Hoppa till innehåll

Recommended Posts

I det samhälle som jag bodde i fanns några tusen innevånare, i kommunens andra byar några tusen till, vi hade två älvar och tiotal forsar att leka i. det var sjuttiotal (sent). Det fanns bara tre herrar ,varav jag var den ene, som använde flugspö, i hela kommunen.  Dom två andra såg jag ibland. En av dom blev min fiskekompis i flera år, trots stor åldersskillnad. Den andre hade tagit efter sin nu åldrade far som flugfiskare och trakterade de ärvda bambuspöna medelst flugorna under stor meditation. jo jag vet det, jag såg det, jag smög på honom, t,o,m med kikare. Skygg var han när han fiskade ville helst ha hela forsen för sig själv för att slappna av, såg sig omkring när han kom, såg han mig eller någon annan fiskare betedde han sig annorlunda än när han trodde sig ensam. Jag lärde mig gömma min cykel senare moped ,bil och mig själv bara för om han skulle komma. Mannen var till åren men hade ett sladdbarn ett år yngre än mig som jag pressade på information om fadern. Eftersom fadern var väldigt förtegen vad det gällde fiskandet, märkligt faktiskt, han var annars en ganska högljudd och pratsam person ,men när det kom till fiskeprat blev han skygg. Som sagt, så smög jag på honom, kollade hur och var han fiskade och i bland så gick jag honom till mötes när han växlade plats. Jag såg hur han fiskade, jag såg hans flugor. Det var den gamla skolan, tre flugor, på den egenhändigt knutna tafsen. En bloody butcher överst sen en invicta och sist men inte minst hans absoluta favorit Connemara black. Han vadade i de grundaste partierna av älven, kastade knappast utan släppte bara ut och gick sen och förde flugorna över de djupare in och bakom stenar. När han kastade var det mera som ett svepande, lugnt, långsamt trassel fritt. Han tog upp öringarna, alla, oavsett storlek, lät dom glida ner i den flätade pilkorgen. Själv så hade jag inga vadarbyxor på några år än. Men det fanns platser att fiska med torra fötter ändå. Flottningen hade lämnat höga långa stenpirar och dom fiskade jag ofta ifrån och då bara med torrflugor. Jag hade förläst mig på engelsk torrflugefiskelitteratur och skues och sawers var demoner from hell och sjunkande flugor tabu. Jaja jag hade ett kastspö med flugkast (läs torrflugor)med mig för att rädda matfisken. Efter tid så blev mannen mindre skygg och faktiskt kom han ut på piren för samtal ibland, redan efter några år. Det var ju som oftast bara vi två där. Flera gånger berättade han upphetsat om en tvåkilos öring som synat hans flugor och till slut berättade han också var den stod. Jag lät länge bli att kasta bakom stenen där han sa att den stora stod. Men en natt när han gått hem klädde jag av mig på underkroppen och vadade ut mitt mot platsen där den gäckande öringen alltid stod. knöt på en svartgul chenillehumla som jag gjort själv å kastade in den i suget vid stenen öringen tog den direkt så fort den landade, min rostiga våg visade nio hektogram, men den såg större ut när den tog. Jag ångrar än idag att jag dräpte den.

  • Like 9
  • Thanks 2

Dela det här inlägget


Länk till inlägget
Dela på andra webbplatser

En fin berättelse Morgan. Jag kan förstå att du dräpte den. I den åldern och på den tiden gjorde man ju så. Jag kan också väl förstå att du ångrar dig. Bitterljuva minnen.

Dela det här inlägget


Länk till inlägget
Dela på andra webbplatser

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt samhälle. Det är lätt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

  • Användare som läser detta    0 medlemmar

    Inga registrerade användare tittar på detta sida.

















×