Tävlingsbidrag - Så nära

Subscribe to Greenling's Blogg

Tävlingsbidrag - Så nära

20 November 2008

Skrivet av Greenling

Så nära

Mina första flugfiskeförsök gjordes med ett diplomatspö hemma på föräldrarnas gräsmatta. En krackelerad senapsgul lina satt på rullen, och aldrig någonsin kom jag iväg till fjällen. Jag minns att jag fiskade, men alltid i någon skogså dit det gick att ta husvagnen eller sätta upp campingtältet. Kanske är det därför jag under ett par år nu samlat ihop familjen för att vandra och fiska i fjällen. I mitten av juli de två senaste åren rest till Dalarna. Förra sommaren gick vi Grövelsjön runt, åt ena hållet, i år gick vi åt det andra hållet.

När man vandrar med barn får man perspektiv på tillvaron. Det går långsamt, men man lär känna terrängen och i fjällen är skiftningarna mellan sol, regn och dimma minst lika intressanta som att vandra över nästa bergskam och se landskapet. Längs den sträckningen vi gått finns det två små fjällsjöar med öring och röding. Någon mil åt nordväst ligger Hävlingen som färgar molnen ljuslila innan den övergår i Storån med sitt legendariska bestånd av svårflörtad öring.

Den första kvällen kommer vi bara upp en bit på bergssidan. Det är först på morgonen vi kan se att det bara är några hundra meter tills vi kommer upp på kalfjället. Med trettiotalet kilo var på ryggen var vår enda tanke att så snabbt som möjligt komma undan knotten och myggen. Helikoptern som flyger till Hävlingen svepte retfullt fram och tillbaka medan vi bar. Myggen är inte stora, men likaväl retsamma och den här kvällen följer de oss snällt långt upp på fjällsidan innan vi slutligen finner en lägerplats i stenskravlet nedan fjällkammen.

Framme. Långt bort ligger Storvätteshågna.

Efter frukosten bryter vi lägret och vandrar upp tills vi ser Storvätteshågna torna upp sig. Det är Dalarnas högsta fjäll, men ser mest ut som en förvuxen grushög. Men berget ligger tryggt där som en utmaning till ett annat år. Nedanför berget ligger tre små sjöar på rad. I mitten finns en bro, och under bron, har jag fått höra, bor det ett troll... Barnen kiknar av skratt när de får höra om trollet, men tittar försiktigt ner i det virvlande vattnet. Idag syns inte något troll. Men kan man vara säker på det?

Lägerplatsen ligger bakom en av de små kullarna som för tankarna till Tolkiens värld, en liten bäck som har sitt utlopp i sjön strax nedanför. Via en tankekedja som går via troll och orcher, till fjärran inspelningsplatser med skygga öringar i kristallklara vatten återkommer jag till verkligheten. Ett styng av besvikelse över att detta inte är Nya Zeeland utan Dalarna förbyts mycket snart i en glädje över att vi sitter med utsikt över en fjällsjö som är så liten att man kan gå runt den på en timme, men med oändliga möjligheter. Jag tänker inte på troll längre, utan på öring.

När vi fått upp tältet och lagat mat börjar det skymma. Det blåser och det går inte att se några vak. Det blir mörkare och även om det är mitt i sommaren och kvällarna känns oändliga, så är det snart för sent att rigga flugspöet och få någon ordning på tafsar och linor. Under natten sveper några moln in över fjällsidorna och jag vaknar när regnet smattrar mot tältduken. Senare på morgonen kryper jag längre ner i sovsäcken och gör mig redo för en frukost i regn blåst och dimma.

Någon timme senare vaknar jag av att jag svettas. Solen har svept i väg nattens regn och tältduken är nästan het när jag sträcker handen mot den. Jag sätter mig rakt upp och väcker killarna genom att ropa "Upp ungar, idag ska vi fiska!". Tyvärr väcker jag också deras mamma som muttrar: "...men först ska vi sova klart och äta frukost". Jag kryper ut på stela ben och börjar greja med frukosten medan jag börjar tänka på valet av fluga. Myggorna är helt försvunna, och insektslivet har inte riktigt kommit igång, för även om solen står högt är det ännu tidigt.

Nu ska vi fiska. Solen sken, trots nattens regn.

Eftersom resan egentligen handlar om lära killarna lite av det mest basala kring fjällvandring så är fiskeutrustningen minimal. I en midjeväska av samma modell som amerikanska turister brukar ha, får det ganska exakt plats: en rulle med flytlina, en ask med torrflugor, lite flytmedel, en peang, tafsklippare och tafsar. Men det mest viktiga är, förutom en mycket liten flaska maltwhisky, en avbitartång. Trots att många av flugmönstren knutits upp i hullingslösa varianter inför denna säsong, ligger det fortfarande några med hulling kvar i asken.

Efter frukosten vandrar vi ner till sjön och hittar en fin liten höjd att rulla ut liggunderlag på. Efter förra årets vandring har vi infört att barnen får varsin liten godispåse per dag. Den delar vi ut på den första rasten under vandringsdagar, eller som idag, när vi kommit till dagens lilla basläger. Det leder till att vi har två motiverade och glada killar under hela frukosten och två speedade sockertroll efter första rasten. Till lunch brukar allt ha stabiliserats sig och de övergår till att äta torkat kött, nötter och salamikorvar som mellanmål.

Det blåser kanske 3-4 sekundmeter och i sjön går det lite vågor. Det är inte något idealiskt torrflugeväder, tänker jag när jag satt mig ner och spanat lite. Lillkillen sitter intill mig och är så där lugn och gosig som bara en fyråring kan vara med sin pappa. Vågorna gör väl att fisken håller till under ytan tänker jag, och surar lite. Men det är något magiskt som händer när man sitter ner och bara tittar ut över en vattenyta.

Efter att först ha varit ett enda kompakt virrvarr av vågor ser jag nu färgskiftningar där man kan ana den underliggande bottnen. Mellan vågorna glimtar det ibland till av små vita skumskaskader. Kan det vara...jo. Det är vak! Över hela sjön syns det plaskvak. Efter ytterligare några minuter ser jag en öring i kiloklassen hoppa med hela kroppen ovan ytan. Jag tittar på killarna, pekar ut över sjön och ropar "Såg ni!". Min största kille, Samuel, ropar "Ja pappa!" och springer och hämtar spöet. Han vill genast börja fiska. Då minns jag. Eftersom vi planerat att vara ut i tio dagar, varav några dagar uppe på det grusåsliknande fjäll som heter Pråahta på samiska, har jag löst två tredagarskort. Det kort som gäller idag börjar gälla klockan tolv. Eftersom jag lämnat mobiltelefonen avstängd i tältet är min tidsuppfattning så skev den kan vara. Jag gör ett överslag och kommer fram till att klockan nog passerat tolv och knyter på en fluga. Jag försöker visa honom hur han ska göra, men efter bara några kast så får jag ett trassel att reda och han springer iväg och letar stenar att kasta macka med. När jag sitter i strandkanten och trasslar ut linan hör jag då och då hur det plaskar, av sten. Vinden tilltar lite och motvinden gör fisket lite väl svårt för en nioåring tänker jag.

När jag trasslat ut linan och fått ordning så smyger jag mig försiktigt iväg mot en liten vik som ligger mer vindskydd i änden av sjön. På andra sidan står en tant och en farbror och kastar med spinnare, mitt humör blir inte bättre av att de tittar misstroget på mitt rangliga spö och vinkar. Viken avgränsas av två höjder och längs den ena sidan ligger det som en myrliknande plattform men där man ändå har något som liknar fast mark under fötterna. Jag smyger mig fram mot myrkanten och lägger ut flugan. Det blåser nästan ingenting härinne och så snart solen varit framme någon minut så vakar det längs hela myrkanten.

Jag öppnar flugasken och knyter på en liten ljusbrun klinkhamer. Den får lite flytmedel och jag rullar mjukt ut den på vattenytan. Först händer ingenting på en lång stund, men precis när jag ska till att ta in linan klatschar det till och en liten öring tar flugan. Eller liten...jag tycker nog den kämpar som en rätt stor öring. Efter några minuters kamp så glider fisken in mot myrkanten. Fisken är kanske tjugofem centimeter. Jag inser hur länge jag väntat på det här ögonblicket. Jag låter fisken gå tillbaka och reser mig upp för att kasta ut på nytt. Då hör jag tjut och skrik bakom mig. "Mamma-mamma-mamma pappa har fått fisk!!". Ut på myren kommer två killar, klafsande som älgkalvar och jag hinner tänka "ånej, nu skrämmer dom bort all fisk", innan jag inser att det bara är småöring som går inne i viken vid den här tiden på dygnet.

Jag låtsas greja med utrustningen, blåser på flugan lite och skruvar på rullen så att det ska lugna ner sig lite. När killarna stått och titta på mig en liten stund säger minstingen "pappa kasta!". Jag gör några luftkast och lägger ut flugan. Den flyter bra sådär hinner jag tänka efter någon minut innan den försvinner och spöet böjer sig. Fisken kommer in till stranden och vi tittar andäktigt på den en liten stund innan den får simma tillbaka. Vi gör så några gånger, det är fast fisk i vartannat kast. Jag börjar ge killarna små utmaningar, de får spana på ett vak och jag lägger ut och krokar. Sen hjälps vi försiktigt åt att kroka av och släppa fisken. Det är visserligen småöring, men lyckan är total.

Vid myrkanten. Nära varandra satt vi och väntade på vaken.

Efter ett tag inser jag att jag inte ens funderat över att Samuel kanske ville fiska. Han har inte heller frågat, det är precis som om situationen är så ny och spännande att han inte heller kommit sig för att fråga. Jag räcker högtidligt över spöet till honom, lillebror står bredvid med stora ögon. "Nu får du försöka, Samuel", säger jag till honom. Edvin, lillkillen, får uppdraget att ta fisken av kroken och han ser mycket förväntansfull ut.

Efter att ha satt flugan i gräset bakom sig några gånger så kortar Samuel linan lite och rullar ut flugan sju-åtta meter. Det är få förunnat att fiska under de här förutsättningarna, torrflugeväder och vildöring som garanterat är på hugget. Jag tänker på alla dem som vi sett floppa förbi i helikoptrar mot Hävlingen under dagen och undrar om vi ändå inte har det bättre häruppe på fjället.

Samuel lägger ut fluga igen så att den landar intill några näckrosor på andra sidan viken. Efter bara några sekunder plaskar det till och flugan försvinner. Men det är en sak att lägga ut flugan på vattnet och en annan sak att ha den under kontroll. Linan ligger där, jag ser hur öringen drar ut den. Men löslinan ligger i slingor på marken och pojken håller båda händerna runt spöhandtaget. Jag har glömt att säga att han ska hålla i linan också. Fisken är borta och besvikelsen är stor. Jag förklarar hur han ska göra och han kastar ut igen. Nu tar det några minuter innan en fisk tar flugan. Den här gången har han linan i handen, men lyfter inte spötoppen. När jag hjälper honom visar det sig att linan ligger i för vida bågar så även denna fisk försvinner. Då kastar han spöet ifrån sig och tårarna börjar spruta.
Det är i sista ögonblicket jag får tag i spöet innan det glider ner över myrkanten.

Tillsammans går vi tillbaka till vårt lilla basläger och tröstar oss med torkat kött och salami innan vi vänder tillbaka till tältet för en sen lunch. Solen står högt och vi stannar vid bäcken för att bada i lä. Fiskeäventyret är för tillfället glömt och de badar till läpparna är blå.

Bad i bäcken.Det var inte varmt i vattnet kan jag meddela. Och inte blev de solbrända heller...

Efter maten, som den dagen bestod av tortellini för barnen och frystorkat till föräldrarna, blir det kaffe och chokladpudding. Kaffet sköljer bort den sista av den vedervärdiga smaken av det frystorkade och jag får sanktion av fånga "hur mycket fisk som helst", bara vi slipper fler orangea påsar. Min plan är att gå ner och fiska senare på natten. Minnena från förra året, när jag fick en rejäl öring sent på kvällen finns i bakhuvudet, och jag ser med förväntan fram emot lugnet som infinner sig när killarna sover och vinden mojnar. Men än är det ett par timmar tills dess.

Chokladpudding.Det var den enda efterrätt som fyllde allas krav.

Jag samlar i lugn och ro ihop disken och börjar fixa med gasköket. När jag reser mig upp finner jag att spöet är borta. Så är även nioåringen. När jag kikar över tältet så ser jag honom målmedvetet gå mot sjön. Inte den del som vi var vid tidigare utan rakt ner, där det finns ett utlopp där vi hämtar vatten. Jag undrar om det är instinkt, eller tur, för det är där jag tänkt stå senare under kvällen. Jag hinner upp sonen och frågar lite försiktigt varför han tog spöet. Han meddelar bestämt "Jag ska fiska!", och tittar på mig med en blick som säger "lägg dig inte i". Jag ber att i allfall få sätta på en ny fluga och ger honom rådet att hålla linan sträckt. "Fiska du, jag ska diska här borta!", säger jag och drar mig längre bort med disken.

Plötsligt var han borta. Samuel smet iväg med mitt spö. Ner till sjön.

Så står han där och kastar och kastar. Jag tittar inte hela tiden, men jag hinner se hur det är fiskar som tar flugan. Jag hör också att historien från tidigare under dagen upprepar sig, och jag tänker nog att han snart ger sig. Jag diskar färdigt och tänker på hur jag gjorde när jag fångade min första gädda. Det var i Gimån, närmare bestämt strax nedanför Idsjöströmmarna. Längs älven fanns det en campingplats och nedströms den växte det vass, utom på ett ställe. Där ställde jag mig med mitt lilla kastspö försett med en ABU-spinnare. Något flugspö var jag inte betrodd med när jag var i den åldern, och jag tror inte riktigt att min pappa riktigt hade förstått tjusningen med torrflugfiske. För honom var det plastkula med våtflugor som gällde eller vobbler. Och nog fick vi äta både harr och gädda minns jag. Men bäst när jag stod där och kastade ut i älven så fick jag en liten gädda, den tog spinnaren bara någon meter utanför strandkanten och jag praktiskt taget slantade upp den i skogen, flera meter bakom mig. Gäddan stekte vi tror jag.

När jag fått bort de sista resterna av den frystorkade geggan från besticken radade jag upp dem på tork i ljungen och smög mig försiktigt närmare för att se hur det gick för sonen. Jag hade ju hört att han missat några mothugg. Jag stannade på behörigt avstånd, väl medveten om att det här var hans stund. Solen sken fortfarande, men vinden började lägga sig. På vattenytan framför honom vakade det nu allt mer. Här stod han nu, ensam med torrflugeöringar, med fjäll längs hela horisonten, och övade sig på att göra mothugg. Jag såg hur han missade ett mothugg och spöet darrade ilsket när han sa något ut över vattnet, vad det var kunde jag inte uppfatta. Och det kanske var lika bra. Så kastade han ut och väntade igen. Inget hände på några minuter och vi bara stod där han och jag.

Myggen hade börjat komma fram, och jag skulle precis gå fram och be honom komma till tältet, när det plaskade till. Linan sträcktes, spöet böjdes och jag såg fisken dansa längs ytan. Jag tog några steg fram för att se om jag kunde hjälpa honom. Den var inte stor, och när den kommit in så att den låg i det grunda vattnet framför fötterna på honom, stelnade han liksom till och väntande. Öringen sprattlade till och försvann i en liten retlig grusvirvel. "Pappa, jag kan inte", sa han med gråten i halsen. Jag gick fram och la armen om honom och sa, "Jodå, du kan". Sen gick vi till tältet och fick oss lite varm choklad.

Ytterligare lite senare på kvällen gick jag ut och prövade själv på samma ställe. Men just den kvällen kändes det bara ensamt att stå där och se vaken på den guldblänkande vattenytan.

Anders Green

Fotnot. Till slut. Jo vi fick äta fisk innan veckan var slut.

Postad bild