... Sen var det kört. Så tack morsan!

  • Like 4
Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...
  • Recently Browsing   0 members

    No registered users viewing this page.



×
×
  • Create New...