Lägger in lite berättelser jag skrivit på ett annat forum här också.

Kommentera inte i denna tråd tack, har gjort en tråd för det separat.

http://www.edgeforum.com/index.php?topic=80772.msg868480#new

Min finaste fisk någonsin:

Augusti 1995, dagarna innan sommarlovet är slut och andra läsåret på jakt och fiskelinjen i Vilhelmina börjar.

Jag flyttade med min familj från Linköping till mariannelund i Småland 1987. Där började mitt flugfiske. Den första flugfisken blev en regnbåge i sjön Skruven. I den lilla underbara ån i trakten fanns en fin stam med öring som vi pojkar mestadels metade och kastade efter med vobblers, men allteftersom flugfiskekunskaperna ökade gick vi över mer och mer till detta. Öringen höll bäcköringstorlek, dvs upp till 5-7hg. Men de största klev över kilot och någon gång vardera lyckades vi tre kompisar fånga en sådan.

Det fanns ett rykte om en maskfångad öring på 2,2kg fångad under tidigt 80-tal.

Sådana var förutsättningarna i denna å och det är det som gör öringen jag fick i Augusti -95 till min finaste fisk. En sån där fisk man aldrig kan överträffa oavsett vad man under resten av sitt liv krokar på.

Jag cyklade ner till Fallet nedanför servicehuset som så många gånger förr. Hålan under fallet var en plats som alltid höll de största öringarna i ån. Ett år fanns en öring där som jag kallade Hebbe. Jag fångade honom tre gånger under sommaren och aldrig på samma bete, han gjorde inte en enda gång misstaget att bita i något otrevligt han smakat på förr. En gång på mask, en gång på spinnare, en gång på löja. Sedan fick han vara ifred. Iallafall från mig.

Jag smög ut min kaninhårsmuddler i strömmarna utan något som helst resultat. Ganska märkligt tyckte jag för kvällen var perfekt. Men ingen öring visade sitt intresse på någon av de ståndplatser som fanns där.

Jag började följa den ganska tråkiga strömmen ner mot bron och lade ett kast vid varannat steg som på våtflugemanér fick svepa över strömmen och nästan nere vid bron, strax ovanför fundamentet som klyver strömmen och bildar en liten nacke sög det till i linan.

Jag kände att det var en fin fisk som hakat på och följde den uppefter ån. Nästan komna till fallet vände den och rusade ner till nacken igen, stångade omkring en stund och rusade åter uppåt.

Denna gång verkade den inte vilja stanna utan hade kursen satt rakt upp i hålorna under fallet. Detta var jag livrädd för eftersom det fanns gott om vassa stenar och bråte i dessa hålor och jag sprang förbi fisken och hoppade i vattnet några meter framför honom för att få honom att vända.

Det lyckades och återigen rusade han nerströms. Denna gång stannade han inte utan fortsatte rakt under bron och ner i djuphålan nedanför. Efter mycket om och men krånglade jag mig själv och spöet under bron och kunde fortsätta kampen långt nerströms.

Till slut gav han upp. Kanske var det vattentemperaturen, det måste varit rejält över 20 grader, eller den utdragna kampen. Men han fick aldrig tillbaks livet, han var slut. Med mycket blandade känslor knackade jag ihjäl honom och cyklade hem.

Väl hemma kunde jag väga honom till 2250g. och han var därmed dubbelt så stor som någon öring jag fångat under mina åtta år vid denna å. Färgen var djupt guldgul och en liten krok hade han börjat få. Det var och är den vackraste fisk jag någonsin fångat och en av de största upplevelser jag någonsin givits med ett spö i min hand. För det tackar jag ån och öringen.

________________________________________________________________________________

______________________________

Sommarlov under 80-talet.

Barndomens sommarlov tillbringades ofta i mormor och morfars stuga i Bjärka vid Norrbysjön i Östergötland. Där fångade jag mitt livs allra första fisk, en pekfingerstor abborre som för mig var enorm, högg på en maskagnad pirk där ute på sjön.

Nu väller massor med minnen upp inom mig från den tiden så jag berättar väl allteftersom de dyker upp.

Ända sedan jag låg i barnvagnen har jag fiskat säger mina föräldrar. Jag tjatade till mig pinnar där jag låg, och med dom metade jag ut över vagnens kant. Långt innan jag överhuvudtaget hade sett någon fiska. Hur kan man göra det? På något sätt var jag född med det. På något sätt var jag född med vattnet som följeslagare.

Då jag var två och ett halvt år gammal föll jag i vattnet. Jag minns mig själv stående på kanten av en kaj i hamnen i Karlshamn. Jag minns en sten i min hand, och hur jag försöker kasta den långt ut i vattnet. Jag minns hur stenen inte lämnar min hand utan istället tar mig med. Ut över kanten och ner i vattnet.

Sedan minns jag ingenting mer. Mitt nästa minne är hemma i köket. Jag åt chokladpudding.

Vad som hände mellan dessa två minnen är vad mina föräldrar fått berätta för mig, mina egna minnen från tiden däremellan handlade inte om vad som fyskiskt hände utan vad som hände inom mig och på någon helt annan plats än i vattnet, på havsbottnen eller på sjukhuset.

Dessa minnen följde mig som drömmar på nätterna och i bilder som slog som blixtar i mitt hjärta ibland. Jag kunde aldrig förstå varifrån dessa bilder, ljud och drömmar kom ifrån förrän en gång då jag var sjutton år och insikten om varifrån de kom slog mig med fullständig obeslöjad klarhet. Därefter förändrades livet och en annan period började.

Min far berättar för mig vad han upplevde. Han och hans kompis tittade på båtarna och jag hamnade lite bakom dom. När han vänder sig om är jag borta. Han springer, ropar, skriker. Där finns bara en lång kaj. Ingenstans ett barn kan gömma sig. Han förstår.

De hör en man skrika och ser honom komma springande runt kajen. Han skriker att ett barn fallit i vattnet. Pappa slänger av sig kläderna och dyker. Det är kallt i vattnet. Kanske var det det som räddade mig, kallt vatten är bättre än varmt ur drunkningshänséende.

Han dyker igen och ser något suddigt på botten, går upp, hämtar luft och dyker. Det är djupt men han tar sig ända ner och får tag i min jacka. Han får upp mig. Men jag är död. Ganska lång tid har gått.

Tack vare att han är läkare och vet vad som ska göras får han till slut igång sin lilla pojkes hjärta och lungor. Det beskrevs lite som vad man kallar mirakel, något som egentligen inte kan ske.

Ganska länge låg jag på sjukhus. Jag pratade inte på en vecka och såg på allt runt omkring mig med förundrad blick berättar mina föräldrar. Jag verkade mycket lycklig och det bästa ord dom kan beskriva mig med är förundrad.

När jag väl började prata igen berättade jag vad jag sett nere i vattnet. Att jag träffat människor, andra barn.

Efter detta älskade jag vattnet ännu mer, jag älskade att fiska, att simma. Jag ville alltid vara nära vattnet och så är det än idag.

Ett litet tillägg till denna historia. Utelämnade detta först, men har bestämt mig för att skriva det här också. Det hör ju till berättelsen: Den här tiden var mina föräldrar djupt kristna och läste varje morgon ett stycke ur en bok. Detta är första delen av stycket de läste på morgonen precis innan vi åkte till hamnen.

"Om ni tror att det är min hand, som räddat er, så måste ni ju tro, att jag även i fortsättningen tänker

rädda er och hålla er kvar på den väg där ni bör gå. Inte ens en människa räddar väl en annan från att drunkna för att sedan kasta henne tillbaka i ett annat djupt och farofyllt vatten, utan hon drar väl upp den räddade på land och- mer än så försöker återställa henne till liv och hälsa och föra henne tillbaka hem."

Slump eller mening? Dessa rader betydde iallafall mycket för mina föräldrar då och det gav dem mycket hopp under  tiden för mitt tillfrisknande. Det är upp till var och en att tro vad han vill om sådana saker.

________________________________________________________________________________

______________________________

Så, för att återknyta till inledningen på förra berättelsen som utmynnade i någonting helt annat än den från början var tänkt kommer här fortsättningen:

Somrarna som tillbringades i Bjärka var för mig rena fiskeäventyren, från de första abborrarna till de magiskt spännande gäddorna som fångades på dragrodd. Jag och min bror satt på aktertoften med varsitt spö med Abumaticrulle släpandes den obligatoriska rödvita Hi-lovobblern. Just den rödvita vobblern är så starkt förknippad med dessa somrars äventyr att jag blir helt nostalgisk bara av att se en gammal H-lo än i denna dag!

Gäddorna var aldrig stora mätt med dagens mått men för oss var de enorma. Min far har aldrig varit fiskeintresserad men offrade mycket tid för att hjälpa mig med mitt enorma fiskeintresse. Jag minns en gubbe som hette Tage och var vän med morfar, han och hans fru hade stugan bredvid och Tage var den stora fiskeidolen. Den där lite mytiska trollgubben som alltid kom hem med några fina gäddor och en gång fångat en gammelgädda på åtta kilo. Jag satt ofta på bryggan när han var ute och rodde drag för att försöka se var han tog vägen för att fånga de där gäddorna.

Men.. Denna berättelse ska inte handla om gäddor utan om den mystiska fisk som jag ibland såg från bryggan då den lojt simmade runt de ilanddrivna sjögräsbältena. Den fisk jag läst skulle vara den värsta kämpen av dom alla för sin storlek. Sutaren.

Då jag inte hade någon som kunde ro mig runt sjön i jakt på gäddor satt jag för det mesta på bryggan med ett långspö i bambu och metade. Ibland fick man några abborrar, ibland några mörtar. Någon gång fick jag löjor och jag minns hur vackra jag tyckte de var, de skimrade i regnbågsfärger och var så blanka så jag trodde deras fjäll var gjorda av silver.

Någon gång fick jag till och med en braxen och det var verkligen storvilt! Starka och stora, något helt annat än de vanliga abborrpinnarna. Morfar brukade plocka fram Aburöken de gånger en braxen bärgats och vi pojkar tyckte det var fantastiskt gott.

En dag då jag satt där på bryggan och flötet dök satt där på kroken något helt annat. Någonting urstarkt och vilt kämpande. Jag parerade fiskens rusningar och knyckar bäst jag kunde med det svaiga toppknutna spöet och till slut, jag minns inte hur det gick till, stod jag på land med en guldskimrande sutare i mina händer.

Lyckan visste inga gränser! Springande för allt vad benen bar tog jag fisken upp till mormor i stugan. Efter att mormor fått se min guldskatt sprang jag allt vad jag kunde nerför den stenlagda trappan i sluttningen för att leta reda på min fiskekamrat Martin och visa honom vad jag fått.

Men jag sprang alltför snabbt, snabbare än vad benen bar och längst ner i slänten föll jag huvudstupa. Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek. Jag började linka tillbaks och till slut kom mormor ut för att se vad som stod på. Hon hade först trott att jag lekte och tjoade då jag skulle visa Martin fisken.

Värst var det i fingret. Mamma fick köra mig till sjukhuset i Linköping och där visade det sig att jag brutit det. Det blev gips och allt vad det medförde i barnåren, jag fick känna mig lite tuff för det var ju ganska häftigt att ha gips och ha brutit nånting.

Och sutaren blev rökt i morfars Aburök och jag tyckte det var en riktig delikatess!

Sutaren fortsatte i många år att ha ett magiskt skimmer kring sig och jag försökte ofta fånga dom då jag blev äldre. För mig var och är det en fantastisk fisk!

Nu gick det bättre att hålla sig till ämnet, och jävlar vad kul det känns att minnas de gamla äventyren! Det här blir nog en lång tråd med minnen som nystas upp ur sinnets glömda skrymslen! Cheesy

Ska bryta av de gamla berättelserna med ett par nyare. Det ska handla om fiskar jag aldrig fångade.

Det här hände sommaren 2000 och handlar om den största rödingen jag fiskat efter men aldrig fick:

Mellan de båda selen nedanför sjön Ransaren rinner en kanalliknande ström. Den är ganska monoton och tråkig förutom på ett ställe där den grundar upp och bildar en v-formad blanknacke.

På den här nacken samlas ibland mycket röding. Det beror lite på vattenstånd, temperatur och matflöde från selet och sjön ovanför. Vissa år då Ransaren är i ett visst läge, kombinerat med temperatur, befinner sig Mycisräkorna i sjön i det vattenskikt som via bottentappningen strömmar ner i selet. Dessa räkor kommer i sådan mängd att selet mest kan liknas vid en enda stor foderautomat där rödingarna bara behöver gapa för att få i sig den proteinstinna räksörjan.

Rödingarna samlas då på strömsatte platser där matflödet är så stort att de kan frossa utan ansträngning.

År 2000 var ett sådant år och nacken mellan selen var en sådan plats.

Första gången jag såg honom var i Juni. Jag såg först bara den vita strimma på bröstfenan som alltid är det första man ser av en röding och den del av kroppen hjärnan sedan bygger en fisk runt. Man ser fisken innan man egentligen sett den, hjärnan kopplar att det är en fisk innan synen lyckats frigöra siluetten från bottenstenar och skuggor. Tack vare den vita strimman. Öringen däremot byggs ofta ihop av en mörk stjärtfena.

Skillnaden på denna röding och andra rödingar jag sett här var storleken. Den här var riktigt stor.

Självklart försökte jag efter en stund att fiska på den, men utan resultat. Nacken har en väldigt hård ytström och en lugn bottenström. Det är väldigt svårt att få en liten räkimitation att verkligen fridrifta, och den selektivitet dessa mycisrödingar lägger sig till med gör det hela än värre. Sällan viker de mer än några centimeter för att plocka i sig maten.

Till slut gav jag upp och kröp istället närmare, låg på en sten intill vattnet och bara studerade honom. Såg hur han åt, hur han vilade.

Då och då kom någon mindre röding försiktigt nedsinglande uppifrån och möttes genast av ett blixtsnabbt anfall och uppspärrat gap. Han höll sitt revir.

Dagarna gick och jag satt vid nacken nästan varje kväll under en månads tid. Flera gånger fångade jag rödingar som höll till ovanför honom. De som ibland vågade sig för nära och blev bortjagade. De såg alltid ut som småfiskar då de kom nära honom men de vägde alla mellan ett och ett halvt och två komma två kilo, och alla hade de kropparna rispade av hans tänder.

Jag band upp stora rödvita streamers för att lura honom att försvara reviret mot en inkräktande liten röding. Det gick han aldrig på. En gång gick min rödvita streamer så nära honom att jag såg att hans vita strimma på bröstfenan var längre än min fluga. Och flugan var lika lång som avståndet mellan mitt pekfinger och min tumme när jag spärrar ut fingrarna. Då var jag nervös.

Sista gången jag såg honom hade han sällskap. Han hade släppt in en röding i sitt revir och de stod en halvmeter från varandra och åt. Den nya fisken var i samma storlek. Kanske var det därför han lät honom vara där. De var likvärdiga, ingen av dom kunde vinna kampen om reviret och därför samsades de?

Tre gånger högg han mina flugor. De två första gångerna ryckte jag flugan ur hans mun innan han ens hunnit stänga igen den. På något vis klickar det i hjärnan då man stått så många dagar och ingenting hänt och han plötsligt hugger. Motrycksnerven slår till när den inte alls ska.

Men tredje gången möttes mitt alltför tidiga mothugg av en massiv tyngd. Rödingen började krumbukta och slå därnere och kampen gick igång.

Ganska snart började han en lång seg rusning som inte slutade förrän han var långt ut i selet ovanför. Kampen fortsatte ner genom strömmen och efter lång tid avslutades den flera hundra meter nedanför.

Då han väl tröttnade och kom in besannades mina värsta farhågor, det alltför snabba mothugget hade dragit upphängarflugan ur hans mun och ankarflugan som var fäst i tafsspetsen drogs fast i hans stjärtfena.

Jag var så fruktansvärt besviken. Jag lossade flugan och höll honom en stund tills han hade fått ordning på balansen, sen fick han gå.

Jag varken vägde eller mätte men skulle tro att längden var runt 70cm och vikten kring 4 kilo. Det var fisken jag helst velat fånga. Men jag fick honom inte. Inte på rätt sätt. Men jag fick hålla i honom.

Jag såg aldrig mer denna röding och heller inte hans kompis. Dagarna efter intogs den attraktiva nacken av de vanliga rödingarna och sommaren fortsatte som vanligt mot höst.

________________________________________________________________________________

______________________________

Jag fortsätter på temat fiskar jag aldrig fick med en mycket färsk händelse. Den utspelade sig i slutet av juni i fjol:

Jag och två kompisar provfiskade en sjö i Västerbottens inland i somras. Jag hade hört viskningar om stor harr. Det visade sig stämma. Harrarna fanns i en mängd och storlek som överträffade det mesta, men vad vi inte visste var att det även fanns andra fiskar i sjön.

Jag var ensam ute en kväll. Hade släpat med mig en pontonbåt och låg i ett sund i sjön och kastade då jag såg ett försiktigt vak ett par meter ifrån strandkanten mellan båten och land.

Hade två rejält förtyngda nymfer på tafsen och lade ett kast mot vaket och började twista hem. Hugget var ganska omärkligt och fisken stökade runt lite försiktigt till en början. Efter en stund började jag misstänka riktigt grov harr eftersom den inte lät sig pressas in utan bökade runt precis som den ville.

Några minuter efter hugget kom en långsam rusning rakt utåt sjön. Jag hade fortfarande storharr i tankarna och väntade mig att den snart skulle stanna. Jag lade lite extra press. Rusningen avstannade inte utan ökade tvärtom i fart och när 50 metersskarven på backingen rann ut förstod jag att det inte längre var någon lek!

Backingen bara fortsatte rulla ut och när hundrametersgränsen närmade sig vände jag ryggen mot fisken och började frenetiskt paddla med simfenorna för att hinna ifatt. Någonstans mitt ute på sjön lade fisken i en lägre växel och till slut var jag uppe jämsides, eller rättare sagt översides, för fisken befann sig rakt under mig på 10-15 meters djup där den långsamt gick och stötte i stora cirklar runt sjöns djupaste delar.

Jag kunde inte göra mycket annat än att hålla den press jag vågade och hänga med i fiskens tempo för att inte få för mycket lina mellan oss och hoppas på att hugget kommit på upphängaren som var en förlängning av tafsens 0,25 del.

Efter ungefär trekvart kom den upp mot ytan och gjorde några rullningar, visade upp sig. Det var en öring och den var stor. Med sträckt lina och tafs och fisken i ytan syntes ingen upphängare. Alltså satt fisken på den vilket gjorde mig lite lugnare.

Efter detta gick öringen återigen ner på djupet och satte kurs rakt mot sjöns östra ände, i samma makliga tempo gick den egenom ytterligare ett sund och in i en stenig, grund vik. Här stack det upp stenar lite överallt och det var en miljö jag absolut inte ville befinna mig i med en sådan här fisk på kroken. Men jag hade fortfarande inget val, öringen styrde det hela precis som den ville, och vi kryssade fram och tillbaks mellan uppskjutande stenar och undervattensklippor.

Plötsligt bröt öringen ytan och sköt upp i ett halvmeterhögt hopp, visade upp hela sig i all sin guldglänsande prakt. Synen var obeskrivlig, den finns fortfarande på min näthinna. Först nu förstod jag hur stor den verkligen var!

Jag hade tidigare tänkt mig en öring i tre, kanske fyrakilosklassen, men när jag nu såg den förstod jag att den var flera kilo större. Längden måste varit över 80 centimeter. Jag önskade, längtade, hoppades av hela mitt hjärta att denna fisk skulle bli min. Den fisk jag drömt om hela livet. En jätteöring på puppfiske. Inte streamer eller tub utan på en liten nymf. Kanske är det inbillning, något jag konstruerat efteråt, men det kändes som att fisken ändå inte var min. Skulle aldrig bli min.

Efter ytterligare en stunds stångande och förflyttning mot en strandremsa på andra sidan sjön med trevligare botten började öringen visa trötthetstecken och jag fick flera gånger in den nära båten. Det kändes alldeles för vanskligt att försöka landa den där jag satt och paddlade till slut in och gick iland på en flack strand för att avsluta kampen där.

Fisken kändes trött men ville inte låta sig landas utan höll ut ytterligare en kvart innan den satte in nådastöten. En tung långrusning rakt ut i viken. Jag trodde den skulle stanna och låta sig ledas in igen men jag tog fel.

Då sjuttio-åttio meter backing hade rasslat ut kastade jag mig i pontonbåten och fick på mig simfenorna. Men försent. Jag kände hur pressen från fisken upphörde i den takt jag vevade upp linan. Precis som att den satt fast. Men fortfarande kändes då och då en tung knyck, slaget var alltså ännu inte alldeles förlorat!

En bra bit ut från stranden gick plötsligt linan rakt ner mot botten, vattnet var klart och därnere såg jag hur linan gick runt en knotig stock och vinkelrätt iväg åt andra hållet. I panik lösgjorde jag det andra spöet jag hade med mig och lyckades kroka upp linan på stockens motsatta sida och lyfta upp den. Men linan hade skurit fast i stocken och jag kunde inte mata ut mer  för att häva fisken sista rusning. Jag hade inget annat väl än att släppa linan som jag nu höll i handen. Jag såg hur den snabbt skar ner genom vattnet, spändes upp och plötsligt blev slak..

Tomhetskänslan var fruktansvärd. Det var som att hela världen runt omkring fördunklades och försvann. Det kom till och med tårar. Det kändes så jävla tomt.

Till slut paddlade jag iallafall tillbaks. Kollade kartan sen och såg att kampen rört sig en och en halv kilometer fågelvägen från den plats där fisken högg.

Efterhand lättnade trycket mot hjärtat och bröstet och ersattes av en vördnadskänsla mot fisken och sjön. En tacksamhet att ha fått uppleva.

Efter denna händelse utspelade sig flera saker med jätteöringarna i sjön. Dom visade sig, men lurades aldrig till hugg. Nu väntar jag feberaktigt på sommarens rockenkläckningar..

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tillägg: Detta var ifjol sommar och nu har årets kläckning kommit och gått. Jag lyckades fånga min drömtorrflugeöring efter över tre timmars kamp. Den hade en gammal läkt skada i överkäken, ett skuret sår från in till utsida längst fram på sidan av nosen som måste ha orsakats av en lina som skurit. Ganska säker på att det är samma fisk som i berättelsen ovan. Öringen var 80cm och vägde drygt 5kg.

fiskebilder -08 101.jpg_thumb

Bryter av med en historia om en annan fisketur och bakgrunden till mitt fiske i Ammarnäs. Eller om hur den som gräver en grop åt andra...

Jag började fiska i Ammarnäs -99. Fick jobb hos en renskötar/turist/jakt/fiske/helikopterföretagare som stugvärd och fiskeguide vid ett av Rans samebys vatten.

Rödingfisket där var sagolikt, stim av grov röding vandrade upp i ett strömmande delta för att äta under sommarens första varma veckor då dagsländekläckningarna kulminerade.

Där fanns även stor öring och hela platsen var ett fiskeparadis. Jag blev kvar hela sommaren och hösten då jag istället fick guida Italienare på ripjakt. Tack vare detta fick jag för övrigt tinnitus..

Nåja, ibland fick jag ledigt och fick då åka med ner till Ammarnäs några dagar. Där hörde jag ibland rykten om storöring i Vindelälven. Det hela lät väldigt spännande men det verkade vara få som verkligen fiskade efter dem. De fiskar jag hörde rykten om hade ofta sugit i sig en red tag eller liknande på någons flugkast i Sjöforsen eller någon lycklig själ som lyckats kroka någon på vobbler i Järnforsen. Den sommaren var det till och med någon som lyckades landa en på Mickey Finn på Sjöforsnacken.

Självklart fanns de riktiga öringfiskarna där, men de var tysta och hemliga. En natt blev jag nedflugen till Ammarnäs och skulle gå och lägga mig i stugan jag brukade låna. Han som rådde om stugan sa att det bodde en till person där, och mycket riktigt: där låg någon och snarkade i ena sängen! Han hade sagt att det var en vacker polska men tyvärr var det en skäggig gubbe..

Nästa dag språkades vi och jag fick klart för mig att han var öringfiskare. Han var ganska hemlig men lät mig förstå att han tillbringade sina somrar smygandes efter älven för att om natten försöka lura Vindelälvens stora lekvandrare. Han hade åren innan aldrig haft vare sig stuga eller tält utan låg under någon gran då han blev trött. Till slut hade pratet i byn börjat gå om en märklig man som smög runt efter stränderna och det väckte intresset hos mannen jag arbetade åt. Han tog sig en tur nedåt älven för att få sig en titt på denna mystiska person.

De bägge fann varandra bra och fiskaren fick lov att sova i den stuga jag låg i. Och det var hans hemliga, framviskade berättelser som väckte mitt intresse för dessa stora svåra öringar.

Det dröjde dock till sommaren 2002 innan jag skulle göra mitt första försök. Jag och min vän Christian Lundberg hade varit på reportageresa under flera dagar i olika vatten i Vindelfjällen och skulle avsluta Ammarnästrippen med harrfiske i Sjöforsen. I bakhuvudet låg dock drömmen om Vindelälvens storöring och lurade..

Peter Schmitt och Ulf Johansson var med oss under dagens fiske och Peters berättelse om storöringen som kvällen innan sugit i sig hans kläckare och sprängt 0,16 tafsen störde mitt sinne å till den grad att harrfisket bara kändes som en lång parentes i väntan på kvällstimmen då jag skulle smyga mig ut på nacken beväpnad med mitt kraftiga saltvattensspö, 0,35 tafs och ett Angelhairmonster i änden.

Jag drev förstås hela dagen med Peter över hur dum han kunde vara som la ett kast med sin klena tafsspets på storöringen han sett vaka, det förstod han väl att det skulle gå åt helvete!

Det var där jag började mitt grävande på den grop jag själv strax skulle falla i...

Framåt kvällningen kom Peter fram till mig och sade nästan viskande att, nu är det nog dags..

Vi gick upp till nacken, jag skulle precis greppa det färdigtacklade öringspöet och smyga ut på stenen i strömkanten när jag såg två kraftiga harrvak ute på blankstryket.

I det ögonblick jag bestämde mig för att försöka fånga storharren där ute var min grop färdiggrävd.

Kastet rullade ut, nymfen bröt ytan och drev nedströms. Tafsen stannade upp och jag höjde spöet i ett mothugg. Då, precis då i det ögonblicket, föll jag rätt ner med huvudet före i gropen jag så omsorgsfullt börjat gräva i det ögonblick jag hånade Peter för hans kast på öringen.

Motståndet var massivt och öringen gick direkt upp i ytan och visade sin stjärtfena och jag förstod alltihop. Det stod glasklart framför mig hur jag grävt den där gropen och jag kände mig otroligt dum!

Jag tror nästan Peter log där inifrån land när han såg vad som hände..

Jag fick iallafall försöka fullfölja kampen och det gick riktigt bra. Åtminstone första och andra perioden. Jag såg öringen flera gånger och en bit in i tredje började jag till och med få lite hopp om att det skulle kunna lyckas. Fisken höll sig på och runt nacken och lät sig tröttas ut. På stranden stod mina fiskekompisar och följde det hela och på andra sidan hade flera bilar stannat och en hel del folk samlats då de sett vad som pågick. Storöringar på flugspö var här fram till detta år inte den vardagsmat det är idag nämligen.

Men till slut fick öringen nog och begav sig rakt ner i forsen och med tunn tafs och harrspö fanns ingen möjlighet att stoppa, bara följa.

Vattnet var ganska lågt och mycket sten stack upp, följden blev att språngmarschen inte kunde utföras på land utan fick göras i själva älven. Ingen annan möjlighet fanns för att parera och leda linan förbi de stenar öringen gick runt på sin färd genom den skummande Sjöforsen.

Jag föll flera gånger och slog benen ömma, någon gång var det inte mycket mer än en arm och ett spö ovanför ytan och kallsuparna var rikliga och uppfriskande.

Jag blev dock obönhörligen långt efter i den ganska långa forsen. På något underligt vis lyckades jag parera varenda sten. Forsfärden såg ut att lyckas och kom vi bara välbehållna ner till selet skulle slaget vara vunnet!

Mitt i forsen, allra längst ner ligger en stor sten. Den allra sista stenen.

Strax ovanför denna sten där fisken var på väg mot en innersväng ändrade den sig och tog istället andra vägen runt. Detta öringens sista beslut bildade en bukt på linan som trycktes runt på insidan medan fisken gick runt på motsatt sida.

Där small tafsen.

Där stod jag vid forsens slut som en blöt och skamsen hund längst ner på botten av en egentillverkad grop och kände mig aningens dum.

Jag vände mig in mot land och möttes av en fotoblixt rätt i ansiktet och Christians upphetsade skrik: "Fyfan vilken min du har Jakob! Gör den igen!"

Peter såg på mig med medlidande och publiken på andra sidan upplöstes.

Efter detta väcktes ett otroligt begär efter dessa fantastiska öringar och en evig längtan till denna vilda otämjda älv i dalgången mellan Sorsele och Ammarnäs.

Senare kom revanschen och jag har fått uppleva fantastiska äventyr vid dessa strömmar. Jag ska snart berätta om vändningen och mitt livs öringfiske en regnig natt i slutet av Juli.

________________________________________________________________________________

________________________________

Här kommer berättelsen om Kraddselefisket. Eller om hur gropen fylldes igen.. Eller om hur en grop fylldes och en annan grävdes. Hur den grävdes får ni själva räkna ut..

Ammarnäs fiskevårdsområde hade alltid varit mer i fokus än "lillebror" Kraddsele. Ett mer utvecklat och uppmärksammat sportfiske och mer känt. Ni har väl hört namnet Ammarnäsöring?

För att ändra på det här och få upp ögonen på sportfiskesverige även för Kraddsele och dess potential för grov öring inbjöds Christian som första journalist efter den nya vågen att skriva en artikel om områdets öringar.

Magnus Bidners hårda arbete med att ena fiskerättsägarna, och Ulrik Thuressons engagemang i det hela skulle nu få sin möjlighet att bära frukt och skapa arbeten och inkomster även för den lilla byn Kraddsele. Det fungerade ju i Ammarnäs och de har ju bara ett par kilometer älvsträcka medans Kraddseleområdet räknas i mil, alltså borde området ha potential att bli lika känt.

Jag och Christian skulle träffas en dag i slutet av Juli i Ammarnäs där vi skulle bo i en stuga vid fiskecentrumet. Ulrik skulle guida runt oss på de allra bästa platserna och Bidner skulle även han smyga med.

Christian som var en hårt pressad småbarnsfar hade dock fått en hett efterlängtad tvättid och beslutade sig för att skjuta upp sin ankomst ett dygn..

Således blev det jag, Bidner och Ulrik som träffades en regnig och mörk kväll i slutet på Juli 2003.

Vattnet var metern över det normala och inte en öring hade fångats under sommaren. Ingen hade ens försökt fick jag höra eftersom det ansågs totalt omöjligt. Öringen var heller inte lönt att försöka med förrän en bra bit in i Augusti sades det.

I Ammarnäs där flugfisket efter dessa öringar var mest utvecklat ansågs den perfekta utrustningen vara enhandsspön i klass 6-8, tafsspetsar på 0,25 och muddlers och wolly buggers på streamerkrok.

Jag och Christian var inte några överdängare på tvåhandsfiske men hade bestämt oss för att detta skulle vara den absolut bästa vägen att gå för öringfisket. Vi tänkte grov havsöring i högt vatten och rättade våra utrustningar efter detta. 12-13 fots spön, 0,37-0,40 tafsar och rejäla tubflugor.

För detta blev vi ganska hånade från början. Vi var helt fel ute. Fel flugor, tafsar och spön.

Denna första kväll inleddes med nedslag på några fina ställen. Vi började vid övre forsen, kollade några platser till och stannade till slut vid Järnforsen, platsen som skiljer de båda fiskevårdsområdena åt.

Älven gick hög och vild och regnet öste ner men vi fiskade iallafall pliktskyldigast  av de platser vi stannade på.

Jag hade bara en flyt/sjunk1 med till min 12´4 och apterade en x-superfastsink tafs vilket lät mig fiska av vattnet hyfsat. Helt plötsligt drog det tag i grejorna och efter en hård fajt kunde vi landa en vacker öring på 3,6 kilo i järnforsen. Jag var lycklig och Ulrik var överlycklig!

Trots de till synes helt omöjliga förutsättningarna lyckades vi få en fisk! Älven skulle ju dessutom vara tom?

Strax gav sig Ulrik av hemåt för att sova och Magnus vände hem mot Sorsele medans jag beslöt mig för att fortsätta fisket. Ulrik bad mig ringa om jag skulle få något mera så han fick komma med kameran.

Mitt i Julinatten som var riktigt mörk och ruggig i hällregnet åkte jag tillbaks till Övre forsen. Jag vadade ut högt ovanför nacken och fiskade mig nedåt, vattnet steg och strandlinjen låg en bit in i skogen. Regnet öste obarmhärtigt ner och mitt i detta mörker slet någonting plötsligt tag i min fluga. Tungt välvande började öringen sin kamp på Övre forsens nacke. Striden förflyttades nedåt och jag kunde inte hålla fisken. Vadningen efter honom var vansklig, stenarna runda och hala och vattnet tryckte fruktansvärt tungt mot benen.

Till slut var han dock färdig och i ett litet bakvatten strax ovanför forsens slut, där det normalt är torra land kunde jag greppa honom. Vågen kom fram och jag kunde i ficklampans sken se visaren pendla mellan 6,6 och 6,8 kilo. Ingen kamera hade jag och ett foto ville jag väldigt gärna ha på den här fisken, det var ju min största öring. Telefonen var i bilen. Att slå ihjäl honom var inget alternativ så med ena handen runt stjärtspolen höll jag fisken i vattnet och med den andra byggde jag ihop en liten damm av stenar där jag satte honom. Jag sprang upp till bilen och ringde Ulrik som skyndade till undsättning.

Fisken förevigades och fick sin frihet åter, Ulrik åkte hem för att somna om och jag åkte tillbaks till Järnforsen där jag  ganska snart drog på ännu en öring. Denna vägde 3,2 kilo om jag inte minns fel och Ulrik fick återigen avbryta sin sömn och kom glädjerusig ännu en gång med sin kamera. Varje dokumenterad fisk var guld värd för Kraddseles planer på att visa sitt fiske.

På morgonen upphörde regnet, jag fick skicka mitt livs trevligaste sms till Christian där jag beklagade att han råkat få en tvättid, och älven började sjunka..

De följande dygnen guidades vi av Ulrik och hans far Gunnar som är en storöringfiskare av den gamla stammen. Gunnar visade mig varenda ståndplats han känner till efter 60 års fiske i älven. Varenda huggplats på decimetern när. Vi blev goda vänner och har ofta följts åt längs stränderna och ofta har jag bott i hans gäststuga på mina senare turer. För allt detta är jag Gunnar och Ulrik ett otroligt stort tack skyldig!

Tack vare erfarenhetena som annars skulle tagit en halv livstid att få upplevde vi fiskafängen som var smått otroliga. Storöringarna högg våra flugor och vi fiskade helt ensamma, varenda ståndplats var orörd då man smög ut och vi njöt. Detta kommer aldrig igen, eftersom artikeln som följde och senare även andra journalisters berättelser fick precis den genomslagskraft som var meningen så är nu området fullt med fiskare. Det står bilar på alla fiskeplatser och ingen nacke är längre orörd när man kommer. Detta var baksidan för en del men syftet för andra och det viktigaste är ändå att invånarna i Kraddsele kan använda sin älv som den resurs den är. Den ger inkomster och möjlighet för en del att kunna bo kvar.

Den fluga som firade triumfer kallade jag för AH-tuben och varianter på den ser jag numera på många fiskares tafsar efter älven, det känns bra att se!

Älven var som sagt sjunkande efter en hel sommars regnande, fiskeklockorna visade max och allt var helt enkelt perfekt.

Vi landade på våra dagar 36 öringar. Snittvikten var 3,62 kilo. En natt fick vi 8. De här dagarna upplevde jag det mest fantastiska öringfiske jag varit med om och förmodligen kommer det inte att ske igen, men jag är väldigt glad att ha fått vara med om det.

Numera kantas Vindelälven av skickliga tvåhandsfiskare och massor av stor öring fångas varje år. Ifjol var det väl runt 70 om jag inte minns fel. Fisket är väl förvaltat och älven vårdas på ett bra sätt. Yngeltätheten är stor och allt pekar på att fisket inte blir sämre.

Mycket mer finns att berätta om detta fiske, vad som mera hände, och många fina fisken har jag haft där de följande fem åren men jag lämnar ämnet för den här gången.

________________________________________________________________________________

_____________________________

Tänkte berätta om fisket som ledde till sjukhusvistelse. Det har blivit en riktig skröna vad jag förstår och tydligen använder till och med föreläsare delar av historien i sina föreläsningar för att understryka den lätta galenskapen i rödingfiske.

Vad som inte är känt är vad som verkligen hände och vad som låg bakom allt. Det är egentligen en berättelse om ett destruktivt liv och själslig misär snarare än fiske.

Under slutet av 90-talet och början av 2000 levde jag i ett destruktivt samboförhållande. Vi bodde i Vilhelmina och förhållandet liknade mer ett krig än någonting kärleksfullt och fint.

Vi låste varandra, vi misstrodde varandra, vi försökte ändra på varandra. Jag var till slut otrogen. Jag gjorde det för att jag inte hade styrkan att avsluta förhållandet utan försökte omedvetet skapa en situation där det inte längre skulle hålla och jag skulle slippa ta beslutet som skulle få mig att vara den dåliga, elaka av oss. Istället skulle hon tvingas göra det. Nu blev det inte så utan hon ville ändå fortsätta och jag hamnade i ett slags skuldposition där jag alltid skulle backa och ge med mig, alltid sätta mina intressen åt sidan, alltid krypa och vara underdånig för att hon behöll mig trots vad jag gjort.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade inget arbete, fick inte ha någon fritid som var bara för mig själv, inte göra någonting jag mådde bra av. Jag skulle sona mitt brott.

Jag söp mycket för att orka. Glömma. Mycket andra otrevliga saker hände som drog spiralen av det destruktiva djupare och djupare. Hela livet under dom åren var mörkt, ett skuggliv utan någon känsla av verklig glädje och avslappning, i bakhuvudet och hjärtat låg den ständiga oron och den lät mig inte leva på riktigt.

När vårvintern närmade sig och ljuset började komma vaknade längtan av att fly, att komma bort, och min längtan stod till fjällvärlden och det återkommande livet under årets vårmånader.

Jag lyckades på arbetsförmedlingen tigga till mig en praktikplats på servicehuset i Saxnäs, och till min sambo suckade jag och sa att jag blivit tvingad att börja arbeta i Saxnäs och bo där under veckorna. Jag vågade inte för mitt liv stå upp för vad JAG ville, att jag ville dit, utan lät mitt ansikte och mina ord visa att jag var bedrövad över att bli tvingad att lämna henne för en tid.

Jag fick efter min månad i Saxnäs jobb över sommaren som fiskeguide och medarbetare på Kultsjögården och fortsatte veckopendlandet. Detta medförde att förhållandet blev ännu sämre och jag mådde i mitt dubbelliv ännu mer illa.

Framåt sommaren började mitt destruktiva liv ta sig uttryck i maniskt betéende. Ett maniskt fiskande började. Jag lade all min energi i fisket, jag gav mig det så hän att ingenting annat kunde tränga fram till mitt hjärta. Jag fiskade för att glömma vem jag var och vad jag levde för liv. En missbrukspersonlighet som jag kan missbruka vad som helst, alkohol, droger, mat, allt som står till buds! Jag kunde förr gripa vad som fanns framför mig för att överdrivet bruka och ge mig hän. Allt för att glömma och fly från verkligheten och mig själv.

Jag slutade sova. Jag jobbade från klockan åtta på morgonen och när jag slutat åkte jag till Ransarselet. Vid sex-sjutiden på morgnarna körde jag till Kultsjögården, satte mig i soffan och väntade på att arbetsdagen skulle börja. Jag slutade nästan helt att äta, ofta kunde dagens enda måltid vara en tub risgröt eller bruna bönor som jag bet hål i och klämde i mig utvadad och med spöet under armen. Jag gick på kaffe och nikotin.

Jag började somna i bilen, många gånger vaknade jag med ett ryck då ena hjulparet var nere i diket och vände.

Och jag fiskade och fiskade. Rödingarna blev mina allierade i kampen mot mitt liv, de blev mina egna krigare där jag kämpade för att slippa möta min verklighet. Jag både hatade dom och älskade dom. Hela den här fruktansvärda tiden har ett rött skimmer över sig, känslorna, tröttheten, desperationen är personifierade i en röd fisk och dess vita fenkanter.

Jag började då och då drabbas av frossa och skakningar, gråt och smärta kunde slå mig till marken och lämna mig liggande när som helst. Magsåret härjade min kropp.

En dag bröt jag ihop på jobbet. Jag bara skakade och grät. Kroppen fungerade inte längre. Magen blödde inuti.

Och jag hamnade på sjukstugan i Vilhelmina. Jag hade då gått sjutton dygn i sträck, nästan utan mat, nästan utan sömn. Jag blev kvar där under fyra dygn för observation, näringstillskott, vila och sömn. Mitt sinne hade gått i baklås och jag kunde inte längre sova eller äta ordentligt av fri vilja utan var tvungen att drogas ner för att få sömn. Vad som mera hände där och hur det var minns jag inte och vill inte heller minnas, det är ett töcken och så skall det förbli.

Hur jag egentligen tog mig ur förhållandet och hur sommaren sedan fortsatte har jag heller inga skarpa minnesbilder av och det är nog inte viktigt heller. Vad jag däremot vet är när vändningen kom. När den riktiga vändningen kom och jag började leva igen. Den kom strax före jul år 2000 och var en pånyttfödelse.

Det minns jag och det är det viktiga._

Lägger in en bild på en öring som inte har något med texerna att göra men det är den enda Vindelälvsöring jag har på bild.

Oring 84,5cm.JPG_thumb

Här är en favorit i repris! Den är hämtad ur verkliga livet och till 90 procent med sanningen överensstämmande. Resterande 10 procent är etter värre och jag vill inte plåga er med det. Det räcker att jag fått lida. Undecided Det hela utspelade sig i de Värmländska skogarna där galna människor huserar..

Middagsbjudningen

Person A och person B hade skitit slut på allt skitpapper i stugan. Därtill var kaffet slut. Eftersom A och B var drängfulla i vanlig ordning tvingades person J att bli chaufför. Då J s bil hade större likhet med en skokartong än en bil enligt B äntrades B s flotta Audi för färden som ställdes mot Arvika.

Ljudnivån i bilen var i det närmaste outhärdlig för en nykter ung person med oförstört sinne och hörsel, A och B hade allsång till Meatloaf och Pat Bannister p å en bullernivå som vida översteg ljudet från en DC3 a. Väl i staden kom A och B på att de var väldigt sugna på en öl och bilen parkerades vid stadens torg.

Ett tyskt par trakasserades av person B (som turligt nog inte använde sina från Tyska "naturfilmer" inövade fraser..) och frågades om närmaste spritservering. Pga. språkförbistringar ledde förfrågan inte till någonting och B valde då att istället uträtta sina behov strax bredvid skulpturen av den berömde lögnaren i Arvika.

En stackars förbipasserande såg eländet och blev snabbt infångad av B som knappt fick in "schlangen" i byxorna i sin iver att fråga om spritmöjligheterna.

Närmaste ställe visade sig vara ett flott hotell med restaurang vars ägare hette Stefan..

In klev vi och äntrade med buller och brak ett vackert bord med levande ljus..

Vi luktade skit och hade skogssvettskitiga kläder och B hade inte ens strumpor på sig.. En söt servitris kom och skulle ta beställning och det var väl ungefär då som A fick den goda idén att han storstilat skulle bjuda på en riktigt flott middag!

Menyerna skärskådades, med korsade ögon av A och B som hade svårt att läsa av någon anledning. Dock kompenserade de denna brist genom att prata desto högre och avhandla ämnen såsom "porrfilmstyska" och paddor.

Resten av besökarna i restaurangen som kommit för att få en stillsam måltid i en lugn och fridfull miljö fick nu istället lära sig vad "schlange", "Arsenhohl" och "Schööööön" betyder.

Efter genomgång av menyn beställdes förrätt bestående av nåt slags rått kött, (rådjur enligt A) vilket var mycket gott. B ville inte ha förrätt och beställde ingen men då A och J fick sin så ångrade han sig och började i bästa drängstil att plocka mat med sina smutsiga fingrar och slafsa i sig från ömsom A ömsom J,s tallrik. Övriga gäster och serveringspersonal var mycket imponerade.

A och B fortsatte givetvis att med bästa kännarmin dricka öl och fint vin middagen igenom vilket även föranledde toalettbesök i täta intervaller där de bägge raglade som skadeskjutna sviskon genom lokalen.

Efter avslutad varmrätt bestående av kalvfilé' Oskar började A prata om hjortron och glass och nämnde även då och då att priset inte spelade någon roll och att "här finns det minsann pengar!" Och vidare att "fanns det inte det så var i alla fall B alltid stadd vid kassa"..

Det var då J började ana oråd på allvar..

Under tiden desserten bestående av myltade hjortron och glass nersköljt med hinkvis med öl för A och B slukades, började A prata alltmer om att han kanske ändå inte hade sådär särskilt mycket pengar.

B förklarade att det hade inte han heller. Inte ett öre faktiskt. Och A funderade alltmer på vad notan kunde hamna på..

Försiktigt gav han den nu mycket besvärade servitrisen order att komma med notan. Då den kom gav han henne frågan - "Svimmer ja när ja titter pö dän?" och hon trippade raskt därifrån med mycket bekymrad min.

"OOUUFF!" sade A när han vecklade upp notan och föreslog genast en springnota. J trodde förstås att allt var ett skämt och även att den chevarleske gentlemannen A förstås hade fickan full med pengar! Men ack vad han bedrog sig..

Nu fortsatte diskussionen om pengabristen alltmer högljutt och A nästan skrek att- "Jag har ju för fan inga pengar! Snälla B, -betala nu för fan! Snälla, snälla, snälla!"

Men B var obeveklig. "Jag har inte ett öre och även om jag hade det skulle du inte få en enda spänn din feta fula dumming!" Och vidare spände han ögonen i den stackars J som led mer och mer i sitt nyktra tillstånd och förklarade att - "Betalar du och hjälper A ur den här knipan så slår jag ihjäl dig."

Diskussionen om vem som skulle betala blev alltmer högljudd och den tidigare så storslagne A var till slut helt inne på att bara resa sig och gå. Det skulle inte vara några som helst problem eftersom Arvikapolisen tydligen inte skulle komma om de fick höra vem den smitningsskyldige var. Vid uttalandet servitrisen aldrig ställde svarade heller inte B som han hade tänkt ut:

Servitris - "Om ni inte betalar ringer vi polisen!"

B- "Ja tror du di betal då?"

Som tur var…

Det synnerligen prekära läget blev ivrigt diskuterat av personalen och efter en stund tillkallades en välklädd herre. De två servitriserna diskuterade med herren och då och då pekades och kastades blickar mot det stökiga sällskapet.

Den välklädde herrn såg mer och mer bekymrad ut. Han morskade dock till sig, tog ett djupt andetag (vilket var klokt med tanke på B;s nakna fötter och A;s allmänt frånstötande odör..) och stegade med barska kliv fram till bordet.

"Hej jag heter Stefan", sade han och sträckte på sig så mycket att ryggen nästan knakade på honom.

"Är det något problem", fortsatte han och såg mycket besvärad ut. B reste sig då upp och presenterade sig på ett mycket gentilt sätt med handskakning och bockning. Därefter presenterade han Herr A och herr J.

Svaret på Stefans fråga bemöttes av B som med stort eftertryck och världsvana gester först pekade på sig själv med orden: "Jag har inga problem!". Därefter pekade han på J och sade: "..och han har inga problem!". "Men HAN har!" sade han därefter nästan i falsett och pekade på A.

"Han ska bjuda men har inga pengar! Det ska bli intressant att se hur han ska lösa det här! MYCKET intressant ska det bli!"

Därefter satte sig B ner med en belåten, nästan mysfarbrorsaktig min och syntes njuta stort av den uppkomna situationen.

Stefan skruvade på sig...

J led nu obeskrivligt och nästa gång Stefan kom fram till bordet halade han fram betalkortet och stack fram det till honom. Stefan nappade snabbt åt dig det och småsprang bort till kassaapparaten.

B hann inte reagera och stelnade till. Han spände blicken i J och väste fram ett dödshot.. Vid det här laget hade J nästan kissat i byxorna av skräck. Det hade förmodligen A och B också, men av helt andra orsaker..

Stefan fick sina pengar och kom tillbaks med kortet. A myste och var mycket nöjd, B svor och uttalade dödsdomar över J, och J led.

Därefter raglade sällskapet ut ur Arvika stadshotell för vidare färd hemåt. Ett stopp gjordes vid den forna öringån och B spydde selektivt ut det sura och äckliga rödvinet men behöll naturligtvis maten, spriten och ölet som det anstår en rekti kar.

J överlevde B;s hämnd som till slut visade sig stanna vid hotelser, A skrattade nästan livet ur sig eftersom J hade åkt hundra mil och fick betala fyllonas helkväll och J var glad att han hade hälsan i behåll.

Det framkom sedan att B hade haft fickorna fulla med pengar och att A;s bankkonto var smockfullt det också..

J fick dock en mycket fin kompensation av A och lever lycklig än idag!

________________________________________________________________________________

______________________________

Här är en ganska speciell upplevelse jag hade. Den involverar en mycket stressad man, fina rödingar och en undertecknads första intryck av sin nya arbetsgivare:

Sommaren -99. 15;e Juli och en vecka framåt. Men vi börjar historien lite tidigare:

Min dåvarande svärfar arbetade på Vilhelmina flygplats och hade där blivit bekant med en helikopterpilot/flygbolagsägare, renskötare, turistföretagare och allmänt mycket stressad man från Ammarnäs. Vi kan kalla honom PMS.

Denne man sökte ständigt folk som kunde arbeta för honom och som relativt nyutexaminerad arbetslös fiskeguide ordnade svärfar så att jag skulle få komma och jobba hos denne man.

Sådär, alltså: 15;e Juli 1999. Jag hade aldrig träffat mannen ifråga utan vi hade bara haft stressade konversationer på telefon och det hade bestämts att jag skulle komma upp just detta datum och medtaga en god vän. Han skulle då flyga ut oss till sin stuga långt in i Vindelfjällen vid ett vatten han hade ensamrätt på för att jag i lugn och ro tillsammans med kompisen skulle få bekanta mig med området och därefter börja guida de fiskare han hade bokat in över sommarsäsongen.

Vi skulle mötas på Ammarnäsgården som han dessutom för tillfället ägde. Ingen av oss hade varit i Ammarnäs förr och lite vilsna tumlade vi ut ur bussen och traskade upp till anläggningen. Ingen PMS tog emot oss. I receptionen sade man oss att han nog var ute någonstans. Ingen visste var, men han kanske skulle dyka upp senare, det kunde man tydligen nämligen aldrig vara riktigt säker på då det gällde denna man..

Han dök inte upp.

Sent på kvällningen gav receptionisten oss ett rum att tillbringa natten i. Förhoppningsvis skulle han kanske komma nästa dag.

Och se på fan, det gjorde han! Sent nästa dag var han där i egen hög stressad person.

Han var verkligen mycket stressad och gav sig knappt tid att hälsa utan föste barskt in oss i helikoptern med mat för tre dagar och lika snabbt ut igen någonstans långt in i fjällvärlden.

Lugnet lade sig och den chockartade känslan av det snabba hetsiga mötet och den lika snabba resan och utkastningen försvann snabbt när vi insåg att vi var i ett fiskarens sagoland.

Stugan var fin. Även bastun, gäststugan och båtarna var fina. Och vattnet var mer än fint, det var helt enkelt underbart!

Stugan låg i kanten av ett deltaområde högst upp i en vacker fjällsjö. Ån rann ner i sjön uppdelad i massor av grenar och strömmar med kristallklart vatten, ljusa sandbottnar och vajande gräs. I alla vädersträck låg sjöar och tjärnar med storvuxen öring och röding.

Ivriga kastade vi oss i båten och rodde försiktigt uppför ån där varje krök avslöjade nya vackra strykor och sel och överallt steg stora rödingar och öringar i sörplande vak! Stränderna var täta av vide och gräs, alltihopa var en stor grön prunkande oas mitt inne bland de skarpa steniga fjällmassiven.

Vi stannade till vid en vacker lagom strömsatt åfåra där vi hade flera grova fiskar inom kasthåll. De tre första kasten som vi turades om att göra gav tre fiskar, en öring och två rödingar om jag inte minns fel, samtliga runt ett och ett halvt kilo, rundbukiga och vackra.

Vi var sannerligen i paradiset!

Dagarna gick och det fantastiska fisket bara fortsatte, överallt i deltat fanns fisk, stor fisk. Rödingen kom upp från sjön i stora stim för att äta i strömmarna, dagsländorna kläckte dygnet runt och det var fjällsommarens första riktiga, soliga och varma dagar.

Högre upp i systemet, just där de sista större forsarna lugnar ner sig och bestämmer sig för att det kanske inte är så bråttom ut i sjön ändå, där fanns öringarnas eldorado. Rödingarna verkade inte våga sig så här långt upp.

Här smög vi längs kanterna och med polaroidglasögonens hjälp såg vi varenda fisk på lugnstryken. Det var otroligt spännande att försiktigt lägga en liten torrfluga ovanför fisken och följa dess väg ner mot avgörandets punkt. Ibland flydde öringen i panik nedför ån och ett tydligt V avslöjade dess flykt till något gömställe, ibland såg man en skälvning i fiskenskropp, man såg hur fenorna spärrades ut lite extra och stjärtfenan med några få slag fick fiskkroppen att skjuta fart och stigande närma sig den försåtligt utlagda flugan. Man kunde se hur munnen öppnade sig, visade det vita därinne och med ett slurpande sög bort den falska sländan från ytan.

Då gällde det att ha nerver av stål och vänta med mothugget och låta fisken stänga munnen och vända nedåt igen. Gjorde man bara detta väntade en vild dans nedefter åns krökar där man ibland med stor lycka kunde lyfta en stor gulbukig öring ur vattnet.

Men oftare slutade dansen i den nobbade kavaljerens sinnesstämning. Man blev stående med en tom tafsspets, för rötter och grenar fanns det gott om och öringen har en sällsam gåva att hitta dessa och även räkna ut vilken sida av grenen det ger bäst resultat att simma på..

Det var alltså sagolika dagar vi upplevde, men tre dagar går fort och fjärde dagens morgon stod vi med färdig packning på avtalad tid och väntade på mannen i helikoptern.

Timmarna gick men ingen motor bröt tystnaden. Jag började med satellittelefonens hjälp försöka få tag i honom, utan resultat. Vi vågade inte göra annat än att vänta där vi var för när helikoptern kommer är det bråttom, varje minut kostar massor av pengar och då kan man inte vara bortsprungen på något äventyr utan måste militäriskt effektivt och snabbt packa in sig själv och sin utrustning. Iallafall när man har med stressiga piloter att göra och det hade vi ju i allra högsta grad i det här fallet.

Någon gång på eftermiddagen fick jag tag i PMS till slut och fick beskedet att något viktigare dykt upp och vi fick vänta till nästa dag.

Inte oss emot! Vi fortsatte fiska förstås och vårat enda bekymmer var att maten var slut. Vi hade ju bara för tre dagar. Vi hade redan ätit mycket fisk och det fick vi fortsätta med men det var ingen stor matupplevelse med enbart fisk tyckte vi. Man vill ju gärna ha något till.

Ny morgon, samma tid. Ingen helikopter. Samma procedur bestämdes för nästa dag.

Ny morgon och ingen helikopter. Nu var verkligen all mat slut och vi var inte ett dugg sugna på fisk längre. I vedboden hittade vi en gammal påse med konserver i ett hörn. Etiketterna hade mössen för längesedan ätit upp så varje ny konserva bjöd på nya överraskningar!

Det var mestadels frukt, cocktailfrukter och clementinklyftor i slibbig sockerlag kryddat med vita färgflagor från burkarnas insida. Våra middagar bestod således av cocktailfrukter och fisk. Det var inte särskilt gott.

Sjunde dagens morgon vaknade vi av en helikopters dånande ljud. Vi hade försovit oss! Fast vid närmare titt på klockan hade vi inte det. PMS var framme en timma före utsatt tid och kom stormtokig springande och skällande mot oss där vi stretade oss upp mot helikoptern med slarvigt hoprafsad packning. Han var som en galen hund och förbannade oss för vårat slarv och försumlighet mot honom, att han var en timma för tidig hade han ingen tanke på alls.

Så slutade detta äventyr och jag började jobba för denna person, liknande händelser som denna första inträffade hela tiden och skäll fick man varenda dag oavsett vad man gjort eller inte gjort. Men en spännande sommar och höst var det och många episoder utspelade med denna man och hans gäster!

Att jag till slut tröttnade på sättet jag behandlades säger väl sig själv men det är en helt annan historia. Wink

________________________________________________________________________________

______________________________

________________________________________________________________________________

______________________________

Sommarnatt i fjälldalen.

fiskebilder -08 179.jpg_thumb

Några rödingfisken som fastnat i minnet.

I Ransaråns övre sel där strömmen från dammen rinner ut bildas en grusbank som sticker ut som en tunga ett tjugotal meter ner i selet. Vattnet från dammen som är bottentappat och kallt för med sig mycisräkor från sjön ovanför, och vissa år när vattentemperaturen och vattennivån är den rätta händer någonting mycket speciellt.

På grund av människans ingrepp i naturen, den dämda sjön och bottentappningen har det skapats en enorm fodermaskin och vissa somrar lever sjöns mycisräkor på exakt det djup som tappas ner i selet. Detta skapar ett matflöde som förmodligen inte står att finna någonannanstans naturligt.

Detta var en sådan sommar.

Rödingarna stod parkerade dygnet runt på grusbanken där strömmen flödar ut och möter lugnvattnet, ibland kunde jag räkna uppemot fyrtio stora skuggor. Lugna och sävliga balanserade de vid botten, och när ljuset var det rätta, vilket var sent på eftermiddagen precis då solen sjunkit under selbergets kant, kunde jag se dem tydligt. De var inte längre skuggor, utan verkliga fiskar. Rödingar, stora och kraftiga och med lysande vita fenkanter.

Jag kunde se hur deras munnar öppnades och stängdes, visade det vita då de lät de näringsstinna räkorna driva in i sina käftar. De rörde sig aldrig mer än några centimeter för att gapa. De behövde inte göra det, och de åt makligt och lojt på ett sätt som visade hur enormt mycket mat som kom drivande till dom.

Dessa rödingar,denna sommar lärde mig mycket om rödingens lynne. De lät mig studera dom, se allt dom gjorde, hur dom delade in dygnet i ätperioder och viloperioder. Hur hela detta stim av storröding kunde stå alldeles stilla, apatiska,för att på en given signal visa upp det vita i munnarna. Det vita blixtrade överallt i strömmen, malande, ätande, för att lika plötsligt upphöra. Mitt sinne var för trubbigt för att kunna registrera någon skiftning i naturen som kunde starta eller stoppa aktiviteten, det var och förblev en gåta för mig.

Ofta åt vissa fiskar och andra vilade. En matperiod kunde vara en kvart och en viloperiod en timme, men något verkligt mönster avslöjades aldrig för mig.

Till synes styrde slumpen det hela, men hur ska en trubbig människa med stressen från det moderna samhället evigt ingjuten i sitt väsen kunna förnimma de små skiftningarna som styr naturen avslöja den hemligheten? För att göra det måste man sakta in sitt sinne, låta sig föras och styras av jorden och vinden och vattnet. Man måste jaga stressen ur sin kropp, stilla sina tankar och låta vardagens bekymmer driva bort med vattnet och vinden och i deras ställe släppa in naturens själv att styra ens hjärtslag och andning. Men sådant har vi inte tid med. Vi ska fånga tillfället, utnyttja det, uppleva. Det ska hända så mycket att vi skapar en stress att ersätta den oro vi trodde vi skakade av oss när vi lämnade vardagslivet för att en stund få vara i naturen.

Men vi släpps inte in så lätt. Det kostar mer för att få vara med på riktigt. Och det har vi inte tid med..

De första gångerna jag såg dessa rödingar fiskade jag på dem med mina vanliga flugor. Jag kastade på dem allihop, ivrig, upphetsad. De lät mig sällan vara med. Jag kom ju bara och ville ta dem, utan tanke och känsla för vad som verkligen skedde, utan förståelse för vad som verkligen utspelade sig i vattnet.

De här rödingarna var och är det mest selektiva jag någonsin stött på, långt värre än deras lugna myggätande på en fjällsjö under stilla nätter.

Bara någon gång tog en fisk en liten oliv flymf om den drev in i dess mun. Faktiskt tror jag nästan att det verkligen var så att flugan ibland drev in i fiskens mun just då den råkade gapa utan att alls ha tänkt sig fånga flugan. Den bara råkade följa med in.

Denna sommar lärde jag mig mycket om rödingens oförklarliga betéende då den trots sin selektivitet kan hugga som en gädda mot en färgglad fluga eller rent av ett drag eller spinnare. Jag började kalla det "en på tjugo regeln" eller en på femtio, eller någon annan siffra, och den betyder att kanske var tjugonde selektiv röding bryter selektiviteten vid en överdriven retning av en attraktor och mer eller mindre reflexmässigt hugger ett flyende byte. Det händer oftare vid selektivitet eller prägling på större och snabbare insekter som nattsländor och mera sällan vid mycis eller fjädermygg selektivitet. Oftare vid början av en selektivitetsperiod innan präglingen hunnit rota sig för djupt, för att ju längre in på en sådan period man kommer, ju hårdare är selektiviteten.

Ofta finns dock fiskar som inte fastnat i en viss kläckning utan äter något helt annat och ibland får man dessa mitt i en svår period och tror sig då äntligen ha lyckats fånga en av de svåra fiskarna, men så behöver det alltså inte alls vara.

Ibland kan rödingarna också jaga upp varandra, likt avundsjuka abborrar triggar de sig till förföljande och attack. Detta kan hända mitt i en selektivitetsperiod och bara vissa av fiskarna ger sig in i denna lek.

Även detta beror nog på "hårdhet" i selektivitet, tid av prägling på aktuell föda.

Jag tror att trots att rödingen är en arktisk relik, fostrad i karga vatten med få insektsarter, fostrad till selektivitet eftersom de måste bli det för att tillgodose sig födan i sådana vatten ändå någonstans i sig har jägarens instinkt.

För att växa och leva i karga vatten måste selektivitetsklockan klinga efter ganska få retningar. En rovfisk som öringen klarar inte detta och behöver lite mer näringsrika vatten, men någonstans i rödingen finns rovjägarens instinkt gömd. Den är tydlig och framträdande i vatten där detta lönar sig, där växer sig rödingen stor på jakt likt öringen och gäddan, men i de vanliga fjällvattnen ligger den djupare dold.

Jag tror att mycket av rödingens mytiska skimmer av omöjlig, hemlig och svårförståelig kan förstås och förklaras i ovanstående rader. För mig har många myter knäckts när jag fått studera rödingarna och hur dom lever i vatten där de låtit sig tittas på inte bara genom vak utan också nere i djupet. Jag kan för mig själv förklara vad som händer, vad dom gör. Varför dom hugger, eller inte hugger. Jag har för mig själv funnit förklaringarna på gåtorna.

Om någon annan håller med mig eller inte spelar ingen roll. Mina svar är för mig och de är kanske inte någon annans svar på sina upplevelser. Det finns de som vill låta rödingen behålla sitt skimmer av mystik och svårtillgänglighet, fisken med så många frågor och så få svar, fisken man aldrig kan förstå. Och så måste det få vara.

Tillbaks till Ransarselet: Efter otaliga timmar, dagar och nätter med meditationsliknande stirrande på fiskarna började mönstren uppenbaras. Jag ställde mig upp med ett ryck. Slet av mig yllekoftan, tog kniven och högg två slanor.

Slanorna trädde jag in i armarna på koftan och klev rakt ner i inloppsströmmens virvlar, jag tryckte ner mitt nygjorda insektsnät i strömmen och lyfte.

I koftan krälade mängder av räkor. Det var då jag förstod hur oerhört många dom var, miljoner av räkor singlade med strömmen, dygnet runt. Jag såg på dom och förstod att mina klumpiga imitationer inte lurade rödingarna.

Uppe på land tog jag fram en fluga i lämplig storlek och skalade bort materialet med kniven. Runt kroken snurrade jag 0,16 nylon till en räkformad kropp, ryckte lite ull från min kofta och band fast stråna bakåt.

Flugan blev helt transparent och med ett skimmer från ullen.

Första kastet lades på en röding som nobbat allt jag visat honom tidigare under kvällen och han sög lugnt i sig flugan. Även nästa röding accepterade kreationen.

Väl hemma utvecklade jag mönstret lite och vid strömmen förfinades fisketekniken till att omfatta tre räkor på tafsen med blyhagel mellan upphängarna, sneda uppströmskast med en liten mendning på slutet som lade tafsen i en krok på ytan. Allt för att få räkorna att driva nedåt tvärs över strömmen täckande så mycket yta som möjligt, medan ytdelen av tafsen fungerade som nappinikator. För att registrera försiktiga hugg kan inte tafs och lina läggas tvärströms och dessutom blir driften för kort.

Gåtan var löst och när jag var tillbaks från sjukhuset, det var nämligen just då det skedde, upplevde jag helt makalösa fisken.

Ofta stod bedrövade fiskare och kastade maniskt vid grundflaket, förtrollade av synen av rödingarna och hela sommaren fick jag binda dessa räkimitationer och dela ut till knäckta fiskebröder som kommit från hela landet för rödingarna i Ransarån.

Det här var den sommar jag lärde mig mer än någon annan gång om rödingen och dess lynne och förehavanden, jag lärde mig mer dessa månader än under övriga delen av hela mitt fiskarliv.

Men det kostade.

Den röda fisken.

fiskebilder -08 017.jpg_thumb

Har lagt in lite bilder till. Inget som är hämtat från texterna men som iallafall kan kopplas litegrann till dom.

Fick från Ulrik tag i bilder från natten jag skrivit om, hittade dom på en skiva, den där gropen fylldes igen och jag hade ett fantastiskt öringfiske. Bilder på de tre öringar som är med i texten.

Fotograf är alltså Ulrik Thuresson.

Edited February 28, 200917 yr by jakobj

tvåan

trean

Lägger in lite berättelser jag skrivit på ett annat forum här också.

Kommentera inte i denna tråd tack, har gjort en tråd för det separat.

http://www.edgeforum.com/index.php?topic=80772.msg868480#new

Vet du vart kommentarerna ligger?

Vet du vart kommentarerna ligger?

Näe, dom verkar vara borta?

Kommentera i den här tråden då, jag har lagt in vad som ska läggas in här nu.

Näe, dom verkar vara borta?

Kommentera i den här tråden då, jag har lagt in vad som ska läggas in här nu.

Jösses vad bra Jakob! Personligt, utlämnande, spännande, intressant. Bitvis lite som att tjuvläsa en dagbok.

Vet inte hur jag halkade in på tråden... och jag kunde inte sluta läsa!

/Peter

Jösses vad bra Jakob! Personligt, utlämnande, spännande, intressant. Bitvis lite som att tjuvläsa en dagbok.

Vet inte hur jag halkade in på tråden... och jag kunde inte sluta läsa!

/Peter

Jag glömde nästan fiskarna! VILKA JÄVLA ÖRINGAR!!!!

/Peter

Bland det bästa jag läst på länge, svårt att sluta läsa. Har själv fiskat i Kraddsele och Ammarnäs flera år på 80-talet och känt storöringen rusa.

Tack så jättemycket för de snälla kommentarerna!

Näe, dom verkar vara borta?

Kommentera i den här tråden då, jag har lagt in vad som ska läggas in här nu.

Ok. Vet inte om jag behöver säga något.

Bugar o bockar att du delar med dig om berättelserna och bilderna. SJUKA öringar.

Det är ju fånigt att vara blygsam så jag lägger in några bilder från ett fiske jag inte skrivit om men kanske borde göra. För det var en fantastisk natt!

Fiskade i en fjällström inte långt från norska gränsen, namnet kan kvitta.. Det var en sån där magisk natt när storöringarna klev upp i forsarna för att jaga småfisk.

När kvällen blivit tillräckligt mörk smög jag ut och gick en första repa. Pang så small det på en öring på 1,5 ungefär. Lät vattnet vila en halvtimme och smög ut igen. Pang, 2,5. Väntade ytterligare en halvtimma och smög ut igen. Pang för tredje gången och nu 3,5. Väntade igen en dryg halvtimma och gick en ut för en repa till. Och minsann! Pang och 4,4. Sen packade jag ihop och vandrade den dryga vandringen tillbaks till bilen i beckmörkret. Kunde inte förmå mig att gå en repa till, kändes inte ens rätt att vara kvar på platsen. Vem vet vad som hade smällt på om jag fortsatt? Jag kände tydligt att vattnet givit mig nog och att stanna kvar av girighet hade varit ett rent brott mot fjället kändes det som.

Men det är klart att jag ibland undrat vad som skulle hänt om jag fiskat ytterligare en sväng..

Nåja, kanske kommer jag att göra vandringen tillbaks dit denna sommar. Det vore onekligen spännande att se om det kunde ske något liknande igen!

Dom två sista.

Ok. Vet inte om jag behöver säga något.

Bugar o bockar att du delar med dig om berättelserna och bilderna. SJUKA öringar.

Tack! Och nu fick du några fina till att kika på.

Förbannat välskrivet!

Tjena Jakob,

Sköna berättelser att läsa om. Jag och några vänner har varit i Kraddsele de senaste 5-6åren. Första året vi åkte dit var pga av harr fisket. Vår första fiskeresa till norrland. Vi är från malmö för övrigt. Andra året vi var där var samma vecka som du var där tillsammans med reportern från fiskejournalen. Efter den veckan blev vi helt förälskade på öringfisket i vindelälven. Vi har inte fått uppleva den utdelningen du hade under den veckan, men det räckte att känna suget en gång för att vara såld.

Vi ska upp dit v30 iår. Något tidigare än normalt, men det känns som om öringfisket har kommit lite tidigare de senaste åren. Klimatförändringar kanske:) Har du vägarna förbi så hojta gärna till här på forumet. Du har säkert ett eller annat trix att lära ut.

Mvh

Johan

(bilden är från järnforsen ifjol)

Tjena Jakob,

Sköna berättelser att läsa om. Jag och några vänner har varit i Kraddsele de senaste 5-6åren. Första året vi åkte dit var pga av harr fisket. Vår första fiskeresa till norrland. Vi är från malmö för övrigt. Andra året vi var där var samma vecka som du var där tillsammans med reportern från fiskejournalen. Efter den veckan blev vi helt förälskade på öringfisket i vindelälven. Vi har inte fått uppleva den utdelningen du hade under den veckan, men det räckte att känna suget en gång för att vara såld.

Vi ska upp dit v30 iår. Något tidigare än normalt, men det känns som om öringfisket har kommit lite tidigare de senaste åren. Klimatförändringar kanske:) Har du vägarna förbi så hojta gärna till här på forumet. Du har säkert ett eller annat trix att lära ut.

Mvh

Johan

(bilden är från järnforsen ifjol)

Tack!

Jaha då har vi säkert setts där då! Vet inte om det blir nån sväng dit för mig i år, har ju ganska nära men jag var inte till Vindelälven en enda gång ifjol. Har fiskat mig ganska less där och det är alldeles för välbefolkat nuförtiden för att jag ska trivas. Istället har jag lagt fisketiden på andra vatten de senaste åren. Okända vatten, och ibland har fisket varit nästan lika bra både till storlek och antal som Vindelälven. Skillnaden är bara att jag får fiska ensam..

Men det skulle förvåna mig om det inte hugger till i hjärtat och jag kastar mig i bilen för en sväng till Vindelälven i sommar!

Vad säger man..... Hur kan jag ha missat den tråden. Så ruggigt trevlig att läsa....

Läst tråden... vilken miss då det begav sig!

Härligt Jakob!